Hanna Hellquist: "Varför verkar så få föräldrar ha roligt med sina barn? (utbruten)

[stjarnhimmel]

Jag tycker det är jättebra att @Voeux och andra kan skriva om sina svårigheter och jag tycker det blir trist om folk känner att de inte kan skriva så för att det kommer slå tillbaka mot en i andra trådar.

 

[Palermo]

Jag med idag när vädret var som på bilden .

Man skulle ju inte direkt svimma av chock om någon frågade varför folk har häst överhuvudtaget.

 

[Palermo]

Hanna Hellquist förstod säkert att en del skulle missa kontexten och ta det som gnäll på föräldrar. Men hon bestämde sig för att skriva ändå. Och hennes avsikt har sannolikt inte varit att vara "snäll". Hon skrev ändå, om sina känslor, sin ambivalens. Hon ville skriva just sådär.

Maria Sveland avföljde jag för ett tag sen, jag blev trött på hennes svepande slutsatser om allt möjligt och på hennes följare. Nu har jag inte sett om de var ovanligt nyanserade den här gången, men hon själv var det definitivt inte. Den som inte varit med om att hämta trötta ungar i snöslasket inte bör "sätta sig på höga hästar och skriva en sur krönika", och att om du är en krönikör som råkar på henne i ett krisläge med barnen och vill skriva om det "så ska jag giva dig på moppo!" Nyanserat skulle jag inte kalla det. Det jag ser är bara att hon läste krönikan på samma vis som du och andra föräldrar som kände sig påhoppade.

För mig är även Svelands reaktion rätt märklig. Jag följer henne annars inte, jag tycker att hon är en väldigt trist feminist, illa påläst om mycket. Dock gillade jag hennes bok om att få barn.

Om jag ville bemöta Hellquists text, hade mitt svar snarare handlat om att man skaffar inte barn för att bli lycklig (ha roligt), man skaffar barn för att man vill ha barn, dela sitt liv - ett antal år - med barn.

Man, enligt min mening, skaffar med fördel INTE barn för att man vill "bli mamma/förälder". Barn bör vara fokus, inte egen identitet och självbild.

 

[Tonto]

Jag tycker det är jättebra att @Voeux och andra kan skriva om sina svårigheter och jag tycker det blir trist om folk känner att de inte kan skriva så för att det kommer slå tillbaka mot en i andra trådar.

Tycker också att det är jättebra att man skriver om sina svårigheter, men blir förvånad över att det anses att vara fultolkning att undra om det verkligen är värt att skaffa barn när man ser hur mycket elände och misär som beskrivs på forum, på sociala media och i verkligheten.

När föräldrar pratar om hur fruktansvärt det är att inte hinna planera middagar, hämta barn på förskolan i snöslask, att inte få sova ordentligt på flera år, att få depressioner och utmattning, hur dom ska klå upp folk som undrar om det är värt att ha barn när man ser desperata föräldrar som går sönder för att dom behöver handla på ICA med barnen, så är det kanske förståeligt att man undrar om föräldrar verkligen mår bra och är lyckliga. Det känns inte som att människor som mår bra och har en tillvaro dom klarar av.

Det är ofta att det är mest negativt som skrivs och pratas om här på barnforumet (och förståeligt, man skriver mer när man vill ha stöd) - kan helt klart ha fel då jag inte läser så ofta, men ibland kikar in för att försöka bilda mig en uppfattning om jag vill ha barn eller inte, men det vinklar såklart bilden på hur det är att ha barn, om vi barnlösa bara ser misären och hur jävla tufft föräldrar har det, är det konstigt om vi undrar om föräldrar verkligen är lyckliga och om det är värt att skaffa barn?

Jag tror att alla fattar att dom flesta föräldrar älskar sina barn över allt annat, men det går kanske inte hand i hand med att vara lycklig eller att må bra. Sen verkar det ju helt klart vara värt för föräldrarna ändå och det kan jag till hundra procent förstå. Men det är kanske inte konstigt att man undrar om det verkligen är värt det.

 

[Bexzor]

..tror att alla fattar att dom flesta föräldrar älskar sina barn över allt annat, men det går kanske inte hand i hand med att vara lycklig eller att må bra. Sen verkar det ju helt klart vara värt för föräldrarna ändå och det kan jag till hundra procent förstå. Men det är kanske inte konstigt att man undrar om det verkligen är värt det.

Nu klippte jag rejält i ditt inlägg men detta sista stycke tycker jag sammanfattar allt. Har inte läst krönikören ifråga, sånt intresserar inte mig. Jag har haft barn typ mitt halva liv så jag vet inget annat, men som en gammal barnfri vän sa "blir du glad av dina barn?". En kommentar sagt i all välmening där och då men attans vad elak jag tyckte att frågan var, först i efterhand ser jag poängen med frågan. För henne är det inte värt att skaffa barn utav många faktorer bla det vardagliga livet.

 

[startpompe]

Tycker också att det är jättebra att man skriver om sina svårigheter, men blir förvånad över att det anses att vara fultolkning att undra om det verkligen är värt att skaffa barn när man ser hur mycket elände och misär som beskrivs på forum, på sociala media och i verkligheten.

När föräldrar pratar om hur fruktansvärt det är att inte hinna planera middagar, hämta barn på förskolan i snöslask, att inte få sova ordentligt på flera år, att få depressioner och utmattning, hur dom ska klå upp folk som undrar om det är värt att ha barn när man ser desperata föräldrar som går sönder för att dom behöver handla på ICA med barnen, så är det kanske förståeligt att man undrar om föräldrar verkligen mår bra och är lyckliga. Det känns inte som att människor som mår bra och har en tillvaro dom klarar av.

Det är ofta att det är mest negativt som skrivs och pratas om här på barnforumet (och förståeligt, man skriver mer när man vill ha stöd) - kan helt klart ha fel då jag inte läser så ofta, men ibland kikar in för att försöka bilda mig en uppfattning om jag vill ha barn eller inte, men det vinklar såklart bilden på hur det är att ha barn, om vi barnlösa bara ser misären och hur jävla tufft föräldrar har det, är det konstigt om vi undrar om föräldrar verkligen är lyckliga och om det är värt att skaffa barn?

Jag tror att alla fattar att dom flesta föräldrar älskar sina barn över allt annat, men det går kanske inte hand i hand med att vara lycklig eller att må bra. Sen verkar det ju helt klart vara värt för föräldrarna ändå och det kan jag till hundra procent förstå. Men det är kanske inte konstigt att man undrar om det verkligen är värt det.

Jag håller med helt!
Ju mer jag tar del av mina vänners liv sedan de skaffat barn, och läser hur föräldrar uttrycker sig kring att ha barn, desto mer säker blir jag på att barn inte är något för mig. Eller om det handlar om att jag är rätt svalt inställd till barn, så väljer jag att lyssna mer på sånt som bekräftar det? Jag vet inte.

 

[Voeux]

Tycker också att det är jättebra att man skriver om sina svårigheter, men blir förvånad över att det anses att vara fultolkning att undra om det verkligen är värt att skaffa barn när man ser hur mycket elände och misär som beskrivs på forum, på sociala media och i verkligheten.

När föräldrar pratar om hur fruktansvärt det är att inte hinna planera middagar, hämta barn på förskolan i snöslask, att inte få sova ordentligt på flera år, att få depressioner och utmattning, hur dom ska klå upp folk som undrar om det är värt att ha barn när man ser desperata föräldrar som går sönder för att dom behöver handla på ICA med barnen, så är det kanske förståeligt att man undrar om föräldrar verkligen mår bra och är lyckliga. Det känns inte som att människor som mår bra och har en tillvaro dom klarar av.

Det är ofta att det är mest negativt som skrivs och pratas om här på barnforumet (och förståeligt, man skriver mer när man vill ha stöd) - kan helt klart ha fel då jag inte läser så ofta, men ibland kikar in för att försöka bilda mig en uppfattning om jag vill ha barn eller inte, men det vinklar såklart bilden på hur det är att ha barn, om vi barnlösa bara ser misären och hur jävla tufft föräldrar har det, är det konstigt om vi undrar om föräldrar verkligen är lyckliga och om det är värt att skaffa barn?

Jag tror att alla fattar att dom flesta föräldrar älskar sina barn över allt annat, men det går kanske inte hand i hand med att vara lycklig eller att må bra. Sen verkar det ju helt klart vara värt för föräldrarna ändå och det kan jag till hundra procent förstå. Men det är kanske inte konstigt att man undrar om det verkligen är värt det.

Jag får väl citera mig själv då så jag slipper upprepa mig mer. Jag anser nog att nedan är tydligt nog, och jag har för övrigt aldrig skrivit att någon har fultolkat det som jag eller någon annan skriver här, eller delar med oss av i sociala medier.

Jag tycker att det är klokt att reflektera kring föräldraskapets svåra sidor, och vad man tycker är värt.

Jag har inte sagt att det inte är klokt att reflektera över hur tufft det kan vara att ha (små) barn.

Att det finns andra val än att ha barn och att de är bättre för många är väl ganska givet.

Nu ser jag visserligen inga problem alls i att läsa vad andra skriver på forum, och fundera på vad det innebär för ens egna barntankar. Det är klokt.

Det är det här som blir så frustrerande i trådar. Saker tolkas fritt, diskussioner blir förvridna efter några sidor. Nu handlar tråden om att det på något vis skulle vara känsligt för mig att folk tittar på oss småbarnsföräldrar och överväger om de själva vill ha barn. Jag vet inte alls vart det kommer ifrån. Jag tycker att det är jättebra att man tittar på andra, lyssnar in och ställer sig frågan hur man vill att ens eget liv ska se ut. Det är väl om något väldigt klokt, och jag förstår hur småbarnsåren kan avskräcka. För krönikören och andra. Det har aldrig handlat om det. Men nu sitter jag ändå och behöver förklara detta sida efter sida.

- Jag har inga problem med att folk avskräcks från att bli föräldrar (kan inte fatta att detta ens behöver skrivas)
- Jag har inga problem med att det jag själv skriver på forumet avskräcker folk från att bli föräldrar

 

[Voeux]

Jag håller med helt!
Ju mer jag tar del av mina vänners liv sedan de skaffat barn, och läser hur föräldrar uttrycker sig kring att ha barn, desto mer säker blir jag på att barn inte är något för mig. Eller om det handlar om att jag är rätt svalt inställd till barn, så väljer jag att lyssna mer på sånt som bekräftar det? Jag vet inte.

Jag tänker att det är så vi oftast bildar oss en uppfattning om vad vi vill med våra liv. Vi tittar på vad andra gör, lyssnar in, frågar, läser. Eftersom barn är ett permanent beslut så är det ju ännu viktigare.

 

[Palermo]

Jag tänker att det är så vi oftast bildar oss en uppfattning om vad vi vill med våra liv. Vi tittar på vad andra gör, lyssnar in, frågar, läser. Eftersom barn är ett permanent beslut så är det ju ännu viktigare.

Jo, ett permanent beslut. Fast inte. Dels blir de ju vuxna, oftast innan man själv behöver ta ner skylten. Dels ändrar sig ju barnen extremt mycket under de första 20 åren, så föräldraskapet innebär ju väldigt olika saker över tid.

Det är så sett konstigt att så mycket prat om föräldraskap handlar om förskolebarn. I min mening och erfarenhet föräldraskapets minst utmanande tid, men framförallt den minst typiska tiden. (Jag har vuxna barn nu, och det kommer jag ju att ha tills jag dör, troligen i flera decennier.)

 

[Voeux]

Jo, ett permanent beslut. Fast inte. Dels blir de ju vuxna, oftast innan man själv behöver ta ner skylten. Dels ändrar sig ju barnen extremt mycket under de första 20 åren, så föräldraskapet innebär ju väldigt olika saker över tid.

Det är så sett konstigt att så mycket prat om föräldraskap handlar om förskolebarn. I min mening och erfarenhet föräldraskapets minst utmanande tid, men framförallt den minst typiska tiden. (Jag har vuxna barn nu, och det kommer jag ju att ha tills jag dör, troligen i flera decennier.)

Ja, jag tänkte permanent i form av att de förhoppningsvis överlever oss. Småbarnsåren är ju som du säger en väldigt kort tid sett till hela den tid som en vanligtvis är förälder.

 

[Palermo]

Ja, jag tänkte permanent i form av att de förhoppningsvis överlever oss. Småbarnsåren är ju som du säger en väldigt kort tid sett till hela den tid som en vanligtvis är förälder.

Det förstod jag!

 

[soom]

@Voeux även jag uppskattar dina inlägg mycket. Du är bra på att fånga små glimtar av livet, att se det stora i det lilla. Dina inlägg är insiktsfulla, reflekterande, nyanserade.

Ta hand om dig

 

[Praefatio]

@Voeux även jag uppskattar dina inlägg mycket. Du är bra på att fånga små glimtar av livet, att se det stora i det lilla. Dina inlägg är insiktsfulla, reflekterande, nyanserade.

Ta hand om dig

100% medhåll! @Voeux är en uppenbart lyhörd och reflekterande person som brukar göra väldigt fina reflektioner i alla möjliga diskussioner.