Föräldrar, hur gör ni??

[Badger]

"när jag (personligen JAG) tänkt likadant".

Men hästarna jag red var då först i vintervila och sedan blev de motionerade av sig själva om jag inte red dem.

 

[Badger]

Kan finnas massor av skäl till att man är borta.
min andra vecka på jobbet var jag tex på tjänsteresa.
efter att ha varit med mitt barn nästan helt i 10 mån tyckte jag en vecka på hotell i varmt land med roliga arbetsuppgifter var underbart!

klagar man på att andra dömer kanske man ska ta det lugtn själv.

Vem svarar du och vem har klagat?

Varför tycker du att jag inte får "känna med" ts. Det handlar ju inte om en vecka utan om "all tid hon kan se framför sig". Det låter snarare som att du dömer mig här. (Mespottan som fortfarande ammade när hon började jobba när barnet var 8 månader och minsann fick mjölkstockning om hon inte åkte hem efter jobbet fram till tio månaders ålder. Och som vågar sig på att förstå ts känslor. Om du hade varit ts hade jag kanske förstått dina känslor, vem vet. Då hade jag kanske skrivit att vi åkte båda bort på bröllop i tre dagar när barnet var 11 månader och fick bo hos mormor och det gick alldeles utmärkt för barnet och vi hade ingen ångest alls utan jättetrevligt. Men nu var det ju inte dig som jag svarade.)

 

[Jealle]

Jag hade häst när jag fick mitt första barn. Jobbade skift heltid. Nu har jag fått mitt andra barn och redan då jag blev gravid så sålde jag mina 2 hästar. Hästar har varit jätteviktigt för mig. Stallet har varit min psykolog. Där har jag kunnat rensa huvudet och bara vara vilket för mig har varit viktigt och jag trodde inte jag skulle kunna vara utan det. Men nu är jag ändå så glad att jag sålde hästarna. Jag kan till och med ångra all tid jag förlorade med första barnet då jag både jobbade och hade stallet. Det upplever att det förstörde min relation med första barnet. Kanske för att jag själv gjorde en grej av det. Nu kan jag åka ut till stallet och rida kompisars hästar när det passar. Så klart inte lika underbart som att ha egen häst

 

[Saigon]

Kan finnas massor av skäl till att man är borta.
min andra vecka på jobbet var jag tex på tjänsteresa.
efter att ha varit med mitt barn nästan helt i 10 mån tyckte jag en vecka på hotell i varmt land med roliga arbetsuppgifter var underbart!

klagar man på att andra dömer kanske man ska ta det lugtn själv.

Tolkar du mig som att jag skulle tycka det var fel? För det tycker jag givetvis inte. Det var ju bara @Badger som hävdade att det skulle bli motsatsen om man, som jag gjorde, påstår att oförmågan att lämna ifrån sig barnet beror på att man knutit an för starkt/fel.

 

[Hyacinth]

Spontant tänker jag att man kanske bör öva lite på att lämna barnet innan man börjar jobba. Till partner, barnvakter, inskolning eller vad man kan tillgå.
Så blir ingen chockad...
Jag åkte bland annat bort några helger, umgicks med vänner, åt och drack och sov till lunch... rena himmelriket! Kom hem glad och med nyladdade batterier.

 

[Pontevecchio]

jag vände mig mot badgers inlägg där hon skrev
"Sedan kan jag förstå att om man är borta hela dagarna första veckorna man börjar jobba så vill man kanske inte vara borta hela kvällarna också. Det skulle ju kännas lite tungt."

Skulle det? Och om man inte känner så är det då fel?

 

[Badger]

Tolkar du mig som att jag skulle tycka det var fel? För det tycker jag givetvis inte. Det var ju bara @Badger som hävdade att det skulle bli motsatsen om man, som jag gjorde, påstår att oförmågan att lämna ifrån sig barnet beror på att man knutit an för starkt/fel.

Motsatsen? nu har du nog tolkat mig helt fel. Jag kunde bara inte se någon rimlig koppling mellan barnets anknytning och mammans reaktioner. (ur en ren forumdiskussionssynvinkel. Sedan kanske anknytning kan vara involverad i problem som psykologer får lösa.)

Snarare känns det som en möjlighet till att skapa oro omkring "anknytningen" för alla varianter av mammor. Sina egna reaktioner kan man ju hantera själv och arbeta med om man tycker det behövs. Men om det plötsligt är fel på ens anknytning då inblandas barnet i ekvationen och det kan bli ytterligare ångest involverad och problemet "felaktig anknytning" blir nära nog omöjligt att lösa. Till skillnad från problemet "jag personligen får ångest av att lämna barnet hemma med sin pappa".

Om man faktiskt läser anknytningsteorin så finns oändliga möjligheter till panik för föräldrar (och fördömande från personal) om tex barnet reagerar "fel" när man hämtar det på förskolan.

Teorin bygger ju alltså på hur ett barn reagerar om det lämnats ensam med en okänd person i ett rum och föräldern sedan kommer in i rummet. Reagerar det A, B, C, D. Det finns ett rätt, tre fel på reaktionen hos barnet. A-otrygg undvikande, C-Otrygg, motspänstig, ambivalent, B-trygg anknytning och jag tror de har ett D-som är en blandning mellan A och C.

 

[Badger]

Motsatsen? nu har du nog tolkat mig helt fel. Jag kunde bara inte se någon rimlig koppling mellan barnets anknytning och mammans reaktioner. (ur en ren forumdiskussionssynvinkel. Sedan kanske anknytning kan vara involverad i problem som psykologer får lösa.)

Snarare känns det som en möjlighet till att skapa oro omkring "anknytningen" för alla varianter av mammor. Sina egna reaktioner kan man ju hantera själv och arbeta med om man tycker det behövs. Men om det plötsligt är fel på ens anknytning då inblandas barnet i ekvationen och det kan bli ytterligare ångest involverad och problemet "felaktig anknytning" blir nära nog omöjligt att lösa. Till skillnad från problemet "jag personligen får ångest av att lämna barnet hemma med sin pappa".

Om man faktiskt läser anknytningsteorin så finns oändliga möjligheter till panik för föräldrar (och fördömande från personal) om tex barnet reagerar "fel" när man hämtar det på förskolan.

Teorin bygger ju alltså på hur ett barn reagerar om det lämnats ensam med en okänd person i ett rum och föräldern sedan kommer in i rummet. Reagerar det A, B, C, D. Det finns ett rätt, tre fel på reaktionen hos barnet. A-otrygg undvikande, C-Otrygg, motspänstig, ambivalent, B-trygg anknytning och jag tror de har ett D-som är en blandning mellan A och C.

Om barnet utforskar mycket är det således fel A och om det är klängigt är det fel C. Lagom är rätt B.
Klänger ibland utforskar ibland, fel D.

(Alltså jag tror i essens att det inte är en dålig grej för psykologer att fundera över i händelse av problem. Men jag är osäker på om det inte kan orsaka en del ångest i övrigt.)

 

[Badger]

jag vände mig mot badgers inlägg där hon skrev
"Sedan kan jag förstå att om man är borta hela dagarna första veckorna man börjar jobba så vill man kanske inte vara borta hela kvällarna också. Det skulle ju kännas lite tungt."

Skulle det? Och om man inte känner så är det då fel?

Varvid jag syrligt påpekade att Jag är ett jag och inte ett "alla borde". Och att Det skulle ju kännas lite tungt syftade tillbaka på Jag i första tycket. Inte på ett "alla kvinnor borde" eller jag hånar dem för evigt.

Vilket torde framgå av att övriga delar av mina inlägg var så kraftigt för att lämna barn hemma med sin pappa att jag gärna ville temperera det för ts och säga att jag även kunde förstå hennes syn på saken (även om jag kanske inte alls kunde förstå den debattör som inte kunde lämna barnet första året. Det har ju ts gjort tex, för att jobba, uppenbarligen).

 

[Saigon]

Motsatsen? nu har du nog tolkat mig helt fel. Jag kunde bara inte se någon rimlig koppling mellan barnets anknytning och mammans reaktioner. (ur en ren forumdiskussionssynvinkel. Sedan kanske anknytning kan vara involverad i problem som psykologer får lösa.)

Snarare känns det som en möjlighet till att skapa oro omkring "anknytningen" för alla varianter av mammor. Sina egna reaktioner kan man ju hantera själv och arbeta med om man tycker det behövs. Men om det plötsligt är fel på ens anknytning då inblandas barnet i ekvationen och det kan bli ytterligare ångest involverad och problemet "felaktig anknytning" blir nära nog omöjligt att lösa. Till skillnad från problemet "jag personligen får ångest av att lämna barnet hemma med sin pappa".

Om man faktiskt läser anknytningsteorin så finns oändliga möjligheter till panik för föräldrar (och fördömande från personal) om tex barnet reagerar "fel" när man hämtar det på förskolan.

Teorin bygger ju alltså på hur ett barn reagerar om det lämnats ensam med en okänd person i ett rum och föräldern sedan kommer in i rummet. Reagerar det A, B, C, D. Det finns ett rätt, tre fel på reaktionen hos barnet. A-otrygg undvikande, C-Otrygg, motspänstig, ambivalent, B-trygg anknytning och jag tror de har ett D-som är en blandning mellan A och C.

Illa formulerat av mig då jag skrev i all hast. Men jag tror nog att du förstod vad jag menade. Du menade ju på att följden av att påstå att en oförmåga att lämna barnet beror på en för stark sammankoppling, är att man samtidigt påstår att den som kan lämna barnet inte har en tillräcklig anknytning. Men det är jag inte enig med dig om. En sund anknytning leder ju bland annat till att föräldern kan lämna ifrån sig barnet. Men jag har inga direkta kunskaper om anknytningsteorin mer än det mest grundläggande.

Så du menar att barnet alltid är involverat i ekvationen när man hänvisar till anknytningsteorin? På vilket vis skulle då barnet vara involverat när en mamma på grund av tex förlossningsdepression inte klarar av att anknyta till barnet? Jag utgår från att ytterligheterna, på båda hållen, bara kan hänföras till föräldern och inte till interaktionen mellan barnet o föräldern.

Oavsett vilket, så var inte min poäng att slå fast vad en reaktion som användaren beskrev, beror på. Utan det var ju framför allt att påvisa sårbarheten i situationen. För min del spelar det ingen roll vad reaktionen har berott på. Det är för mig helt ointressant i detta sammanhanget. Den första tiden som småbarnsföräldrar kan vara väldigt omvälvande och ibland svår. Hormoner, trötthet, upplevelser vid förlossning etc gör att många reagerar annorlunda mot vad det normalt gör. Det tycker jag att man kan ha en förståelse för.

 

[Saigon]

Det är också så himla vanligt att om man ifrågasätter något som har med föräldraskap och/eller jämställdhet att göra så hänvisar någon till något slags systerlig solidaritet. Att ifrågasätta minsta lilla blir till "kvinnor som trycker ner andra kvinnor." Trist.

Och det är också himla vanligt att kvinnor inte pratar om de förlossningsskador de drabbas av. Och att de inte pratar om förlossningsdepressioner eller andra psykiska reaktioner. Och att det talas rätt lite om att föräldraskap kan vara svårt att hantera. Man kan fråga sig varför?

Det låter i mina öron precis lika illa som för stora flertalet, när ngn säger att hen inte klarade av att lämna sitt barn. Särskilt illa om det beror på en vanföreställning om att det ingår i moderskapet. Jag blir också fundersam o bekymrad över om personer med den problematiken får den hjälp av vården som de i vissa fall nog kan behöva.

Jag är också helt för att föräldraskapet behöver bli mer jämställt. Det är oerhört viktigt att stärka rollen för de föräldrar som inte fött barnet. Ojämlikheten i det ser jag nästan dagligen i tex vårdnadsprocesser. Det finns massor att arbeta med inom det området. Och det behövs attitydförändringar på många plan. Det är ett ämne som är angeläget att kontinuerligt diskutera i rätt forum.

Den här tråden visar dock mkt tydligt det attitydsproblem som jag tycker är vanligt förekommande och som jag anser är förödande. En användare erkänner att hon blev helt knäckt av att lämna sitt barn. Hon erkänner också att hon trodde det ingick i modersrollen (minns inte exakta formuleringen). Uttrycket att hon "trodde" tyder på att hon inte längre tror det. Märk väl också att hon inte på ngt vis försvarade beteendet. Inte uppmanade hon till det heller. På en gång kommer då ett fördömande av beteendet. Följt av ett inlägg från dig om att det är helt rimligt att ifrågasätta vad hon gjort för att arbeta med sig självt. Sen kommer ett ännu mer tillspetsat inlägg från inverterad med ett kraftfullt fördömande av att användaren kännt på det viset. Tittar man sen på antalet likes på dessa inlägg ser man att ett mkt stort antal personer tycker det är helt rätt att ställa användaren till svars på det viset. Detta trots att användaren bara ERKÄNT att hon hade ett sådant problem. Inget mer.

Om man möts av en sådan attityd, vilket mga kvinnor gör, så är det inte konstigt att tex vården har svårt att ge kvinnor adekvat vård pga att de inte erkänner sina skador fysiskt eller psykiskt.

Jag tycker det här är jätteproblematiskt.

 

[Badger]

Illa formulerat av mig då jag skrev i all hast. Men jag tror nog att du förstod vad jag menade. Du menade ju på att följden av att påstå att en oförmåga att lämna barnet beror på en för stark sammankoppling, är att man samtidigt påstår att den som kan lämna barnet inte har en tillräcklig anknytning. Men det är jag inte enig med dig om. En sund anknytning leder ju bland annat till att föräldern kan lämna ifrån sig barnet. Men jag har inga direkta kunskaper om anknytningsteorin mer än det mest grundläggande.

Inte helt faktiskt. Jag menade bådadera att det kan ju vara stark, eller svag eller osund eller sund anknytning oavsett och orelaterat. Hos både den som kan lämna och den som inte kan.

Så du menar att barnet alltid är involverat i ekvationen när man hänvisar till anknytningsteorin? På vilket vis skulle då barnet vara involverat när en mamma på grund av tex förlossningsdepression inte klarar av att anknyta till barnet? Jag utgår från att ytterligheterna, på båda hållen, bara kan hänföras till föräldern och inte till interaktionen mellan barnet o föräldern.

Det enda jag ville säga var att vi behöver inte tävla i "anknytningstävlingen", för jag tror det är en tävling som kan ge ångest.

Oavsett vilket, så var inte min poäng att slå fast vad en reaktion som användaren beskrev, beror på. Utan det var ju framför allt att påvisa sårbarheten i situationen. För min del spelar det ingen roll vad reaktionen har berott på. Det är för mig helt ointressant i detta sammanhanget. Den första tiden som småbarnsföräldrar kan vara väldigt omvälvande och ibland svår. Hormoner, trötthet, upplevelser vid förlossning etc gör att många reagerar annorlunda mot vad det normalt gör. Det tycker jag att man kan ha en förståelse för.

Jo precis, där håller jag med helt! Det var det jag också ville komma fram till
Olika vägar bara.

(Jag är ju bland dem som inte alls förstår "att inte kunna lämna" första året. Första gången A var ensam 5 timmar med pappa och efter ett par timmar även var med mormor var direkt efter födseln.)

 

[Milosari]

jag har bara hunnit jobba en dag efter mammaledigheten och jag mår redan skitdåligt över att vara ifrån min son. Får panik av att jag måste åka till stallet alla dagar utan en. Får inget vidare stöd utav mannen heller. Har talat om att jag mår dåligt men det är inte så att han pushar mig åt ett eller annat håll utan han ignorerar det mest.

Jag har lagt ut annons om medryttare så jag kan få hjälp två dagar till i veckan.
Tanken på att sälja ena hästen slog mig igår men jag vill verkligen inte det, dels för att jag verkligen älskar hästarna men sen vet jag att om jag inte har dom så kommer jag bryta ihop, då skulle jag aldrig lämna hemmet och det är inte heller bra.

Men hur gör ni? Har ni medryttare? Hur många dagar?
Snälla, inga jobbiga dryga kommentarer. Jag behöver tips, pepp och råd. Mår skit.

Jag har det också jobbigt med att lämna sonen men det är betydligt bättre nu när han har passerat året än när han bara var några månader gammal. Då var det ett tydligt och starkt band och det gjorde fysiskt ont att lämna honom hur bra han än hade det. För min del tror jag att det handlar mycket om hormoner och när nivåerna nu börjar stabiliseras så kan jag sakna honom på ett mer normalt vis, tidigare kändes det verkligen som om någon hade huggit av min arm och det var ju inte någon angenäm känsla precis. Jag tycker att det är en bra och normal känsla att inte vilja lämna sitt nyfödda barn, det är ju en djurisk instinkt som en gång har varit livsviktig. Men om det inte lugnar ner sig efter några månader så får man kanske se om det finns hjälp att få. Jag tror också att oavsett hur jobbigt det känns, så ska pappan få egentid med sitt barn. För både barnets och pappans skull! (förutsatt att pappan är bra osv)

Jag har inte häst, men tävlingshundar och de kräver ju sitt. Fast det blir ju knappast träning varje dag längre. Snarare 2-3 dagar/vecka + att jag försöker smyga in lite träning på promenaderna när sonen leker lite för sig själv. Om jag hade varit du så hade jag försökt få till en medryttare minst 4 dagar/vecka. Skulle det visa sig att du hinner med både barn och häst oftare så går det ju att omförhandla kontraktet.