Fertilitetsundersökning ensamstående

Singoalla

Trådstartare
I november ska jag göra en fertilitetsundetsökning för ensamstående kvinnor, för att undersöka möjligheten att få insemineras. Det lilla jag vet är att de ska titta på både min möjlighet att bli gravid, samt om de anser att jag är lämpad som ensamstående förälder. Är det någon som vet hur en sån här undersökning går till? Man tittar på mina ägg gissar jag, men hur? Ultraljud? Gör man gynundersökning?

Sedan gissar jag att de ställer frågor för att bilda en uppfattning om den icke-fysiska biten, men det känner jag mig inte minsta orolig för. Jag är trygg i mina egna tankar om saken och förutsättningar, och litar på att de gör en korrekt bedömning. Men känner mig lite orolig inför själva fertilitetsundersökningen. Och framför allt är jag nervös för svaret. Får man ett sådant svar direkt på plats, eller i efterhand?
 
Jag antar att man gör ett vul där man ser var i cykeln du befinner dig (om det finns ledande folliklar samt om slemhinnan är tjock nog) samt hssg (spolning av äggledarna för att se om det är fri passage).

Man ser ju genast om det inte är fri passage, och givetvis ser man ju evetuella fel vid ett vul också.

Samtidigt kan allt se helt perfekt ut också även om man är infertil, så någon garanti är det ju aldrig.

De vill säkert göra hssg samt vul under en viss tid i cykeln.

De kanske kollar några blodprover såsom progesteron också.
 
Jag ska behandlas med donerade spermier, är dock i en parrelation så vet inte om något skiljer för ensamstående.

Jag har iallafall fått göra vaginalt ultraljud, undersökning av passagen i äggledarna samt tagit blodprov där de kollade HIV-test, hepatit B och C (gulsot), HTLV I och II, samt syfilis. Utöver detta har vi även haft samtal med läkare, barnmorska samt blivit "godkända" av kurator.

Svaret från både ultraljudet och spolningen av äggledarna fick vi på plats. Blodproverna skulle de höra av sig om det var något tokigt med. Under kuratorsamtalet berättade kuratorn att vi blev godkända av henne, men några dagar senare fick vi samtal från reproduktionsmedicin att vi fått godkänt överlag att påbörja inseminationen.

Tycker att processen än så länge var varit smidig (ja förutom 1,5 års kötid då...) med bra bemötande. Får väl se hur smidigt jag tycker det känns sen när vi påbörjat insemineringsprocessen :angel:
 
Har gått igenom ungefär samma procedur som @Stalone här ovan men inte heller ensamstående utan vi var/är två tjejer. Vill dock poängtera att var beredd på många gynundersökningar med vaginalt ultraljud! Vi gick på flera ställen i vår egna stad och sen i Uppsala och alla ville göra en egen undersökning trots att allt var okej :meh: tur man inte är så pryd av sig :rofl: vi fick även göra en extra tidigt när vi var konstaterat gravida, tror det var någon sorts standard. Vecka 7-8 om jag inte minns helt galet.
Fick också alla svar på plats utom blodprover som de ringde om någon dag senare.

Gjorde insemination i naturlig cykel och det tog sig på första försöket, nu sitter Lilleman här bredvid mig i köket och jollrar :love:
 
Tack för era svar! :heart Jag gissar att det är ungefär samma procedur som ni @Stalone och @cambodia har fått gå igenom. Jag är inte så pryd, så de får besöka fiffi hur mycket de vill :D Men är de någonting i undersökningen som kan göra ont?

Blodprov tog jag i höstas, så förhoppningsvis ska jag inta ha dragit på mig någonting sedan dess. Det var egentligen en slump att testet gjordes, en sköterska råkade sticka sig själv med en blodig nål som hon just gett mig bedövning med. Så när hon fick reda på att jag inte lever i en monogam relation så ville hon testa mig :p Där såg allt fint ut.

Vet ni hur mycket de tittar på ens journalhistorik när de gör en bedömning? Jag hamnade i en depression 2015 och var insyltad i både psykiatrin och beroendecenter för utredning av alkoholmissbruk. Utredningen visade att jag inte missbrukade alkohol. Det var ytterst dumt att denna utredning ens gjordes, min läkare sa att den inte behövde göras och testerna visade som sagt att jag inte hade alkoholproblem. Men psykiatrin ville försäkra sig om att mina ångestproblem inte kom från någon form av missbruk, och dom fick sitt bevis. Sedan blev jag friskförklarad av psykiatrin hösten 2015 då depressionen ebbat ut. Men allt detta finns ju i mina journaler, så jag är rädd att de kommer att se detta och göra en bedömning att jag inte skulle vara en lämpad ensamstående mor. Idag är jag dock frisk som en nötkärna.
 
Tack för era svar! :heart Jag gissar att det är ungefär samma procedur som ni @Stalone och @cambodia har fått gå igenom. Jag är inte så pryd, så de får besöka fiffi hur mycket de vill :D Men är de någonting i undersökningen som kan göra ont?

Blodprov tog jag i höstas, så förhoppningsvis ska jag inta ha dragit på mig någonting sedan dess. Det var egentligen en slump att testet gjordes, en sköterska råkade sticka sig själv med en blodig nål som hon just gett mig bedövning med. Så när hon fick reda på att jag inte lever i en monogam relation så ville hon testa mig :p Där såg allt fint ut.

Vet ni hur mycket de tittar på ens journalhistorik när de gör en bedömning? Jag hamnade i en depression 2015 och var insyltad i både psykiatrin och beroendecenter för utredning av alkoholmissbruk. Utredningen visade att jag inte missbrukade alkohol. Det var ytterst dumt att denna utredning ens gjordes, min läkare sa att den inte behövde göras och testerna visade som sagt att jag inte hade alkoholproblem. Men psykiatrin ville försäkra sig om att mina ångestproblem inte kom från någon form av missbruk, och dom fick sitt bevis. Sedan blev jag friskförklarad av psykiatrin hösten 2015 då depressionen ebbat ut. Men allt detta finns ju i mina journaler, så jag är rädd att de kommer att se detta och göra en bedömning att jag inte skulle vara en lämpad ensamstående mor. Idag är jag dock frisk som en nötkärna.

Jag upplevde inte att något gjorde ont :)

Var också lite rädd angående tidigare samtalskontakt med kurator och lite ångestproblematik men vi var båda ärliga om detta vid samtalet med kuratorn som vi fick samtala med i samband med utredningen och hon såg inte det som något konstigt/hinder. Jag tror inte de har kollat i våra journaler alls faktiskt, inget de informerat om iallafall.
 
Tack för era svar! :heart Jag gissar att det är ungefär samma procedur som ni @Stalone och @cambodia har fått gå igenom. Jag är inte så pryd, så de får besöka fiffi hur mycket de vill :D Men är de någonting i undersökningen som kan göra ont?

Blodprov tog jag i höstas, så förhoppningsvis ska jag inta ha dragit på mig någonting sedan dess. Det var egentligen en slump att testet gjordes, en sköterska råkade sticka sig själv med en blodig nål som hon just gett mig bedövning med. Så när hon fick reda på att jag inte lever i en monogam relation så ville hon testa mig :p Där såg allt fint ut.

Vet ni hur mycket de tittar på ens journalhistorik när de gör en bedömning? Jag hamnade i en depression 2015 och var insyltad i både psykiatrin och beroendecenter för utredning av alkoholmissbruk. Utredningen visade att jag inte missbrukade alkohol. Det var ytterst dumt att denna utredning ens gjordes, min läkare sa att den inte behövde göras och testerna visade som sagt att jag inte hade alkoholproblem. Men psykiatrin ville försäkra sig om att mina ångestproblem inte kom från någon form av missbruk, och dom fick sitt bevis. Sedan blev jag friskförklarad av psykiatrin hösten 2015 då depressionen ebbat ut. Men allt detta finns ju i mina journaler, så jag är rädd att de kommer att se detta och göra en bedömning att jag inte skulle vara en lämpad ensamstående mor. Idag är jag dock frisk som en nötkärna.
Tillägg till ovan, eftersom du blev friskförklarad och utredningar bara gav goda resultat så borde det inte vara något problem ens om de läser journalerna :)
 
Jag upplevde inte att något gjorde ont :)

Var också lite rädd angående tidigare samtalskontakt med kurator och lite ångestproblematik men vi var båda ärliga om detta vid samtalet med kuratorn som vi fick samtala med i samband med utredningen och hon såg inte det som något konstigt/hinder. Jag tror inte de har kollat i våra journaler alls faktiskt, inget de informerat om iallafall.

Tillägg till ovan, eftersom du blev friskförklarad och utredningar bara gav goda resultat så borde det inte vara något problem ens om de läser journalerna :)

Tack snälla för svar! Jag har ju hört mardrömsberättelser om att psykisk ohälsa är ett sådant stigma att man är märkt för livet sedan när det kommer till hjälp att få barn. Men det kanske är många år sedan sådana bedömningar gjordes nu! Att personer hamnar i depressioner någon gång i sitt liv känns ju högst naturligt.

Det är dels det jag är lite nervös för, så det känns skönt att höra att det gått bra för er. Sedan såklart att jag inte skulle vara fertil, men det är ingen idé att tänka på sådant nu.
 
Tack snälla för svar! Jag har ju hört mardrömsberättelser om att psykisk ohälsa är ett sådant stigma att man är märkt för livet sedan när det kommer till hjälp att få barn. Men det kanske är många år sedan sådana bedömningar gjordes nu! Att personer hamnar i depressioner någon gång i sitt liv känns ju högst naturligt.

Det är dels det jag är lite nervös för, så det känns skönt att höra att det gått bra för er. Sedan såklart att jag inte skulle vara fertil, men det är ingen idé att tänka på sådant nu.
Psykisk ohälsa är så stort och kan innebära väldigt olika saker beroende på vad man är drabbad av.
I en del fall med allvarlig problematik av någon sort som är besvärlig att komma till rätta med kan det förmodligen vara motiverat att vara lite mer tveksam om det är optimalt att kombinera med barn.
Men det är nog en liten bråkdel av alla som är hos psykiatrin det handlar om.
 
Tack snälla för svar! Jag har ju hört mardrömsberättelser om att psykisk ohälsa är ett sådant stigma att man är märkt för livet sedan när det kommer till hjälp att få barn. Men det kanske är många år sedan sådana bedömningar gjordes nu! Att personer hamnar i depressioner någon gång i sitt liv känns ju högst naturligt.

Det är dels det jag är lite nervös för, så det känns skönt att höra att det gått bra för er. Sedan såklart att jag inte skulle vara fertil, men det är ingen idé att tänka på sådant nu.
Det är om man adopterar som det inte är ovanligt att givarlandet ställer höga krav på psykisk hälsa. Tex kan en ADHD-diagnos, depression mm vara diskvalificerande.
 
Psykisk ohälsa är så stort och kan innebära väldigt olika saker beroende på vad man är drabbad av.
I en del fall med allvarlig problematik av någon sort som är besvärlig att komma till rätta med kan det förmodligen vara motiverat att vara lite mer tveksam om det är optimalt att kombinera med barn.
Men det är nog en liten bråkdel av alla som är hos psykiatrin det handlar om.

Känns helt rimligt att viss problematik bör sätta stopp.

Det är om man adopterar som det inte är ovanligt att givarlandet ställer höga krav på psykisk hälsa. Tex kan en ADHD-diagnos, depression mm vara diskvalificerande.

Jo, jag har hört det! Var osäker på om det var samma med insemination. En gammal kollega hade exempelvis en vän som skadade knät som ung vuxen, och fick starka smärtstillande utskrivna. Dessa blev hon beroende av, och det tog ett tag innan någon upptäckte det så hon fick såklart hjälp att komma ur beroendet. Många år senare nekades hon adoption p.g.a detta. Nu har jag såklart inte hela historien och det var detta jag hörde, det kan ju finnas andra varningstecken som någon upptäckt som uteslutits när historien återberättats av den drabbade.

Jag tycker att det är väldigt bra att noggranna utredningar görs både inför adoption och insemination. Man hoppas ju bara att bedömningarna är rättvisa och att ingen förlorar möjligheten till barn p.g.a någonting som inte egentligen är ett hinder.
 
@Singoalla
Vad roligt att höra!
Jag funderade också på det ett tag och läste en hel del om det. Men tog aldrig tag i det.
Men vill gärna höra mer om hur det går för dig.

Ska hålla dig uppdaterad! Det jag vet nu är att den här utredningen ska göras först, sen ställs jag i kö ifall jag blir godkänd :) Senaste infon jag läste var att kön var 1,5 år, men när jag pratade med landstinget i telefon så fick jag veta att den sidan inte var uppdaterad. Inte när vi pratade om just kön dock utan om en annan sak som stod på sidan. Så tänker att jag ska fråga om det också när jag är där! Jag har tid på Sophiahemmet och dom verkade jättebra över telefon iaf :)
 
Men är de någonting i undersökningen som kan göra ont?

Vet ni hur mycket de tittar på ens journalhistorik när de gör en bedömning?

Vet att vissa tycker att äggledarspolningen gör ont men jag tyckte iallafall knappt att det kändes!

Och angående journalhistoriken: Jag har haft en utmattningsdepression och var väl lite orolig att det skulle vara något negativt i bedömningen. Men jag var helt öppen med det och det slutade med att kuratorn tyckte det var bra att jag och min partner redan genomgått lite kriser tillsammans för då hade vi verktyg att hantera kriserna som småbarnslivet för med sig :D

Jag vet dock att för min partners ex så tog kuratorn upp saker som fanns i hens journal och hen fick förklara varför det inte skulle påverka hen negativt som förälder. Så säkert väldigt beroende på vilken kurator en träffar.
 
jag tyckte äggledsspolningen gjorde fruktansvärt ont, nästan det värsta jag varit med om hittills i mitt liv.. så det är nog väldigt olika hur det känns :)
 
Uppdatering! Var på mitt första möte idag. Vi pratade bara igenom mina förutsättningar lite snabbt. Läkaren frågade om psykisk ohälsa, livssituation, familjesituation samt saker såsom alkoholbruk, drogbruk och kriminalitet. Standardfrågor med andra ord. Sedan gjorde vi ultraljud, vilket visade att allt ser bra ut och att det ser ut som att jag har goda chanser att bli med barn :bow:

Nu ska jag sluta äta p-piller på söndag, få en blödning och efter det boka in tid för hssg samt blodprov. Ser allt bra ut där går remissen till Karolinska, som med mitt samtycke idag får ta del av hela min journal. Så då kommer jag att prata mer med dom om mina förutsättningar, historik och psykiatrin mm. och sedan är det dom som tar beslut om jag får en köplats för donation :)
 
Uppdatering! Var på mitt första möte idag. Vi pratade bara igenom mina förutsättningar lite snabbt. Läkaren frågade om psykisk ohälsa, livssituation, familjesituation samt saker såsom alkoholbruk, drogbruk och kriminalitet. Standardfrågor med andra ord. Sedan gjorde vi ultraljud, vilket visade att allt ser bra ut och att det ser ut som att jag har goda chanser att bli med barn :bow:

Nu ska jag sluta äta p-piller på söndag, få en blödning och efter det boka in tid för hssg samt blodprov. Ser allt bra ut där går remissen till Karolinska, som med mitt samtycke idag får ta del av hela min journal. Så då kommer jag att prata mer med dom om mina förutsättningar, historik och psykiatrin mm. och sedan är det dom som tar beslut om jag får en köplats för donation :)
Spännande :)
 

Liknande trådar

Hundhälsa Vi i vår familj har under hösten hamnat i en fasansfull situation, som gjort och gör mig så upprörd och ledsen. Den 20:de september i år...
14 15 16
Svar
311
· Visningar
26 066
Övr. Barn Jag börjar bli såpass gammal att det börjar bli osannolikt att jag skulle hinna skaffa barn med en partner. Jag måste ju då först hitta...
2 3 4
Svar
60
· Visningar
7 139
Kropp & Själ Jag har en vän som ganska plötsligt fått problem med hjärtsvikt. Har passerat 50 med några år. Hen har de vanliga symptomen med väldig...
Svar
8
· Visningar
1 390
Senast: moiran
·
Övr. Barn Jag vill börja med att be dig som upptäcker att du känner mig antingen slutar läsa eller berättar för mig att du läser... Det är ingen...
17 18 19
Svar
369
· Visningar
33 215
Senast: ako
·

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

  • Tvättstugedrama
Tillbaka
Upp