Fantiserar om hund (igen)

[Björk]

Återigen har jag börjat fantisera om att jag kanske någon gång skulle kunna få bli hundägare. För några år sedan slog jag det ur hågen med i första hand jobbet som det stora "problemet". Jag och min respektive jobbar nämligen båda två heltid, kontorstider och ingen kan ha hund på jobbet.
Nu har tanken dykt upp igen; och plötsligt inser jag att hunddagis faktiskt kan vara en riktigt bra lösning! (Förmodligen kan också pensionerade föräldrar hjälpa till ibland)

Vi har två barn, en 8åring och en 4åring. Barnen är hundvana då mina föräldrar har två hundar (två terriers). Jag har vuxit upp med labrador när jag var barn och som yngre vuxen hjälpte jag min mor en del med hennes hundar (två andra terriers som föregick dem de har nu); vi ställde ut några gånger, gick på agility mm.

Maken har vuxit upp med en golden; har inte samma intresse som jag av hund (jag gillar att träna med djur; t ex vardagslydnad, agility osv), men är absolut villig att äga, rasta och mata hund. Hundfostran får med andra ord ligga på mig i första hand.

Mina "drömraser" som vuxen har varit t ex pumi, portugisisk vattenhund och korthårig collie. Nu är det dock så att ska vi ha hund inom ett par år så inser jag att vi behöver en ganska "lätt" ras; en lagom stor sällskapshund tror jag skulle passa bäst för oss; dels tidsmässigt (så att inte hunden är för krävande vad gäller aktivitet) och dels för att det ska vara en hund som även barnen kan lära sig hantera och promenera med själva på sikt.

Nu har jag hittat två raser som jag tror skulle passa oss rätt så bra:
Cavalier King Charles spaniel (för övrigt min "drömhund" när jag var ca 6-7 år)
Löwchen

Har ni andra förslag? Det som jag INTE önskar är: en för liten dvärghund, alltför mycket pälsskötsel (vill inte kamma/borsta dagligen), ingen skällig/gnällig ras, ingen för stor hund (barnen ska orka hålla i), inte jaktbenägen.

 

[prinsessfeminist]

Återigen har jag börjat fantisera om att jag kanske någon gång skulle kunna få bli hundägare. För några år sedan slog jag det ur hågen med i första hand jobbet som det stora "problemet". Jag och min respektive jobbar nämligen båda två heltid, kontorstider och ingen kan ha hund på jobbet.
Nu har tanken dykt upp igen; och plötsligt inser jag att hunddagis faktiskt kan vara en riktigt bra lösning! (Förmodligen kan också pensionerade föräldrar hjälpa till ibland)

Vi har två barn, en 8åring och en 4åring. Barnen är hundvana då mina föräldrar har två hundar (två terriers). Jag har vuxit upp med labrador när jag var barn och som yngre vuxen hjälpte jag min mor en del med hennes hundar (två andra terriers som föregick dem de har nu); vi ställde ut några gånger, gick på agility mm.

Maken har vuxit upp med en golden; har inte samma intresse som jag av hund (jag gillar att träna med djur; t ex vardagslydnad, agility osv), men är absolut villig att äga, rasta och mata hund. Hundfostran får med andra ord ligga på mig i första hand.

Mina "drömraser" som vuxen har varit t ex pumi, portugisisk vattenhund och korthårig collie. Nu är det dock så att ska vi ha hund inom ett par år så inser jag att vi behöver en ganska "lätt" ras; en lagom stor sällskapshund tror jag skulle passa bäst för oss; dels tidsmässigt (så att inte hunden är för krävande vad gäller aktivitet) och dels för att det ska vara en hund som även barnen kan lära sig hantera och promenera med själva på sikt.

Nu har jag hittat två raser som jag tror skulle passa oss rätt så bra:
Cavalier King Charles spaniel (för övrigt min "drömhund" när jag var ca 6-7 år)
Löwchen

Har ni andra förslag? Det som jag INTE önskar är: en för liten dvärghund, alltför mycket pälsskötsel (vill inte kamma/borsta dagligen), ingen skällig/gnällig ras, ingen för stor hund (barnen ska orka hålla i), inte jaktbenägen.

Våra barn har vuxit upp med en dvärgschnauzer som närmar sig 12-årsdagen under 2016.

Han har varit oerhört lätt att hantera för dem, robust med sina ca 10 kg och 36 cm i mankhöjd. Framför allt har hans lekfullhet och samarbetsvilja varit en stor tillgång i relationen med alla människor. Han är älskad och uppskattad av grannar, vänner och bekanta, släktingar och han gör ingen människa besviken som vill hälsa på honom.

Nu tror jag inte att det är en "rasstandard", utan vi har haft tur med hans personlighet och hans temperament. Alla dvärgschnauzrar är inte som han, så jag vill inte säga "välj en sådan", men jag skulle tipsa dig om en hund som har ett tryggt sinnelag och inte uttrycker ängslighet.

Mitt bästa råd är att du är mer noggrann i val av uppfödare och föräldradjur än av ras. Acceptera inga ursäkter för hundens försiktighet, om den upplevs ängslig.

Vad roligt att ni kanske skaffar hund!!

 

[Björk]

Våra barn har vuxit upp med en dvärgschnauzer som närmar sig 12-årsdagen under 2016.

Han har varit oerhört lätt att hantera för dem, robust med sina ca 10 kg och 36 cm i mankhöjd. Framför allt har hans lekfullhet och samarbetsvilja varit en stor tillgång i relationen med alla människor. Han är älskad och uppskattad av grannar, vänner och bekanta, släktingar och han gör ingen människa besviken som vill hälsa på honom.

Nu tror jag inte att det är en "rasstandard", utan vi har haft tur med hans personlighet och hans temperament. Alla dvärgschnauzrar är inte som han, så jag vill inte säga "välj en sådan", men jag skulle tipsa dig om en hund som har ett tryggt sinnelag och inte uttrycker ängslighet.

Mitt bästa råd är att du är mer noggrann i val av uppfödare och föräldradjur än av ras. Acceptera inga ursäkter för hundens försiktighet, om den upplevs ängslig.

Vad roligt att ni kanske skaffar hund!!

Jag gissar du har rätt gällande att er hund inte kanske är så rastypisk. Min mor har också haft en väldigt otypisk hund förut; en av hennes cairn terriers. Han var otroligt lättlärd och villig att vara till lags; väldigt olik sin "brorsa" som var mer typisk cairn. Terriers är ju terriers.

Och jag kan tänka mig att schnauzers som ras också har en del av det där mer egensinniga, påhittiga och "lyssnar-om-jag-har-lust" - mentaliteteten överlag?

I mitt val av ras vill jag ha någon som är mer följsam än självständig kanske.

Men med det sagt; jättebra tips gällande uppfödare och föräldradjur. Jag vill absolut inte ha någon känslig/ängslig hund. Jag skulle nog ha mycket lättare att hantera en ganska "tuff" hund än en som är ängslig.

 

[Björk]

Och jag kan tänka mig att schnauzers som ras också har en del av det där mer egensinniga, påhittiga och "lyssnar-om-jag-har-lust" - mentaliteteten överlag?

Eller... nu när jag läser lite om schnauzer; både dvärg och stor så beskrivs de inte som fullt så terrierlika som jag inbillat mig. Hmm.... kanske också ett alternativ?

 

[Jenka]

Eller... nu när jag läser lite om schnauzer; både dvärg och stor så beskrivs de inte som fullt så terrierlika som jag inbillat mig. Hmm.... kanske också ett alternativ?

Jag skulle absolut se dvärgschnauzern som ett alternativ temperamentsmässigt, men det beror ju på hur mycket pälsvård du vill ha också.
Cavalieren har en del hälsoproblem jag skulle tveka över.

 

[Björk]

Jag skulle absolut se dvärgschnauzern som ett alternativ temperamentsmässigt, men det beror ju på hur mycket pälsvård du vill ha också.
Cavalieren har en del hälsoproblem jag skulle tveka över.

Ja, jag läste det, om hjärtproblem.
I och för sig har ju trimraser en fördel trots att man just måste trimma; att de inte fäller så förfärligt mycket däremellan. I alla fall gjorde inte morsans cairns det. (Sen kan ju morsan vardagstrimma så, kanske man kan leja henne i så fall...:

 

[prinsessfeminist]

Eller... nu när jag läser lite om schnauzer; både dvärg och stor så beskrivs de inte som fullt så terrierlika som jag inbillat mig. Hmm.... kanske också ett alternativ?

En schnauzer är ingen terrier och har inte terriertemperament. Jag upplever schnauzern som en mjuk hund.

Vår jycke har en härlig arbetslust och han är både "på" och aktiv, samtidigt som han är väldigt mjuk och aldrig utmanar med aggresivitet. Som sagt, kanske inte standarden i alla avseenden, men jag tycker att dvärgschnauzern generellt är en trevlig, sällskaplig och härlig hundras.

Så, om du kan tänka dig en hund som är lite "rejäl", men som också är social, så kan dvärgschnauzern vara ett alternativ. Jag tycker du skall träffa några olika om du är nyfiken!

Det finns dock många kennlar och jag skulle ta hjälp av någon att finna riktigt bra uppfödare. En av de uppfödare som jag uppskattar är aktiv här. Hon har satsat på hundar som både tävlar lydnad/agility och har fina resultat på mentaltest samt utställningsmeriter.

 

[linnsan]

Löwchen låter absolut passande

 

[Jenka]

Ja, jag läste det, om hjärtproblem.
I och för sig har ju trimraser en fördel trots att man just måste trimma; att de inte fäller så förfärligt mycket däremellan. I alla fall gjorde inte morsans cairns det. (Sen kan ju morsan vardagstrimma så, kanske man kan leja henne i så fall...:

Japp, inte heller schnauzers fäller Kamma underhåll nån gång i veckan och trimning varannan månad eller så. Tyvärr lite för mycket för min smak.
Min är väldigt vänlig, älskar människor och är med på det mesta. Lätt att ha att göra med, gör vad han blir tillsagd men ibland med lite "ska bara"inställning. Ingen jakt eller så. Mer svårmotiverad till träning än vad jag hade önskat, det finns de som gillar träning mer.

Borde finnas många sällskapshundar som stämmer in annars också. Lider av fantasibrist för tillfället dock.

 

[Milosari]

Hur känsliga är ni för skall? Är det viktigt att hunden är tyst eller kan ni stå ut med att hunden ger lite ljud ifrån sig?

 

[Aroma]

Eller... nu när jag läser lite om schnauzer; både dvärg och stor så beskrivs de inte som fullt så terrierlika som jag inbillat mig. Hmm.... kanske också ett alternativ?

Jag tycker Cavaliern är en utmärkt familjehund med ett milt och trevligt temperament. Tyvärr har den ju hälsoproblem, främst hjärtproblem, som gör att jag skulle tveka.
Dvärgschnautzer skulle jag aldrig välja, populär hund i mina trakter men jag har ärligt talat aldrig träffat någon trevlig. Beror ju såklart på vad man gillar för temperament men jag aldrig träffat någon som inte bjäbbar och skäller mot alla hundar de möter.
Om man är lite intresserad av agility är ju sheltien en trevlig ras. Ofta ganska lättuppfostrad, lätt att lära in inkallning etc., men stora nackdelen är ju att de ofta är väldigt skälliga...
Papillion kommer jag också att tänka på, också ganska lättuppfostrad och lättlärd ras, dock rätt liten då.

 

[prinsessfeminist]

Jag tycker Cavaliern är en utmärkt familjehund med ett milt och trevligt temperament. Tyvärr har den ju hälsoproblem, främst hjärtproblem, som gör att jag skulle tveka.
Dvärgschnautzer skulle jag aldrig välja, populär hund i mina trakter men jag har ärligt talat aldrig träffat någon trevlig. Beror ju såklart på vad man gillar för temperament men jag aldrig träffat någon som inte bjäbbar och skäller mot alla hundar de möter.
Om man är lite intresserad av agility är ju sheltien en trevlig ras. Ofta ganska lättuppfostrad, lätt att lära in inkallning etc., men stora nackdelen är ju att de ofta är väldigt skälliga...
Papillion kommer jag också att tänka på, också ganska lättuppfostrad och lättlärd ras, dock rätt liten då.

Papillon verkar vara en synnerligen trevlig liten ras, men den är ju väldigt liten. En lite större, men "lätt" hund verkar kromfhorländern vara, och den rasen har jag själv varit nyfiken på. @Madick har en sådan som jag nu följer med spänning!

Pumi verkar också skojig, lättlärd och energisk, men kanske för "på"?

Skällighet, precis som rädslor, verkar vara arvsfaktorer. Kanske kan man undvika det genom att välja valp från hundar som inte skäller så mycket?

Hur är det annars med cockerspaniel? Lite pälsvård krävs ju, men annars är det ju en otroligt söt hundras som verkar trevlig?

 

[escodobe]

Papillon verkar vara en synnerligen trevlig liten ras, men den är ju väldigt liten. En lite större, men "lätt" hund verkar kromfhorländern vara, och den rasen har jag själv varit nyfiken på. @Madick har en sådan som jag nu följer med spänning!

Pumi verkar också skojig, lättlärd och energisk, men kanske för "på"?

Skällighet, precis som rädslor, verkar vara arvsfaktorer. Kanske kan man undvika det genom att välja valp från hundar som inte skäller så mycket?

Hur är det annars med cockerspaniel? Lite pälsvård krävs ju, men annars är det ju en otroligt söt hundras som verkar trevlig?

Jag hade tittat på en mellanpudel!

 

[prinsessfeminist]

Jag hade tittat på en mellanpudel!

Såklart! En jättebra sällskapsras ju!

 

[Modig_Korn]

Rakad pudel, modell dvärg eller mellan? Bedlingtonterrier? Blir ju inte mycket till fällning om de är lockiga, eller mycket pälsvård om man snaggar hunden med jämna mellanrum.

Spaniels fäller alltid, dygnet runt, året runt. Vapnet mot elendet är en furminator men det gör ju i vilket fall som helst att det krävs daglig pälsvård för att få hunden fällningsfri. Man kan strunta i borstning utan att det gör så mycket, men då blir det ju endel hår i tvättmaskinen och tovig hund (armhålor, övredelen av bakbenen, vid öronen).

Skulle föreslå att titta på Schipperke.

 

[starcraft]

Med dina önskemål skulle jag nog välja en mellanpudel, fäller inte, hyfsat lätt pälsvård, trevliga familjehundar.

 

[escodobe]

Såklart! En jättebra sällskapsras ju!

När jag blir en rik pensionär så ska jag skaffa en liten pudel som man kan ha med i flygkabinen. Sen ska vi ut och göra världen osäker. Jag hytter med käppen och hunden bjäbbar åt stökiga ungdomar när vi glider runt i storstäderna.

 

[Aroma]

Jag håller med om mellanpudel låter bra! De är ofta lättlärda, skojiga och lekfulla hundar som är väldigt intresserade av vara med sina ägare. Håller man dem jämt kortklippta ser de sportiga ut (om man avskräcks av pudelns frisyrer). Att ha en hund som inte fäller är dessutom väldigt skönt, man slipper hundhår ö v e r a l l t .

Det enda jag skulle vara lite tveksam till är att många verkar ha svårt att lämnas ensamna, även korta stunder. Det verkar iallafall vara mer vanligt än hos andra raser. (Jag har själv haft en pudel (dvärg dock) och hon var den enda av mina hundar som inte gick att lämna ensam. )

 

[mandalaki]

Fråga till er andra: jag har också tyckt att cavalieren verkar vara en rolig och lättsam ras, men efter att ha läst härinne har jag fått intrycket att den har VÄLDIGT omfattande hälsoproblem?

 

[Monstermom]

Fråga till er andra: jag har också tyckt att cavalieren verkar vara en rolig och lättsam ras, men efter att ha läst härinne har jag fått intrycket att den har VÄLDIGT omfattande hälsoproblem?

Jag hade inte vågat skaffa en.