Skaffade en B-ponny till min dotter för 8 veckor sedan. Min dotter har ett utvecklingshandikapp och har sämre balans o koordination än andra tjejer i samma ålder och har dessutom en tuffhetsnivå på noll. Jag letade den där otroligt trygga, snälla ponnyn som hon kunde utvecklas med, lära sig galoppera på, mm mm.
Jag går inte igenom hela historien med hur noga jag var när jag letade ponny, alla frågor jag ställde, släpade dottern 70 mil t o r så att hon fick provrida och hantera den tilltänkta ponnyn o ägarna fick träffa henne....i alla fall så blev det köp och både jag o förra ägaren trodde på det hela.
Och jag känner att det blev fel.
Ponnyn som skulle vara den gudatryggaste, snällaste mm i världen har visat sig vara, ja vad ska man säga, en ponny helt enkelt.
Han är en ängel i hanteringen, men i ridningen är han lite lurig. När han inte gillar något blir det tvärnej och han vänder blixtsnabbt - detta kan vara gå in på ridbanan, gå över en bom, något läskigt i skogen, whatever. Har tvärvänt på ridbanan och travat mot utgången med min förskräckta dotter, och hon har redan trillat av en gång pga en snabbvändning som var mer än vad hennes balans klarade av. Min dotter som på min arab red ut i skogen med mig i följe och travade iväg själv en bit, travade över bommar och tränade Lätt D program törs nu inte göra annat än skritta runt på ridbanan med mig hållandes ponnyn i grimskaft.
Förra ägaren säger att han hade inga fasoner för sig hos dom - det tror jag på, han var uppvuxen på gården och inriden av ett barn som redan kunde rida, detta är något som har kommit i den nya situationen och med den nya ryttaren.
Om jag jämför honom med min häst - hon är den sort som passar på o halvsover med en nybörjare på ryggen, han är den sort som passar på o bestämmer lite själv.
Jag har själv suttit upp på honom och har också en liten-o-lätt duktig kompis som ridit igenom honom i alla gångarter, och med oss gör han ingenting. Hon tyckte att han kändes superfin. Vi tror egentligen att detta är en kanonindivid, och jag känner att egentligen skulle han passa en liten ryttare som redan kan rida som vill ta med honom ut o tävla o träna (han har hoppat en hel del med förra ägaren).
Samtidigt - det går framåt för henne med ridpassen med grimskaft, hon får alltmer förtroende för honom. Och tänk om det är så att om man envisas, så funkar allt bra om ett tag och vi ser tillbaka på den här tiden då vi var nära att ge upp, och skrattar?
Eller....?
Detta är den 4:e hästen jag köper i mitt hästliv och det som jag kan säga om alla är att den personlighet dom visade när dom kom, det var den grundpersonlighet som fanns hos den hästen. Jag hör inte till "hästen byter personlighet vid ägarbyte"-skolan. Visst kan dom visa olika sidor i reaktion på den nya miljön men i grund o botten är det samma häst. Är det något som visar sig vara ett problem med en ny häst är det upp till ryttaren att reda ut det - men det är svårt att ställa det kravet på ett lättskrämt barn, speciellt ett barn med lite speciella förutsättningar som min dotter har.
Ska man verkligen ge upp nu? Efter bara några veckor?
Känner lite utifrån ponnyn själv också...han är som sagt superfin och har mycket att ge, och jag undrar om han inte vore lyckligare i ett aktivare hem.
Hjälp mig tänka snälla, jag vet inte vad jag ska göra
