Hanna Hellquist: "Varför verkar så få föräldrar ha roligt med sina barn? (utbruten)

[Voeux]

Det gjorde mina föräldrar med för mina syskon, tills mina syskon blev sura på mina föräldrar, nu har dom insett att dom gick på knäna och aldrig hade någon ledig tid för att dom behövde hjälpa till med mina syskons barn hela tiden. Dom är lättade över att dom inte får passa barnen längre för att dom vill kunna få återhämtning eller pyssla med saker dom tycker är kul och givande som att renovera sitt hus och fixa i trädgården osv. Så visst det fungerar väl att ha sina föräldrar som barnvakter och att dom ska ställa upp hela tiden, men det är på bekostnad av deras egna liv.

Fast att det var så för er betyder inte är så för alla mor- och farföräldrar. Vi har absolut noll förväntningar på dem, men de har valt att de vill få mycket tid med sina barnbarn, och jag tycker att det är fint både för dem och barnen att de får en nära relation.

Vi skulle kunna diskutera hur länge som helst om man lyfter enskilda familjer, för den var det si och för den var det så. Jag lyfte en tanke på ett generellt plan. Att bo flera generationer ihop är inte unikt varken i historien eller världen idag.

 

[gulakatten]

@Voeux Jag gillar också tanken på flera vuxna runt barnen . Skulle dock hellre såga av mig ena handen än att bo i generationsboende . Vi vill ju liksom leva våra liv, ha vårt, vår lilla familj. Jag älskar att farmor och farfar är så bra med vår dotter och skulle älska att bo nära dem, så dottern kunde kila över själv. Men jag vill helt klart att jag och maken och våra barn är en egen liten familj som i första hand tar hand om vårt. Allt annat är bara en bonus .

 

[Lingon]

Jo, men nu pratade jag lite generellt om att det kanske skulle vara ett hjälpsamt system. Att det inte skulle vara det för just dig eller för någon annan är en annan sak.

Personligen tycker jag det är fint att barnen har fler vuxna nära.

Ja, det är klart att det skulle vara det. Men vill mor- och farföräldrar verkligen det? Kan man verkligen kräva det av dem? Att behöva bli småbarnsföräldrar igen (även om det är på deltid) är det ju inte alla som vill ägna sitt liv åt när deras egna barn blivit vuxna. Jag ser personligen fram emot perioden från det att mitt barn blir vuxen och självständig tills jag är för gammal för att göra det jag vill, när jag vill det. Man vet ju inte hur många bra år man får innan man blir sjuk, gammal och inte orkar göra det man vill längre.

 

[Voeux]

@Voeux Jag gillar också tanken på flera vuxna runt barnen . Skulle dock hellre såga av mig ena handen än att bo i generationsboende . Vi vill ju liksom leva våra liv, ha vårt, vår lilla familj. Jag älskar att farmor och farfar är så bra med vår dotter och skulle älska att bo nära dem, så dottern kunde kila över själv. Men jag vill helt klart att jag och maken och våra barn är en egen liten familj som i första hand tar hand om vårt. Allt annat är bara en bonus .

Jag skulle kunna tänka mig en stor gård där alla bor i varsitt hus Så skulle man kunna ha höns och hund som springer emellan, så skulle alla kunna få ha sitt egna privatliv, intressen och familj men man liksom hjälps åt lite där det behövs med både gård, barn, djur, handla osv. Fattar att det skulle kunna bli fullkomligt pannkaka i praktiken men i fantasin är det himla mysigt! Så skulle det vara enklare att se efter föräldrarna när de blir gamla också.

 

[Scata]

Som sagt, åter igen, det handlar inte om ämnet utan om att jag tycker att krönikören skriver på ett oschysst sätt. Har det inte framkommit tillräckligt tydligt ännu? Att det finns andra val än att ha barn och att de är bättre för många är väl ganska givet.

Jag har inte läst krönikan, jag läser inte krönikor alls. Av den uppenbara anledningen som du reagerat på. Dom VILL provocera, dom VILL få andra att bli upprörda - den har tydligen blivit det "nya" (sen 10-15 år tillbaka) sättet att skriva krönikor på - och det är oerhört tröttsamt.

Precis som du reagerat på - varför kan vi inte vara snälla mot varandra?
Skriva snälla, humoristiska krönikor igen? Ska man vara upprorisk och vilja ha debatt så tycker jag man kan vända det mot de styrande och mot de som frammanar riktiga orättvisor i samhället. Men det är svårt och kräver mod...
Att ge sig på småbarnsföräldrar känns futtigt! Lätta poäng att få igång en debatt = i min värld en dålig krönikör (vilket Hanna inte borde vara, men tydligen är).

Alla som har/har haft små barn VET hur upp och ner de åren är - så ÄR det för alla. Jag kunde (med ironi) säga att jag ville sätta ut min avkomma till vargarna i skogen vissa dagar. Betyder det alla dagar? Nej långt därifrån. Älskade jag mitt barn när jag sa så - självklart gjorde jag det!!

När de första 5 åren gått så kan man börja skratta åt det, när man är mitt i det - not so much!!

 

[gulakatten]

@Voeux Haha vi har väldigt olika drömscenarion märker jag .

 

[Voeux]

Ja, det är klart att det skulle vara det. Men vill mor- och farföräldrar verkligen det? Kan man verkligen kräva det av dem? Att behöva bli småbarnsföräldrar igen (även om det är på deltid) är det ju inte alla som vill ägna sitt liv åt när deras egna barn blivit vuxna. Jag ser personligen fram emot perioden från det att mitt barn blir vuxen och självständig tills jag är för gammal för att göra det jag vill, när jag vill det. Man vet ju inte hur många bra år man får innan man blir sjuk, gammal och inte orkar göra det man vill längre.

Nej men snälla, vem har sagt något om att kräva? Det är ingen som kräver något av någon. Jag har väl aldrig förespråkat att folk inte skulle ha fri valfrihet över sina egna liv?

Det är så typiskt. Man spekulerar lite kring hur andra samhällen skulle kunna se ut i sammanhanget och det ska genast handla om att kräva att de stackars mor-och farföräldrarna ska börja slita igen mot sin vilja. Vem vet, många kanske skulle tycka att det vore super men man gör det inte eller tänker inte på det på grund av samhällsnormer. Jag tyckte att det var en intressant tanke att lyfta. Min egen mamma har uttryckt att hon gärna vill vara med så mycket hon får, och så mycket hon hinner och orkar, nu när småbarnsåren går så snabbt förbi och kommer sen inte tillbaks. Jag tror jag kommer känna likadant om mina barn får barn en dag. Så är vi, men andra vill annat och det finns inget rätt eller fel.

 

[vemsomhelst123]

Därför att jag inte ser meningen i att vara oschysst, särskilt inte mot folk som uppenbarligen redan är utmattade. Att vår glädje tillsammans med barnen ifrågasätts för att vi inte ler samtidigt som vi drar vagnen genom snöslask. Jag tycker att vi redan har oerhört höga krav på oss, som krönikören själv berör vid i sin text. Att vara både bra föräldrar och försörjare, och vi dras med ett konstant dåligt samvete över att vi inte orkar eller kan vara ännu mer för våra barn. Trots att vi redan ger så mycket att vi fullkomligt brinner upp. Förmodligen för att vi älskar dem så förbaskat jäkla mycket. Jag tror att de flesta utav oss ger precis allt vi har men läser man krönikor, sociala medier och forum så är det aldrig nog.

Jag kan se syftet med provokation i andra diskussioner, men ser inte meningen här. Kan vi inte i stället vara snälla mot varandra. Barnlösa, barnfria, föräldrar. Vi behöver inte tjafsa.

Säger du och lägger in en fu smiley mot krönikören uppenbarligen berör hon ju. Och kanske har hon till viss del rätt?

 

[vemsomhelst123]

Fast det blir ju ett väldigt märklig utgångspunkt att ansvaret ska ligga på läsaren att "avkoda" skribentens syfte på det viset istället för att ansvaret ska ligga på skribenten i vad man faktiskt formulerar. För det tidigare fungerar ju uppenbarligen inte. Det är ju bara att titta på vilket kommentarsfält som helst på nätet för att inse att folk inte reflekterar utan sväljer andras texter med hull och hår, och så är liknande texter en sanning.

Nej man ska ju bli provocerad. Och varför blir man det då? Jag blev det inte (men mitt barn kollar heller inte på skärm på Ica). Det gör mig inte till en bättre förälder alls, men om det finns en poäng så gick den uppenbarligen fram.

 

[vemsomhelst123]

Vad skönt för dig.

Ja verkligen. Tycker inte den är så himla stressig nu heller. Det blir vad man gör det till på något sätt.

 

[Voeux]

Säger du och lägger in en fu smiley mot krönikören uppenbarligen berör hon ju. Och kanske har hon till viss del rätt?

Jag ser inte problemet med motreaktion när någon är taskig. Men som jag också skrev är det i ljuset av en utav höstens svåraste dagar, och jag har snälltolkat därefter.

 

[gulakatten]

Fast så kan jag också tänka, att jag skulle verkligen inte vara särskilt glad om jag hade fler barn. Jag har bara ett och när vi har diskuterat fler har vi också hamnat i precis det, det verkar väldigt jobbigt och inte värt det för oss. De flesta runt om oss med två eller fler är trötta och det är alltid konflikter (det är det ju såklart inte, men det är alltid otroligt mycket mer konflikter än vad mina öron och tålamod orkar med) och det verkar inte bli bättre förrän ungarna är i övre tonåren beroende på vilka problem som dyker upp då.

Det här är lite OT men jag har funderat på det här. Vi velade fram och tillbaka rätt länge gällande om vi skulle försöka få ett barn till och det var verkligen inte självklart att det skulle bli så. Om föräldrar generellt sett klagar mycket så är det än värre med föräldrar till mer än ett barn. Det låter ofta så sanslöst bedrövligt bara, en miserabel tillvaro som man sen stryker över med att allt är värt det när man ser syskonkärleken mellan barnen (ofta då mellan väldigt små barn där den stora gör någon gest som föräldrarna tolkar som kärlek). Och var relationerna ojämställda när första barnet kom verkar det bli än värre när tvåan kommer.

Så jag fattar vad du menar. Vi har varit väldigt lyckliga och tacksamma föräldrar hittills och jag hoppas att vi slipper hamna i ett totalt miserabla träsk när barn nummer två kommer. Dvs lite samma tankar som snurrade hos mig när vi försökte få första barnet snurrar även nu.

 

[Lingon]

Fast så kan jag också tänka, att jag skulle verkligen inte vara särskilt glad om jag hade fler barn. Jag har bara ett och när vi har diskuterat fler har vi också hamnat i precis det, det verkar väldigt jobbigt och inte värt det för oss. De flesta runt om oss med två eller fler är trötta och det är alltid konflikter (det är det ju såklart inte, men det är alltid otroligt mycket mer konflikter än vad mina öron och tålamod orkar med) och det verkar inte bli bättre förrän ungarna är i övre tonåren beroende på vilka problem som dyker upp då. Det är inte en dömande tanke för mig, jag har full förståelse för att det är så och att det är värt det för andra, utan mer en reflektion över att man väljer eller väljer bort något och är man i läget att man funderar på att försöka välja barn (jag tror baserat på vad jag läst tidigare att det här är en stor fråga för personen och eventuellt en stor sorg att det kanske inte blir barn) så tycker jag det är fint att man kan dela de reflektionerna, det kanske hjälper någon ofrivilligt eller frivilligt barnlös att känna tröst att man är fler. För även om vi är trygga i beslutet att bara ha ett barn så är det nog något som alltid kommer gnaga lite i mig att det är så, och i min sambo med tror jag, kanske mer i honom.

Jag känner verkligen igen mig i ditt inlägg. Jag har ett barn. Tanken på ett till känns övermäktig och fullständigt ointressant. Just för att jag då skulle behöva välja bort sånt som jag inte vill välja bort. Tanken att börja om från början med bebis är helt otänkbar för mig!

Jag är glad att jag fått uppleva graviditet, förlossning och att jag har ett underbart barn. Men det räcker. Nu vill jag göra annat. Uppleva annat i livet.

 

[Manji]

Det var Hanna Hellquist som skrivit flera krönikor om hur hon kämpar med ofrivillig barnlöshet, IVF, infrysta ägg och missfall, senaste krönikan på temat handlade om hennes resa till Cypern för en IVF-behandling. Hon försöker få barn på egen hand och hennes tankar handlar ständigt om alla olika aspekter på barn och föräldraskap, krönikan vars rubrik du läste ska nog ses i ljuset av det.

Jag kan inte läsa den pga plusartikel så jag kan inte uttala mig om just den.

Men ett problem jag upplever med folks åsikter om föräldrar och föräldraskap är att de baserar sin åsikt på en promille av ett helt föräldraskap. Sen går de och krigar på facebook om usla föräldrar och uselt föräldraskap.

Bara för att jag ser ut att vara trött och uttråkad med ett barn som fibblar på min telefon medan jag väntar i kön, betyder det inte att det alltid är så. 5 min innan kanske mitt barn hade världens härdsmälta som verkligen tog musten ur oss båda. 10 min innan kanske vi hade jättekul tillsammans och pratade om vad tacobröd är gjort av.

Sen är det ju så att folk generellt tål varken busiga barn, sura barn, ledsna barn eller barn som "hålls nöjda". De ska inte vara på förskolan medan man gör (tråkiga) ärenden men de ska inte heller mer än existera i det offentliga rummet. Tyst, stilla och ostimulerade.

 

[vemsomhelst123]

Jag skulle kunna tänka mig en stor gård där alla bor i varsitt hus Så skulle man kunna ha höns och hund som springer emellan, så skulle alla kunna få ha sitt egna privatliv, intressen och familj men man liksom hjälps åt lite där det behövs med både gård, barn, djur, handla osv. Fattar att det skulle kunna bli fullkomligt pannkaka i praktiken men i fantasin är det himla mysigt! Så skulle det vara enklare att se efter föräldrarna när de blir gamla också.

. Så lever vi på somrarna (och emellanåt) i några veckor, jag behöver semester efter 1 vecka. Men jag fattar tanken, den är god. Men den bygger ju ännu mer på att alla vill hjälpas åt om det ska ge något åt varje familj och då kan man inte riktigt ha det där privatlivet…

 

[vemsomhelst123]

Jag kan inte läsa den pga plusartikel så jag kan inte uttala mig om just den.

Men ett problem jag upplever med folks åsikter om föräldrar och föräldraskap är att de baserar sin åsikt på en promille av ett helt föräldraskap. Sen går de och krigar på facebook om usla föräldrar och uselt föräldraskap.

Bara för att jag ser ut att vara trött och uttråkad med ett barn som fibblar på min telefon medan jag väntar i kön, betyder det inte att det alltid är så. 5 min innan kanske mitt barn hade världens härdsmälta som verkligen tog musten ur oss båda. 10 min innan kanske vi hade jättekul tillsammans och pratade om vad tacobröd är gjort av.

Sen är det ju så att folk generellt tål varken busiga barn, sura barn, ledsna barn eller barn som "hålls nöjda". De ska inte vara på förskolan medan man gör (tråkiga) ärenden men de ska inte heller mer än existera i det offentliga rummet. Tyst, stilla och ostimulerade.

Jag har aldrig upplevt att barn inte får plats under offentliga rummet. Jag tycker mitt barn får orimligt mycket plats. Men barnet har heller aldrig fibblat på min telefon i offentliga sammanhang. Inget dömande utan kanske mer en reflektion. Barnet får fibbla mycket med skärm men jag har inte öppnat dörren för att göra det i köer än.

 

[jeennnnyy]

Nej men snälla, vem har sagt något om att kräva? Det är ingen som kräver något av någon. Jag har väl aldrig förespråkat att folk inte skulle ha fri valfrihet över sina egna liv?

Det är så typiskt. Man spekulerar lite kring hur andra samhällen skulle kunna se ut i sammanhanget och det ska genast handla om att kräva att de stackars mor-och farföräldrarna ska börja slita igen mot sin vilja. Vem vet, många kanske skulle tycka att det vore super men man gör det inte eller tänker inte på det på grund av samhällsnormer. Jag tyckte att det var en intressant tanke att lyfta. Min egen mamma har uttryckt att hon gärna vill vara med så mycket hon får, och så mycket hon hinner och orkar, nu när småbarnsåren går så snabbt förbi och kommer sen inte tillbaks. Jag tror jag kommer känna likadant om mina barn får barn en dag. Så är vi, men andra vill annat och det finns inget rätt eller fel.

Jag tycker att mor- och farföräldrars engagemang är intressant. Jag hade trott att mina föräldrar skulle vilja hjälpa till mkt, eller åtminstone spendera mkt tid med sina barnbarn innan vi fick barn. Det har visat sig att de faktiskt inte är särskilt intresserade alls, trots goda förutsättningar (de är pigga, pensionärer, bor periodvis åtminstone nära, gillar barn). De hjälper typ inte till alls, vill umgås med oss alla nån gång i månaden men det är ju liksom knappast avlastning…
Jag tycker nästan alla mina kompisar säger samma, deras föräldrar är inte särskilt intresserade. Har börjat fundera på om det är en generationsgrej…

 

[vemsomhelst123]

Jag känner verkligen igen mig i ditt inlägg. Jag har ett barn. Tanken på ett till känns övermäktig och fullständigt ointressant. Just för att jag då skulle behöva välja bort sånt som jag inte vill välja bort. Tanken att börja om från början med bebis är helt otänkbar för mig!

Jag är glad att jag fått uppleva graviditet, förlossning och att jag har ett underbart barn. Men det räcker. Nu vill jag göra annat. Uppleva annat i livet.

Så är det för mig med. Min sambo hade nog gärna haft fler barn. Men det kanske är därför jag inte blir det minsta provocerad av krönikan, den rör mig liksom inte eftersom min roll i livet inte är mamma annat än till mitt barn, jag har aldrig varit ”mamma” och var väldigt lite mammaledig, många av mina vänner blev mammor när de fick barn, jag blev aldrig det. (Nu kommer folk explodera tror jag..)

 

[Lingon]

Så är det för mig med. Min sambo hade nog gärna haft fler barn. Men det kanske är därför jag inte blir det minsta provocerad av krönikan, den rör mig liksom inte eftersom min roll i livet inte är mamma annat än till mitt barn, jag har aldrig varit ”mamma” och var väldigt lite mammaledig, många av mina vänner blev mammor när de fick barn, jag blev aldrig det. (Nu kommer folk explodera tror jag..)

Jag förstår vad du menar. Jag är ju fortfarande jag primärt.

 

[Voeux]

Jag tycker att mor- och farföräldrars engagemang är intressant. Jag hade trott att mina föräldrar skulle vilja hjälpa till mkt, eller åtminstone spendera mkt tid med sina barnbarn innan vi fick barn. Det har visat sig att de faktiskt inte är särskilt intresserade alls, trots goda förutsättningar (de är pigga, pensionärer, bor periodvis åtminstone nära, gillar barn). De hjälper typ inte till alls, vill umgås med oss alla nån gång i månaden men det är ju liksom knappast avlastning…
Jag tycker nästan alla mina kompisar säger samma, deras föräldrar är inte särskilt intresserade. Har börjat fundera på om det är en generationsgrej…

Det är mycket möjligt. För mig var det tvärtom, mamma har berättat mycket om hur tufft hon tyckte att det var med småbarn och att hon absolut inte ville ha fler trots att pappa ville. Hon har heller aldrig nämnt eller frågat om barnbarn. Så jag har trott att hon kanske inte skulle vara så intresserad av småbarnslivet igen, och blev förvånad över att hon vill vara så stor del av barnens liv nu.

Givetvis ska man ha stor respekt åt båda håll. Ingen har rätt att pressa någon till att ge dem barnbarn, eller rätt att förvänta sig stort engagemang från mor- och farföräldrar.