Hanna Hellquist: "Varför verkar så få föräldrar ha roligt med sina barn? (utbruten)

[Voeux]

Men jag förstår inte varför det blir så känsligt för dig? Man gör ju olika val. Jag tror ni gör ett hästjobb just nu, och jag tror alla förstår att det är överjävligt slitigt, men att någon som desperat längtar efter det du har uttrycker sig som krönikören gjorde, eller att påstå att det är enklare med ett barn är ju inte personlig kritik mot dig.
Sen kanske man är olika på andra sätt också, jag ska också ha middag på julafton men har knappt lagt en tanke på det (annat än att beställa skaldjur, sill och lax) idag är jag hemma och vabbar och hade tänkt handla ost, sista julklapparna och glögg på lunchen och har under julen ingen annan förälder hemma men jag är ändå inte stressad, det blir vad det blir, kanske blir det inga gäster alls om vi blir sjuka, kanske får vi klara oss utan ost, men det blir bra ändå. Jag hade aldrig provlagat en julmiddag innan med två barn under två så jag tror det är värt att reflektera över hur mycket press man sätter på sig själv med.

Jag känner att jag bara upprepar mig. Om och om i tråden. Du får läsa det jag har skrivit tidigare helt enkelt.

Julmiddagen är absolut noll stressig. Jag skrev om årets stressigaste vecka utifrån ett generellt perspektiv, inte mitt eget.

 

[Voeux]

Jag vill inte ha något särskilt från dig. Varför skulle jag vilja det?

Även om ju du inte startade tråden, så var det du som tog illa vid dig av Hellquists krönika. (Jag är mest förvånad över att du inte kände till henne. Hon har skrivit i DN jättemånga år, och hon skriver i stort sett alltid sina krönikor om relationer och sådant. Och syns i annan media, en mycket mångbottnad och intressant person att läsa, tycker jag. Jag hade gissat att du kände till henne.) Därför är det ju inte konstigt om kommentarer vänds till dig.

Du skriver gång på gång att du är slutkörd, dessutom då rätt nyss deprimerad. Det verkar osannolikt att du samtidigt skulle se ut att ha roligt. Utmattning och depression ser ju inte så roligt ut. Och om då kvinnor som du (låt oss gissa att man som ofrivilligt barnlös får syn på just småbarnsmammor i det allmänna folkvimlet) inte ser ut att ha roligt, så är det inte konstigt. Men något att fundera på som ofrivilligt barnlös.

Hanna Hellquist är inte typen som reproducerar romantiska idéer om att småbarnsmammor på något vis samtidigt är utmattade men enastående fantastiska (de enda i hela världen som kan antas vara superhjältar och helt jävla slut samtidigt, alla andra är max en sak i taget av de två) utan hon resonerar mycket mer naket och självutlämnande om stort och smått som kommer i hennes väg.

Därför att du ställer frågor direkt till mig som jag känner att jag redan svarat på i tråden flera gånger, men du pressar på.

Åter igen (jag vet inte hur många gånger jag ska behöva skriva detta nu) så reagerade jag på hur krönikan skrevs. Inte ämnet. Nu är det sista gången jag skriver det här i tråden.

 

[Badger]

Jag tänker ofta att den nära relationen jag och min tonårsdotter har nu tror jag inte vi hade haft om hon haft ett småsyskon som jag behövde fördela min tid till också.

Jo så tänker jag ibland också.
Sedan vet jag ju att jag har kusiner som fixar det medvetet. Dvs en som åker på semesterresa med en förälder + ett barn när de är i en viss ålder och en där båda föräldrarna åker på semesterresa med ett barn i taget i en viss ålder.

 

[Badger]

Eller man har olika prioriteringar och önskemål. Skulle jag koppla till Hellquists krönika, så tycker jag nog att jag ser betydligt fler familjer med ett barn, än med två, där föräldrar och barn verkar ha just roligt. Ett barn kräver ju en väldigt mycket mindre omfattande barnanpassning av livet än vad två eller fler barn gör. Med två vuxna och ett barn, kan alla i familjen rätt lätt få den plats de behöver.

Jag minns tiden med ett litet barn som ofta rolig, utmattad som en trasa var jag i princip aldrig. Lite mer sömnbrist än önskvärt i förkylningstider, kanske. Men små barn har ju rätt enkla behov överlag.

Det du å andra sidan beskriver @Voeux låter ju som en helt extrem utmaning från början till slut. Det låter ärligt talat inte just roligt. Fyllt av känslor, absolut, men det låter inte som att känslan av att ha jättekul direkt dominerar? Om man längtade efter barn, och allt tydde på att längtan var förgäves, så hade det väl inte varit konstigt om det du skriver här hade gett en en hel del att fundera på? (För att jämföra med det Hellquist ser av andra.)

(Då var tonårstiden betydligt svårare, absolut föräldraskapets svåraste tid för mig. Trots att barnet enbart hade den sorts bekymmer man kan förvänta sig, inget anmärkningsvärt. Men fy fan!)

Jo absolut, vi har haft mycket roligt tillsammans och har även om vi såklart haft härdsmältor också som sagt. Men det var inräknat i min kapacitet, jag är usel på att fokusera på två samtal samtidigt och har massor av grejor o intressen jag gillar att göra osv, men kan känna mycket glädje i en liten museirunda med ett barn. Vi har alltid också som familj med flit undvikit att skaffa rutiner som kan leda till panik om vi missat, så väldigt lätt att bara hänga med en stor barnfamilj och adoptera deras rutiner o matsedel en vecka. Eller dröja sig kvar här eller där långt efter lunchtid. Däremot har vi nog alltid framstått som väldigt la di da och missat att fråga om vad deras barn äter o när o sådant, inte haft full koll på att middag när det är vår tur att laga 18 är 18:00 inte 18:15 sådant större familjer måste köra.

 

[Badger]

Ja det har jag absolut hört folk säga men också vänner som har äldre släktingar som säger så. tex en vän som jag pratade med om det för en tid sedan. De brukade umgås ett par gånger per år och hen upplevde släktingarna som lite oengagerade i barnen när de träffades dvs de var inte otrevliga men heller inte jätteengagerade och lekte med barnen etc. De pratade om att vara barnvakt och då sa föräldrarna att de inte var intresserade av att vara barnvakt.

Jag har hört lite liknande från andra bekanta och kollegor. Att man blir lite besviken då man hoppades att morföräldrar till barnen skulle vilja vara barnvakt etc men dessa är nöjda med att träffas ett par gånger per år hela släkten och de verkar inte ha något intresse av att skaffa en egen nära relation till barnen.

Jag tänker mest att folk är olika och de av mina vänner som har blivit besvikna verkar inte ha haft någon diskussion om det innan barnen kommit utan man har bara tagit för givet att äldre släktingar ska vilja vara tex barnvakt.

Fast det är ju inte konstigt att man vill att ens föräldrar som man kanske älskar och har vuxit upp med att även ens barn ska få chansen att uppleva dem som personer och lära känna dem och kanske rent av få lära sig lite av deras erfarenhet?*

Det hade jag gärna önskat att min pappa och mitt barn kunde dela erfarenheter och kunskaper med varandra och diskutera så som jag gjorde med min pappa och min farmor och min morfar osv. Jag vet att de skulle ha det roligt tillsammans. Att det också finns en kontakt bakåt för ens barn. En middag om året då den äldre generationen ger en klapp på huvudet och ett paket och sedan bara pratar med vuxna är ju inte att lära känna. Det är väl klart det blir en besvikelse.

(*självklart är att om de är idioter man tycker illa om så är det ju bara superbra att ungarna slipper dem.)

 

[gulakatten]

Tror att generationsboende väl är att man bor nära eller på samma gård, eller i olika lägenheter i samma hus. Inte att man liksom delar kök.

De jag känner som bor i generationsboende bor i samma hus men på olika våningar eller varsin lägenhet. De delar inte kök. Men de är PÅ varandra. Deras liv sitter definitivt ihop. När jag var liten sa jag till mamma att jag ville bo så med mormor och morfar och hon svarade ”aldrig i livet”. Då förstod jag inte men nu gör jag det .

Jag vill ha mitt egna liv med min lilla familj. Så generationsboende är inte min grej.

 

[Voeux]

Det kommer vända. Kan inte era familjer avlasta lite om det är jobbigt? Tex julafton, kan inte de fixa all mat? Hade mitt barn haft två små barn hade jag servat med allt, hade inte begärt eller förväntat mig att hon fixade maten på julafton. Om det inte var typ beställa pizza/foodora. Förstår att era familjer inte kräver att bli servade käk, men tänker för er egen skull att det kanske är skönt slippa?

Julen är inte stressig för oss. Vi ska laga en förrätt och en huvudrätt till middagen, vilket bara känns roligt. Resten gör andra i familjen.

Det är det här som blir så frustrerande i trådar. Saker tolkas fritt, diskussioner blir förvridna efter några sidor. Nu handlar tråden om att det på något vis skulle vara känsligt för mig att folk tittar på oss småbarnsföräldrar och överväger om de själva vill ha barn. Jag vet inte alls vart det kommer ifrån. Jag tycker att det är jättebra att man tittar på andra, lyssnar in och ställer sig frågan hur man vill att ens eget liv ska se ut. Det är väl om något väldigt klokt, och jag förstår hur småbarnsåren kan avskräcka. För krönikören och andra. Det har aldrig handlat om det. Men nu sitter jag ändå och behöver förklara detta sida efter sida. För att någon tolkade något jag skrev, som tolkades vidare, som tolkades vidare, och nu diskuteras det plötsligt om mina prioriteringar att provlaga en middag (?). Ja, du fattar. Det här var kanske inte ett svar direkt till dig utan allmänt om hur tråden har utvecklat sig. Så för förtydligande, eftersom detta tydligen är oklart för vissa.

- Jag har inga problem med att folk avskräcks från att bli föräldrar (kan inte fatta att detta ens behöver skrivas)
- Jag har inga problem med att det jag själv skriver på forumet avskräcker folk från att bli föräldrar
- Jag har inga problem med att lyfta ämnet i en krönika
- Jag har problem med fultolkningar, ifrågasättande av andras föräldraskap och taskiga formuleringar

 

[Badger]

De jag känner som bor i generationsboende bor i samma hus men på olika våningar eller varsin lägenhet. De delar inte kök. Men de är PÅ varandra. Deras liv sitter definitivt ihop. När jag var liten sa jag till mamma att jag ville bo så med mormor och morfar och hon svarade ”aldrig i livet”. Då förstod jag inte men nu gör jag det .

Jag vill ha mitt egna liv med min lilla familj. Så generationsboende är inte min grej.

Det beror ju sannolikt på hur familjen är

 

[gulakatten]

- Jag har problem med fultolkningar, ifrågasättande av andras föräldraskap och taskiga formuleringar

Ändå är vi ju flera som försökt dela med oss av våra till tolkningar av krönikan, men du verkar liksom inte vara öppen för att din tolkning kan ligga hos dig snarare än i vad hon skrivit.

Du verkar bara ha det oerhört tufft generellt och då kan det ju vara så att du blir extra känslig helt enkelt?

 

[gulakatten]

Det beror ju sannolikt på hur familjen är

Jag tänker mig att väljer man generationsboende så är man nog en viss typ av familj .

(Skämt, ingen behöver bli arg)

 

[Badger]

Jag tänker mig att väljer man generationsboende så är man nog en viss typ av familj .

(Skämt, ingen behöver bli arg)

Kanske hade ett i släkten och de var inte så som det låter på dig. Men å andra sidan var kanske inte den äldre där speciellt extra närhetsivrande.

 

[BernT]

Julen är inte stressig för oss. Vi ska laga en förrätt och en huvudrätt till middagen, vilket bara känns roligt. Resten gör andra i familjen.

Det är det här som blir så frustrerande i trådar. Saker tolkas fritt, diskussioner blir förvridna efter några sidor. Nu handlar tråden om att det på något vis skulle vara känsligt för mig att folk tittar på oss småbarnsföräldrar och överväger om de själva vill ha barn. Jag vet inte alls vart det kommer ifrån. Jag tycker att det är jättebra att man tittar på andra, lyssnar in och ställer sig frågan hur man vill att ens eget liv ska se ut. Det är väl om något väldigt klokt, och jag förstår hur småbarnsåren kan avskräcka. För krönikören och andra. Det har aldrig handlat om det. Men nu sitter jag ändå och behöver förklara detta sida efter sida. För att någon tolkade något jag skrev, som tolkades vidare, som tolkades vidare, och nu diskuteras det plötsligt om mina prioriteringar att provlaga en middag (?). Ja, du fattar. Det här var kanske inte ett svar direkt till dig utan allmänt om hur tråden har utvecklat sig. Så för förtydligande, eftersom detta tydligen är oklart för vissa.

- Jag har inga problem med att folk avskräcks från att bli föräldrar (kan inte fatta att detta ens behöver skrivas)
- Jag har inga problem med att det jag själv skriver på forumet avskräcker folk från att bli föräldrar
- Jag har inga problem med att lyfta ämnet i en krönika
- Jag har problem med fultolkningar, ifrågasättande av andras föräldraskap och taskiga formuleringar

Förstår! Folk lägger ju in sina egna tankar i det man läser, det kommer man aldrig ifrån. Så när jag läser att du är trött och ändå ska fixa julmiddag så tänker jag vad hade jag gjort om det var jag som var utmattad och skulle hosta middag? Jo jag hade vägrat laga mat Men du/ni tycker det är roligt och det trumfar ev trötthet/utmattning och då ska ni självklart göra det.

 

[Palermo]

Julen är inte stressig för oss. Vi ska laga en förrätt och en huvudrätt till middagen, vilket bara känns roligt. Resten gör andra i familjen.

Det är det här som blir så frustrerande i trådar. Saker tolkas fritt, diskussioner blir förvridna efter några sidor. Nu handlar tråden om att det på något vis skulle vara känsligt för mig att folk tittar på oss småbarnsföräldrar och överväger om de själva vill ha barn. Jag vet inte alls vart det kommer ifrån. Jag tycker att det är jättebra att man tittar på andra, lyssnar in och ställer sig frågan hur man vill att ens eget liv ska se ut. Det är väl om något väldigt klokt, och jag förstår hur småbarnsåren kan avskräcka. För krönikören och andra. Det har aldrig handlat om det. Men nu sitter jag ändå och behöver förklara detta sida efter sida. För att någon tolkade något jag skrev, som tolkades vidare, som tolkades vidare, och nu diskuteras det plötsligt om mina prioriteringar att provlaga en middag (?). Ja, du fattar. Det här var kanske inte ett svar direkt till dig utan allmänt om hur tråden har utvecklat sig. Så för förtydligande, eftersom detta tydligen är oklart för vissa.

- Jag har inga problem med att folk avskräcks från att bli föräldrar (kan inte fatta att detta ens behöver skrivas)
- Jag har inga problem med att det jag själv skriver på forumet avskräcker folk från att bli föräldrar
- Jag har inga problem med att lyfta ämnet i en krönika
- Jag har problem med fultolkningar, ifrågasättande av andras föräldraskap och taskiga formuleringar

Det konstiga är väl att bara du ser en fultolkning i den där texten. I princip alla andra verkar läsa den väldigt annorlunda. Jag ser inget ifrågasättande av andras föräldraskap, och inga taskiga formuleringar. Mot just den bakgrunden, framstår, obs framstår, föräldraskap som en väldigt känslig fråga för dig.

 

[Voeux]

Ändå är vi ju flera som försökt dela med oss av våra till tolkningar av krönikan, men du verkar liksom inte vara öppen för att din tolkning kan ligga hos dig snarare än i vad hon skrivit.

Du verkar bara ha det oerhört tufft generellt och då kan det ju vara så att du blir extra känslig helt enkelt?

Jag förstår att vi tolkar krönikan olika, och jag är inte ensam om min tolkning. Jag står fast vid var jag tycker om den.

Jo, och det har jag också redan skrivit.

 

[Voeux]

Det konstiga är väl att bara du ser en fultolkning i den där texten. I princip alla andra verkar läsa den väldigt annorlunda. Jag ser inget ifrågasättande av andras föräldraskap, och inga taskiga formuleringar. Mot just den bakgrunden, framstår, obs framstår, föräldraskap som en väldigt känslig fråga för dig.

Inte i princip alla andra. Jag hittade den faktiskt på Instagram hos en profil som skrev ner många tankar som jag själv hade, och baserat på kommentarsfältet där så är vi inte ensamma. Som skrivits mycket i början av tråden så är det ju en provokativ krönika. Så att den provocerar folk är väl inte det minsta konstigt. Det kan ju till och med ha varit tanken, som en del varit inne på. Så det känns lite konstigt att flera sidor diskutera varför man provoceras av en krönika som är tänkt att vara provokativ för att sen plötsligt vara den enda som tolkar den så.

 

[Lingon]

Jo så tänker jag ibland också.
Sedan vet jag ju att jag har kusiner som fixar det medvetet. Dvs en som åker på semesterresa med en förälder + ett barn när de är i en viss ålder och en där båda föräldrarna åker på semesterresa med ett barn i taget i en viss ålder.

Jo, det kan man ju göra. Men vardagen är ju en helt annan sak och där jag tror att man mest bygger relationer.

 

[Voeux]

Förstår! Folk lägger ju in sina egna tankar i det man läser, det kommer man aldrig ifrån. Så när jag läser att du är trött och ändå ska fixa julmiddag så tänker jag vad hade jag gjort om det var jag som var utmattad och skulle hosta middag? Jo jag hade vägrat laga mat Men du/ni tycker det är roligt och det trumfar ev trötthet/utmattning och då ska ni självklart göra det.

Ja, vi tycker att det är jättekul att laga mat och är glada att vi äntligen fått möjligheten och tiden att bjuda över folk.

Men lunch, julgodis, fika och dryck ordnar resten av familjen. Vi har heller inte köpt en enda julklapp i år. Ja, förutom ett gäng till Stadsmissionen. Men barnen får redan mycket av familjen och vi andra köper inte till varandra.

 

[hundtant]

Inte i princip alla andra. Jag hittade den faktiskt på Instagram hos en profil som skrev ner många tankar som jag själv hade, och baserat på kommentarsfältet där så är vi inte ensamma. Som skrivits mycket i början av tråden så är det ju en provokativ krönika. Så att den provocerar folk är väl inte det minsta konstigt. Det kan ju till och med ha varit tanken, som en del varit inne på. Så det känns lite konstigt att flera sidor diskutera varför man provoceras av en krönika som är tänkt att vara provokativ för att sen plötsligt vara den enda som tolkar den så.

Hur vet du att den är tänkt att vara provokativ? Att något provocerar betyder inte att det är tänkt att göra det. Och Hanna H är inte den sortens skribent. Att kommentarsfälten till hennes texter ofta brinner beror på sannolikt på två saker: att sociala medier är så lättkränkta att folk kan bli provocerade om nån skriver att det snöar, och att det är viktigare för henne att skriva vad hon känner än hur folk kommer att reagera på det.

 

[Voeux]

Hur vet du att den är tänkt att vara provokativ? Att något provocerar betyder inte att det är tänkt att göra det. Och Hanna H är inte den sortens skribent. Att kommentarsfälten till hennes texter ofta brinner beror på sannolikt på två saker: att sociala medier är så lättkränkta att folk kan bli provocerade om nån skriver att det snöar, och att det är viktigare för henne att skriva vad hon känner än hur folk kommer att reagera på det.

Nej det vet jag inte, och har inte skrivit att jag vet heller. Jag skrev att det kan ha varit tanken, och att det var en diskussion som var tidigare i tråden.

Men jag känner att vi bara snurrar runt runt. Jag lämnar nog tråden nu, av den anledningen.

 

[julgrisen]

Det konstiga är väl att bara du ser en fultolkning i den där texten. I princip alla andra verkar läsa den väldigt annorlunda. Jag ser inget ifrågasättande av andras föräldraskap, och inga taskiga formuleringar. Mot just den bakgrunden, framstår, obs framstår, föräldraskap som en väldigt känslig fråga för dig.

Jag tror absolut inte @Voeux är ensam om den känslan, jag fick som jag tidigare skrivit också väldigt dåligt samvete när jag läste den och kände mig lite orättvist bedömd. Jag har också pratat med andra föräldrar i min närhet om den som kände samma. Sen upplever jag att det här blivit en mycket större grej, som att vi som upplevde den så ”inte kan släppa den” som nån skrev och så är det ju inte. Det dök upp lite snabbt i en annan tråd och ingen hade nog tänkt mer på det nu om det inte blivit en diskussionstråd om den. Jag har inga problem att förstå att hon funderar på om det är värt det med barn, det funderade jag också på innan, men jag tycker nog också att den är skriven på ett sätt som inte är särskilt konstigt om folk tar åt sig av.