Föräldragrupp och förlossning

[LKGmamma]

Kände bara att jag var tvungen att ventilera...

Det har varit mycket känslor under graviditeten. Men efter att första chocken från UL la sig osv har det varit toppen.

Tills nu. Vi fick tider ett tag tillbaka om föräldragrupp. Min man sa då att det skulle bli tight med tid från när hans buss kommer från jobbet och han vill inte bli sen. Jag sa att jag då kunde hämta honom och vi åkte dit.
Sen var det inte något mer vi sa om det.

Sen var min väninna som har två barn här och hon skrattade åt iden med föräldragrupp och menade att hennes barn kom ändå. Min man höll då med.
Och nu är det imorgon och min man vill INTE med.

Han vill inte heller vara med under förlossningen för att han inte vill se mig så utsatt och i smärta. (Han avskyr sjukhus till att börja med...)

Jag är inte säker på att det kanske ger något att vara med i föräldragrupp. Läst blandat om det, men jag kanske ångrar om jag inte gått första gången för att se vad det är, vilka som är där... har ingen aning.

Men jag känner mig ensam ändå... aldrig varit med om det här tidigare och han vill inte vara med, för han vill inte. Inget. Han har varit där under graviditeten och vi har ett bra förhållande. Men han känner sig rädd inför det som är nytt. Och det gör jag med! Är det egoistiskt att vilja ha honom med under föräldragruppen för att jag vill ha informationen och se vad det är? Och jag skulle ju helst vilja ha honom där under förlossning också. Men som han säger, mår han dåligt av det, hur gott stöd är han till mig då?

Sen så har han inget körkort... och vi kommer att få resa mycket sen. Hela graviditeten har det varit "ja, han ska" men nu är det knappt tre månader kvar... Inget körkort. Och det är hans ansvar... Så ska jag nu förlita mig på att alla andra i våra familjer ska stå på stand-by? Och sen? Till Uppsala och Örebro, ca sådär 40 mil bort. För att han har dåliga erfarenheter av en gringubbe som hade smeknamn av att han kuggade folk. Därför sitter det i att han är motvillig till att ta det... han kan köra bil. Men inte gjort testen.

Lång tråd... sorry. Hormoner and so on... plus upprörd över vår dispyt tidigare.

 

[Hjartagna]

Hade det varit jag så hade jag satt ett ultimatum, han ska med på föräldraträffen och därmed slutdiskuterat. Ni var väl ändå 2 personer om att göra barn och behålla det? Då är ni två personer om slutfasen också.

 

[Amha]

Och sen när barnet fötts och ska vaccineras måste du alltid vara den som går på dessa besök för att han inte klarar av att barnet får ont? Och han tar in på hotell dagarna efter ifall att barnet blir febrigt och har ont i benen? Och han kommer smita undan när barnet lär sig gå för det kan ramla och slå sig?

Mja, det är inte hållbart att smita från olika situationer för att den man älskar får ont. Vill du ha honom där så ska han vara där är min åsikt. Min sambo avskyr nålar och sånt. Han hatar lukten av blod. Jag fick akut kejsarsnitt och han följde med. Det var inget snack om saken. Dock bad jag om lugnande åt honom Han behövde det verkligen och han fick självklart den hjälpen när de fått höra att han var livrädd för operationssalar och blodlukt.

Angående föräldragrupp tyckte jag att det var sådär men vissa saker är ju nyttiga att ta till sig. Ta med honom dit, gör en bedömning var för sig och tillsammans om det är något att ha och bestäm ihop om en eller båda går, eller ingen.

 

[Inte_Ung]

Det verkar som att din man är i mycket stort behov av att gå på föräldragrupp.
För det är bl.a. sådana rädslor som han har som hanteras där.

Att smita från förlossningen är inte ett alternativ om man skall vara make och pappa.
Det är bara att bita ihop och stålsätta sig.
Mammor kan inte smita iväg så av sympati skall han vara med och titta på vad han har ställt till och hjälpa till när HANS barn föds.
Annars så är han definitivt inget pappamaterial alls.

 

[Ninnurur]

Jag håller med @Inte_Ung , jag hade satt ner foten. Ska han vara pappa sen så får han vara det NU också, han kan inte välja ut det bästa. Då kan jag nästan lova att du inte kommer må bra i förhållandet och att du och barnet skulle må bättre ensamma.
Min sambo var lite sådär, jag gjorde 95% av allt med dottern, han kallade det tom för att han barnvaktade när jag var i stallet... Sambon gick bort för 4½ månad sen och även om jag saknar honom enormt mycket så saknar jag inte livet med honom där han bara hade åsikter men inte genomförde något själv utan la allt ansvar på mig. Både dottern och jag mår bättre nu. Tyvärr!

 

[keilir]

Kände bara att jag var tvungen att ventilera...

Det har varit mycket känslor under graviditeten. Men efter att första chocken från UL la sig osv har det varit toppen.

Tills nu. Vi fick tider ett tag tillbaka om föräldragrupp. Min man sa då att det skulle bli tight med tid från när hans buss kommer från jobbet och han vill inte bli sen. Jag sa att jag då kunde hämta honom och vi åkte dit.
Sen var det inte något mer vi sa om det.

Sen var min väninna som har två barn här och hon skrattade åt iden med föräldragrupp och menade att hennes barn kom ändå. Min man höll då med.
Och nu är det imorgon och min man vill INTE med.

Han vill inte heller vara med under förlossningen för att han inte vill se mig så utsatt och i smärta. (Han avskyr sjukhus till att börja med...)

Jag är inte säker på att det kanske ger något att vara med i föräldragrupp. Läst blandat om det, men jag kanske ångrar om jag inte gått första gången för att se vad det är, vilka som är där... har ingen aning.

Men jag känner mig ensam ändå... aldrig varit med om det här tidigare och han vill inte vara med, för han vill inte. Inget. Han har varit där under graviditeten och vi har ett bra förhållande. Men han känner sig rädd inför det som är nytt. Och det gör jag med! Är det egoistiskt att vilja ha honom med under föräldragruppen för att jag vill ha informationen och se vad det är? Och jag skulle ju helst vilja ha honom där under förlossning också. Men som han säger, mår han dåligt av det, hur gott stöd är han till mig då?

Sen så har han inget körkort... och vi kommer att få resa mycket sen. Hela graviditeten har det varit "ja, han ska" men nu är det knappt tre månader kvar... Inget körkort. Och det är hans ansvar... Så ska jag nu förlita mig på att alla andra i våra familjer ska stå på stand-by? Och sen? Till Uppsala och Örebro, ca sådär 40 mil bort. För att han har dåliga erfarenheter av en gringubbe som hade smeknamn av att han kuggade folk. Därför sitter det i att han är motvillig till att ta det... han kan köra bil. Men inte gjort testen.

Lång tråd... sorry. Hormoner and so on... plus upprörd över vår dispyt tidigare.

Han borde absolut följa med, om det inte känns rätt för er så kan man ju skippa de andra träffarna, men man kan ju inte bestämma något innan man provat på!! Och du borde absolut inte behöva gå ensam, han har ju vart med och gjort barnet så då lär han ju steppa upp!

Ang sjukhusrädsla så är min sambo inte särskilt förtjust i sjukhus heller, men det var aldrig nåt snack om han skulle vara med eller inte. Det var en självklarhet. Tror inte någon sambo/make/annan anhörig tycker att det är roligt att känna sig maktlösa och inte kunna hjälpa till att ta bort smärtan men det handlar väl om att vara med när ens barn föds. Sen gör man ju det man kan, han behöver ju inte titta när barnet kommer ut och inte klippa någon navelsträng eller så!

 

[Snurrfian]

Min man gillar inte heller sjukhus eller se andra ha ont, men det fanns inga alternativ, han skulle med! Han fick dessutom föra min talan när jag hade för ont, han fick dessutom stå ut med ett akutsnitt som han nu i efterhand beskriver som rätt jobbigt, men han tog sig igenom det och fick även sitta med dottern själv de första timmarna eftersom jag blev körd till uppvaket dit han och dottern inte fick komma.
Till föräldragruppen var han med men inte alla gånger. Men den hade jag nog större behov av än honom, men hade jag tryckt på att jag ville ha honom med så hade han följt med. Nu gjorde jag det gärna själv, och jag hade större behov av att prata med andra. Nu var han som sagt med första gången, gången vi gick igenom förlossningen och när vi gjorde besök på förlossningsavdelningen.

Men har ni någon plan för hur ni ska ta er till förlossningen? Förväntar han att du ska köra dit själv? För det kan jag tala om redan nu att det kommer inte att fungera...

Självklart kommer barnet att komma oavsett om ni går på en föräldragrupp eller inte, men för mig kändes det bra att kunna ställa alla frågor man hade, kunna bolla lite funderingar, få tips och råd om sånt som är bra att tänka på osv.

 

[Mirtai]

Jag skulle inte acceptera att min man inte var med på föräldragruppen eller förlossningen. Även om han tycker det är jobbigt så skulle han bara få bita ihop och ställa upp, för jag lovar att det är tusen gånger jobbigare för den som faktiskt föder!!

Angående föräldrautbildningen var det självklart för min man att vara med, trots att han har tre barn sedan innan. Det var självklart för honom eftersom det var viktigt för mig! Jag tyckte att det bästa med träffarna var att träffa andra par som också väntade barn. Här försöker de också hålla ihop samma grupp in på BVC och de föräldragrupper som finns där så det blir en extra sammanhållning.

Vi fick också bra information om förlossningen, dess olika faser och vilken smärtlindring som finns. Det tyckte jag var jättebra för att kunna fundera mer om hur jag ville ha det.

 

[Tora]

Det verkar som att din man är i mycket stort behov av att gå på föräldragrupp.
För det är bl.a. sådana rädslor som han har som hanteras där.

Att smita från förlossningen är inte ett alternativ om man skall vara make och pappa.
Det är bara att bita ihop och stålsätta sig.
Mammor kan inte smita iväg så av sympati skall han vara med och titta på vad han har ställt till och hjälpa till när HANS barn föds.
Annars så är han definitivt inget pappamaterial alls.

Jag kan inte annat än att hålla med.

Tycker mig ana ett visst mönster
@LKGmamma hos din sambo. Samma typ av ursäkter för att slippa förädragruppen/förlossning/körkor. Han verkar välja bort allt som är det minsta jobbigt för honom, tyvärr.

Ingen rolig egenskap och jag hade gått i taket.

 

[AgentCarter]

Förutom allt annat som hart skrivits, kommer inte ert barn få genomgå en del operationer? Förväntar han sig att han verkligen kan skita i dem?

 

[FengurLaugar]

Håller också med @Inte_Ung ! Att inte vara med på förlossningen är absolut inte ett alternativ! Man är som sagt två om att göra barn och behålla det. Som mamma har man inte största ansvaret bara för att man är den som är gravid.

 

[Emor]

Jag tycker absolut att ni ska vara två på förlossningen, och gärna även under föräldragrupp. Få människor tycker om att se den de älskar ha ont, men det ingår liksom i paketet när man blir förälder. Det är bara att bita ihop, och dyka upp, och där göra det bästa man kan, för att det ska bli en så bra upplevelse som möjligt.

Jag önskar dig stort lycka till, och hoppas att din make förstår att du behöver honom, och att han behöver vara där för dig.

 

[LKGmamma]

Kan inte svara alla individuellt.

Men tack för era synpunkter.

Jag är ingen person som ställer ultimatum eller forcerar den jag älskar och respekterar , det är inget jag vill bygga en relation på. Det är för lätt idag att oreflekterat skriva och posta allt man tänker och känner. Även om det hjälper för att sortera ut tankarna en del.

Vi har en jättebra relation och han är "pappamaterial" (hur man nu avgör det) Det finns ingen annan jag vill ha barn tillsammans med. Så vi pratade igår, och allt bottnar i rädsla och att vi inte riktigt diskuterat allt innan. Det har känts så långt bort och det har varit annat vi har fokuserat på.
Ja, han kommer självklart vara med på förlossningen (jag som tolkat fel, för att han är rädd och mer uttryckt att han inte vill vara med om det, just för att han önskar att det hade gått att få barn utan att se någon ha ont).
Ja, han kommer gå en sån veckokurs för körkortet till sommaren, men han säger att han skjutit på det just för att han är rädd för att inte lyckas igen.
Nej, han kommer inte följa med på föräldragruppen, för att han tycker inte om sådana gruppträffar med helt okända personer. Han säger att han har stöd i svåger och kontakt med andra pappor han känner.

Men han är engagerad i graviditeten och jag tvivlar inte på att vi klarar det här. Dispyten igår kring föräldragruppen blev nog mest pga att vi inte hade pratat ut ordentligt. Vilket ledde till missförstånd och då blev FG grejen en del av större ting. För mig spelar just föräldragruppen inte så stor del. Men med det andra blev det just det.

Tack för er tid och att ni svarade =)

 

[Ninnurur]

Det låter jättebra att ni pratat ordentligt nu!

 

[Sol]

Jättebra att han har stöd hos andra fäder i omgivningen, men föräldrautbildningen jag och min man gick på handlade väldigt mycket om praktisk information både om förlossning och om föräldraskap. Genomgång av de olika stadierna i förlossningen, hur ett kejsarsnitt går till, genomgång av alla möjligheter till smärtlindring, barnförsäkringar, barnsäkring av hemmet, säkerhet i bilen osv. Och man kunde bara ställa frågor till någon som kan något.

Kommer din man att inhämta informationen som fås via föräldrautbildningen på annat sätt? Kommer han kontakta en barnmorska om frågor som dyker upp?

Han gillar inte att träffa okända människor i sådana grupper? Det kommer en tid med förskola och skola. Föräldramöten, gårdsfester, skoldiscon, skolresor, informationsmöten osv. Jättemånga gruppträffar med okända människor (alla människor är ju okända till en början). Hur kommer han tackla sådant?

Jag kan lätt säga att maken var den som hade störst nytta av föräldrautbildningen. Som gravid kvinna hade jag ju redan kollat upp en stor del av informationen som rörde iaf förlossningen.

 

[Snurrfian]

Ja just runt förlossningen var nog det som både jag och maken hade störst nytta av, dels sådan praktiska saker som: Var ställer man bilen, hur gör man med parkeringskort? Var går man in, vad behöver man ha med sig, vad är bra att tänka på, vad behöver man inte tänka på osv.
Föräldrautbildningen handlade väldigt lite om just föräldraskapet utan mest runt det praktiska inför, under och direkt efter förlossningen. Det skiljer sig en hel del mellan olika sjukhus och även från år till år vad som gäller just då. Det skiljer sig även under året, tex är min andra född i augusti, då var storasyster varmt välkommen till avdelningen. Hade han varit född i dec-mars så hade hon varit portad pga RS-virus osv

 

[Ninnurur]

@Snurrfian - just såna praktiska saker fick vi inte nån info om öht. Studiebesöket på förlossningen var borttaget. Vi fick se nån amningsfilm och pratade mycket om saker efter förlossning som jag tyckte var helt förlegat minns jag. Tror till och med att den bm som hade föräldragruppen tyckte att jag inte var riktigt navlad som sa att sambon skulle ta barnet och jag åka till stallet. Typ. Så det skiljer nog enormt mycket mellan olika ställen! Även efter förlossningen så ifrågasatte jag nog lite väl mycket ibland, blev inte så poppis i mammagruppen. Speciellt inte när jag sa emot psykologen totalt när denne delade ut broschyr om 5mm

 

[Snurrfian]

@Ninnurur Vad dåligt! Vi hade en helt underbar barnmorska, hon hade fyra egna barn och bjöd på sig själv och vad hon hade gjort under deras uppväxt. Så vi fick rätt uppdaterad information, 5 mm var det bara tanten på BVC som tjatade om när jag hade fått min andra men då hade jag så pass mycket skinn på näsan och trygg i min mamma roll att jag talade om vad jag ansåg om förlegade metoder och vad jag hade för ambition med mitt föräldraskap. Efter det så var hon nöjd med att väga och mäta och ge vaccinationer. Eller jo hon skickade iväg mig på röntgen med min yngsta eftersom hon ansåg att hans skalle inte följde kurvan efter förlossningen utan hade hoppat ner ett hack. Trots att jag gång på gång påpekade att han var tagen med sugklocka och antagligen var svullen när de mätte efter förlossningen och att han sedan hade hoppat ner till sin "normal" kurva som han följde precis som han skulle så fick vi ändå snällt åka och få honom röntgad...
Den BM vi hade uppmuntrade verkligen till att papporna skulle ta en stor del av ansvaret, hon påpekade flera gånger att det egentligen bara var amningen som mamman var tvungen att göra, allt annat kunde pappan göra precis lika bra, och att det var viktigt att ge pappan möjlighet att vara själv med barnet också.

Sen gick jag aldrig på någon mammagrupp efter förlossningen, vi hade det rätt rörigt då med svärfar som var sjuk och sedan dog 10 dagar efter förlossningen, och så strulade amningen och min gudmor var sjuk och min mormor så jag orkade aldrig engagera mig i någon mammagrupp, jag hade svägerskan som gav mig mycket goda råd och andra mammor i närheten som var min trygghet.

 

[majola]

Nu har ni ju redan pratat och kommit fram till en lösning som är bra för er, och det är ju det viktigaste!

Till skillnad från de flesta andra i tråden skulle jag själv dock inte ha några större problem med att pappan inte vore med under förlossningen. Men då har jag haft två snabba okomplicerade förlossningar och pappan har egentligen inte haft någon direkt uppgift. Rent krasst alltså - jag hade klarat mig lika bra utan honom. Inför tredje barnet har jag sagt att han kan köra mig till förlossningen och sedan åka tillbaka hem med barnen om det kör ihop sig med barnvakt eller så. I nödfall får det ju bli så, men han vill ju dels inte "dumpa" mig på förlossningen och dels vill han ju naturligtvis vara med när barnet är fött! Och faktiskt har han med båda barnen haft en viktig roll för dem direkt efter födseln då jag inte kunnat hålla dem hela tiden av olika orsaker. Ett alternativ hade varit att han väntat utanför tills barnet är fött (om han inte hade velat vara med alltså, men så var det ju inte för oss).

 

[hljomalind]

Vad bra att ni snackat och det känns bättre. Kan så lätt bli fel. Jag och sambon hade också ett missförstånd kring förlossningen. Jag hade felaktigt fått för mig att han inte ville vara med, (vi hade väl snackat om hans hyperaktivitet och att han nog skulle bli lite knasig av att vara inne på ett rum och vänta i ett dygn på att en bäbis ska titta ut) och jag hade accepterat det även om det kändes tråkigt. När jag började snacka om att ha min mamma med som stöd så trodde han att jag inte ville ha honom med, och blev ledsen. Men så redde vi ut det och det var ju självklart för oss båda att det var nåt vi ville göra tillsammans. Och förlossningen blev också en mycket positiv upplevelse vi delade.

Tänkte på en grej, det med körkortet. Man måste ju inte ta bilen in, många har ju inte ens nån bil. Mina grannar tog en taxi och tyckte det var supersmidigt, slippa hitta parkering och hålla på. Man får ersättning för taxiresan i efterhand då det räknas som sjukresa.