Få honom engagerad?

[havreflinga]

Sv: Få honom engagerad?

Antingen så har mamman så låg inkomst och pappan hög så att de inte har råd med det, eller så har mamman så hög FP att det vore synd att inte utnyttja den, eller så är pappan faktiskt jättenärvarande på nätterna när barnen sover

Precis! Det där med FP går ju att vända på alla håll, så därför är det bara ett löjligt skenargument.

Eller tappar folk sitt matematiska tänkande när de blir föräldrar?

 

[Petruska]

Sv: Få honom engagerad?

Varför inte erkänna att man vill ha tiden med barnen för att man vill (helt enkelt) och att det resulterar i att pappan får mindre tid. Trivs den familjen med det så är det väl inte några problem....

Jag tycker faktiskt att det är ett problem även om familjen trivs med det, därför att det lär barnen "hur det ska vara" på ett sätt som jag inte tror är till hjälp för dem i framtiden. Varför inte försöka lära dem något bra, när man ändå är i farten?

Sen tror jag som du att rätt många (kvinnor, uppenbarligen) kan uppleva hem och barn som ett slags bekväm tillflyktsort och nöja sig med det. Har man då en förebild i sin mamma som gjorde likadant, så blir det ju ännu svårare att ta tag i situationen och ge sig ut i Stora Världen. I längden blir det nog lätt destruktivt, eftersom det lär bli svårare ju längre tid det tar att ta tag i saker och ting.

Jag har också träffat på ett par kvinnor som tog i princip hela föräldraledigheten därför att de tjänade mest. När kvinnan tjänar mest lönar det sig alltså att hon är ledig, medan det brukar vara omöjligt att pappan är ledig om han tjänar mest.

 

[Minna86]

Sv: Få honom engagerad?

Jag tror jag förstår vad det är för familjesituation du vill ha, och jag tycker den känns bra och modern. Ungefär så hade min man och jag det, innan han fick en depression och allt ansvar föll på mig. Men vi har fortfarande ett jämlikt föräldraskap som mål. Det är ett gemensamt mål. Att min man inte kan vara en närvarande pappa just nu är både det som knäcker honom och på samma gång det som driver honom att bli frisk.

Jag delar alltså din bild av "drömfamiljen". Men är din sambo rätt snubbe för att bygga upp drömfamiljen med? Vad jag förstår säger han inte så mycket om hur han vill fördela ansvar, tid, engagemang och kunnande om barnen. Hur ska man tolka hans tystnad? Om vad menas med att du lätt tar över? Betyder det att du känner dig manad att ta ansvar när ingen annan verkar göra det? Eller är du typen som tycker att du gör saker bättre än andra och tar över för att det ska bli rätt gjort? Har ni problem med detta redan nu?

Jag tycker du är fantastiskt smart och ansvarstagande som analyserar era inbördes roller innan ni börjar försöka få barn. Det är för mig en av de viktigaste egenskaperna en bra förälder bör ha.

Tack, nu blev jag glad!

Min sambo är inte den pratglada typen oavsett vad det handlar om (varken tråkiga eller roliga saker), det har jag accepterat. Alla kan inte vara som mig och det är väl kanske tur det oxå.
Det var det jag ville med tråden, om någon hade en tystlåten sambo som de lyckats få igång lite när det gäller barngrejen. Sen är jag medveten om att de flesta inte pratar om det förren det är dags (frågan är hur man då vet att det är dags...) men de har ju trots allt pratat om det någon gång.

Ja, jag känner mig manad att ta över ansvar, det har jag märkt i många situationer (hem, skola, jobb). Lite i kombination men att jag inbillar mig att jag gör allt bäst. Vi har inte problem med detta redan nu eftersom det känns helt okej att jag har den rollen i vårt liv nu. Men jag känner att om jag får ett till "stort område" att ta huvudansvaret för så kan jag bli en bitter kärring tillslut. Och att försöka undvika det ser jag inte som något fel.

 

[Minna86]

Sv: Få honom engagerad?

Jag tycker faktiskt att det är ett problem även om familjen trivs med det, därför att det lär barnen "hur det ska vara" på ett sätt som jag inte tror är till hjälp för dem i framtiden. Varför inte försöka lära dem något bra, när man ändå är i farten?

Sen tror jag som du att rätt många (kvinnor, uppenbarligen) kan uppleva hem och barn som ett slags bekväm tillflyktsort och nöja sig med det. Har man då en förebild i sin mamma som gjorde likadant, så blir det ju ännu svårare att ta tag i situationen och ge sig ut i Stora Världen. I längden blir det nog lätt destruktivt, eftersom det lär bli svårare ju längre tid det tar att ta tag i saker och ting.

Jag har också träffat på ett par kvinnor som tog i princip hela föräldraledigheten därför att de tjänade mest. När kvinnan tjänar mest lönar det sig alltså att hon är ledig, medan det brukar vara omöjligt att pappan är ledig om han tjänar mest.

Jag håller med dig men är man av den "typen" att man vill vara hemma mycket med sina barn på bekostnad av pappan och arbetsliv så tycker jag oxå att man kan stå för det. Istället för att försöka prata bort det med diverse ursäkter.
Framförallt är det sorligt att de som inte vill ha det livet blir klassade som sämre mammor eftersom kärleken från en mamma tydligen mäts i hur många blöjor som bytts, hur många nätter som har vakats osv.

 

[havreflinga]

Sv: Få honom engagerad?

Vi har inte problem med detta redan nu eftersom det känns helt okej att jag har den rollen i vårt liv nu. Men jag känner att om jag får ett till "stort område" att ta huvudansvaret för så kan jag bli en bitter kärring tillslut.

Det är nog vanligt att det går till så. Jag känner igen mig. Fast det är nog ovanligt att man ser risken/tendensen i förväg, som du.

Min man har mått psykiskt dåligt mer eller mindre i hela sitt liv. När vi planerade barn mådde han bättre än någonsin, och jag kalkylerade inte med att han skulle bli sjuk igen. Men nu, när jag har två småbarn och en psykiskt sjuk man, så är det uppenbart och tydligt att mina ansvarsområden är för många.

 

[Petruska]

Sv: Få honom engagerad?

Men nu, när jag har två småbarn och en psykiskt sjuk man, så är det uppenbart och tydligt att mina ansvarsområden är för många.

Du Flingis, det låter fruktansvärt jobbigt för dig. Kan du få någon som helst hjälp på något sätt? Av kommunen, av familj eller vänner?

Är din man hemma nu eller inlagd? (Inte för att jag vet vilket som är att föredra.)

 

[Mia_R]

Sv: Få honom engagerad?

Jag tycker att TS till skillnad från väldigt många här på buke är väldigt klok som vill diskutera igenom det här med sin sambo/man innan det blir aktuellt. Jag förstår dessutom till skillnad mot väldigt många här i tråden vad hon menar och jag beklagar verkligen alla trångsynta navelskådare som anser det självklart att sno alla föräldradagar själva istället för att släppa in fadern i det hela.

Jag undrar hur många trådar vi skulle behöva läsa om alla idiotiska karlar om en del kvinnor ansträngde sig lite mer innan barnen kom med att ta reda på vad det är för karl de planerade att skaffa barn med, istället för att bara ta för givet att allt är pluttinuttigt och gulligt och kommer att lösa sig av sig själv.

Tydligen behövs det tvingande regler för att dinosaurierna på buke och IRL ska inse att de inte har monopol på ungen utan det är ett gemensamt ansvar att skaffa barn och inte ngt som enbart är för att boosta den egna egoismen. Gemensamma barn = gemensamt ansvar.

Jag vet inte hur många puckon jag träffat på genom åren som ansett det varit kvinnans uppgift att ge upp sitt eget liv och sina intressen när de varit två om anförskaffandet. Varför tar man inte reda på sånt innan man blir gravid? Varför är det så många bitterfittor som skriver om sina ex, när det är samma idiot som de skaffade ungarna med? Har de öht pratat med varandra innan så de hade kunnat sortera ut vilka de vill ha som far till ungarna, eller togs det bara för givet allt?

Det ska som sagt bli intressant när luftslotten rämnar och verkligheten träder in och se vilka som kommer skriva trådar på buke i framtiden och sina ex som de skaffat barn med. Varför har folk inte lite urskiljning innan istället?

 

[escodobe]

Sv: Få honom engagerad?

Mitt stora problem med ts situation är att ingen verkar vara speciellt intresserad av att ha barnet. Hon vill ha mindre än halva föräldrarollen, och verkar mest vilja skaffa barn för att vara säker på att hon inte ångrar sig och han vill inte ens prata om deras föräldraskap.

Ska man behöva curla för att få till ett samtal om hur man ska ha sitt föräldraskap så undrar jag hur mycket curling det faktiskt ska till för att få det att fungera när barnet väl är där?

 

[escodobe]

Sv: Få honom engagerad?

Nu blir jag lite bekymrad här... Men latensåldern då? Är de roliga då?
Vi förde resonemang om andelbarn för en stund sedan, att man kunde vara ett par stycken som delade på ett, så kunde alla få den ålder som de tyckte var roligast. Jag lade fram önskemål på latensålder och tonår såvida de inte var besvärliga tonåringar, då kunde partnern ta den.

 

[mik]

Sv: Få honom engagerad?

Jag tycker att TS till skillnad från väldigt många här på buke är väldigt klok som vill diskutera igenom det här med sin sambo/man innan det blir aktuellt. Jag förstår dessutom till skillnad mot väldigt många här i tråden vad hon menar och jag beklagar verkligen alla trångsynta navelskådare som anser det självklart att sno alla föräldradagar själva istället för att släppa in fadern i det hela.

Jag undrar hur många trådar vi skulle behöva läsa om alla idiotiska karlar om en del kvinnor ansträngde sig lite mer innan barnen kom med att ta reda på vad det är för karl de planerade att skaffa barn med, istället för att bara ta för givet att allt är pluttinuttigt och gulligt och kommer att lösa sig av sig själv.

Tydligen behövs det tvingande regler för att dinosaurierna på buke och IRL ska inse att de inte har monopol på ungen utan det är ett gemensamt ansvar att skaffa barn och inte ngt som enbart är för att boosta den egna egoismen. Gemensamma barn = gemensamt ansvar.

Jag vet inte hur många puckon jag träffat på genom åren som ansett det varit kvinnans uppgift att ge upp sitt eget liv och sina intressen när de varit två om anförskaffandet. Varför tar man inte reda på sånt innan man blir gravid? Varför är det så många bitterfittor som skriver om sina ex, när det är samma idiot som de skaffade ungarna med? Har de öht pratat med varandra innan så de hade kunnat sortera ut vilka de vill ha som far till ungarna, eller togs det bara för givet allt?

Det ska som sagt bli intressant när luftslotten rämnar och verkligheten träder in och se vilka som kommer skriva trådar på buke i framtiden och sina ex som de skaffat barn med. Varför har folk inte lite urskiljning innan istället?

Du verkar ju ha en aldeles underbar människosyn som kan häva ur dej så många nedvärderande haranger om dina medmänniskor i samma inlägg. Du måste var helt perfekt och ofelbar själv, självklart även den perfekta partnern och föräldern. Grattis!

 

[prinsessfeminist]

Sv: Få honom engagerad?

Jag förstår att det inte faller någon in att man rentav skulle kunna ringa sin pappa för fråga saker om barnen.

Nej, varför skulle man göra det? Många pappor har ingen susning i alla fall. Det är väl det "man" vet?

Däremot vore det intressant att diskutera olika överväganden med en pappa som förvisso inte var med själv, men som säkert kan bidra med mer livserfarenhet och funderingar kring hur han hade gjort, om han varit mer närvarande som pappa.

/Priffe utop (?)

 

[prinsessfeminist]

Sv: Få honom engagerad?

Mitt stora problem med ts situation är att ingen verkar vara speciellt intresserad av att ha barnet. Hon vill ha mindre än halva föräldrarollen, och verkar mest vilja skaffa barn för att vara säker på att hon inte ångrar sig och han vill inte ens prata om deras föräldraskap.

Ska man behöva curla för att få till ett samtal om hur man ska ha sitt föräldraskap så undrar jag hur mycket curling det faktiskt ska till för att få det att fungera när barnet väl är där?

Instämmer helt.

Relationen kan ju vara steg ett att ta tag i. Mer kommunikation än vad som finns krävs för att idén om barn skall bli bra.

Sedan, om paret kommer tillrätta med sina kommunikationsproblem, kan man diskutera hur föräldrarskapet skall fungera rent praktiskt.

Jag ser inte att någon ens är intresserad nog för att seriöst föra upp det på agendan. Varken ts eller ts sambo verkar vara intresserade. Hela frågeställningen känns tunn och diffus och verkar bygga mer på någon slags fantasi.

Vill man ha familj och barn så är det bra att man har klart för sig att det krävs mycket engagemang, mycket tid och en hel del uppoffring av "egentid". Lägg till utrymme för fler konflikter med partnern då nästan inget par är helt ense om fostran osv.

Nej, jag skulle råda ts att släppa idén helt. Barn är inget man skaffar som en hund. En hund kan man i värsta fall sälja eller avliva.

Barn är ett livstidsuppdrag.

 

[Sar]

Sv: Få honom engagerad?

Det lite intressanta är väl att omständigheterna runt varje fall nästan undantagslöst resulterar i att mamman är föräldraledig en lång sammanhängande period från barnets födelse, medan pappan inte är föräldraledig alls, eller någon kortare period eller sporadiska dagar.

Om det handlade om olika, individuella omständigheter borde det lite oftare falla ut så att pappan tar mest.

Och jag kan ju tycka att den exakta likadelningen av föräldraledigheten i alla familjer inte alltid är det exakta måttet på närvaro med barnen eller jämställdhet.

Men det där har vi ju diskuterat förr så jag vet inte om det är värt att ta en runda till?

 

[Brandgul]

Sv: Få honom engagerad?

Tack för att du skriver det. Jag tycker att det verkar konstigt att försöka "lämna bort" delar av sin tid med barnet, eller ansvar, för att "slippa". Jag vet inte... Vi är en familj och allt går ju liksom ihop med varandra. Det betyder inte att jag eller pappan tillbringar all tid med vårt barn, för det gör vi inte. Vi lämnar heller inte bort ansvaret, för det har vi ihop. Vi är ju liksom "vi". Inte två personer som passar barnet åt varandra för att kunna slippa vara den föräldern som "passar barnet".

 

[jerseyko]

Sv: Få honom engagerad?

Inte för jag vet vad årsinkomsten har att göra med hur närvarande en förälder är med sin barn men hursomhelst; Jag antar att inte han heller kan avbryta arbetet för att ta hand om sitt barn mitt i arbetet eller?

Ju mer arbetsinkomster, ju färre dagar med FP = längre ledighet med barnen.

Han kan avbryta sitt arbete på sekunden vid t.ex. VAB annars är det som alla andra att ansöka 2 månader innan han ska va ledig.

Kontentan är då att barnets far inte bryr sig om barnet? Eller åtminstonde kommer barnet bara i andra hand? För trots semester och inga klämdagar är det ju ändå ofantligt mycket mindre tid än t.ex. 4 månaders föräldrarledighet. Ändå påstår du att en blivande mamma som vill tillbaka till sitt jobb inom några månader inte bryr sig tillräckligt om sitt kommande barn

Tycker det är tragiskt alla som sätter jobb före barn och använde förskola som en förvaring under dagarna.

Gör "man"? Gör din man det, t ex? Eller har han med ert barn till jobbet och tar hand om det samtidigt som han jobbar?

Våran son gick 5 timmar om dagen 4 dagar i veckan när vi båda jobbade heltid. Han började senare för att lämna sonen senare på morgonen så han inte behövde gå så länge tills jag hämtade på em. Eller så började han tidigare så han kunde åka tidigare och hämta.
Min make jobbar med skadliga kemikalier som kräver massa läkarundersökningar och bevis och sånt så där får inte barnen följa med. Inte ens jag.

Jag är uppvuxen med två heltidsarbetande föräldrar som bägge hade jobb där de inte kunde ta hand om mig samtidigt, som dessutom jobbade heltid från det att jag var sex månader, så jag tycker inte det är lika självklart som du verkar göra att man måste jobba deltid/ha barnet med sig på jobbet.

Min mamma började jobba när jag var 16.....år

Men vad är det du tycker är konstigt egentligen?

Att man prioriterar jobb före sitt egna barn. Oavsett den är 6 månader, 6 år eller 16 år.
Du skriver så mkt här på buke, lika så Minna86 så mina svar grundas på allt jag läst från er.

Forskningen är väl i det hänseendet ovanligt lättanpassligt till småbarn, eftersom du kan jobba när och var du vill.

Så har du inte beskrivit ditt jobb i tidigare trådar. Då innan du gått ut med vad du arbetar inom och hur det ser ut för er med lön/stipendium.

Men du sa ju att hans jobb inte tillät att han var hemma, utan att det istället blivit så att du hittills tagit ut i princip all föräldraledighet?

Han får vara föräldraledig hur mycket han vill och har tagit all VAB förutom en gång då jag ändå slutade när de ringde från förskolan.
Jag sa inte alls att han inte fick vara hemma. Där emot så gick han som lärling när vi fick första barnet och vi tog ett gemensamt beslut att han skulle fortsätta för att bli klar med sina timmar så fort som möjligt. I takt med att timmarna ökar ju mer ökar lönen och när första barnet närmade sig 1 år så gick han om mig i lön.

Att det blivit att jag tagit all föräldraledighet beror på att jag varslades när sonen blev 8 månader och inte hade något jobb att komma tillbaka till.

Och en "massa dagar", är det så mycket kvar att ta ut nu när du varit hemma såpass mycket?

Man kan vara föräldraledig utan dagsersättning.

Jag tycker det är tragiskt att ngn som bara är 24 år ska ha så cementerade könsroller och en far till sitt barn som är så ointresserat av att ta ut sin föräldraledighet.

Vad är det som är tragiskt med att inte bränna alla Fp-dagar innan barnet fyllt 1 år?
Tragiskt är att sätta barnen heltid på förskola när de blir 1 år för man inte har råd att vara hemma.

Och vad är det som är ointressant att man väljer att tillbringa mycket tid med barnet och använda sin Fp i 8 år mot att tillbringa all tid i ca 6 månader och sen jobba heltid?

Det är ju jättebra att din man har ett så bra jobb men det sorgliga är att om situationerna hade varit omvända hade det inte setts som okej. Hade du som mamma tagit ut 8 pappadagar och sen jobbat hade många sett dig som en hemsk mamma oavsett hur mycket du träffat dina barn.

Fast varför ska antalet dagar med ersättning vara viktigare än antalet timmar man tillbringar med sitt barn?
Då är ju jag jätte hemsk som kan vara hemma med 0 dagar/månad.

Han är van vid att jag har koll på det mesta och han kan fråga mig men i detta ämnet tänker jag inte ha sån koll så han kan fråga utan han får helt enkelt lära sig, precis som du har lärt dig.

Fast jag har ju lärt mig av att fråga, fråga och fråga. Mina föräldrar, maken, kompisar, buke, bvc. Föräldratidningar osv.

Hur ofta ringer din man till sin/din mamma och frågar saker om barnen?

Först frågar han mig, sen ringer han. Är jag inte hemma så ringer han sin mamma. Gäller de matlagning ringer han min mamma.

Varför kan du inte acceptera hur eran indelning ser ut i ert förhållande och att jag helt enkelt vill ha det tvärt om. Eftersom din man är en så fantastisk pappa så borde ju jag bli en fantastisk mamma, eller?

Självklart om barn är ett gemensamt beslut och den andra inte kör över den andra. Du har tidigare skrivit flera gånger om ditt kontrollbehov. Har du läst något om det eller försökt göra något åt det? Har du läst berättelser från båda sidor?
Du kontrollerar ju allt, även din sambo. Kan han inte få tänka ifred när det gäller livets största beslut. Varför ska han prata och tänka för du vill?

Eller tappar folk sitt matematiska tänkande när de blir föräldrar?

Shit jag som ska plugga matte i höst

Det var det jag ville med tråden, om någon hade en tystlåten sambo som de lyckats få igång lite när det gäller barngrejen.

Min säger ingenting, varken bra eller dåligt. Spelar ingen roll om det är jag, hans mamma eller dom gånger jag dragit med honom till min psykolog.

När mitt barnsug kom och maken var helt ointresserad klaga jag här på buke och fick till svar något i stil med att sluta tjata och prata barn, låt de komma när det kommer. Kan jag inte vänta skaffa en annan karl som vill ha barn nu.

 

[havreflinga]

Sv: Få honom engagerad?

Du Flingis, det låter fruktansvärt jobbigt för dig. Kan du få någon som helst hjälp på något sätt? Av kommunen, av familj eller vänner?

Är din man hemma nu eller inlagd? (Inte för att jag vet vilket som är att föredra.)

Maken är på bättringsvägen. Han är bara sjukskriven 25% nu, och har fått tillbaka motivationen. Han har varit på utredningssamtal och fått diagnosen medelsvår depression och PTSD. Han ska få psykoterapi, eventuellt med EMDR, som han önskade.

Vi har bett om stöd av kommunen, vilket innebär att de gör en utredning på barnen. Det känns ju lite sådär att stå under utredning, även om jag känner mig ganska säker på att våra barn har det bra. Vi är ju angelägna om att våra barn ska påverkas så lite som möjligt av pappans depression - det är därför vi ber om hjälp.

Den form av hjälp vi tänker oss, och som handläggarna även trodde var möjlig, är någon som kan följa med min man och barnen när de t ex går till en lek- eller badplats. Eftersom min man har ångest och social fobi vågar han inte göra något sådant utan att jag är med.

Vi ser ljust på framtiden och nu längtar vi bara till att allt ska komma igång: Psykoterapin och att maken kan få stöd i sin föräldraroll av nån annan än mig. Då kanske jag kan återuppta mina studier igen! Eller ridningen. Nu hinner jag inte så mycket annat än familjen och jobbet.

 

[Sar]

Sv: Få honom engagerad?

Vi ser ljust på framtiden och nu längtar vi bara till att allt ska komma igång: Psykoterapin och att maken kan få stöd i sin föräldraroll av nån annan än mig. Då kanske jag kan återuppta mina studier igen! Eller ridningen. Nu hinner jag inte så mycket annat än familjen och jobbet.

Skönt att höra att han är på bättringsvägen! Jag hoppas att både du och maken får den hjälp ni behöver!

 

[havreflinga]

Sv: Få honom engagerad?

Skönt att höra att han är på bättringsvägen! Jag hoppas att både du och maken får den hjälp ni behöver!

Tack! Vad gulligt.

Tack till dig oxå, Petruska!

 

[Hyacinth]

Sv: Få honom engagerad?

'''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''

 

[No1]

Sv: Få honom engagerad?

Maken är på bättringsvägen. Han är bara sjukskriven 25% nu, och har fått tillbaka motivationen. Han har varit på utredningssamtal och fått diagnosen medelsvår depression och PTSD. Han ska få psykoterapi, eventuellt med EMDR, som han önskade.

Vi har bett om stöd av kommunen, vilket innebär att de gör en utredning på barnen. Det känns ju lite sådär att stå under utredning, även om jag känner mig ganska säker på att våra barn har det bra. Vi är ju angelägna om att våra barn ska påverkas så lite som möjligt av pappans depression - det är därför vi ber om hjälp.

Den form av hjälp vi tänker oss, och som handläggarna även trodde var möjlig, är någon som kan följa med min man och barnen när de t ex går till en lek- eller badplats. Eftersom min man har ångest och social fobi vågar han inte göra något sådant utan att jag är med.

Vi ser ljust på framtiden och nu längtar vi bara till att allt ska komma igång: Psykoterapin och att maken kan få stöd i sin föräldraroll av nån annan än mig. Då kanske jag kan återuppta mina studier igen! Eller ridningen. Nu hinner jag inte så mycket annat än familjen och jobbet.

Stark du är!