Farmor vet inte om sitt barnbarn, berätta?

[Tora]

Jag håller med @Aliche och @TinyWiny till fullo.

Dom har skrivit exakt det jag satt och funderade på hur jag skulle skriva.

Din fd kk verkar dessutom duktig på att få folk att tycka synd om honom.

Han gör dig gravid och bara lämnar dig i sticket. Och så är det honom det är synd om

Du får förlåta mig men jag är inte alltför imponera av honom och hans handlande.

Jag hade aldrig klarat av att vara så diplomatisk och lugn med det hela som du är. Tror du är en utmärkt förebild för din dotter

 

[Tora]

@Cocos att han tar livet av sig är hans val, inte ditt. Du kan inte ta ansvar för hans liv.

Om det hade varit så att du ville avsluta er kkrelation och han hotade att ta livet av sig i fall ni slutade träffas, skulle det vara ditt ansvar också? Människor som håller på så gör det för att kunna kontrollera den andra personen. Att tvinga andra att göra som dom vill.

Du kan inte hålla på och tassa på tå runt honom lika lite som du skall vara elak mot honom.

Någonstans måste du ju börja leva ditt egna liv utan att han styr och ställer över det. Han spelar på ditt samvete för att straffa dig och försöker kontrollera dig så mycket han kan.

Även om han nu olyckligtvis skulle ta livet av sig så är det under inga som helst omständigheter ditt fel. Hans liv, hans val.

 

[Aliche]

Jag har kanske inget ansvar egentligen.. Men det ligger i mitt intresse att dotterns pappa inte tar livet av sig pga mig..

Han tar inte livet av sig pga dig om han nu skulle göra det. Om han gör det (vilket jag inte tror bara för han är arg och känner sig stressad) är det hans val för att han inte kan hantera situationen och inte vill ta hjälp för att hantera sitt mående, HANS val-HANS ansvar. Det är viktigt att du förstår det även om det är lätt att ta på sig ansvaret för det är än jobbigare att känna sig hjälplös. Men det är inte ditt ansvar att se till att han inte gör det. Du kan inte gå på äggskal runt honom i all evighet för att han mår dåligt pga någonting han vägrar hantera eller ta itu med. Han har haft 9 månader+ så många månader din dotter är på sig att antingen acceptera situationen eller ta hjälp för att hantera den- han gjort varken.
Han har lagt över hela ansvaret för sitt mående på dig genom att tycka och säga att du och dottern är hela anledningen till att han just nu har det jobbigt- det är inte sant!

Han känner sig hjälplös-absolut.
Han känner sig maktlös-absolut.
Han tycker det är orättvist att han inte fick vara med och bestämma-det kan han få göra.
Hur han mår just nu-beror på honom själv och ingen annan.
Förmodligen har han blandade känslor av maktlöshet och hjälplöshet som blir ilska och frustration för han inte kan "laga" situationen, den är ju det den är. Han känner sig förmodligen också någonstans långt inne ganska pissig som inte kan komma över sina känslor som faktiskt beror på hans egna handlande och acceptera och älska sin dotter vilket spär på ilskan och frustrationen. Resultatet blir någon form av hat mot dig för han inte vill ta sitt eget ansvar och hade den här tråden startats 2 mån efter plusset på stickan hade jag haft mer överseende men som sagt ca 12 mån (eller hur gammal är din dotter) är mer än nog med tid att antingen förlika sig med situationen eller inse att man behöver hjälp för känslorna blir för mycket.

Det enda du möjligtvis kan göra är att erbjuda dig att gå i terapi med honom för att han ska kunna må bättre och lära sig att leva med hela situationen om du känner att du vill och orkar, eller om han vill gå själv. Men det är inte heller ditt ansvar att/om han gör det- han måste vilja själv för du kan aldrig hjälpa någon som själv inte vill bli hjälpt.

Det här är en vuxen man och inte någon hysterisk 14-årig kille som råkat bli pappa och nu ska hantera sina känslor. Man kan faktiskt förvänta sig ett visst mått av ansvar- om inte för sin dotter så mot honom själv och hans mående.

 

[Hyacinth]

Vi har en bekant som för 5 år sedan talade om att han hade ett barn. Ingen visste om det, barnet var då runt 10 år. Det var en engångshändelse med en kvinna som resulterade i ett barn.
Han hade ingen kontakt på tre år, efter det träffades de en gång i veckan och han är numer en mycket stolt pappa som är en naturlig del av dotterns familj. Det kan bli samma för er, eller tvärt om. Men du kanske ska ge kk lite mer tid innan du agerar? Han kanske behöver få landa lite längre. Vad spelar några månader till för roll i det långa loppet?

 

[jerseyko]

Jag påtalade att om han dör lär det bli rätt jobbigt för farmodern och alla andra i hans släkt. Handläggarens svar va att "han lär inte dö imorgon".
Jag sa att nej säkert inte men jag kan inte hemlighålla dottern.. Det står ju i registren att han har ett barn såfort jag godkänt hans underskrift.
Fick inget vettigt svar få hon upprepade bara att "han är mycket arg och kan inte förstå att det är dottern som är viktig. Han är kvar i stadiet att han ser bara er relation och probleme.

Klart man inte ska gå runt å tro att alla ska dö, men olyckor händer, sjukdom osv.
Låter ju som hon reagerar så för hon inte vet vad hon ska svara.
Skriv på pappret och kontakta farmor.

Att han mår dåligt de är hans problem och det behöver faktiskt inte ens bero på dig och barnet utan helt andra saker som han bara skyller på er för han sabbat i sitt liv!

 

[Cocos]

Jag håller med @Aliche och @TinyWiny till fullo.

Dom har skrivit exakt det jag satt och funderade på hur jag skulle skriva.

Din fd kk verkar dessutom duktig på att få folk att tycka synd om honom.

Han gör dig gravid och bara lämnar dig i sticket. Och så är det honom det är synd om

Du får förlåta mig men jag är inte alltför imponera av honom och hans handlande.

Jag hade aldrig klarat av att vara så diplomatisk och lugn med det hela som du är. Tror du är en utmärkt förebild för din dotter

Ja han har lyckats med mig iaf Jag tycker synd om honom för att han har hamnat i en situation som har inte kan påverka. Jag tycker också synd om honom för jag vet att han inte har nån att prata med (jag brukade va bollplanket)

Aj där kom den arga röda gubben han gjorde ju mig gravid men jag klantade mig och glömde pillret så det är faktiskt inte bara hans fel. dock hans fel att han blev en skitstövel och drog...

@Cocos att han tar livet av sig är hans val, inte ditt. Du kan inte ta ansvar för hans liv.

Om det hade varit så att du ville avsluta er kkrelation och han hotade att ta livet av sig i fall ni slutade träffas, skulle det vara ditt ansvar också? Människor som håller på så gör det för att kunna kontrollera den andra personen. Att tvinga andra att göra som dom vill.

Du kan inte hålla på och tassa på tå runt honom lika lite som du skall vara elak mot honom.

Någonstans måste du ju börja leva ditt egna liv utan att han styr och ställer över det. Han spelar på ditt samvete för att straffa dig och försöker kontrollera dig så mycket han kan.

Även om han nu olyckligtvis skulle ta livet av sig så är det under inga som helst omständigheter ditt fel. Hans liv, hans val.

Nej, men då skulle jag kunna hjälpa honom och kontakta en psykolog, prata med hans vänner/familj eller iaf gjort nått åt det.. nu sitter jag här med luren i näven och vet att det inte är nån ide att jag ringer för han kommer ju inte svara. Dessutom är det ju mig han är arg på så lär inte hjälpa ett dyft även om han mot förmodan skulle trycka på den gröna knappen när jag ringer!

*tassar vidare och funderar lite till*

 

[Cocos]

Han tar inte livet av sig pga dig om han nu skulle göra det. Om han gör det (vilket jag inte tror bara för han är arg och känner sig stressad) är det hans val för att han inte kan hantera situationen och inte vill ta hjälp för att hantera sitt mående, HANS val-HANS ansvar. Det är viktigt att du förstår det även om det är lätt att ta på sig ansvaret för det är än jobbigare att känna sig hjälplös. Men det är inte ditt ansvar att se till att han inte gör det. Du kan inte gå på äggskal runt honom i all evighet för att han mår dåligt pga någonting han vägrar hantera eller ta itu med. Han har haft 9 månader+ så många månader din dotter är på sig att antingen acceptera situationen eller ta hjälp för att hantera den- han gjort varken.
Han har lagt över hela ansvaret för sitt mående på dig genom att tycka och säga att du och dottern är hela anledningen till att han just nu har det jobbigt- det är inte sant!

Visst är det hans val men jag vill inte att min dotters pappa ska må så in i norden dåligt som han gör just nu.. Ju sämre han mår och ju längre tid det går innan han får hjälp/pratar med nån desto längre tid tar det för min dotter att få (förhoppningsvis) bli en del av hans liv


Han känner sig hjälplös-absolut.
Han känner sig maktlös-absolut.
Han tycker det är orättvist att han inte fick vara med och bestämma-det kan han få göra.
Hur han mår just nu-beror på honom själv och ingen annan.
Förmodligen har han blandade känslor av maktlöshet och hjälplöshet som blir ilska och frustration för han inte kan "laga" situationen, den är ju det den är. Han känner sig förmodligen också någonstans långt inne ganska pissig som inte kan komma över sina känslor som faktiskt beror på hans egna handlande och acceptera och älska sin dotter vilket spär på ilskan och frustrationen. Resultatet blir någon form av hat mot dig för han inte vill ta sitt eget ansvar och hade den här tråden startats 2 mån efter plusset på stickan hade jag haft mer överseende men som sagt ca 12 mån (eller hur gammal är din dotter) är mer än nog med tid att antingen förlika sig med situationen eller inse att man behöver hjälp för känslorna blir för mycket.

jag skriver ett separat inlägg som har lite med detta att göra.


Det enda du möjligtvis kan göra är att erbjuda dig att gå i terapi med honom för att han ska kunna må bättre och lära sig att leva med hela situationen om du känner att du vill och orkar, eller om han vill gå själv. Men det är inte heller ditt ansvar att/om han gör det- han måste vilja själv för du kan aldrig hjälpa någon som själv inte vill bli hjälpt.

Om han pratade med mig skulle jag absolut g med på att gå i terapi med honom..fan jag dör lite när jag skriver det, men för dotterns skull abslout!



Det här är en vuxen man och inte någon hysterisk 14-årig kille som råkat bli pappa och nu ska hantera sina känslor. Man kan faktiskt förvänta sig ett visst mått av ansvar- om inte för sin dotter så mot honom själv och hans mående.

Han har ju tappat det.. jag vet inte hur jag ska beskriva det bättre, han bara existerar han känner inte efter

 

[Tora]

Ja han har lyckats med mig iaf Jag tycker synd om honom för att han har hamnat i en situation som har inte kan påverka. Jag tycker också synd om honom för jag vet att han inte har nån att prata med (jag brukade va bollplanket)

Aj där kom den arga röda gubben han gjorde ju mig gravid men jag klantade mig och glömde pillret så det är faktiskt inte bara hans fel. dock hans fel att han blev en skitstövel och drog...



Nej, men då skulle jag kunna hjälpa honom och kontakta en psykolog, prata med hans vänner/familj eller iaf gjort nått åt det.. nu sitter jag här med luren i näven och vet att det inte är nån ide att jag ringer för han kommer ju inte svara. Dessutom är det ju mig han är arg på så lär inte hjälpa ett dyft även om han mot förmodan skulle trycka på den gröna knappen när jag ringer!

*tassar vidare och funderar lite till*

Jag tror att du lurar dig själv lite när du tror att du skulle kunna göra något åt det.

Det intressanta är ju inte att få hjälp utan att du gör vad han vill.

Däremot kanske du hade upplevt att du kunde göra något.

Det är mycket han och hans mående och tyckande. Jag får en känsla smmellan raderna att han kan vara mer eller mindre manupulativ.

 

[Cocos]

Vi har en bekant som för 5 år sedan talade om att han hade ett barn. Ingen visste om det, barnet var då runt 10 år. Det var en engångshändelse med en kvinna som resulterade i ett barn.
Han hade ingen kontakt på tre år, efter det träffades de en gång i veckan och han är numer en mycket stolt pappa som är en naturlig del av dotterns familj. Det kan bli samma för er, eller tvärt om. Men du kanske ska ge kk lite mer tid innan du agerar? Han kanske behöver få landa lite längre. Vad spelar några månader till för roll i det långa loppet?

Jag håller med dig om att han kanske landar om jag ger det några månader. Det spelar självklart ingen större roll mer än att det är grymt frustrerande att allt är så trassligt och jag vill helst lösa upp knutarna fortast möjligt. Så jag då kan ställa in mig på hur jag ska hantera dotterns frågor kring pappan och andra släktingar. Det är inte direkt superkul att gå runt och sväva i ovisshet, ska han ändra sig? kommer farmodern ha kontakt med dottern etc etc...

Klart man inte ska gå runt å tro att alla ska dö, men olyckor händer, sjukdom osv.
Låter ju som hon reagerar så för hon inte vet vad hon ska svara.
Skriv på pappret och kontakta farmor.

Jag har tyvärr varit med om släktingar som bara dött sådär hux flux så till skillnad mot familjerättshandläggaren tänker jag att det tyvärr inte är så omöjligt som man gärna vill inbilla sig.

Att han mår dåligt de är hans problem och det behöver faktiskt inte ens bero på dig och barnet utan helt andra saker som han bara skyller på er för han sabbat i sitt liv!

Bortsett från att han inte är supernöjd med sitt jobb så verkade han va en lycklig människa tills det här blev pannkaka. jag vet att jag är delvis "skyldig" men försöker att inte tänka så.

 

[Cocos]

Jag tror att du lurar dig själv lite när du tror att du skulle kunna göra något åt det.

Det intressanta är ju inte att få hjälp utan att du gör vad han vill.

Däremot kanske du hade upplevt att du kunde göra något.

Det är mycket han och hans mående och tyckande. Jag får en känsla smmellan raderna att han kan vara mer eller mindre manupulativ.

Jag hade kunnat göra abort i vecka 17... Det känns dock inte som att det är så lockande att krysta ut ett dött foster hemma på toaletten bara för att han är en rövhatt!

jag tror ärligt talat inte att han är manipulativ, jag tro han har tvärpanik över hela situationen, alltså inte kalla fötter utan förfrysta så till den milda grad att dom håller på att trilla av..

 

[Tora]

Jag hade kunnat göra abort i vecka 17... Det känns dock inte som att det är så lockande att krysta ut ett dött foster hemma på toaletten bara för att han är en rövhatt!

jag tror ärligt talat inte att han är manipulativ, jag tro han har tvärpanik över hela situationen, alltså inte kalla fötter utan förfrysta så till den milda grad att dom håller på att trilla av..

Jag vet inte jag. Jag tycker att han verkar vara ganska duktig på att få dig att göra som han vill.

Inte ens att vara samtidigt i rummet när han skrev på pappret fick du igenom.

En gång har du inte gjort som han velat och då tar han verkligen fram sin värsta sida.

 

[MM]

Jag tycker faktiskt det börjar likna lite smutskastning av KK i tråden nu.

Må hända att han är en skitstövel som inte vill veta av sitt barn MEN TS har varit medveten om detta sen dag 1 och borde respektera det. Han vill inte och ska inte tvingas och vad hon skriver så vill hon inte heller det.

Jag tycker däremot som jag skrivit tidigare att hon kan kontakta farmor men lämna pappan utanför det.

Kommer han ångra sig får du ta det då TS, tills dess får du acceptera att ditt barn inte har en närvarande pappa och inte vill vara det, och det dagen han mår bättre och kan acceptera situationen så ska du välkomna honom med öppna armar för dotterns skull.

Låter hård det vet jag men blir så trött bara. Han vill ju inte. Stackars barn. Jag vet för min äldsta bror är i samma sits.
En dag som tonåring cyklade han hem till sin pappa över tio mil bort för att träffa honom för första gången. Hans pappa sa att han inte vill ha med honom att göra och stängde dörren. Vill dom inte så vill dom inte...

 

[Cocos]

Lite allmänt men i också lite svar på @Aliche s inlägg.

Kk har en halvbror som har det jobbigt hemma, han tar med grabben på fotboll och museum och saker för att hålla honom borta från trubbel. Han hjälper honom att plugga och betygen har höjts, soc är i direktkontakt med kk angående situationen och kk är på alla sätt involverad i broderns liv och försöker göra allt till det bästa.
När jag vart gravid och han drog sig ur sa han att han vet hur dåligt det kan gå för barn som inte har bra och närvarande föräldrar. Han hade själv ingen närvarande pappa men va/är trots det nöjd med sitt liv. Hans bror däremot är en riktig strulpelle och kk säger att han sett med egna ögon hur dåligt det kan gå.
Han säger då också att han inte vill att hans barn ska hamna i den situationen! Han säger att han inte klarar av att vara närvarande för att han är för arg på mig men att han samtidigt kommer svara om barnet ringer. Han vill inte att barnet ska fara illa och säger att risken är stor när jag är ensamstående osv..
Hela tiden dubbla budskap!
Jag VET att han är nyfiken på dottern och att han vill träffa henne men det går inte pga mig..
hans bästa väns flickvän vart gravid strax före mig och han berättade om att dom visat ultraljudsbilder och varit helt uppspelta, han sa då att det kändes så fel att han va i samma situation egentligen men inte ville berätta det för kompisen.

Han är ingen elak eller heltigenom korkad person, han är rädd..
Rädd för att han inte vågar vara med dottern.
Rädd för att hon ska växa upp och sakna sin pappa lika mycket som kk saknar sin pappa.
Rädd att dottern ska hamna i trubbel.

Och hela tiden har han bästa kompisen vars barn är nästan exakt lika gammal som hans egna barn, han ser barnet och förstår vad han går miste om men kan ändå inte förmå sig att vara där för sitt barn.

Jag är jäkligt upprörd nu så jag är millimeternära att gå hem till honom inorgon och lämna av dottern där , gå ut och gråta på hans balkong en kvart och sen ta med dottern hem..
Men samtidigt är jag så flygförband på honom att jag vill ta emot den hjälp jag blivit erbjuden att sabba hans liv totalt..
Grejen är ju att jag redan gjort det medans han har förgyllt mitt liv genom att ge mig min fantastiska lilla dotter!
Jag KAN inte gå emot honom hur mycket som helst för jag har henne, min fina lilla unge som jag inte kan förstå att jag levt 28 år utan.
Hon behöver en glad mamma och det är jag utan honom och utan hans släkt så är det verkligen värt att vända upp och ner på allt igen nu när det precis lugnat sig?!

(Nej man ska inte skriva innlägg när man är arg för det blir rörigt... Ursäkta för det)

 

[ameo]

Vi har en bekant som för 5 år sedan talade om att han hade ett barn. Ingen visste om det, barnet var då runt 10 år. Det var en engångshändelse med en kvinna som resulterade i ett barn.
Han hade ingen kontakt på tre år, efter det träffades de en gång i veckan och han är numer en mycket stolt pappa som är en naturlig del av dotterns familj. Det kan bli samma för er, eller tvärt om. Men du kanske ska ge kk lite mer tid innan du agerar? Han kanske behöver få landa lite längre. Vad spelar några månader till för roll i det långa loppet?

Jag håller med här.
Dottern är så liten än att hon inte har minsta aning om vilka det är som finns runt henne. Varför så bråttom?
Att du (TS) väntar lite betyder ju inte att du måste vänta i 10 år. Men låt det hela lugna ner sig lite först innan du stressar vidare med nästa steg.

Jag måste säga att jag tycker att många som svarat i tråden visar oerhört liten förståelse för pappans känslor i sammanhanget. Han behöver inte alls vara en skitstövel, bara för att han känner panik över den situation han har hamnat i utan att kunna påverka den.

 

[Tora]

Jag håller med här.
Dottern är så liten än att hon inte har minsta aning om vilka det är som finns runt henne. Varför så bråttom?
Att du (TS) väntar lite betyder ju inte att du måste vänta i 10 år. Men låt det hela lugna ner sig lite först innan du stressar vidare med nästa steg.

Jag måste säga att jag tycker att många som svarat i tråden visar oerhört liten förståelse för pappans känslor i sammanhanget. Han behöver inte alls vara en skitstövel, bara för att han känner panik över den situation han har hamnat i utan att kunna påverka den.

Det är skillnad på att känna panik och uppföra sig som en skitstövel.

 

[Cocos]

Jag vet inte jag. Jag tycker att han verkar vara ganska duktig på att få dig att göra som han vill.

Inte ens att vara samtidigt i rummet när han skrev på pappret fick du igenom.

En gång har du inte gjort som han velat och då tar han verkligen fram sin värsta sida.

Jag har ju förändrat hela hans liv till nått han inte vill så jag kan lixom inte tvinga honom till nått mer.

Att han inte ens kunde skriva papper med mig och dottern för gör mig sjukt besviken. Om han bara såg henne en gång så tror jag att han skulle kunna acceptera att han blivit förälder vilket han inte gör nu.
Men samtidigt förstår jag honom.

Jag tycker faktiskt det börjar likna lite smutskastning av KK i tråden nu.

Må hända att han är en skitstövel som inte vill veta av sitt barn MEN TS har varit medveten om detta sen dag 1 och borde respektera det. Han vill inte och ska inte tvingas och vad hon skriver så vill hon inte heller det.

Jag tycker däremot som jag skrivit tidigare att hon kan kontakta farmor men lämna pappan utanför det.

Kommer han ångra sig får du ta det då TS, tills dess får du acceptera att ditt barn inte har en närvarande pappa och inte vill vara det, och det dagen han mår bättre och kan acceptera situationen så ska du välkomna honom med öppna armar för dotterns skull.

Låter hård det vet jag men blir så trött bara. Han vill ju inte. Stackars barn. Jag vet för min äldsta bror är i samma sits.
En dag som tonåring cyklade han hem till sin pappa över tio mil bort för att träffa honom för första gången. Hans pappa sa att han inte vill ha med honom att göra och stängde dörren. Vill dom inte så vill dom inte...

Jag vill inte tvinga honom till nått! Han får göra som han vill och förhoppningsvis vill han lära känna sitt barn en dag. Blir det aldrig så så är det inget jag kan påverka och dottern kommer förhoppningsvis bli vettig iaf.

Jag håller med här.
Dottern är så liten än att hon inte har minsta aning om vilka det är som finns runt henne. Varför så bråttom?
Att du (TS) väntar lite betyder ju inte att du måste vänta i 10 år. Men låt det hela lugna ner sig lite först innan du stressar vidare med nästa steg.

Jag måste säga att jag tycker att många som svarat i tråden visar oerhört liten förståelse för pappans känslor i sammanhanget. Han behöver inte alls vara en skitstövel, bara för att han känner panik över den situation han har hamnat i utan att kunna påverka den.

Det är inte bråttom.. Grejen är den att jag ör egoistiskt och vill ha eventuellt bråk och strul överstökat nu och inte när dottern är äldre så både hon och jag mår dåligt av det då.
Jag har förståelse för kk men det är svårt för mig att knte bli irriterad då jag ser hans dotter varje dag och vet att både hon och kk missar något pga att jag gjort som jag gjort.

 

[MM]

Det är skillnad på att känna panik och uppföra sig som en skitstövel.

Nej. Ibland inte. Du har ingen aning om hur KK försöker hantera sina känslor och uppenbarligen gör han det genom att verka vara en skitstövel.
TS skriver själv att han inte är en skitstövel egentligen utan nog bara är rädd.
Istället för att sitta och gråta hemma i soffan över det så blir han utåtagerande vilket tyvärr drabbar alla i situationen.

Jag tror han behöver tid. Han måste få in i huvudet att han har ett barn på riktigt.

TS, du kan inte be familjerätten ge honom ett foto på tösen? Så ser han att hon existerar.

 

[LenaH]

Det är skillnad på att känna panik och uppföra sig som en skitstövel.

Självklart är det så men ingenting vinns genom att försöka forcera fram något i dagsläget.

@Cocos - jag skulle vänta med farmodern. Din dotter lär inte ställa frågor på ett bra tag och hon lider inte av att vara utan farmor det första året av sitt liv.

För övrigt så är inte jag heller någon blodsbandsivrare, jag hade tyckt att det varit gräsligt om min farmor hade tyckt bättre om mig än mina adopterade kusiner.

 

[MM]

Jag har ju förändrat hela hans liv till nått han inte vill så jag kan lixom inte tvinga honom till nått mer.

Att han inte ens kunde skriva papper med mig och dottern för gör mig sjukt besviken. Om han bara såg henne en gång så tror jag att han skulle kunna acceptera att han blivit förälder vilket han inte gör nu.
Men samtidigt förstår jag honom.



Jag vill inte tvinga honom till nått! Han får göra som han vill och förhoppningsvis vill han lära känna sitt barn en dag. Blir det aldrig så så är det inget jag kan påverka och dottern kommer förhoppningsvis bli vettig iaf.



Det är inte bråttom.. Grejen är den att jag ör egoistiskt och vill ha eventuellt bråk och strul överstökat nu och inte när dottern är äldre så både hon och jag mår dåligt av det då.
Jag har förståelse för kk men det är svårt för mig att knte bli irriterad då jag ser hans dotter varje dag och vet att både hon och kk missar något pga att jag gjort som jag gjort.

Jag tycker du ska ta kontakt med farmor så tidigt som situationen tillåter. Min bror mådde inte bra av att bli avvisad av sin pappa på det viset. Bättre din dotter får veta tidigt att hon inte är önskad än att hon ska vilja kontakta dom senare och få dörren stängd mitt framför ögonen på sig.

 

[Tora]

@Cocos vi ser nog lite annorlunda på det från början.

Du ser det som om du har tvingat honom till något han inte vill.

Jag ser det som att ni båda har försatt er i sitsen att bli föräldrar genom att ha sex.

Många gånger är det lätt att glömma att sex faktiskt har ett pris. Dvs så fort man har sex så är risken att man kan bli gravid.

Det är något man får ha i bakhuvudet.
(faktum är att sex har ett pris till, nämligen att få en sjukdom, i vissa fall dödlig)

Män har sen ett till faktum att ställa sig till och det är att det är så att det faktiskt är kvinnan som avgör vad som händer med en eventuell graviditet.

Visst är det trevligt att ligga men det kan vara så att det medför oönskade effekter på ens liv.