Jag hade inga föreställningar mer än att jag trodde föräldraskapet skulle vara fantastiskt. Annars hade jag inte velat ha barn om jag inte trodde det skulle berika mitt liv.
Jag trodde dock inte vid andra barnet att barnet skulle sitta fastklistrad i mig i ett halvår ungefär på nivån att duscha med bärselen på.. Då första mest ville vara själv.
Jag trodde inte heller att tvåan skulle samsova med oss tills barnet var över 7 år gammal. Jag såg någonstans vid 3-4 års åldern att när som helst nu får jag tillbaka min säng och kan skeda maken igen. Vilket skämt
Jag trodde inte heller att jag skulle ha 40/50+ möten varje år med hab, bup, tandläkarspecialisten, logoped, sjukgymnast, ridterapi, "habsim", blodprover, dietist, kommunmöten, hjälpmedelscentralen, forskningsstudie, psykolog, läkare och alla vilka dom nu är vi träffar.
Vem föreställer sig den delen av ett föräldraskap även om typ alla tänkt tanken "tänk om det är något fel på barnet".
Men numera är det en livsstil och min planerings- och fanasiförmåga för att lösa problem är numera gränslös. Allt går att lösa även om svetten rinner ibland