Föräldrar, hur gör ni??

[LadyCovergirl]

Vad har du med det att göra?

Ptja, av nyfikenhet? Jag hör lite då och då folk som har känt precis som @malacogott och det vore intressant att höra vad personen gjorde för att komma ifrån det.

 

[Imogen]

Ptja, av nyfikenhet? Jag hör lite då och då folk som har känt precis som @malacogott och det vore intressant att höra vad personen gjorde för att komma ifrån det.

Fast det blir ju lite knepigt när din utgångspunkt är att ta för givet att hon har arbetat med sig själv för att komma över det.

Det är ju inte helt ovanligt att mammor helt enkelt inte lämnar bort sina bebisar innan en viss ålder för att det inte känns bra. Självklart tråkigt när det är så eftersom mamman säkert skulle må bättre av att slippa de känslorna, och bebis med all säkerhet klarat det finfint.

Men situationen blir ju knappast bättre av att andra insinuerar att man gör fel som förälder och måste "arbeta med sig själv".

 

[Smulan75]

Känns lite som du vill äta kakan och ha den kvar, du vill vara i stallet med hästarna men inte lämna dottern hemma.

Viktigaste - Prata med din sambo/man. se om det finns saker som kan underlätta, han kan inte följa med med dottern till stallet- promenera när du rider osv? se om det finns andra saker som kan göra att ditt dåliga samvete att lämna dottern blir bättre, hon har det säkert jättebra även när du inte är hemma kanske kommer ni fram till att du faktiskt måste prioritera bort vissa saker?

när jag hade "småbarn" åkte jag till stallet när hon somnat - så umgicks med henne ett par timmar på em/kvällen (mellan jobb/dagis - tills dess att hon somnat) - åkte till stallet vid 19-20 tiden- det kunde bli sena kvällar så det gällde att vara effektiv kunde oftast vara hemma igen vid 23. Jag hade 1-2 hästar att rida, hade egen häst och red ibland en annan. Hade medryttare 2-3 dagar i veckan - så var i stallet ca 5-4dagar.

Men det funkade då, för jag ville verkligen rida - då orkade jag, och jag tyckte det var så skönt att komma iväg till stallet - (eftersom jag är en så "dålig" mamma - så hade jag aldrig dåligt samvete att jag lämnade dottern ) Idag hade jag aldrig orkat med det

 

[mandalaki]

@Saigon @Imogen Nog för att moderskapet är en helig ko men - när någon bara konstaterar att hon bröt ihop så fort hon var ifrån sitt barn för det var "inbyggt i att vara mamma" att vara nära - då tycker jag att det skönt när någon ifrågasätter. I mina öron låter det definitivt som något att jobba med när man känner så.

 

[Imogen]

@Saigon @Imogen Nog för att moderskapet är en helig ko men - när någon bara konstaterar att hon bröt ihop så fort hon var ifrån sitt barn för det var "inbyggt i att vara mamma" att vara nära - då tycker jag att det skönt när någon ifrågasätter. I mina öron låter det definitivt som något att jobba med när man känner så.

Men självklart! Jag tycker också att det är något man borde arbeta med för att komma ur. Situationen är nog inte bra för någon.

Jag menade att det handlar om hur man ifrågasätter. "Lyckades du/fick du hjälp med att arbeta med dig själv för att komma över det?" hade gett ett annat ingångsläge exempelvis

 

[mandalaki]

Men självklart! Jag tycker också att det är något man borde arbeta med för att komma ur. Situationen är nog inte bra för någon.

Jag menade att det handlar om hur man ifrågasätter. Det går ju att ifrågasätta utan att få det att låta som att personen är ännu mer fel ute om hon inte redan har tagit tag i det.

"Lyckades du arbeta med dig själv för att försöka komma över det" hade gett ett helt annat ingångsläge exempelvis

Visst, det låter mjukare, men man kan inte detaljstyra hur andra uttrycker sig. Inte när innebörden faktiskt är densamma.

 

[Sar]

jag har bara hunnit jobba en dag efter mammaledigheten och jag mår redan skitdåligt över att vara ifrån min son. Får panik av att jag måste åka till stallet alla dagar utan en. Får inget vidare stöd utav mannen heller. Har talat om att jag mår dåligt men det är inte så att han pushar mig åt ett eller annat håll utan han ignorerar det mest.

Jag har lagt ut annons om medryttare så jag kan få hjälp två dagar till i veckan.
Tanken på att sälja ena hästen slog mig igår men jag vill verkligen inte det, dels för att jag verkligen älskar hästarna men sen vet jag att om jag inte har dom så kommer jag bryta ihop, då skulle jag aldrig lämna hemmet och det är inte heller bra.

Men hur gör ni? Har ni medryttare? Hur många dagar?
Snälla, inga jobbiga dryga kommentarer. Jag behöver tips, pepp och råd. Mår skit.

Hur har det gått? Jag har full förståelse för att det känns tufft om man varit borta en hel dag och sedan ska dra iväg igen istället för att träffa barnet. För mig finns det dock en gräns över hur mycket jag skulle vilja vara beroende av medryttare, då känns det bättre att dra ner hästantalet tills det blir på en sådan nivå att jag inte behöver kompromissa överdrivet mycket mellan "barntid" och "hästtid".

 

[inverterad]

jag klarade inte av av vara i från min dotter alls det första året. vid några tillfallen var jag det och då bröt jag ihop. det kändes sååå fel.

Oj, det låter verkligen jobbigt för dig och din partner. Du menar att pappan aldrig fick möjlighet att vara själv med sitt barn? Vad tyckte han om att bli omyndigförklarad på det viset?

 

[Saigon]

@Saigon @Imogen Nog för att moderskapet är en helig ko men - när någon bara konstaterar att hon bröt ihop så fort hon var ifrån sitt barn för det var "inbyggt i att vara mamma" att vara nära - då tycker jag att det skönt när någon ifrågasätter. I mina öron låter det definitivt som något att jobba med när man känner så.

Jag tycker precis tvärtom. Det är ett fördömande. Som så ofta när det gäller föräldraskap. Det var inte -varför kände du så? Utan ett tydligt ställningstagande till att det inte var ok.

 

[LadyCovergirl]

Jag tycker precis tvärtom. Det är ett fördömande. Som så ofta när det gäller föräldraskap. Det var inte -varför kände du så? Utan ett tydligt ställningstagande till att det inte var ok.

Jag tycker inte att det är okej att känna så utan att jobba på att förändra det.
I mitt tycke ursäktas alltför mycket i det heliga moderskapets namn och nåde den som tycker annorlunda. Att vara MAMMA är ju ändå det finaste som finns. Typ.

 

[Saigon]

Jag tycker inte att det är okej att känna så utan att jobba på att förändra det.
I mitt tycke ursäktas alltför mycket i det heliga moderskapets namn och nåde den som tycker annorlunda. Att vara MAMMA är ju ändå det finaste som finns. Typ.

Ja, det har jag förstått att du inte tycker. Och att du tycker att hon ska behöva stå till svars inför dig. "Heliga moderskapets namn" säger du. Jag tycker du angriper ngt som du anser vara en kvinlig svaghet.

 

[mandalaki]

Jag tycker precis tvärtom. Det är ett fördömande. Som så ofta när det gäller föräldraskap. Det var inte -varför kände du så? Utan ett tydligt ställningstagande till att det inte var ok.

Fast hon hade ju redan svarat på frågan Varför. Det var för att det var inbyggt i att vara mamma.

 

[Saigon]

Fast hon hade ju redan svarat på frågan Varför. Det var för att det var inbyggt i att vara mamma.

Var? Jag kan bara se att hon svarade -ne.

 

[mandalaki]

Resten ligger inuti det hon citerade, det blev lite fel där. Inte lätt att veta.

@Saigon

 

[Saigon]

Fast hon hade ju redan svarat på frågan Varför. Det var för att det var inbyggt i att vara mamma.

Oavsett så handlar ju just detta om anknytning till barnet. Vissa får en stark anknytning direkt. Andra får svårt med anknytningen. Vissa får för stark osv. Och vilken man får styrs till stor del av hormoner, vilka upplevelser man haft vid förlossningen och tiden därefter. Och det är fanimej inte lätt alla gånger den första tiden. Men acceptansen för variationer i hur man hanterar föräldraskapet är överlag mkt låg. Och som i detta fall, fördömande under förespegling att det inte är ok att ifrågasätta moderskapet.

 

[Saigon]

Resten ligger inuti det hon citerade, det blev lite fel där. Inte lätt att veta.

@Saigon

Aha, får läsa igen.

Jo, såg nu. Men det handlar ju om en svårighet att hantera det nyvunna föräldraskapet. Och ett fördömande av att hon kände så. Det blir ju att angripa offret istället problemet.

 

[Badger]

Oavsett så handlar ju just detta om anknytning till barnet. Vissa får en stark anknytning direkt. Andra får svårt med anknytningen. Vissa får för stark osv. Och vilken man får styrs till stor del av hormoner, vilka upplevelser man haft vid förlossningen och tiden därefter. Och det är fanimej inte lätt alla gånger den första tiden. Men acceptansen för variationer i hur man hanterar föräldraskapet är överlag mkt låg. Och som i detta fall, fördömande under förespegling att det inte är ok att ifrågasätta moderskapet.

Fast näh!? Det går väl inte att säga att anknytningen skulle vara inblandad i förmågan att lämna sitt barn utan att samtidigt antyda att antingen de som klarar det eller de som inte klarar det är dåligt anknytna till sina barn. Vilket väl idag är en ganska osnäll sak att säga.

Det är väl troligare att det är två skilda variabler.

Är anknytningsteorin ens den dominerande i synen på föräldraskap utanför föräldraforumen.

 

[Imogen]

Jag tycker inte att det är okej att känna så utan att jobba på att förändra det.
I mitt tycke ursäktas alltför mycket i det heliga moderskapets namn och nåde den som tycker annorlunda. Att vara MAMMA är ju ändå det finaste som finns. Typ.

Fast det var ju inte direkt så att hon predikade att det enda rätta var att aldrig lämna sitt barn och att det var fel att tycka annorlunda.

Det hade jag inte tyckt varit okej, att fördöma mammor som lämnar sina barn. Precis som jag inte tycker det är okej att säga att någon har problem de måste ändra på om de personligen inte vill lämna sitt barn. Vi har ju ingen aning om ifall någon i just den situationen uppfattar det som ett problem.

 

[LadyCovergirl]

Fast det var ju inte direkt så att hon predikade att det enda rätta var att aldrig lämna sitt barn och att det var fel att tycka annorlunda.

Det hade jag inte tyckt varit okej, att fördöma mammor som lämnar sina barn. Precis som jag inte tycker det är okej att säga att någon har problem de måste ändra på om de personligen inte vill lämna sitt barn. Vi har ju ingen aning om ifall någon i just den situationen uppfattar det som ett problem.

Men jag tycker att det är helt orimligt att inte kunna lämna sitt barn. Det är orimligt både mot barnet, en själv och den andra föräldern.
Tycker du att det är rimligt och sunt att inte kunna lämna sitt barn? Det känns för mig som en otrolig belastning.

Dessutom är det för mig en jämställdhetsfråga. Händer det ofta att du hör en pappa säga att han aldrig lämnar sitt barn utan ständigt är i närheten?

 

[Saigon]

Fast näh!? Det går väl inte att säga att anknytningen skulle vara inblandad i förmågan att lämna sitt barn utan att samtidigt antyda att antingen de som klarar det eller de som inte klarar det är dåligt anknytna till sina barn. Vilket väl idag är en ganska osnäll sak att säga.

Det är väl troligare att det är två skilda variabler.

Är anknytningsteorin ens den dominerande i synen på föräldraskap utanför föräldraforumen.

Det kan givetvis finnas fler variablar i de enskilda fallen. Sen kan diskuteras om man kan uttrycka det som "för stark" anknytning. Men en alltför stark sammankoppling med barnet leder till svårighet att skilja på sig.