Wille
Trådstartare
Det är snarare så att människor inte gillar mig. Jag blev utskälld av mina närmaste grannar när jag bad om hjälp efter en ångestattack. Tydligen hade jag bett om hjälp för många gånger så jag blev påfrestande. Och det är väl också mitt fel att min barndomskompis alltid avbröt våra samtal efter att hon "förhört" mig i tre minuter. Jag slutade höra av mig för det blev så uppenbart att kompisen inte var intresserad av att prata med mig. En annan kompis frågade jag på messenger för några månader sen om hen ville ses, men blev ignorerad.Det var inte du som gick. Och precis det här som så många försökt få dig förstå.
Du betedde dig gräsligt, det finns en gräns för hur människor vill bli bemötta. Du klev över den med råge. Du behöver be om ursäkt och de med, men det var inte endast din familj som klantade till det
Var lite hygglig mot familj, grannar etc ska du se att människor är roliga, hyggliga, hjälpsamma.
Men du behöver vara detsamma.
Träna på det ..du kommer få ut mycket bra av det.
Du verkar inte gilla människor och då är det knepigt, men övning ger färdighet.
Vi är många som tycker du är värd vänner att hänga med på grillkvällar, påsklunch, fika, promenader, filmkvällar och allt som hör umgänge till. Ibland kanske inte exakt som man gillar mest, men man gör det ändå för att sällskapet gör det.
Skyll inte på andra ensidigt. Du är verkligen fast i tankemönster. Testa något nytt...
Det är väl bara en granne jag fikar med ibland. Några gånger har vi gjort utflykter. Men jag vet inte. Personkemin saknas. Relationen känns tom.
Men i regel hör folk aldrig av sig till mig om de inte vill ha en tjänst av mig.