Får en veterinär vägra att avliva?

[Cattis_E]

Ofta förs en dialog mellan djurägaren och den som bokar in. Oftast får man då veta anledning till avlivningen och kan redan då ha en dialog om "har du funderat på...." om det är en frisk katt från tex ett dödsbo.

Tack för informationen.
Det är så jag trott och hoppats det går till.
Därav min fundering kring att en veterinär skulle vägra avliva om ägaren absolut inte såg nån utväg.

 

[Lobelia]

Håller med viktigt är det .

Jag tänker mest om man ska behöva "bevisa" för veterinären att den tex mår dåligt mentalt. Vad är friskt och vad är sjukt på mer diffusa symptom.
En katt som till exempel har allergiproblem mot saker i miljön (kvalster tex) som är under kontroll med noggrann skötsel?
Är det rätt att avliva ett sånt om något oförutsett allvarligt händer så man inte längre klarar den skötsel som krävs?
Men då det är krävande och svårt att upprätthålla det. Om katten verkar frisk den dag den träffar veterinären så kan de neka.
Vem vill ta en sådan katt med speciella skötselkrav.
Var går gränsen och hur drar man den?

Och överbehandling. Ja, ibland känns det som man överbehandlar länge.
"Hon är ju mitt allt så vi måste fortsätta försöka".
Allt ska provas, och man ser inte hur ont djuret verkar ha under tiden..

Jag förstår inte riktigt ditt problem.

Djurägaren har full frihet att avliva sina djur.
Veterinären/kliniken har sina principer och sitt sätt att hantera avlivning. Du behöver hitta någon veterinär/klinik som matchar dina krav. Och gäller det djur som är sjuka är det inga problem att hitta en veterinär och knappast annars heller. Klart du får frågan om varför på de flesta håll och kanske erbjudande om alternativ.

 

[TinyWiny]

Det finns såklart även de som jobbar på kliniker som tycker att man ska fortsätta in i absurdum men jag hoppas och tror att de är få. När man stöter på dem är såklart irritationen oändlig ändå. Jag kom in med en 18 år gammal katt som hade levt med små juvertumörer de sista året. Med tanke på hennes höga ålder var inte operation något vi ens övervägde utan hon fick hänga med sålänge hon mådde bra. Plötsligt hade tumörerna exploderat och hon fick svår diarré som jag och ordinarie veterinär utgick ifrån berodde på tumörerna. Tyvärr hade min ordinarie ingen tid förren efter flera dagar och det var inte rimligt att vänta med tanke på kattens mående utan jag fick vända mig till en annan. Jag beställde tid för avlivning men när vi kommer dit möter jag en ung tjej som menar att vi måste ju göra det vi kan först. Alltså, jaha? Har du en tidsmaskin eller för det är det enda som kan rädda henne var min tanke. Då var jag arg, ledsen och frustrerad och att behöva stå på sig i ett sådant läge gjorde det hela så enormt mycket värre. Här har jag tagit ett tungt men helt självklart beslut och blir ifrågasatt av någon som anser att vi ska börja operera på en så gammal och sjuk katt. Det var helt vansinnigt men jag hoppas att sådant händer extremt sällan.

Vad gäller avlivning av friska djur är jag glad att det ifrågasätts och att omplacering tas upp. Djur är inget slit och släng som man bara ska kunna göra sig av med hur som helst. Sedan är det såklart inget alternativ att neka om ingen omplacering kan ordnas eftersom risken då är stor att katten istället dumpas någonstans och far illa av den anledningen.

 

[Cattis_E]

Jag förstår inte riktigt ditt problem.

Djurägaren har full frihet att avliva sina djur.
Veterinären/kliniken har sina principer och sitt sätt att hantera avlivning. Du behöver hitta någon veterinär/klinik som matchar dina krav. Och gäller det djur som är sjuka är det inga problem att hitta en veterinär och knappast annars heller. Klart du får frågan om varför på de flesta håll och kanske erbjudande om alternativ.

Jag har inte ett problem.
Jag förde en diskussion som jag möjligen drog lite långt.
Det är som sagt en teoretisk diskussion och jag har fått de svar jag ville ha.

 

[Cattis_E]

Det finns såklart även de som jobbar på kliniker som tycker att man ska fortsätta in i absurdum men jag hoppas och tror att de är få. När man stöter på dem är såklart irritationen oändlig ändå. Jag kom in med en 18 år gammal katt som hade levt med små juvertumörer de sista året. Med tanke på hennes höga ålder var inte operation något vi ens övervägde utan hon fick hänga med sålänge hon mådde bra. Plötsligt hade tumörerna exploderat och hon fick svår diarré som jag och ordinarie veterinär utgick ifrån berodde på tumörerna. Tyvärr hade min ordinarie ingen tid förren efter flera dagar och det var inte rimligt att vänta med tanke på kattens mående utan jag fick vända mig till en annan. Jag beställde tid för avlivning men när vi kommer dit möter jag en ung tjej som menar att vi måste ju göra det vi kan först. Alltså, jaha? Har du en tidsmaskin eller för det är det enda som kan rädda henne var min tanke. Då var jag arg, ledsen och frustrerad och att behöva stå på sig i ett sådant läge gjorde det hela så enormt mycket värre. Här har jag tagit ett tungt men helt självklart beslut och blir ifrågasatt av någon som anser att vi ska börja operera på en så gammal och sjuk katt. Det var helt vansinnigt men jag hoppas att sådant händer extremt sällan.

Vad gäller avlivning av friska djur är jag glad att det ifrågasätts och att omplacering tas upp. Djur är inget slit och släng som man bara ska kunna göra sig av med hur som helst. Sedan är det såklart inget alternativ att neka om ingen omplacering kan ordnas eftersom risken då är stor att katten istället dumpas någonstans och far illa av den anledningen.

Tack för ditt inlägg. Nedanstående är mina tankar inte mest riktat åt dig utan allmänt i tråden.

Hoppas det är okej att skriva i samma svar.
Det var just det jag befarade att det faktiskt förekommer i väldigt sällsynta fall.
Att man möts av sådana ifrågasättande för att man behöver uppsöka en annan veterinär än sin ordinarie.

Jag är också för omplacering, vilket jag försökt vara tydlig med.
Det är inte kul att bli ifrågasatt om man bestämt sig att avliva ett kärt djur.
Att då behöva leta runt bland veterinärer och för att utöva sin "rätt" att välja att avliva sitt djur.

Nu har jag aldrig blivit det (vad nu än andra i tråden vill tro).

Mina tankar började med att de av formuleringen i inlägget på fb som förvisso säkerligen varit överdrivet, faktiskt kan ha försökt omplacera själva.
Tänk OM det är akut med barnets allergi, även om många uppger allergi som skäl vid omplacering och de inte fick erbjudande om hjälp med omplaceringen.
Min ståndpunkt är, försök alltid omplacera men stt ägaren i slutänden är den som har rätt att avgöra om avlivning är nödvändig.
I ursprungsfallet borde det inte vara nödvändigt enligt mig och jag undrade om och när veterinären har rätt att neka. Vilket alltså uppenbart är alltid, men en etisk komponent bör vägas in så länge inte djurskyddslagen träder in. För det gör väl lagen om lidandet är för stort? Kanske inte applicerbart i något fall jag tagit exempel på bara.

Det går att fortsätta i funderingar om olika teoretiska fall av olika art ganska länge men det tillför ju inget i diskussionen nu så det avstår jag.

Allra största delen veterinärer är ju toppen men precis som inom allt finns personer med starka åsikter som kanske inte alltid sett hela bakgrunden och inte nödvändigtvis hörsammat bilden som ägaren försökt ge.

Som i fallet ovan.

 

[mandalaki]

Som jag ser det måste en veterinär ha rätt att neka, jag tänker att en veterinär ska hålla sig till medicinska bedömningar och inget annat. När jag ringde kliniken störtbölande om avlivning hade de förmodligen kunnat hävda fysiska medicinska skäl emot, men de vägde antagligen också in kattens psykiska status och då var det inget snack om saken.

Men en inte ens ettårig problemfri katt ... det KAN inte vara omöjligt att omplacera den. Ett år är ju en perfekt ålder för många, man slipper den värsta kattungeåldern. Och misslyckas man själv får man väl kontakta vartenda jäkla katthem i hela Sverige för hjälp med omplaceringen. En ettårig frisk, socialiserad individ utan särskilda krav på nya hemmet borde vara ute igen på några veckor.

 

[Angel]

Jag spekulerar lite. För att jag vill fundera på när det kan bli avigt att vägras avlivning.
Precis som det är lika avigt att veterinären inte kan sätta stopp om ägaren greppar för många halmstrån. För det kan de väl inte heller?

De kan kontakta djurskydd och polis för att få till avlivning i de fall då djuret uppenbart lider och det inte finns hopp om bättring men ägaren vägrar avliva. Har bara hört om ett sådant fall men då var det veterinären själv som berättade om det.

 

[Cattis_E]

De kan kontakta djurskydd och polis för att få till avlivning i de fall då djuret uppenbart lider och det inte finns hopp om bättring men ägaren vägrar avliva. Har bara hört om ett sådant fall men då var det veterinären själv som berättade om det.

Jo, precis. Det är så jag uppfattat djurskyddslagen
Men då är det ju vanvård att fortsätta vilket blir en annan diskussion än ursprungsfrågan här.

 

[Cattis_E]

Men en inte ens ettårig problemfri katt ... det KAN inte vara omöjligt att omplacera den. Ett år är ju en perfekt ålder för många, man slipper den värsta kattungeåldern. Och misslyckas man själv får man väl kontakta vartenda jäkla katthem i hela Sverige för hjälp med omplaceringen. En ettårig frisk, socialiserad individ utan särskilda krav på nya hemmet borde vara ute igen på några veckor.

Den biten har jag aldrig argumenterat emot att de borde vara omplaceringsbar.

 

[Cattis_E]

Jag tycker vi fick en väldigt intressant diskussion här.
Tack för att alla engagerar sig så.

För att ge ytterligare ett perspektiv så har man tydligen gjort följande för veterinärstudenter.
https://www.svenskveterinartidning.se/2019/02/27/temakvall-om-djurskydd-och-bekvamlighetsavlivning/

 

[mandalaki]

Den biten har jag aldrig argumenterat emot att de borde vara omplaceringsbar.

Nej, jag argumenterar (i frustration) mot själva händelsen, inte mot vad du skrivit.

Mina katter (som blev 10 resp 12 år) var privata omplaceringar via KKS. Jag och dåvarande sambon högg direkt på annonsen, två familjeuppfödda, väl socialiserade och nykastrerade kullbröder på 9 mån var rena kapet för oss.

 

[Jeps]

Jag har en gång vägrat utföra en avlivning själv. Jag hade bokat in hunden i fråga.
Det handlade om en 5 månader gammal spetsblandning. Ägare hade problem med att "hunden inte kunde något". De hade haft den ca 1 månad och den var vild, kunde inte sitt, och hade markerat (ej huggit, bitit) när barnen sprang mot den bakifrån. I mina ögon en fullt normal unghund som inte fått någon guidning i livet.
Jag tipsade om de kunde gå en kurs, att den antagligen tyckte det var obehagligt när barnen kom snabbt och tog på den bakifrån. Ägaren var inte nöjd utan ville bara att jag skulle säga att det var något fel på hunden och att den skulle avliva. Jag föreslog också omplacering.
När den kom in för avlivning fick en kollega ta den för jag kände att jag inte kunde vara trevlig mot denna kunden i den situationen.

 

[nightcrawler]

Jag har en gång vägrat utföra en avlivning själv. Jag hade bokat in hunden i fråga.
Det handlade om en 5 månader gammal spetsblandning. Ägare hade problem med att "hunden inte kunde något". De hade haft den ca 1 månad och den var vild, kunde inte sitt, och hade markerat (ej huggit, bitit) när barnen sprang mot den bakifrån. I mina ögon en fullt normal unghund som inte fått någon guidning i livet.
Jag tipsade om de kunde gå en kurs, att den antagligen tyckte det var obehagligt när barnen kom snabbt och tog på den bakifrån. Ägaren var inte nöjd utan ville bara att jag skulle säga att det var något fel på hunden och att den skulle avliva. Jag föreslog också omplacering.
När den kom in för avlivning fick en kollega ta den för jag kände att jag inte kunde vara trevlig mot denna kunden i den situationen.

Fy fan vilka stolpskott såna borde inte få ha djur. Dom kunde väl avlivat sina barn istället. Dom kunde ju heller inget?

 

[Jeps]

Fy fan vilka stolpskott såna borde inte få ha djur. Dom kunde väl avlivat sina barn istället. Dom kunde ju heller inget?

Jag försökte ju förklara att om man inte lär hunden nåt så kan den ju inte nåt.

 

[mandalaki]

Jag har en gång vägrat utföra en avlivning själv. Jag hade bokat in hunden i fråga.
Det handlade om en 5 månader gammal spetsblandning. Ägare hade problem med att "hunden inte kunde något". De hade haft den ca 1 månad och den var vild, kunde inte sitt, och hade markerat (ej huggit, bitit) när barnen sprang mot den bakifrån. I mina ögon en fullt normal unghund som inte fått någon guidning i livet.
Jag tipsade om de kunde gå en kurs, att den antagligen tyckte det var obehagligt när barnen kom snabbt och tog på den bakifrån. Ägaren var inte nöjd utan ville bara att jag skulle säga att det var något fel på hunden och att den skulle avliva. Jag föreslog också omplacering.
När den kom in för avlivning fick en kollega ta den för jag kände att jag inte kunde vara trevlig mot denna kunden i den situationen.

Herregud så fruktansvärt!

 

[nightcrawler]

Jag försökte ju förklara att om man inte lär hunden nåt så kan den ju inte nåt.

Nä hunden ska väl kunna från början

 

[Cattis_E]

Fy fan vilka stolpskott såna borde inte få ha djur. Dom kunde väl avlivat sina barn istället. Dom kunde ju heller inget?

Håller med om stolpskott.
Där borde man kunnat hitta ett annat hem ju.

 

[TinyWiny]

Jag försökte ju förklara att om man inte lär hunden nåt så kan den ju inte nåt.

Låter som min hunds första ägare. De ville kastrera när han var 4-5 månader för att han var så jobbig. För att han bet dem i händerna. Som om en kastrering skulle hjälpa. Han har ett enormt stort behov av att veta vad som förväntas av honom för annars sätter diverse överslagbeteenden in så jag förstår att de tyckte han var jobbig men att inte fatta att det är upp till en själv att lära hunden? Jag förstår inte varför vissa har så svårt att förstå att ska valpen/hunden kunna något som man vill att hen ska kunna så måste man lära hunden det.