Få honom engagerad?

[Petruska]

Sv: Få honom engagerad?

Jag tror alla föräldrar undrar vad som hänt/händer när deras barn blir tonåringar. Är det inte en tid som men efteråt tycker var ganska rolig?

Hur många år tar det innan man kommer till det efteråt där tonårstiden framstår som rolig?

Förutom att jag - obegripligt nog - fortsatte att älska ungen, så kan jag inte minnas mycket som var roligt ännu. Men det är kanske för nära inpå fortfarande?

Det enda jag verkligen gillade var att andra föräldrar (till tonåringar) blev mycket roligare att prata med. Det blev mycket sakligare samtal, mycket mindre rosa flufflycka, mycket mindre oreflekterad egotrippad föräldrastolthet och liknande. Snarare delade man en lätt fasa över vilka fel man måste ha begått som lyckats få världens sötaste unge att bli så här hemsk.

 

[Sar]

Sv: Få honom engagerad?

Jag tror många pappor skulle göra allt för att få det så bra som min make har det.
14 veckor betald semester. Flera långhelger. Aldrig jobb på klämdagar. Massor av halvdagar.
Vad tjänar man på det då? Över 300.000kr om året.

Då behöver man inte ta ut en massa Fp. Utan kan spara dem ifall de behövs senare. Man har ju 7-8 år på sig!

Jag tycker nog att det är rätt intressant att den enbart är den exakta hälftendelandet av föräldraförsäkringen som verkar "gillas" i jämställdhetssammanhang. Helt oavsett omständigheterna runt varje fall....

 

[Petruska]

Sv: Få honom engagerad?

Jag tycker nog att det är rätt intressant att den enbart är den exakta hälftendelandet av föräldraförsäkringen som verkar "gillas" i jämställdhetssammanhang. Helt oavsett omständigheterna runt varje fall....

Det lite intressanta är väl att omständigheterna runt varje fall nästan undantagslöst resulterar i att mamman är föräldraledig en lång sammanhängande period från barnets födelse, medan pappan inte är föräldraledig alls, eller någon kortare period eller sporadiska dagar.

Om det handlade om olika, individuella omständigheter borde det lite oftare falla ut så att pappan tar mest.

 

[prinsessfeminist]

Sv: Få honom engagerad?

Hur många år tar det innan man kommer till det efteråt där tonårstiden framstår som rolig?

Förutom att jag - obegripligt nog - fortsatte att älska ungen, så kan jag inte minnas mycket som var roligt ännu. Men det är kanske för nära inpå fortfarande?

Det enda jag verkligen gillade var att andra föräldrar (till tonåringar) blev mycket roligare att prata med. Det blev mycket sakligare samtal, mycket mindre rosa flufflycka, mycket mindre oreflekterad egotrippad föräldrastolthet och liknande. Snarare delade man en lätt fasa över vilka fel man måste ha begått som lyckats få världens sötaste unge att bli så här hemsk.

Kanske är det så att tonåren är till för att föräldrar skall veta sin plats och mogna lite? Ungefär som när man blir åthutad "get real!" när man fantiserat iväg lång långt bort och vaknar med ett tegelstenshårt smack i skallen?

Alltså, att man i och med det faktum att barnet inte längre är en härlig avbild utan ett litet ifrågasättande monster, får en klädsam ödmjukhet på köpet?

Nu verkar vissa föräldrar elegant navigera iväg från varje typ av självinsikt ändå, men de flesta har nog tvingats fundera på vilka de är egentligen. Framför allt undrar man nog hur man kan älska en person så mycket och samtidigt bli så provocerad?

Man säger ju att "i nöden prövas vännen" - kanske vore ett bättre uttryck vara "i tonåren prövas föräldern"?

För en del, alltså...

 

[No1]

Sv: Få honom engagerad?

Om det handlade om olika, individuella omständigheter borde det lite oftare falla ut så att pappan tar mest.

Närmare bestämt ganska jämt fördelat.

 

[jerseyko]

Sv: Få honom engagerad?

Forska gör jag på jobbet, och då har någon annan hand om barnet. Så tror jag det är i många yrken, jag skulle säga att det är direkt ovanligt att föräldrar har med sig spädbarnen till jobbet och försöker ta hand om det samtidigt som de jobbar istället för att vara föräldralediga.

Det är väl så att kan man inte jobba med sitt barn så går man ner i arbetstid tills barnet blir äldre och klarar längre dagar i skolan/dagis.

Många professionella ryttare börjar ju rida ganska snart efter förlossningen, just eftersom de tycker det är så kul och blir olyckliga annars. Det är där likheten ligger - har man sitt största intresse som yrke är det ju inte så konstigt att man saknar det när man en period inte kan hålla på med det. Det innebär inte att man inte bryr sig om sitt barn - också.

Ja längtan efter något kul är den samma, men inte arbetstidsmässigt.
Läser du Henrik Johnssons blogg? Malin kör amningspauser under framridningen och deras som Alvar har vart med på i princip varje tävling.

 

[jerseyko]

Sv: Få honom engagerad?

Jag vet inte, min man skulle nog inte byta det mot att inte kunna vara föräldraledig alls. Inte jag heller. Det är nog olika från person till person.

Vaddå inte vara föräldraledig alls? Han har massa dagar att ta ut, man har ju 8 år på sig.

 

[SaraJon]

Sv: Få honom engagerad?

Jag tror många pappor skulle göra allt för att få det så bra som min make har det.
14 veckor betald semester. Flera långhelger. Aldrig jobb på klämdagar. Massor av halvdagar.
Vad tjänar man på det då? Över 300.000kr om året.

Då behöver man inte ta ut en massa Fp. Utan kan spara dem ifall de behövs senare. Man har ju 7-8 år på sig!

Inte för jag vet vad årsinkomsten har att göra med hur närvarande en förälder är med sin barn men hursomhelst; Jag antar att inte han heller kan avbryta arbetet för att ta hand om sitt barn mitt i arbetet eller?

Kontentan är då att barnets far inte bryr sig om barnet? Eller åtminstonde kommer barnet bara i andra hand? För trots semester och inga klämdagar är det ju ändå ofantligt mycket mindre tid än t.ex. 4 månaders föräldrarledighet. Ändå påstår du att en blivande mamma som vill tillbaka till sitt jobb inom några månader inte bryr sig tillräckligt om sitt kommande barn

 

[Mabuse]

Sv: Få honom engagerad?

Det är väl så att kan man inte jobba med sitt barn så går man ner i arbetstid tills barnet blir äldre och klarar längre dagar i skolan/dagis.

Gör "man"? Gör din man det, t ex? Eller har han med ert barn till jobbet och tar hand om det samtidigt som han jobbar?

Jag är uppvuxen med två heltidsarbetande föräldrar som bägge hade jobb där de inte kunde ta hand om mig samtidigt, som dessutom jobbade heltid från det att jag var sex månader, så jag tycker inte det är lika självklart som du verkar göra att man måste jobba deltid/ha barnet med sig på jobbet.

Ja längtan efter något kul är den samma, men inte arbetstidsmässigt.
Läser du Henrik Johnssons blogg? Malin kör amningspauser under framridningen och deras som Alvar har vart med på i princip varje tävling.

Jodå, det kan det visst vara. En kollega till mig fick barn medan frun var doktorand, och de gjorde på ett liknande sätt: han gick på promenader med barnet, så hann hon jobba undan lite tills han kom tillbaka och det var dags att amma t ex. Nu slipper jag ju ha det så, som tur är, eftersom jag kommer vara hemma på heltid medan jag ammar.

Men vad är det du tycker är konstigt egentligen? Att man inte kan ta hand om barnet samtidigt som man jobbar (hur många yrken tillåter det?)? Forskningen är väl i det hänseendet ovanligt lättanpassligt till småbarn, eftersom du kan jobba när och var du vill. Lite tuffare att anpassa jobbet efter barnet om man kör buss t ex.

 

[Mabuse]

Sv: Få honom engagerad?

Vaddå inte vara föräldraledig alls? Han har massa dagar att ta ut, man har ju 8 år på sig.

Men du sa ju att hans jobb inte tillät att han var hemma, utan att det istället blivit så att du hittills tagit ut i princip all föräldraledighet? Och en "massa dagar", är det så mycket kvar att ta ut nu när du varit hemma såpass mycket?

 

[SaraJon]

Sv: Få honom engagerad?

Nu kan inte jag veta exakt veta hur mina föräldrar resonerade (och jag har inga egna tonårsbarn) men jag vet att min pappa verkligen uppskattade att vi blivit äldre och tyckte att tonåren helt enkelt var den mest givande och intressanta delen med att ha barn. Ju mindre fysisk omvårdnad och ju mer samtal och resonemang - ju bättre ungefär. Jag är förvånad att det skulle vara så konstigt att föredra de åren framför åren när barnen är små. Jag tror jag skulle tycka ungefär så också.

 

[Mia_R]

Sv: Få honom engagerad?

Jag tycker det är tragiskt att ngn som bara är 24 år ska ha så cementerade könsroller och en far till sitt barn som är så ointresserat av att ta ut sin föräldraledighet.

Ska bli intressant att läsa de kommande åren alla som kommer skriva trådar där de beklagar sig över att de får göra allt hemma, alla som har ett ex som aldrig har tid med sina ungar osv. Ska bli väldigt intressant om någon av alla de som klagar på Mabuse är en av dem.

 

[mik]

Sv: Få honom engagerad?

Jag tycker det är tragiskt att ngn som bara är 24 år ska ha så cementerade könsroller och en far till sitt barn som är så ointresserat av att ta ut sin föräldraledighet.

Ska bli intressant att läsa de kommande åren alla som kommer skriva trådar där de beklagar sig över att de får göra allt hemma, alla som har ett ex som aldrig har tid med sina ungar osv. Ska bli väldigt intressant om någon av alla de som klagar på Mabuse är en av dem.

Det skulle vara mer intressant att veta hur du ser på TS syn på föräldraskapet?

Alla har olika syn på hur man ska lösa sin situation när det gäller föräldraledigheten och det är än så länge upp till varje familj att ta de besluten. Sedan skulle inte jag personligen välja att göra som vare sig jersyko eller mabuse.

 

[Minna86]

Sv: Få honom engagerad?

Alltså har jag fattat det här rätt nu?

Du vill ha barn (för att han vill?) men du tänker inte ta något ansvar för det?
Varför då skaffa barn? Det är inte bara taskigt mot din sambo utan även (framförallt) mot barnet. Har inte ert framtida barn rätt att vara och känna sig älskad av båda sina föräldrar? Det är ett barn ni sätter till världen, ingen slit och släng sak.

Nej, du har inte fattat det hela rätt.

Jag vill ha barn (givetvis är han en del i ekvationen eftersom det krävs två) och jag tänker visst ta ansvar för det men jag vill inte ha mer ansvar än honom. Och eftersom jag som person lätt tar över situationer vill jag kämpa mig gul och blå för att "knuffa" fram honom och trycka tillbaka mig själv.

Du, precis dom de flesta andra läser in mer än vad som är meningen. Ett exempel från verkliga livet: Min yngsta lillebror var inte planerad och jag har har nu i vuxen ålder fått veta att det var ett extremt svårt beslut för min mamma och pappa. De behöll honom (uppenbarligen) men det finns ingenting i vår familj som tyder på att han inte var lika önskad som jag och min andra bror.
Det jag menar är att bara för att jag innan och under graviditet och även under bebistiden kommer kämpa för att vi ska ha ett jämnlikt föräldraskap (och blir det inte jämnlikt vill jag att det är han som har den större biten) så innebär det inte att mitt barn kommer vara älskat av båda sina föräldrar. Mina föräldrar är inte jämna i sitt föräldraskap men jag har aldrig tvivlat på att pappa älskar mig. Kärlek visas inte bara genom alla praktiska saker som görs, snarare tvärt om.

 

[Minna86]

Sv: Få honom engagerad?

Jag tror många pappor skulle göra allt för att få det så bra som min make har det.
14 veckor betald semester. Flera långhelger. Aldrig jobb på klämdagar. Massor av halvdagar.
Vad tjänar man på det då? Över 300.000kr om året.

Då behöver man inte ta ut en massa Fp. Utan kan spara dem ifall de behövs senare. Man har ju 7-8 år på sig!

Det är ju jättebra att din man har ett så bra jobb men det sorgliga är att om situationerna hade varit omvända hade det inte setts som okej. Hade du som mamma tagit ut 8 pappadagar och sen jobbat hade många sett dig som en hemsk mamma oavsett hur mycket du träffat dina barn.

Du verkar tyvärr inte inse skillnaden och det är lite tråkigt. Det är helt okej att leva i en traditionellt förhållande om alla trivs med det så det är lite tråkigt när de som gör det inte riktigt vill ta till sig verkligheten (pratar inte till 100% om jerseyko).

 

[Minna86]

Sv: Få honom engagerad?

Men precis som ingen annan kan tvinga dig att skaffa barn så kan ju inte du tvinga honom att lära sig allt om barn. Det skiljer knappt 2½år mellan mina barn och bara mellan dom har saker och ting ändrats!

Du beskriver dig ju som någon form av bakmaskin och när ungen är ute är ditt jobb klart. Det bör du nog inte utsätta dig för.

Jag ringde nog min mamma minst 2 ggr i veckan i början och ringer fortfarande henne och frågar saker om barnen.

Har din man tvingat dig att lära dig allt om barnen? Nej, det har han antagligen inte och jag kommer inte tvinga min sambo heller. Men om jag inte gör det så måste ju han. Han är van vid att jag har koll på det mesta och han kan fråga mig men i detta ämnet tänker jag inte ha sån koll så han kan fråga utan han får helt enkelt lära sig, precis som du har lärt dig.

Hur ofta ringer din man till sin/din mamma och frågar saker om barnen?

Varför kan du inte acceptera hur eran indelning ser ut i ert förhållande och att jag helt enkelt vill ha det tvärt om. Eftersom din man är en så fantastisk pappa så borde ju jag bli en fantastisk mamma, eller?

 

[Minna86]

Sv: Få honom engagerad?

Det lite intressanta är väl att omständigheterna runt varje fall nästan undantagslöst resulterar i att mamman är föräldraledig en lång sammanhängande period från barnets födelse, medan pappan inte är föräldraledig alls, eller någon kortare period eller sporadiska dagar.

Om det handlade om olika, individuella omständigheter borde det lite oftare falla ut så att pappan tar mest.

Jag tycker det är fantastiskt att jag och min sambo har likvärdiga jobb vilket gör att vi inte kan "skylla" på att han tjänar mest eller har sååååå mycket ledig tid ändå.
Min mamma (som var hemma mååånga år med oss) "erkände" förra veckan att det var riktigt gött att gå in i barnbubblan och inte behöva bekymra sig över så mycket annat. Hon hade en chefsposition när hon slutade (pga saker på arbetet) och att du kunna vara hemma med barnen istället för att "ta tag i sitt liv" tyckte hon var jätteskönt. Detta är ju i dagsläget förbjudet att erkänna, så förbjudet så jag tror många mammor helt enkelt inte inser det själva.

Varför inte erkänna att man vill ha tiden med barnen för att man vill (helt enkelt) och att det resulterar i att pappan får mindre tid. Trivs den familjen med det så är det väl inte några problem....

 

[Petruska]

Sv: Få honom engagerad?

Hur ofta ringer din man till sin/din mamma och frågar saker om barnen?

Jag förstår att det inte faller någon in att man rentav skulle kunna ringa sin pappa för fråga saker om barnen.

 

[lingonben]

Sv: Få honom engagerad?

Om det handlade om olika, individuella omständigheter borde det lite oftare falla ut så att pappan tar mest.

Bullseye!
Vad var det någon bukefalist kallade det, "i princip-jämställdhet"? Att folk i princip är för att dela lika på föräldraledigheten, men just i deras unika fall råkar det vara så att just mamman bör vara hemma mer. Antingen så har mamman så låg inkomst och pappan hög så att de inte har råd med det, eller så har mamman så hög FP att det vore synd att inte utnyttja den, eller så är pappan faktiskt jättenärvarande på nätterna när barnen sover

 

[havreflinga]

Sv: Få honom engagerad?

Jag vill ha barn (givetvis är han en del i ekvationen eftersom det krävs två) och jag tänker visst ta ansvar för det men jag vill inte ha mer ansvar än honom. Och eftersom jag som person lätt tar över situationer vill jag kämpa mig gul och blå för att "knuffa" fram honom och trycka tillbaka mig själv.

Jag tror jag förstår vad det är för familjesituation du vill ha, och jag tycker den känns bra och modern. Ungefär så hade min man och jag det, innan han fick en depression och allt ansvar föll på mig. Men vi har fortfarande ett jämlikt föräldraskap som mål. Det är ett gemensamt mål. Att min man inte kan vara en närvarande pappa just nu är både det som knäcker honom och på samma gång det som driver honom att bli frisk.

Jag delar alltså din bild av "drömfamiljen". Men är din sambo rätt snubbe för att bygga upp drömfamiljen med? Vad jag förstår säger han inte så mycket om hur han vill fördela ansvar, tid, engagemang och kunnande om barnen. Hur ska man tolka hans tystnad? Om vad menas med att du lätt tar över? Betyder det att du känner dig manad att ta ansvar när ingen annan verkar göra det? Eller är du typen som tycker att du gör saker bättre än andra och tar över för att det ska bli rätt gjort? Har ni problem med detta redan nu?

Jag tycker du är fantastiskt smart och ansvarstagande som analyserar era inbördes roller innan ni börjar försöka få barn. Det är för mig en av de viktigaste egenskaperna en bra förälder bör ha.