Sv: Får man inte vara stolt tjockis och vilja gå ner?
KL
Det där ordet "stolt" är egentligen ett märkligt ord. Det används ibland i underliga sammanhang: Stolt att vara svensk! Proud to be American!
Däremot tänker jag ju att man kan känna tacksamhet gentemot sin kropp; att den bär en genom livet, tar hand om en och fixar allt möjligt, från att läka småsår och frakturer till att göra ett barn, springa ett maratonlopp, ge en njutning i alla tänkbara former. Och det kan man känna även om man väger 25 kilo "för mycket".
Då kan man också ge tillbaka lite till sig själv/sin kropp genom att ta hand om den, skona hjärtat och knäna genom att hålla en resonabel vikt, skippa de härdade fetterna och sockerbomberna.
Att folk blir upprörda över att en överviktig person går ner i vikt kan ju ha alla möjliga orsaker. En del män kan känna stor oro över att hans kvinna kanske blir väldigt attraktiv sedan hon tappat övervikten och får en bättre självkänsla (om så är fallet). Hon kanske rentav lämnar honom! Kompisar kan känna likadant, nästan som om man blir nåt slags hot ifall man kommer i form, tar itu med sånt som de själva kanske inte orkar/vill göra något åt. Det kan kännas tryggt och ofarligt att ha en riktigt mullig kompis. Till exempel.
Så - all lycka till dig, TS, det ÄR skönt att slippa övervikt. Jag har själv gått ner 20 kilo i år och tycker jag svävar fram. Snygg blev jag kanske inte, vid min ålder blir man mer skrynklig än slank men det struntar jag i. När jag springer min 11-kilometersrunda tänker jag på i höstas när jag nästan däckade efter 300 meter och fick gå hem. Och på alla jättestora tältliknande kläder jag skänkt bort. Och på hjärtat som slutat slå dubbelslag stup i kvarten. Det är härligt! Lycka till!!
