Jag tror att det kan sätta människor i kläm, de som inte vill ha en massa distansmöte, som inte vill skylta med sina svårigheter eller med någon diagnos osv, det är så lätt att de personerna bara ses som motsträviga och inte vill utvecklas framåt. Precis som du säger så är ju frågan vem som får ge vika när det fungerar för "de flesta". Blir det då en god arbetsmiljö för alla eller blir det bara för de det funkar för?
Sekreterare har ofta möjligheten att jobba hemifrån, det brukar fungera bra, men allt går inte att göra hemma, tex skriva ut remisser och skicka, så då måste det finnas någon på jobbet som tar över den biten av kollegornas jobb+ sitt eget då. Sedan för min del så kan även jag jobba hemifrån till viss del, behöver ju inte ha möten på video utan kan ju fixa dator så alla mina hjälpmedel funkar hemma. Dock är jag anställd med lönebidrag vilket för min del innebär att jag får hjälp av kollegor när jag inte hör i diktaten. Ibland klarar jag mig helt utan hörhjälp, andra dagar behöver jag hjälp vid varje diktat. Kollegor ringer support när det är något som krånglar med dator och sådant, har ingen arbetstelefon av förklarliga skäl. Så, låt säga att även inom mitt yrke blir hemarbete ännu mer vanligt än det redan är, då blir den som bryter mot normen lätt att välja bort vid en anställning. Det är redan svårt att få jobb när man är handikappad, det öppnar inte precis upp dörrar enbart.
Så helt klart tänker jag att man måste vara försiktig när man propagerar för att arbeta hemma, distansmöten och inte ha folk på kontoret så mycket.
