"Fel" barnponny - kämpa eller ge upp?

[Tora]

Jag går lite mot strömmen med det där med gammal ridskolehäst. Tänk på att en ridskolehäst är van vid att bli riden kanske 2-3 tim/dag minst 6 dgr/vecka. Det betyder att den är otroligt vältränad och i ett privat hem med mycket mindre motion kan tendera att bli understimulerad och annorlunda mot vad den varit på ridskolan. Jag har vid flertal tillfällen sett ridskolehästar förändras när de sålts till privatpersoner som inte ens rider hästen 1/3-del av det den är van vid

Jag håller med. Dessutom har ridskolehästar i princip hela tiden varit i flock mer eller mindre. När de plötsligt rids helt själva och är själva så kan de bli helt annorlunda än vad de var som ridskolehästar.

 

[Mimsan_]

Jag håller med. Dessutom har ridskolehästar i princip hela tiden varit i flock mer eller mindre. När de plötsligt rids helt själva och är själva så kan de bli helt annorlunda än vad de var som ridskolehästar.

Precis, har sett personer som fått sälja sin älskade fd ridskolehäst pga dem blev för svåra och helt andra hästar när dem blev privathästar.

Till ts, som du redan verkar ha bestämt dig för så byt ponny. Det ska vara roligt för din dotter att rida
Betvivlar inte att du gjorde allt i din makt för att hitta den rätta men ibland blir det "fel" ändå. Den rätta finns någonstans :-)

 

[As_Vegas]

@Tussinussen
Om dottern ändå är 12 år "borde" hon ju snart dra igång och växa en hel del och kanske bli för stor på b-ponny men lagom på en D-ponny/liten häst?
Alltså, den åldern är ju den där det faktiskt kan vara rimligare att köpa häst "att växa i" än att behöva sälja (med all sorg det innebär ) efter ett kort tag för att man växt ur?
Särskilt eftersom dottern behöver en riktigt trygg häst kanske det är bättre att satsa på en häst hon kan ha länge när ni väl hittat rätt?

 

[Tussinussen]

@Tussinussen
Om dottern ändå är 12 år "borde" hon ju snart dra igång och växa en hel del och kanske bli för stor på b-ponny men lagom på en D-ponny/liten häst?
Alltså, den åldern är ju den där det faktiskt kan vara rimligare att köpa häst "att växa i" än att behöva sälja (med all sorg det innebär ) efter ett kort tag för att man växt ur?
Särskilt eftersom dottern behöver en riktigt trygg häst kanske det är bättre att satsa på en häst hon kan ha länge när ni väl hittat rätt?

Ja jag gick igenom dom funderingarna när jag höll på o tittade - var egentligen ute efter en C men sen hittade vi den här "perfekta" som var B...letade aldrig D för att min arab är D och då kan hon lika gärna rida henne. Jag ville ha något mindre, helt enkelt.

Grejen är att jag tror inte att hon kommer att växa så mycket mer, hon har Downs syndrom och dom barnen brukar sluta växa kring 12-13 årsåldern i stället för att "spurta" som alla andra.

Men visst, skulle det gå så långt att hon kommer ut o tävlar så kan hon tävla en C länge, vilket hon inte kan göra med en B för att hon fyller 13 nästa år. (Fast nu är hon inte alls där...nu skrittar hon i grimskaft, vilket hon inte har gjort sen hon var 5 år.... )

 

[Jen84]

Låt henne njuta av din arab? Sadla med pall?

 

[issic]

Tänkte på det här du skrev:
Samtidigt - det går framåt för henne med ridpassen med grimskaft, hon får alltmer förtroende för honom. Och tänk om det är så att om man envisas, så funkar allt bra om ett tag och vi ser tillbaka på den här tiden då vi var nära att ge upp, och skrattar?

Går väl emot de flesta andra men jag tycker åtta veckor är en väldigt kort tid, nu känner ju du ditt barn bäst men vill dela med mig hur det var för oss.
Vår dotter hade växt ur sin shettis både storleksmässigt och ridmässigt(var sju då), hittade en fantastiskt snäll B-ponny efter att ha letat länge. Dottern är ingen tuffing, verkligen inte, utan hon måste känna sig säker, känna hästen. En av de första veckorna blev hästen skrämd och rusade från ena änden av paddocken till andra och min dotter jätteledsen.
Från att ha ridit helt självständigt på shettisen, hoppat, galopperat mm vågade hon helt plötsligt inte heller rida utan att vi höll i. Men vi lät det bero, tog små steg varje gång, efter ett tag var det bara när hon skulle galoppera som vi hade henne på lina och tillslut bad hon om att slippa den då också.
Nu nått år senare kan ponnyn bocka eller hitta på bus ibland utan att dottern tar det speciellt hårt, de känner varandra och varandras reaktioner på olika saker.

 

[Buck]

Håller med om ridskola ponnier. De kräver motion och aktivering. En äldre fd ridskole ponny som varit ifrån ridskolan ett tag däremot kan ju vara ngt.
Min lilla b ponny hade (enligt fd ägare) gått som handikapps ponny på ridskola, men det hindrade han inte från att dra iväg med en 10m innan hagen så att man var helt tänkt av småsår och brännmärken det första halvåret. Han stack också med en då han ville hem till kompisen.
Han var dessutom svårfångad i hagen och livrädd för eltråden och dessutom allt som kunde vara eltrådar (dvs raka skuggor, grimskaft på marken osv). Ngt år senare så följde han en som en hund och man kunde rida ut i bara grimma.
Stannade direkt om man ramlade av (eller försökte sig på att hoppa av/på i farten).
Dvs en perfekt ponny, men hade vi skickat bort honom direkt så hade vi aldrig upptäckt det. Alla behöver vänjas in i den nya miljön för att bli trygga.

 

[Tussinussen]

Tänkte på det här du skrev:
Samtidigt - det går framåt för henne med ridpassen med grimskaft, hon får alltmer förtroende för honom. Och tänk om det är så att om man envisas, så funkar allt bra om ett tag och vi ser tillbaka på den här tiden då vi var nära att ge upp, och skrattar?

Går väl emot de flesta andra men jag tycker åtta veckor är en väldigt kort tid, nu känner ju du ditt barn bäst men vill dela med mig hur det var för oss.
Vår dotter hade växt ur sin shettis både storleksmässigt och ridmässigt(var sju då), hittade en fantastiskt snäll B-ponny efter att ha letat länge. Dottern är ingen tuffing, verkligen inte, utan hon måste känna sig säker, känna hästen. En av de första veckorna blev hästen skrämd och rusade från ena änden av paddocken till andra och min dotter jätteledsen.
Från att ha ridit helt självständigt på shettisen, hoppat, galopperat mm vågade hon helt plötsligt inte heller rida utan att vi höll i. Men vi lät det bero, tog små steg varje gång, efter ett tag var det bara när hon skulle galoppera som vi hade henne på lina och tillslut bad hon om att slippa den då också.
Nu nått år senare kan ponnyn bocka eller hitta på bus ibland utan att dottern tar det speciellt hårt, de känner varandra och varandras reaktioner på olika saker.

Ja du. Precis den scenario som du beskriver ligger bakom min tvekan om jag verkligen ska ge upp.

 

[rtf]

Jag fick en för svår ponny som liten. Därför är jag mer eller mindre jätterädd hela livet, och är för alltid hänvisad till små supersnälla, sävliga kallblod och isisar, trots att jag egentligen tycker om dressyr och att tävla. En för svår ponny kan förstöra så otroligt mycket för resten av livet om man är rädd av sig. Om jag får barn någon gång kommer hen, om den ärvt min feghet, få rida gammal, snäll shettis till ungen är 15. Är man rädd är det viktigt att känna att man har kontroll.

 

[Mirre]

Jag tycker nog också att det kan vara värt ett försök till med ponnyn. Det har inte gått så lång tid och det är inte ovanligt att ens häst eller ponny blir lite annorlunda i början i nytt hem. Låt dottern skritta med grimskaft tills det känns helt tryggt, gå sedan vidare till att ta bort grimskaftet men gå kvar bredvid. Ta små steg i taget och växla mellan ponnyn och din arab som hon är van med.
Låt henne rida högre gångarter på den så länge så hon får tillbaka självförtroendet igen. Jobba mycket med dottern och ponnyns relation från marken, de måste lära känna varandra och bygga upp förtroende för varandra, då kommer ridningen fungera bättre också.

 

[ameo]

Jag har själv ett barn som är lite osäkert på hästryggen.
Hon har en ponny som är väldigt godhjärtad men samtidigt väldigt känslig. Dottern gillar sin ponny, men blir rädd för den om den snubblar, eller gör något annat oförutsett.
Nu rider vi ganska sporadiskt och i det här fallet tror jag att det skulle bli bättre om jag hittade en medryttare eller medhjälpare som kunde utbilda ponnyn lite till. Fast faktum är att jag lite halvhjärtat letar efter en annan ponny till henne, en riktigt trygg en.

I ditt fall @Tussinussen så har du dessutom ett barn som inte är som alla andra utan har lite speciella behov. Och min spontana tanke är att det då kanske är ännu mer viktigt med en ponny som hon känner sig helt trygg på. Jag tror inte att chansen är särskilt stor att det blir bra i slutänden, om ponnyn och ryttaren inte är riktigt kompatibla ens från början. Framförallt så tycker jag inte att man ska utsätta barnet för att vara rädd när hon rider, det förtar glädjen.
Se det inte som ett misslyckande, se det som ett steg på vägen mot målet - trygg ryttare på trygg pålle....

 

[TinyWiny]

Jag hade sålt. Det finns hästar som inte testar och som inte beter sig så som eran ponny gör när den känner att den har en osäker ryttare på ryggen. Det är en sådan ponny ni behöver. En som tar hand om sin ryttare. Visst att det ofta är en period vid 6-8 veckor som är lite strulig men det känns som att detta har pågått hela tiden? Jag hade fortsatt leta. Jag hade satt ut ponnyn på annons och hade det helt plötsligt börjat fungera så är det bara att ta bort ponnyn från annonssidorna och ha kvar den. Man säljer ju oftast inte en häst i en handvändning idag ändå.

Nästa ponny hade jag försökt få ha på prov ett tag först så att du ser att det verkligen är en liten ponny som tar hand om sin ryttare.

Ridskoleponnyer hade jag hållt mig långt ifrån. En ridskoleponny är inte vad ni behöver. En ridskoleponny har ett helt annat behov av stimulans och motion än vad en normal hobbyryttare erbjuder och dessutom kan de varenda knep för att komma undan.

 

[Lydia]

Jag tror också att "grundpsyket" märke man rätt fort och det håller i sig. Visst kan man "träna bort" en del, men grundpsyket är ändå samma.

 

[Tussinussen]

Tack för alla svar. Jisses vad det här är svårt. När någon svarar "sälj" så känns det som att jo, det är det enda rätta. Sen skriver någon "försök ett tag till" och det känns rätt....

Vilket dilemma

 

[Buck]

Tack för alla svar. Jisses vad det här är svårt. När någon svarar "sälj" så känns det som att jo, det är det enda rätta. Sen skriver någon "försök ett tag till" och det känns rätt....

Vilket dilemma

Lägg ut till försäljning och fortsätt med ridningen som vanligt. Går det bättre så går det bättre , då är det bara att ta bort annonsen.

 

[tanten]

Det finns fina ponnyer som funkar till din dotter.

Vi köpte en gammal ponnydam som bara skulle leva några få år på ålderns höst tills barnet växte ur den. Fd tävlingsponny som till och med tävlat ponnygalopp. (ponnyn levde sju år till...)

Den var en ängel med barnet och gjorde rätt bara barnet var i närheten av att göra rätt hjälper.
Så började den bocka, försiktigt men dock bocka. Inget som barnet blev rädd av dock. Berättade det lite förundrad för en bekant som känt ponnyn länge. Varpå bekanten log och glatt sa att XX har lagt in det i barnets utbildningsplan

Så var det. Barnet fixade lite bus och ponnyn la in det och bägge var glada.

De finns de där guldkornen. Leta vidare.

 

[athena_arabians]

@tanten: Totalt OT men vilken underbar ponny ni fick tag på!

 

[tanten]

@tanten: Totalt OT men vilken underbar ponny ni fick tag på!

Japp.

Vi berättar fortfarande historier om henne.
Hon såg lite udda ut för att hon hade blivit ormbiten i mulen så den var sned. Kunde därför inte heller dricka ur kopp utan fick hink. Svart som natten var hon och hon blev 27 innan vi tog bort henne.

De sista åren brunstade hon lika våldsamt som tidigare men hade uppenbarligen kommit i nån form av menopaus för unghingstarna tyckte hon var totalt ointressant där hon med simmiga ögon gick bredbent och skvätte på ridbanan när barnet red.
Lättlastad, lätthanterlig och underbar på alla vis. Hon hade gjort många barn lyckliga under sitt långa liv.

 

[tuaphua]

Ja du. Precis den scenario som du beskriver ligger bakom min tvekan om jag verkligen ska ge upp.

Jag tycker man måste göra skillnad på barn som kan rida och har lite mer balans och nybörjare och även tänka på evh handikapp av något slag när man bestämmer sig.

Här har du en dotter som inte kan rida. Och som har ett handikapp.
Då tycker jag man ska ha en stadig ponny att bara få känna sig trygg på.
En unge som ridit ett tag och inte har handikapp kan lära sig rida just den lite svårare hästen på hyfsad tid om den vill och man inte dömer det som farligt.
Men när man är så pass grön och dessutom kanske har lite svårt att lära sig vissa saker tycker jag det är dumt att göra det svårare än det behöver vara.
Det ska ju vara kul och något man känner att man kan klara av!
Jag jobbar som tränare och har jobbat mycket med problemlösningar. Då man möter folk som är rädda får man ofta höra om hur de inte fått ett bra grundsjälvförtroende i ridningen. Jag tycker det är otroligt viktigt att man inte får svårare uppgifter än man kan klara av. Just för att få känna sig duktig och att man klarar saker och ting.
Om man dessutom ska behöva vara rädd för att åka av eller liknande så får man sällan en bra grundsjälvkänsla som ryttare. Och den är jätteviktig genom hela ens ridkarriär!

Det finns ju ponnyer som precis som din häst väljer att göra ingenting om de inte styrs tillräckligt. Såna tycker jag är fantastiska att lära sig rida på. Och framför allt att få självförtroende om det är lite stukat redan.

Min ena tränares mamma bestämde sig för att börja rida som pensionär. Hon är lite försiktig och i den åldern kanske man inte bör ramla av så mycket heller. Spec inte hon sam bla är benskör och har lite problem i kroppen.
Man letade noga tills man hittade en i lämplig storlek(C-ponny modell kraftig haflinger) och med rätt mentalitet. Han är inte bara hyfsat snäll och utan direkta olater. Han är LAT!
Så när mormor rider är det värsta som sker att han stannar eller försöker äta.
Aldrig att han skulle slösa energi på att springa iväg. Han vet också att svara fram och vara lite allert om man kan rida. Han är intelligent och fattar att man gör det som är bekvämast. Och att inte lyda en duktig ryttare är jobbigare. Då är det inga stopp och ätande.
Han är också för bekväm för att orka vara rädd för saker.
En sån ponny hade jag letat efter! Varje gång jag ridit honom så har jag önskat att fler skulle se till att få starta sin karriär på såna hästar. Det är inte alla hästar man första ridpasset hoppar upp barbacka och rider ut ensam i alla gångarter(där man dessutom inte hittar). Men på den här tänkte jag inte något mer kring det iom att jag vet hur den är.
Hoppas ni hittar en sån ni med. De är fantastiska!

 

[prallan]

Själv slår jag ett slag för pensionerad ridskoleponny! Vi tog bort vår förra veckan efter 2,5 år hos oss, han blev 27 i år och har varit en guldponny på alla sätt! Han var världens bästa "första ponny"
Vet fler som köpt pensionärer och alla lika nöjda!