Eller man har olika prioriteringar och önskemål. Skulle jag koppla till Hellquists krönika, så tycker jag nog att jag ser betydligt fler familjer med ett barn, än med två, där föräldrar och barn verkar ha just roligt. Ett barn kräver ju en väldigt mycket mindre omfattande barnanpassning av livet än vad två eller fler barn gör. Med två vuxna och ett barn, kan alla i familjen rätt lätt få den plats de behöver.
Jag minns tiden med ett litet barn som ofta rolig, utmattad som en trasa var jag i princip aldrig. Lite mer sömnbrist än önskvärt i förkylningstider, kanske. Men små barn har ju rätt enkla behov överlag.
Det du å andra sidan beskriver
@Voeux låter ju som en helt extrem utmaning från början till slut. Det låter ärligt talat inte just roligt. Fyllt av känslor, absolut, men det låter inte som att känslan av att ha jättekul direkt dominerar? Om man längtade efter barn, och allt tydde på att längtan var förgäves, så hade det väl inte varit konstigt om det du skriver här hade gett en en hel del att fundera på? (För att jämföra med det Hellquist ser av andra.)
(Då var tonårstiden betydligt svårare, absolut föräldraskapets svåraste tid för mig. Trots att barnet enbart hade den sorts bekymmer man kan förvänta sig, inget anmärkningsvärt. Men fy fan!)