Jag har ingen plan. Det finns inget drömyrke.
Men varför det? För att ditt ex har sagt att det är slitsamt?
Jag har i samråd med boendestöd skapat listor. Haken är att jag inte följer listorna. Jag kommer inte igång helt enkelt. Det är ju det där med exekutiva funktioner som jag saknar.
Nej, det har det inte.
Exet var tränad för uppgiften men tyckte ändå att det var slitsamt. Jag har också fått höra på skolan att man blir fysiskt trött och att när man klippt mycket häckar så känns det. Jag vet ju själv hur jobbigt jag tycker det är att rensa en rabatt när jag är otränad. Jag får träningsvärk.
Ja, naturligtvis får du träningsvärk om du är otränad för uppgiften. Det får du när du rider efter att ha ridit på ett tag också. Det ger med sig när du blir van.
Jag arbetar med både brukare som har olika diagnoser inom Autismspektrumet och vi arbetar hårt med just Aktivitetetstavlor och timstockar. Du måste ge det tid.
Jag tror själv att jag kommer känna mig som ett utskitet lingon efter att ha jobbat fysiskt en hel dag och att jag bara kommer krascha när jag kommer hem och att jag inte kommer orka fixa mat till mig själv. Det är så jag förväntar mig att det kommer att bli.
Jag kliver upp för att jag måste. Jag är med på lektionerna där jag är delaktig. Jag duschar ibland. Jag borstar tänderna ibland. Jag lagar pannkaka till frukost. Jag betalar mina räkningar. Mer än så gör jag nog inte.
Första veckan när jag går ut på ett tufft utomhusprojekt efter att ha arbetat på kontoret under vintern är det så. Det är likadant för mina kollegor. Varje år, trots att vi har jobbat i vår bransch i decennier. Men efter en vecka är det bättre. Efter 2-3 veckor ger det energi att vara ute och jobba fysiskt. Jag kommer hem och är nöjd efter bra jobb trött på ett bra sätt. Många av oss som jobbar tillsammans har samma upplevelse.
Men så är det för många.
Vad ska jag göra liksom? Jag har ingen vidare livslust så allt är svårt för mig. Jag har inget hopp om framtiden, tror inte att något gör någon skillnad. Jag har försökt. En period gick jag promenader för att det skulle vara bra. Sen tappade jag greppet om maten och den allmänna ordningen i mitt hem för att jag miste mitt boendestöd. Jag satt och kämpade i timmar för att klara av att laga mat. Sen räckte maten ändå inte en hel vecka. Det kändes helt övermäktigt. Min psykolog har tipsat mig om att göra något en kvart om dagen och sedan belöna mig. Problemet är ju att jag inte kommer igång och jag har ingen aning om hur jag ska belöna mig.
Men du gör ju massor! Du ser det bara inte! Hugg ner dina måsten och inse att du KAN!
Håller med dig. Det är mycket!
Har jag pengar kan jag köpa en blomma för att jag vill det, inte som en belöning. Kaffe dricker jag inte men jag dricker te och det dricker jag också utan föregående prestation. Jag tycker inte ens att en kopp te är särskilt belönande. Det står inte i proportion till ansträngningen av att göra något.
Min medicin byttes inte ut ens då jag blev inlagd på sjukhus. Vården verkar nöjd så länge jag hålls vid liv.
Därför vi alltid skulle ha stålhätta när jag jobbade på kyrkogården, just för att skydda oss från det. Klippte en hel del med gräsklipparen.
