för instabil för hund just nu

[Vadskajagheta9]

Hej! Jag har sedan 2 år tillbaka min första hund. Hon är det finaste jag har, och att se henne lycklig är det bästa jag vet. Jag gör verkligen allt för henne. Har till och med flyttat ut på landet bara för att hon ska få springa fritt liksom. Jag har aldrig någonsin känt en sån kärlek förr som jag gör till denna hund. Hon är som ett barn för mig.

Men. Jag mår så dåligt. Hon är ju unghund nu, så väldigt krävande och gör precis som hon vill hela tiden. Vi kan gå promenad i en timma för att sen kasta boll i 30 min och sen söka godis, eller annan aktivering, och hon är ändå inte trött liksom. Jag är väldigt instabil psykiskt nu, och ligger mest bara och gråter hela dagarna, jag skriker på henne för minsta lilla, får panikattacker vid promenader så fort hon missköter sig minsta lilla, hon krånglar vid mat sen långt tillbaka, vilket också får mig bli galen. Och tyvärr får hon ut för mitt mående hela tiden just nu. Hon tippar mest på tå och är rädd för att jag ska bli arg eller ledsen typ. Jag har kontakt med psykiatrin och testar mig fram just nu med olika antidepressiva osv. Men ingenting tycks hjälpa, och jag tror att hela problemet ligger i att jag bara behöver få vara för mig själv en stund. Hon är ju på mig 24/7 nu, och jag får inte ens sitta i soffan utan att hon ska vara på mig. Stänger jag in mig på toan och gråter så hör jag henne pipa efter mig utanför dörren vilket också stressar mig otroligt mycket. Jag är själv med henne hela veckorna och vi är med varandra 24/7. Jag matar henne, jag leker med henne, jag går promenader med henne, jag borstar henne, jag klipper klor, jag badar henne, jag smörjer tassar, jag gosar med henne, jag gör verkligen ALLT, trots att min sambo inte riktigt ser det.

Jag behöver verkligen avlastning nu. Jag har bönat och bett min sambo ta med henne på sitt jobb (han jobbar borta under veckorna) men han tycks inte förstå allvaret i situationen, han har heller aldrig lidit av psykisk ohälsa så han förstår inte och tycker jag som ändå är hemma ska ta det. Jag har sökt till alla hunddagis jag litar på, men det är fullsatt, jag har inga vänner att fråga om hjälp sedan jag skaffade hund, varför vet jag inte men alla liksom försvann när jag skaffade henne, min familj skulle aldrig ställa upp utan bara klaga på mig som ägare om jag förklarade situationen.

Jag vill heller inte omplacera henne egentligen, eftersom detta förhoppningsvis bara är en svacka i mitt liv som går över. Jag hade aldrig någonsin kunnat titta henne i ögonen och sagt farväl liksom, samtidigt som skuldkänslorna just nu ÄTER upp mig.

Snälla, inga påhopp om mig som ägare, för jag vet att jag är helt värdelös på det just nu. Finns det någon i samma sits? Eller någon som har förslag?

 

[Tantan]

Hej! Jag har sedan 2 år tillbaka min första hund. Hon är det finaste jag har, och att se henne lycklig är det bästa jag vet. Jag gör verkligen allt för henne. Har till och med flyttat ut på landet bara för att hon ska få springa fritt liksom. Jag har aldrig någonsin känt en sån kärlek förr som jag gör till denna hund. Hon är som ett barn för mig.

Men. Jag mår så dåligt. Hon är ju unghund nu, så väldigt krävande och gör precis som hon vill hela tiden. Vi kan gå promenad i en timma för att sen kasta boll i 30 min och sen söka godis, eller annan aktivering, och hon är ändå inte trött liksom. Jag är väldigt instabil psykiskt nu, och ligger mest bara och gråter hela dagarna, jag skriker på henne för minsta lilla, får panikattacker vid promenader så fort hon missköter sig minsta lilla, hon krånglar vid mat sen långt tillbaka, vilket också får mig bli galen. Och tyvärr får hon ut för mitt mående hela tiden just nu. Hon tippar mest på tå och är rädd för att jag ska bli arg eller ledsen typ. Jag har kontakt med psykiatrin och testar mig fram just nu med olika antidepressiva osv. Men ingenting tycks hjälpa, och jag tror att hela problemet ligger i att jag bara behöver få vara för mig själv en stund. Hon är ju på mig 24/7 nu, och jag får inte ens sitta i soffan utan att hon ska vara på mig. Stänger jag in mig på toan och gråter så hör jag henne pipa efter mig utanför dörren vilket också stressar mig otroligt mycket. Jag är själv med henne hela veckorna och vi är med varandra 24/7. Jag matar henne, jag leker med henne, jag går promenader med henne, jag borstar henne, jag klipper klor, jag badar henne, jag smörjer tassar, jag gosar med henne, jag gör verkligen ALLT, trots att min sambo inte riktigt ser det.

Jag behöver verkligen avlastning nu. Jag har bönat och bett min sambo ta med henne på sitt jobb (han jobbar borta under veckorna) men han tycks inte förstå allvaret i situationen, han har heller aldrig lidit av psykisk ohälsa så han förstår inte och tycker jag som ändå är hemma ska ta det. Jag har sökt till alla hunddagis jag litar på, men det är fullsatt, jag har inga vänner att fråga om hjälp sedan jag skaffade hund, varför vet jag inte men alla liksom försvann när jag skaffade henne, min familj skulle aldrig ställa upp utan bara klaga på mig som ägare om jag förklarade situationen.

Jag vill heller inte omplacera henne egentligen, eftersom detta förhoppningsvis bara är en svacka i mitt liv som går över. Jag hade aldrig någonsin kunnat titta henne i ögonen och sagt farväl liksom, samtidigt som skuldkänslorna just nu ÄTER upp mig.

Snälla, inga påhopp om mig som ägare, för jag vet att jag är helt värdelös på det just nu. Finns det någon i samma sits? Eller någon som har förslag?

Har du en uppfödare som kan hjälpa till? Annars tycker jag din sambo måste förstå allvaret kring din hälsa, stressen du verkar uppleva påskyndar inte tillfrisknandet.

 

[Hellhound]

Är hunden ensamtränad? Är hon det så är det faktiskt helt okej att stänga undan en stund för att få lite egentid. Det har jag gjort många gånger när min hund varit i sina värsta faser. Har du inte möjlighet till det så är det lika okej att jobba in ett "gå och lägg dig" som används när du behöver andrum. Såklart inte hela tiden men i de stunder då du känner att det verkligen blir för mycket att ha hunden i ditt space.

Kasta boll är något som många hundar går upp i varv av så det kan vara klokt att sluta med det och lägga mer fokus på nosarbete och andra aktiviteter som är lugnande. Du kan helt säkert göra godissöken svårare, typ max 3-4 st på ett stort område. Du skriver att hon krånglar vid mat men gäller det oavsett hur den serveras? En del hundar blir nämligen inte riktigt hungriga om de är underaktiverade. Prova att ge fryst i en Kong eller liknande istället för skål och se hur det går? Hon kanske taggar till mer om hon behöver jobba för maten.

Sambon låter rätt lat och ignorant, ärligt talat. Det är okej att ena parten i ett förhållande har huvudansvaret för hunden, speciellt om hen var drivande i att skaffa, men om någon form av ohälsa uppstår så tycker jag att man hjälper varandra inom rimliga gränser. Du har ingen vårdkontakt som kan prata lite med honom och få honom att inse allvaret? Dåligt att han inte lyssnar på dig men det kanske är lite huvudet i sanden pga jobbigt att ta in hur illa det är med dig.

Har du kontakt med hundens uppfödare? Hen kanske känner någon som kan vara tillfälligt hem tills du är mer stabil, eller permanent om det blir så att du mår bäst utan den stressfaktor som hund kan vara när man är låg.

 

[TeamLundVer]

Hej! Jag har sedan 2 år tillbaka min första hund. Hon är det finaste jag har, och att se henne lycklig är det bästa jag vet. Jag gör verkligen allt för henne. Har till och med flyttat ut på landet bara för att hon ska få springa fritt liksom. Jag har aldrig någonsin känt en sån kärlek förr som jag gör till denna hund. Hon är som ett barn för mig.

Men. Jag mår så dåligt. Hon är ju unghund nu, så väldigt krävande och gör precis som hon vill hela tiden. Vi kan gå promenad i en timma för att sen kasta boll i 30 min och sen söka godis, eller annan aktivering, och hon är ändå inte trött liksom. Jag är väldigt instabil psykiskt nu, och ligger mest bara och gråter hela dagarna, jag skriker på henne för minsta lilla, får panikattacker vid promenader så fort hon missköter sig minsta lilla, hon krånglar vid mat sen långt tillbaka, vilket också får mig bli galen. Och tyvärr får hon ut för mitt mående hela tiden just nu. Hon tippar mest på tå och är rädd för att jag ska bli arg eller ledsen typ. Jag har kontakt med psykiatrin och testar mig fram just nu med olika antidepressiva osv. Men ingenting tycks hjälpa, och jag tror att hela problemet ligger i att jag bara behöver få vara för mig själv en stund. Hon är ju på mig 24/7 nu, och jag får inte ens sitta i soffan utan att hon ska vara på mig. Stänger jag in mig på toan och gråter så hör jag henne pipa efter mig utanför dörren vilket också stressar mig otroligt mycket. Jag är själv med henne hela veckorna och vi är med varandra 24/7. Jag matar henne, jag leker med henne, jag går promenader med henne, jag borstar henne, jag klipper klor, jag badar henne, jag smörjer tassar, jag gosar med henne, jag gör verkligen ALLT, trots att min sambo inte riktigt ser det.

Jag behöver verkligen avlastning nu. Jag har bönat och bett min sambo ta med henne på sitt jobb (han jobbar borta under veckorna) men han tycks inte förstå allvaret i situationen, han har heller aldrig lidit av psykisk ohälsa så han förstår inte och tycker jag som ändå är hemma ska ta det. Jag har sökt till alla hunddagis jag litar på, men det är fullsatt, jag har inga vänner att fråga om hjälp sedan jag skaffade hund, varför vet jag inte men alla liksom försvann när jag skaffade henne, min familj skulle aldrig ställa upp utan bara klaga på mig som ägare om jag förklarade situationen.

Jag vill heller inte omplacera henne egentligen, eftersom detta förhoppningsvis bara är en svacka i mitt liv som går över. Jag hade aldrig någonsin kunnat titta henne i ögonen och sagt farväl liksom, samtidigt som skuldkänslorna just nu ÄTER upp mig.

Snälla, inga påhopp om mig som ägare, för jag vet att jag är helt värdelös på det just nu. Finns det någon i samma sits? Eller någon som har förslag?

Skulle det kunna funka med en dagmatte? Isf hade jag annonserat på typ fb

 

[Troll]

Förstår att alla hunddagis är fulla men kanske någon som kan tänka sig vara dagmatte någon dag i veckan? El någon som kan gå ut med henne ibland?
Annonsera! När jag förlorade min gamla hund tänkte jag på att vara resurs åt någon
Men så blev det ny valp istället
Hoppas det vänder snart! Din vovve kommer ju lugna ner sig med åren också, föga hjälp nu dock

 

[Fiorano]

Var i landet bor du?

Något som är tydligt med min hund är att om han gör för mycket så klarar han inte av att varva ner. Hundar är lite som barn där, de måste faktiskt lära sig att ha tråkigt också. Så försök släppa pressen att du måste göra massor, hund klarar att vara tvungen att chilla också.

Jag är sjukskriven till stor del för hjärntrötthet och depression. Från söndag till tisdag denna veckan sov jag nog 40 timmar. Då får min högenergiska hund acceptera att ha tråkigt och han gillar läget rätt fort och sover med mig. Visst att jag känner mig som världens tråkigaste hundägare men tar igen det en bra dag.

Ta hand om dig

 

[Mellanmatskålochladuvägg]

Hej! Jag har sedan 2 år tillbaka min första hund. Hon är det finaste jag har, och att se henne lycklig är det bästa jag vet. Jag gör verkligen allt för henne. Har till och med flyttat ut på landet bara för att hon ska få springa fritt liksom. Jag har aldrig någonsin känt en sån kärlek förr som jag gör till denna hund. Hon är som ett barn för mig.

Men. Jag mår så dåligt. Hon är ju unghund nu, så väldigt krävande och gör precis som hon vill hela tiden. Vi kan gå promenad i en timma för att sen kasta boll i 30 min och sen söka godis, eller annan aktivering, och hon är ändå inte trött liksom. Jag är väldigt instabil psykiskt nu, och ligger mest bara och gråter hela dagarna, jag skriker på henne för minsta lilla, får panikattacker vid promenader så fort hon missköter sig minsta lilla, hon krånglar vid mat sen långt tillbaka, vilket också får mig bli galen. Och tyvärr får hon ut för mitt mående hela tiden just nu. Hon tippar mest på tå och är rädd för att jag ska bli arg eller ledsen typ. Jag har kontakt med psykiatrin och testar mig fram just nu med olika antidepressiva osv. Men ingenting tycks hjälpa, och jag tror att hela problemet ligger i att jag bara behöver få vara för mig själv en stund. Hon är ju på mig 24/7 nu, och jag får inte ens sitta i soffan utan att hon ska vara på mig. Stänger jag in mig på toan och gråter så hör jag henne pipa efter mig utanför dörren vilket också stressar mig otroligt mycket. Jag är själv med henne hela veckorna och vi är med varandra 24/7. Jag matar henne, jag leker med henne, jag går promenader med henne, jag borstar henne, jag klipper klor, jag badar henne, jag smörjer tassar, jag gosar med henne, jag gör verkligen ALLT, trots att min sambo inte riktigt ser det.

Jag behöver verkligen avlastning nu. Jag har bönat och bett min sambo ta med henne på sitt jobb (han jobbar borta under veckorna) men han tycks inte förstå allvaret i situationen, han har heller aldrig lidit av psykisk ohälsa så han förstår inte och tycker jag som ändå är hemma ska ta det. Jag har sökt till alla hunddagis jag litar på, men det är fullsatt, jag har inga vänner att fråga om hjälp sedan jag skaffade hund, varför vet jag inte men alla liksom försvann när jag skaffade henne, min familj skulle aldrig ställa upp utan bara klaga på mig som ägare om jag förklarade situationen.

Jag vill heller inte omplacera henne egentligen, eftersom detta förhoppningsvis bara är en svacka i mitt liv som går över. Jag hade aldrig någonsin kunnat titta henne i ögonen och sagt farväl liksom, samtidigt som skuldkänslorna just nu ÄTER upp mig.

Snälla, inga påhopp om mig som ägare, för jag vet att jag är helt värdelös på det just nu. Finns det någon i samma sits? Eller någon som har förslag?

Ensamträna vovven! Efter det tar du egentid.

 

[_Elly_]

Om du visar din sambo detta inlägg kanske hn får en bättre bild av situationen

 

[Grazing]

Hej! Jag har sedan 2 år tillbaka min första hund. Hon är det finaste jag har, och att se henne lycklig är det bästa jag vet. Jag gör verkligen allt för henne. Har till och med flyttat ut på landet bara för att hon ska få springa fritt liksom. Jag har aldrig någonsin känt en sån kärlek förr som jag gör till denna hund. Hon är som ett barn för mig.

Men. Jag mår så dåligt. Hon är ju unghund nu, så väldigt krävande och gör precis som hon vill hela tiden. Vi kan gå promenad i en timma för att sen kasta boll i 30 min och sen söka godis, eller annan aktivering, och hon är ändå inte trött liksom. Jag är väldigt instabil psykiskt nu, och ligger mest bara och gråter hela dagarna, jag skriker på henne för minsta lilla, får panikattacker vid promenader så fort hon missköter sig minsta lilla, hon krånglar vid mat sen långt tillbaka, vilket också får mig bli galen. Och tyvärr får hon ut för mitt mående hela tiden just nu. Hon tippar mest på tå och är rädd för att jag ska bli arg eller ledsen typ. Jag har kontakt med psykiatrin och testar mig fram just nu med olika antidepressiva osv. Men ingenting tycks hjälpa, och jag tror att hela problemet ligger i att jag bara behöver få vara för mig själv en stund. Hon är ju på mig 24/7 nu, och jag får inte ens sitta i soffan utan att hon ska vara på mig. Stänger jag in mig på toan och gråter så hör jag henne pipa efter mig utanför dörren vilket också stressar mig otroligt mycket. Jag är själv med henne hela veckorna och vi är med varandra 24/7. Jag matar henne, jag leker med henne, jag går promenader med henne, jag borstar henne, jag klipper klor, jag badar henne, jag smörjer tassar, jag gosar med henne, jag gör verkligen ALLT, trots att min sambo inte riktigt ser det.

Jag behöver verkligen avlastning nu. Jag har bönat och bett min sambo ta med henne på sitt jobb (han jobbar borta under veckorna) men han tycks inte förstå allvaret i situationen, han har heller aldrig lidit av psykisk ohälsa så han förstår inte och tycker jag som ändå är hemma ska ta det. Jag har sökt till alla hunddagis jag litar på, men det är fullsatt, jag har inga vänner att fråga om hjälp sedan jag skaffade hund, varför vet jag inte men alla liksom försvann när jag skaffade henne, min familj skulle aldrig ställa upp utan bara klaga på mig som ägare om jag förklarade situationen.

Jag vill heller inte omplacera henne egentligen, eftersom detta förhoppningsvis bara är en svacka i mitt liv som går över. Jag hade aldrig någonsin kunnat titta henne i ögonen och sagt farväl liksom, samtidigt som skuldkänslorna just nu ÄTER upp mig.

Snälla, inga påhopp om mig som ägare, för jag vet att jag är helt värdelös på det just nu. Finns det någon i samma sits? Eller någon som har förslag?

Ibland är det faktiskt inte fel att försöka omplacera en hund, det låter inte som att varken du eller hunden mår bra av varandra. Ibland måste man tänka på hundens bästa oavsett vad det är man själv vill. Ingen hund ska gå och vara så nervös och rädd för att matte ska bli arg eller få utbrott osv.

Hundar kräver mycket för att bli lugna och tillfreds och trygga, det är mycket jobb. Är du orolig och mår dåligt dessutom så är det inte konstigt att hunden blir stressad och vill vara med dig.

 

[Nepenthe]

Hej! Jag har sedan 2 år tillbaka min första hund. Hon är det finaste jag har, och att se henne lycklig är det bästa jag vet. Jag gör verkligen allt för henne. Har till och med flyttat ut på landet bara för att hon ska få springa fritt liksom. Jag har aldrig någonsin känt en sån kärlek förr som jag gör till denna hund. Hon är som ett barn för mig.

Men. Jag mår så dåligt. Hon är ju unghund nu, så väldigt krävande och gör precis som hon vill hela tiden. Vi kan gå promenad i en timma för att sen kasta boll i 30 min och sen söka godis, eller annan aktivering, och hon är ändå inte trött liksom. Jag är väldigt instabil psykiskt nu, och ligger mest bara och gråter hela dagarna, jag skriker på henne för minsta lilla, får panikattacker vid promenader så fort hon missköter sig minsta lilla, hon krånglar vid mat sen långt tillbaka, vilket också får mig bli galen. Och tyvärr får hon ut för mitt mående hela tiden just nu. Hon tippar mest på tå och är rädd för att jag ska bli arg eller ledsen typ. Jag har kontakt med psykiatrin och testar mig fram just nu med olika antidepressiva osv. Men ingenting tycks hjälpa, och jag tror att hela problemet ligger i att jag bara behöver få vara för mig själv en stund. Hon är ju på mig 24/7 nu, och jag får inte ens sitta i soffan utan att hon ska vara på mig. Stänger jag in mig på toan och gråter så hör jag henne pipa efter mig utanför dörren vilket också stressar mig otroligt mycket. Jag är själv med henne hela veckorna och vi är med varandra 24/7. Jag matar henne, jag leker med henne, jag går promenader med henne, jag borstar henne, jag klipper klor, jag badar henne, jag smörjer tassar, jag gosar med henne, jag gör verkligen ALLT, trots att min sambo inte riktigt ser det.

Jag behöver verkligen avlastning nu. Jag har bönat och bett min sambo ta med henne på sitt jobb (han jobbar borta under veckorna) men han tycks inte förstå allvaret i situationen, han har heller aldrig lidit av psykisk ohälsa så han förstår inte och tycker jag som ändå är hemma ska ta det. Jag har sökt till alla hunddagis jag litar på, men det är fullsatt, jag har inga vänner att fråga om hjälp sedan jag skaffade hund, varför vet jag inte men alla liksom försvann när jag skaffade henne, min familj skulle aldrig ställa upp utan bara klaga på mig som ägare om jag förklarade situationen.

Jag vill heller inte omplacera henne egentligen, eftersom detta förhoppningsvis bara är en svacka i mitt liv som går över. Jag hade aldrig någonsin kunnat titta henne i ögonen och sagt farväl liksom, samtidigt som skuldkänslorna just nu ÄTER upp mig.

Snälla, inga påhopp om mig som ägare, för jag vet att jag är helt värdelös på det just nu. Finns det någon i samma sits? Eller någon som har förslag?

Ta hjälp, be om hjälp
Hunden är för krävande för du mår inte bra och då är det bättre den hittar ett annat hem, för hundens skull.

 

[linnsan]

Först, det är helt okej att omplacera om det är för mäktigt.

Men om du vill försöka så är kasta boll något som gör många hundar mer upphetsade än vad det tar ut dom. Så det kan ligga kvar i kroppen och ge allmänt en högre stress I vardagen många timmar senare.
Kan du kanske cykla med henne istället? Drag? Plus lägga spår eller köra specialsök?

Sen skulle jag försöka se det som träning när du stänger in henne istället för att träna på det när du redan är överstimulerad. Stäng undan, du kan ju ha kompostgaller så hon ser dig men så du ändå får vara ifred. Låt henne gnälla, kolla någon serie/lyssna musik sålänge. Kanske med hörlurar? Du kanske kan ha en hage bredvid dig tom?

Har du provat någon födoberikning? Det kan ibland höja aptiten när man gör det svårare att komma åt, plus att de blir trötta/lugna av det

 

[Vadskajagheta9]

Ibland är det faktiskt inte fel att försöka omplacera en hund, det låter inte som att varken du eller hunden mår bra av varandra. Ibland måste man tänka på hundens bästa oavsett vad det är man själv vill. Ingen hund ska gå och vara så nervös och rädd för att matte ska bli arg eller få utbrott osv.

Hundar kräver mycket för att bli lugna och tillfreds och trygga, det är mycket jobb. Är du orolig och mår dåligt dessutom så är det inte konstigt att hunden blir stressad och vill vara med dig.

Nej så är det. Och jag har funderat på det med. Men samtidigt så skulle jag aldrig någonsin kunna må bättre av att hon inte finns kvar i mitt liv, snarare tvärtom. Och dessutom så kan hon verkligen inte få det bättre än vad hon har det med mig vanligtvis, det är bara en period just nu som är väldigt tung. Om det är någonting som skulle kunna få mig må bättre så är det just för hennes skull tror jag. Men för att komma dit behöver jag få vara själv i några veckor. En förälder adopterar ju inte bort sin bebis om en depression inträffar, precis på samma sätt vill jag inte överge min ”bebis”, för jag vet att dagen jag kommit ur detta kommer hon må prima igen! Att hon vill vara med mig är inte bara nu, utan alltid. Sen dag 1 när hon kom hem till mig.

 

[Mellanmatskålochladuvägg]

Nej så är det. Och jag har funderat på det med. Men samtidigt så skulle jag aldrig någonsin kunna må bättre av att hon inte finns kvar i mitt liv, snarare tvärtom. Och dessutom så kan hon verkligen inte få det bättre än vad hon har det med mig vanligtvis, det är bara en period just nu som är väldigt tung. Om det är någonting som skulle kunna få mig må bättre så är det just för hennes skull tror jag. Men för att komma dit behöver jag få vara själv i några veckor. En förälder adopterar ju inte bort sin bebis om en depression inträffar, precis på samma sätt vill jag inte överge min ”bebis”, för jag vet att dagen jag kommit ur detta kommer hon må prima igen! Att hon vill vara med mig är inte bara nu, utan alltid. Sen dag 1 när hon kom hem till mig.

Vi har alla djur för vår egen skull. Jag tycker inte att du behöver ha dåligt samvete över det. Där emot behöver du kunna få må bättre.

 

[Vadskajagheta9]

Jag är så tacksam för alla fina kommentarer som inte handlar om omplacering. Blir nästan tårögd av hur förstående och fina människor ni alla verkar vara! Jag visste faktiskt inte att bollkastning fick dom upp i varv på det vis ni beskriver, och ska absolut tänka på detta nu. Ensamhetstränad är hon. Aktivering vid mat fungerar inte då hon hellre struntar i att äta än att kämpa för det. Jag har försökt ignorera när hon vill leka, för att jag önskade att hon kunde leka själv ibland, men det fungerar inte, då piper hon bara.. Jag har pratat med sambon ännu en gång, och vi har kommit överens om att han ska ta med henne nästa vecka och ta det därifrån, och se hur det känns och fungerar för både mig och hunden. Förhoppningsvis kan det fungera bra för alla parter och jag kan få iallafall minst en vecka på mig att tänka på mig själv lite.

 

[Mellanmatskålochladuvägg]

Jag är så tacksam för alla fina kommentarer som inte handlar om omplacering. Blir nästan tårögd av hur förstående och fina människor ni alla verkar vara! Jag visste faktiskt inte att bollkastning fick dom upp i varv på det vis ni beskriver, och ska absolut tänka på detta nu. Ensamhetstränad är hon. Aktivering vid mat fungerar inte då hon hellre struntar i att äta än att kämpa för det. Jag har försökt ignorera när hon vill leka, för att jag önskade att hon kunde leka själv ibland, men det fungerar inte, då piper hon bara.. Jag har pratat med sambon ännu en gång, och vi har kommit överens om att han ska ta med henne nästa vecka och ta det därifrån, och se hur det känns och fungerar för både mig och hunden. Förhoppningsvis kan det fungera bra för alla parter och jag kan få iallafall minst en vecka på mig att tänka på mig själv lite.

Vore det möjligt för dig att lämna henne ensam några timmar om dagen? Så att du får tid att bara vila, menar jag.

 

[Vadskajagheta9]

Vore det möjligt för dig att lämna henne ensam några timmar om dagen? Så att du får tid att bara vila, menar jag.

Jo absolut, men jag har ingenstans att ta vägen tyvärr.. har funderat på dagmatte, men hur vet man vilka som är pålitliga osv..

 

[Amanda_F]

Hon har ingen hundkompis som skulle vilja ha en lekkompis några timmar då och då? Många hundägare uppskattar att hundarna får leka av sig med någon kompis och förstår precis hur jobbigt det kan vara med unghundar? Om ni har någon med hund som du litar på kanske du kan förklara att du skulle vilja ha lite avlastning ibland. Några timmar i veckan kan göra mycket för återhämtningen.

 

[tanten]

Jo absolut, men jag har ingenstans att ta vägen tyvärr.. har funderat på dagmatte, men hur vet man vilka som är pålitliga osv..

Pålitliga i vilket avseende? Hur tänker du?

Annars tycker jag det är en god idé. Nån som kan pyssla med hunden några timmar då och då. Så du får avlastning.

Tror inte du kan aktivera/motionera hunden trött? Däremot kan du få den mer passiv.
Min slyngel - 1,5 år - går upp i varv av bus och lekar och sedan tar det eeeevigheter att komma till ro.
Passivitet behöver också tränas.

Du säger att hunden gör som den vill? Finns det nån hundtränare som kan hjälpa dig? Ibland behöver man ett utomståend öga för att se när det går tokigt.

Och nej, jag tycker inte du ska inte omplacera. Behåll hunden - den är ju din vän och bebis.

 

[Mellanmatskålochladuvägg]

Jo absolut, men jag har ingenstans att ta vägen tyvärr.. har funderat på dagmatte, men hur vet man vilka som är pålitliga osv..

Kanske kan du ta dig tid att gå ut utan hund nu när det blir varmare ute? Kanske ta med en bok och bara sätta dig någonstans?

 

[Hellhound]

Jo absolut, men jag har ingenstans att ta vägen tyvärr.. har funderat på dagmatte, men hur vet man vilka som är pålitliga osv..

Jag tar några förslag ur mitt eget liv då...
Ta promenader utan hunden när det är fint väder. Gå ut och fika någonstans, eller ta med fika hemifrån och ät på valfri trevlig plats. Sitt ute och läs, eller lyssna på en ljudbok. Teckna eller måla, det behöver inte vara någon proffsnivå för att få de positiva effekterna av skapande. Gå och strosa i någon affär på lugna tider, bara för att se något nytt.

Frisk luft, lagom med nya intryck och att få vara kreativ är bland de viktigaste byggstenarna för att jag ska hålla mig stabil. Fundera på vilka dina är.