Farmor vet inte om sitt barnbarn, berätta?

[Daff]

Jag har läst hela tråden och känner mig helt förvirrad - varför gör du en sådan gigantisk sak av det hela?

Om pappan nu inte vill ha nån kontrat, hur mycket värre kan det bli? Och att gå runt och vänta på att han kanske ändrar sig om några år låter som ett recept för att bli bitter, han har gjort sitt val och du kommer inte att kunna påverka det.

Det finns ingen nackdel sett ut ditt barns perspektiv i att idag kontakta farmodern. Vill hon inte ha kontakt så ör det så och då är det ingenting ditt barn ens vet om men vill hon ha kontakt finns det möjlighet att det blir något positivt för ditt barn.
Varför skulle du kontakta farfarn? Om han inte ville ha kontakt med sitt eget barn hur stor tror du chansen är att han kommer att vilka vara en närvarande och stabil person i din dotters liv?

Du var först inne på att skriva brev men nu vill du ringa. Jag ser bara fördelar med att skicka brev, farmodern får läsa det i lugn och ro utan pressen att reagera på en gång till dig som sitter i telefon. Hon kan läsa brevet och sedan välja om hon vill kontakta dig eller inte. Om du är rädd att brevet inte skulle komma fram kan du väl personligen lämna det i hennes brevlåda eller skicka det som rek?

Och har du pappans personnummer så är det bara att ringa skatteverket så kommer dom att lämna ut farmoderns adress, dom kommer inte att meddela någon om att du (eller någon överhuvudtaget) har frågat efter någons adress.

 

[jerseyko]

Jag har inte läst tråden.

Men jag skulle skriva ett brev till farmor. Inte för att de ska träffa sitt barnbarn utan för det inte ska dyka upp som en chock om pappan skulle avlida!

Det kanske även finns andra saker som farmor och farfar vill eller inte vill att barnbarnet ska ta efter dem. Kanske fastigheter osv.

Jag har nyligen förlorat min mamma, och pratat rätt mkt om just arv eftersom min farmor äger en del fastigheter. Ska de gå vidare till mina barn måste de stå i testamentet.

 

[Cocos]

Jag har läst hela tråden och känner mig helt förvirrad - varför gör du en sådan gigantisk sak av det hela?

För att det enligt mig är en rätt stor sak att ha vs att inte ha en pappa. Därför vill jag verkligen fundera igenom hur jag ska göra eller inte göra.
Sen låter det nog mer gigantiskt än vad det är, jag går inte runt och tänker på detta konstant även om jag säkert grubblar lite för mycket

Om pappan nu inte vill ha nån kontrat, hur mycket värre kan det bli? Och att gå runt och vänta på att han kanske ändrar sig om några år låter som ett recept för att bli bitter, han har gjort sitt val och du kommer inte att kunna påverka det.

Det kan bli värre för att OM han skulle ändra sig om några år kan en kontakt med farmodern nu göra att han blir arg och aldrig kontaktar dottern..



Det finns ingen nackdel sett ut ditt barns perspektiv i att idag kontakta farmodern. Vill hon inte ha kontakt så ör det så och då är det ingenting ditt barn ens vet om men vill hon ha kontakt finns det möjlighet att det blir något positivt för ditt barn.
Varför skulle du kontakta farfarn? Om han inte ville ha kontakt med sitt eget barn hur stor tror du chansen är att han kommer att vilka vara en närvarande och stabil person i din dotters liv?

Kontakta farfar va bara en dum idé..

Du var först inne på att skriva brev men nu vill du ringa. Jag ser bara fördelar med att skicka brev, farmodern får läsa det i lugn och ro utan pressen att reagera på en gång till dig som sitter i telefon. Hon kan läsa brevet och sedan välja om hon vill kontakta dig eller inte. Om du är rädd att brevet inte skulle komma fram kan du väl personligen lämna det i hennes brevlåda eller skicka det som rek?

Jag ser både för och bakdelar med brev fördelen är precis den du skriver men nackdelen är att det är svårt att formulera ett brev till någon man inte känner. Speciellt eftersom det gäller en såpass känslig sak.

Och har du pappans personnummer så är det bara att ringa skatteverket så kommer dom att lämna ut farmoderns adress, dom kommer inte att meddela någon om att du (eller någon överhuvudtaget) har frågat efter någons adress.

Jag kommer prata med familjerätten när vi ska dit nästa gång och be dom att kontakta farmodern (vilket jag tror dom inte gör) och annars be om hennes adress

 

[Cocos]

Jag har inte läst tråden.

Men jag skulle skriva ett brev till farmor. Inte för att de ska träffa sitt barnbarn utan för det inte ska dyka upp som en chock om pappan skulle avlida!

Det kanske även finns andra saker som farmor och farfar vill eller inte vill att barnbarnet ska ta efter dem. Kanske fastigheter osv.

Jag har nyligen förlorat min mamma, och pratat rätt mkt om just arv eftersom min farmor äger en del fastigheter. Ska de gå vidare till mina barn måste de stå i testamentet.

Shit det har jag inte ens tänkt på!
Tur buke finns

 

[MiniLi]

Men varför hänga upp sig på biologiska släktingar? För barnet är väl det viktigaste att det finns fina människor runt omkring, inte om de är släkt eller ej?
I mina ögon förstorar du upp värdet av biologiska släktingar.

Och åter igen. Du valde att skaffa barn som ensamstående. Han valde det inte, oavsett hur oansvarigt man kan tycka att han beter sig.
Det är ju hans liv och hans familj - varför måste du sätta dig över det bara för att du har fått för dig att biologisk familj är viktigare än vanliga sunda människor?

 

[Björk]

Jag har inte läst allt i tråden, men håller med dem som tycker att du ska kontakta farmor via ett brev. Jag tänker att du ska göra det för ditt barns skull. Alldeles oavsett vad pappan kommer att göra eller inte i göra i framtiden för relationen till sin dotter så kommer det förmodligen dagar då hon kommer att undra om sin pappa.

Att då ha en etablerad relation till farmor som kan hjälpa till att genom uppväxten skapa en positiv "bild" av pappa, hur han var som barn, vad han gillar, på vilket sätt dottern är lik honom osv tror jag är bra för att få svar på de frågor som hon kommer att ha angående sig själv. Givetvis kommer det bli svårt för farmor (och dig) att svara på frågor om varför han inte vill(e) ha henne, men den svårigheten kan du då få dela med någon annan.

Dottern kan få veta både från dig och farmor (förutsatt att hon vill ha kontakt och är en vettig person); när hon är mogen; att ni inte kan ge fulla svar på det, det kan bara hennes pappa. Men hon får i alla fall någon slags vetskap om vem han är och kan skapa en relation till honom inom sig; som inte bara blir färgad av frågor, frågor och frågor utan i alla fall av några svar.

Skriv ett brev och berätta vad du tänker och låt henne bestämma om hon vill ha kontakt eller inte.

 

[Amha]

Men varför hänga upp sig på biologiska släktingar? För barnet är väl det viktigaste att det finns fina människor runt omkring, inte om de är släkt eller ej?
I mina ögon förstorar du upp värdet av biologiska släktingar.

Och åter igen. Du valde att skaffa barn som ensamstående. Han valde det inte, oavsett hur oansvarigt man kan tycka att han beter sig.
Det är ju hans liv och hans familj - varför måste du sätta dig över det bara för att du har fått för dig att biologisk familj är viktigare än vanliga sunda människor?

Och så blir karln påkörd när han går över gatan och poff, dottern dyker upp son arvtagare och ger livet en tvärvändning för hans föräldrar/syskon/vilka det nu blir... Tyckte det var en bra infallsvinkel vi fick ovan.

 

[Björk]

Men varför hänga upp sig på biologiska släktingar? För barnet är väl det viktigaste att det finns fina människor runt omkring, inte om de är släkt eller ej?
I mina ögon förstorar du upp värdet av biologiska släktingar.

Och åter igen. Du valde att skaffa barn som ensamstående. Han valde det inte, oavsett hur oansvarigt man kan tycka att han beter sig.
Det är ju hans liv och hans familj - varför måste du sätta dig över det bara för att du har fått för dig att biologisk familj är viktigare än vanliga sunda människor?

Ja, fina människor är det viktigaste. Men det kan ju vara så att några släktingar råkar vara just fina människor också. Och vanliga och sunda.

Biologi är inte alltid det viktigaste, men för många är det viktigt; att få veta varifrån/vem man kommer. Det ser man ju inte minst när det gäller många adopterade som ändå ofta vill veta NÅGOT om sina biologiska föräldrar. Även om de (givetvis!) inte vill ha dem som föräldrar - de har ju egna sådana - så är det ändå många som är nyfikna på hur de ser/såg ut, varför de valde att adoptera bort just mig, om jag har egenskaper som kommer från dem, om jag har hel- eller halvsyskon.

I det här fallet är inte heller barnet bortadopterat av pappan. Hon har arvsrätt efter honom. Vilket helt krasst kan vara ett skäl till att det är enklare att i alla fall meddela hans föräldrar att barnet finns.

 

[Tora]

Men varför hänga upp sig på biologiska släktingar? För barnet är väl det viktigaste att det finns fina människor runt omkring, inte om de är släkt eller ej?
I mina ögon förstorar du upp värdet av biologiska släktingar.

Och åter igen. Du valde att skaffa barn som ensamstående. Han valde det inte, oavsett hur oansvarigt man kan tycka att han beter sig.
Det är ju hans liv och hans familj - varför måste du sätta dig över det bara för att du har fått för dig att biologisk familj är viktigare än vanliga sunda människor?

Barnet skall väl ändå inte straffas för sina föräldras val?

Barn har rätt till sin familj i den mån det går.

Vill inte farmodern veta av barnbarnet så har @Cocos gjort vad hon har kunnat. Barnet kan inte i framtiden beskylla Cocos för att hon inte fick lära känna sin släkt.

Sen finns det även en till aspekt och det är om jag hade varit farmodern så hade jag varit överlycklig och tacksam för att få reda på barnbarnets existens (självklart är det i detta fallet sekundärt men, men)

 

[Cocos]

Men varför hänga upp sig på biologiska släktingar? För barnet är väl det viktigaste att det finns fina människor runt omkring, inte om de är släkt eller ej?
I mina ögon förstorar du upp värdet av biologiska släktingar.

Viktigast är fina och bra människor i barnets närhet absolut! Men som flera skriver lär dottern undra kring sina biologiska släktingar och vilja träffa dom..

Och åter igen. Du valde att skaffa barn som ensamstående. Han valde det inte, oavsett hur oansvarigt man kan tycka att han beter sig.
Det är ju hans liv och hans familj - varför måste du sätta dig över det bara för att du har fått för dig att biologisk familj är viktigare än vanliga sunda människor?

Återigen så valde jag inte att skaffa barn som ensamstående, han drog sig ur ett bra tag efter att jag fått pluss på stickan..

Jag har inte läst allt i tråden, men håller med dem som tycker att du ska kontakta farmor via ett brev. Jag tänker att du ska göra det för ditt barns skull. Alldeles oavsett vad pappan kommer att göra eller inte i göra i framtiden för relationen till sin dotter så kommer det förmodligen dagar då hon kommer att undra om sin pappa.

Att då ha en etablerad relation till farmor som kan hjälpa till att genom uppväxten skapa en positiv "bild" av pappa, hur han var som barn, vad han gillar, på vilket sätt dottern är lik honom osv tror jag är bra för att få svar på de frågor som hon kommer att ha angående sig själv. Givetvis kommer det bli svårt för farmor (och dig) att svara på frågor om varför han inte vill(e) ha henne, men den svårigheten kan du då få dela med någon annan.

Dottern kan få veta både från dig och farmor (förutsatt att hon vill ha kontakt och är en vettig person); när hon är mogen; att ni inte kan ge fulla svar på det, det kan bara hennes pappa. Men hon får i alla fall någon slags vetskap om vem han är och kan skapa en relation till honom inom sig; som inte bara blir färgad av frågor, frågor och frågor utan i alla fall av några svar.

Skriv ett brev och berätta vad du tänker och låt henne bestämma om hon vill ha kontakt eller inte.

Ja farmodern kan ju berätta en massa om hennes pappa! Jag kan ju bara berätta lite och det blir ju positivare att höra saker från farmodern än att jag ska berätta om att hennes pappa är snygg men tyvärr inte vill umgås med henne (ja jag överdriver för att få fram poängen)

Ja, fina människor är det viktigaste. Men det kan ju vara så att några släktingar råkar vara just fina människor också. Och vanliga och sunda.

Biologi är inte alltid det viktigaste, men för många är det viktigt; att få veta varifrån/vem man kommer. Det ser man ju inte minst när det gäller många adopterade som ändå ofta vill veta NÅGOT om sina biologiska föräldrar. Även om de (givetvis!) inte vill ha dem som föräldrar - de har ju egna sådana - så är det ändå många som är nyfikna på hur de ser/såg ut, varför de valde att adoptera bort just mig, om jag har egenskaper som kommer från dem, om jag har hel- eller halvsyskon.

I det här fallet är inte heller barnet bortadopterat av pappan. Hon har arvsrätt efter honom. Vilket helt krasst kan vara ett skäl till att det är enklare att i alla fall meddela hans föräldrar att barnet finns.

För mig är biologisk släkt viktigt, och som du skriver så är det ju väldigt vanligt att bla adopterade undrar över sin släkt. Det är ju inte för intet lixom.. Just det dör med arvsrätt hade jag inte tänkt på förens nån skrev det och det kan ju väldigt konstigt om pappan dör och farmodern då upptäcker att hans "hemliga barn" faktiskt ärver hans bostadsrätt

 

[MagicaDeHex]

Har du börjat knåpa ihop något brev?

 

[Cocos]

Har du börjat knåpa ihop något brev?

Nej.. Jag har suttit och glott på pappret med pennan i handen, vet inte hur jag ska börja och vad jag ska skriva

 

[Cocos]

Sen är det svårt.. Jag vill ju egentligen inte gå emot kk's vilja så det känns både rätt och fel!
Att då ta steget att verkligen göra det känns väldigt nervöst, tänk om jag kontaktar henne i "onödan" att hon ändå inte vill träffa sitt barnbarn och det blir mer pannkaka an vad det redan är!

Måste nog repa lite mod och så vill jag helst prata med familjerätten innan jag skickar brevet!

 

[WBanna]

Sen är det svårt.. Jag vill ju egentligen inte gå emot kk's vilja så det känns både rätt och fel!
Att då ta steget att verkligen göra det känns väldigt nervöst, tänk om jag kontaktar henne i "onödan" att hon ändå inte vill träffa sitt barnbarn och det blir mer pannkaka an vad det redan är!

Måste nog repa lite mod och så vill jag helst prata med familjerätten innan jag skickar brevet!

Om hon är normalt funtad, så är det nog mycket större "risk" att hon vill träffa sitt barnbarn än tvärtom. Jag tycker att du ska kontakta henne så fort som möjligt, hon vill säkert "vara med från början". Jag skulle nog ha föredragit att ringa, trots att det är mycket jobbigare än att skicka ett brev. Om det hade varit jag och farmodern inte hade svarat på brevet, då hade jag gått och funderat i all evighet om brevet verkligen kom fram.
Strunta i KK:t, som man ligger får man bädda, han är vuxen och visste säkert hur ett barn blir till. Men skicka ett sms och meddela att du ska kontakta hans mamma.
Lycka till!

 

[Cocos]

Jag ringde familjerätten häromdagen men då va "min" handläggare på semester.. Hon ringde nyss och berättade att kk har bekräftat faderskapet.
Hon påpekade 10 gånger att han är i kris och att jag inte ska höra av mig till honom (vilket jag inte gör iaf) frågade då om hon kunde ge mig adressen till farmodern och hur hon tycker jag ska göra.
Hennes råd va att jag INTE ska kontakta henne då hennes son är i en riktig kris och det kan göra saken värre!
Jag är seriöst orolig för kk.. Även om han inte direkt är min favoritperson så är jag ärligt talat rädd att han ska göra nått dumt
Han har bara berättat om min graviditet för två vänner och när jag frågade så sa han att han inte pratar med nån om det. Han har bara berättat det för vännerna och inget mer.


Som det känns just nu så skiter jag bara i allt!
Ska till familjerätten och godkänna hans underskrift imorgon och jag känner mig som världens ruttnaste människa..

 

[jerseyko]

Jag ringde familjerätten häromdagen men då va "min" handläggare på semester.. Hon ringde nyss och berättade att kk har bekräftat faderskapet.
Hon påpekade 10 gånger att han är i kris och att jag inte ska höra av mig till honom (vilket jag inte gör iaf) frågade då om hon kunde ge mig adressen till farmodern och hur hon tycker jag ska göra.
Hennes råd va att jag INTE ska kontakta henne då hennes son är i en riktig kris och det kan göra saken värre!
Jag är seriöst orolig för kk.. Även om han inte direkt är min favoritperson så är jag ärligt talat rädd att han ska göra nått dumt
Han har bara berättat om min graviditet för två vänner och när jag frågade så sa han att han inte pratar med nån om det. Han har bara berättat det för vännerna och inget mer.


Som det känns just nu så skiter jag bara i allt!
Ska till familjerätten och godkänna hans underskrift imorgon och jag känner mig som världens ruttnaste människa..

Passa då på och fråga dem om arv och din önskan att de inte ska komma som en chock. För nu finns dottern och ärver allt efter sin pappa om de skulle hända nått. Det skulle nog bli en himla jobbig process och folk har en tendens att bli dumma i huvudet när de handlar om pengar.

 

[purity_666]

.
Hennes råd va att jag INTE ska kontakta henne då hennes son är i en riktig kris och det kan göra saken värre!
..

Eller... så kan det göra saken lättare för att han slipper gå runt med sin hemlighet och han kan diskutera det med någon mer. Det vet man ju inte.

 

[Aliche]

Jag ringde familjerätten häromdagen men då va "min" handläggare på semester.. Hon ringde nyss och berättade att kk har bekräftat faderskapet.
Hon påpekade 10 gånger att han är i kris och att jag inte ska höra av mig till honom (vilket jag inte gör iaf) frågade då om hon kunde ge mig adressen till farmodern och hur hon tycker jag ska göra.
Hennes råd va att jag INTE ska kontakta henne då hennes son är i en riktig kris och det kan göra saken värre!
Jag är seriöst orolig för kk.. Även om han inte direkt är min favoritperson så är jag ärligt talat rädd att han ska göra nått dumt
Han har bara berättat om min graviditet för två vänner och när jag frågade så sa han att han inte pratar med nån om det. Han har bara berättat det för vännerna och inget mer.


Som det känns just nu så skiter jag bara i allt!
Ska till familjerätten och godkänna hans underskrift imorgon och jag känner mig som världens ruttnaste människa..

Fast nej stopp och belägg nu, hans mående är INTE ditt ansvar, han mår dåligt just nu för att HAN inte kan/vill acceptera situationen som HAN själv varit med och skapat, HAN tar inte tag i sina känslor och sitt mående, HAN tar inte sitt ansvar, HAN väljer att göra situationen mycket mer jobbig och ångestladdad än den behöver vara genom sitt beteende och sitt handlande, HAN accepterar inte sin del och sitt ansvar i det hela, HAN försöker skapa en verklighet där mottot "om jag inte låtsas om det så finns det inte!!" faktiskt gäller (vilket det inte gör!), HAN väljer att inte prata om det.

Hur många DU ser du här ovanför?
Har du gjort dig själv gravid?
Har du sett till att bli gravid utan hans vetskap?
Har du på något sätt tvingat honom in i det här genom att ha sex med honom mot hans vilja?
Att du valde att behålla barnet trots hans ovilja är inte relevant här

Vad du faktiskt HAR gjort för honom:
Respekterat att han inte vill bli kontaktad.
Inte tvingat honom till umgänge med sin dotter.
Inte (vad jag vet) tjatat och hotat och skuldbelagt honom för hans val.
Tagit hand om ER dotter på bästa sätt trots att hennes pappa är en omogen idiot.

Den enda grejjen du faktiskt vill göra:
Du vill ge din dotter chansen att träffa sin nära släkting som kanske (förhoppningsvis) kommer älska henne och ge henne massor med fina minnen och upplevelser. Du vill ge din dotter chansen att känna den andra sidan av sin släkt.

Så igen, förklara för mig hur DU blev en rutten människa som ska anpassa hela ditt och din dotters liv efter honom.....?

 

[TinyWiny]

Jag håller helt med @Aliche här ovan @Cocos. Jag kunde inte sagt det bättre själv. Hur menar du att du är en rutten människa? Skaka av dig den känslan, kontakta farmor och gör det som är bäst för dig och din dotter. Din fd. KK är vuxen och får ta hand om sig och sitt själv.

 

[Cocos]

Passa då på och fråga dem om arv och din önskan att de inte ska komma som en chock. För nu finns dottern och ärver allt efter sin pappa om de skulle hända nått. Det skulle nog bli en himla jobbig process och folk har en tendens att bli dumma i huvudet när de handlar om pengar.

Jag påtalade att om han dör lär det bli rätt jobbigt för farmodern och alla andra i hans släkt. Handläggarens svar va att "han lär inte dö imorgon".
Jag sa att nej säkert inte men jag kan inte hemlighålla dottern.. Det står ju i registren att han har ett barn såfort jag godkänt hans underskrift.
Fick inget vettigt svar få hon upprepade bara att "han är mycket arg och kan inte förstå att det är dottern som är viktig. Han är kvar i stadiet att han ser bara er relation och problemen kring den"

Eller... så kan det göra saken lättare för att han slipper gå runt med sin hemlighet och han kan diskutera det med någon mer. Det vet man ju inte.

Jag tänker också så men vill inte göra allt värre än vad det är just nu.

Fast nej stopp och belägg nu, hans mående är INTE ditt ansvar, han mår dåligt just nu för att HAN inte kan/vill acceptera situationen som HAN själv varit med och skapat, HAN tar inte tag i sina känslor och sitt mående, HAN tar inte sitt ansvar, HAN väljer att göra situationen mycket mer jobbig och ångestladdad än den behöver vara genom sitt beteende och sitt handlande, HAN accepterar inte sin del och sitt ansvar i det hela, HAN försöker skapa en verklighet där mottot "om jag inte låtsas om det så finns det inte!!" faktiskt gäller (vilket det inte gör!), HAN väljer att inte prata om det.

Hur många DU ser du här ovanför?
Har du gjort dig själv gravid?
Har du sett till att bli gravid utan hans vetskap?
Har du på något sätt tvingat honom in i det här genom att ha sex med honom mot hans vilja?
Att du valde att behålla barnet trots hans ovilja är inte relevant här

Vad du faktiskt HAR gjort för honom:
Respekterat att han inte vill bli kontaktad.
Inte tvingat honom till umgänge med sin dotter.
Inte (vad jag vet) tjatat och hotat och skuldbelagt honom för hans val.
Tagit hand om ER dotter på bästa sätt trots att hennes pappa är en omogen idiot.

Den enda grejjen du faktiskt vill göra:
Du vill ge din dotter chansen att träffa sin nära släkting som kanske (förhoppningsvis) kommer älska henne och ge henne massor med fina minnen och upplevelser. Du vill ge din dotter chansen att känna den andra sidan av sin släkt.

Så igen, förklara för mig hur DU blev en rutten människa som ska anpassa hela ditt och din dotters liv efter honom.....?

Jag har kanske inget ansvar egentligen.. Men det ligger i mitt intresse att dotterns pappa inte tar livet av sig pga mig..