Ett skall i fjärran

[MrsScabtree]

Sv: Ett skall i fjärran

kl

Idag är det två dagar sedan Harley vandrade vidare. Det är så tomt och tyst i vår lägenhet att det inte är klokt. Det är ingen liten herre som domderar och pockar på uppmärksamhet, ingen som fjantar sig med att torka skägget på mattorna eller roar sig med att skälla på en under en stund. Puh, det är tomt vid fötterna när man ska sova, och inga gamla ben i kläderna som man fått i "present" när han inte orkat äta upp. Jag har fortfarande ingen direkt ångest, allt kändes rätt..men det är gapande tomt. Jag har dragit mig från att plocka undan hans saker..men det måste jag nog göra ikväll.
Jag saknar honom så, hans lukt och att klappa honom eller att bara ha honom brevid sig i soffan...men vi repar oss här hemma. Det går sakta, men säkert framåt innan såren läkt.

 

[Glimfeather]

Sv: Ett skall i fjärran

Fy vad sorgligt

Många kramar från mig och Sirius

 

[escodobe]

Sv: Ett skall i fjärran

Så tråkigt :-(
Jag är lite sen i hälsningen, jag såg tråden när den postades men orkade inte svara eftersom Brutus var inlagd akut... Men han mår fint och vi minns lille tuffe Harley.

 

[Ämelie]

Sv: Ett skall i fjärran

Lilla vackra Harley!
En hund som berört mig mycket, trots att jag bara sett bilder på honom. Han verkade ha en stor och härlig personlighet. Jag hoppas innerst inne att jag och min Glenn får lika fina och många år som ni verkar haft tillsammans.

*Massor med tröstkramar*

 

[MrsScabtree]

Sv: Ett skall i fjärran

Tack igen allihop.

Sörjandet verkar ha kommit i efterhand...tomrummet hemma blir liksom inte bättre. Det blir värre. Jag känner att jag klarar det här, men jag är amputerad.
Såhär i efterhand känner jag vad viktig han var för mig. Jag gråter inte så mycket, jag känner mig mest bara nedstämd. Tom och kall. Urgröpt.
Jag vet att han har det bra nu, det är inte det. Det är att han fattas mig.

 

[TwiggyM]

Sv: Ett skall i fjärran

Lite i efterhand men: Jag beklagar Lina, jag blir alldeles tårögd när jag läser dina inlägg. Det känns alltid hemskt på sätt och vis även om man vet att man tog helt rätt beslut. Mymlan var ju också sådär glad in i det sista. Galopperade emot veterinären med viftande svans då hon kom med sprutan...ändå kände vi att det var rätt beslut hur ont det än gjorde.

 

[MrsScabtree]

Sv: Ett skall i fjärran

Tack Natta, jo jag vet. Det kändes som ett rätt beslut och det lugnar, men det är ju saknaden. Jag minns Mymlan, var hon någonsin på dåligt humör den hunden?

 

[Kilauea]

Sv: Ett skall i fjärran

Jag minns att tomheten faktiskt kom som en chock för mig efter att vår gamling fick somna in i höstas.
Det blev ett stort hål inombords, eller hur man ska förklara det.
Har faktiskt inte gått över än, även om det minskat.

Tänker på er!

 

[Abova]

Sv: Ett skall i fjärran

Tack igen allihop.

Sörjandet verkar ha kommit i efterhand...tomrummet hemma blir liksom inte bättre. Det blir värre. Jag känner att jag klarar det här, men jag är amputerad.
Såhär i efterhand känner jag vad viktig han var för mig. Jag gråter inte så mycket, jag känner mig mest bara nedstämd. Tom och kall. Urgröpt.
Jag vet att han har det bra nu, det är inte det. Det är att han fattas mig.

Min vackra lojala vän fick efter 13 år tillsammans hastigt somna in igår, och fast jag är trygg i mitt beslut gör det mig så fruktansvärt ont att det stundom känns som att hjärtat skall brista.
Jag vet hur du känner men jag har inget tröstande att säga annat än att jag vet av erarenhet att tiden lindrar, men det är så tomt, så tomt utom dom.

Man hör deras steg, deras andetag, deras säregna ljud hela tiden.
Jag kommer på mig själv att öppna bakluckan på bilen av vana, bara för att lamslås av sorgen att ingen hund längre finns där, och inatt vaknade jag flera gånger av förvirringen att han inte fanns brevid mig när jag sträckte ut handen, innan jag mindes.

Du skrev det själv och jag håller med, man går hela tiden omkring med just den tanken " du fattas mig"

 

[Svarta Sara]

Sv: Ett skall i fjärran

Tack igen allihop.

Sörjandet verkar ha kommit i efterhand...tomrummet hemma blir liksom inte bättre. Det blir värre. Jag känner att jag klarar det här, men jag är amputerad.
Såhär i efterhand känner jag vad viktig han var för mig. Jag gråter inte så mycket, jag känner mig mest bara nedstämd. Tom och kall. Urgröpt.
Jag vet att han har det bra nu, det är inte det. Det är att han fattas mig.

Förstår precis vad du menar...det är exakt en månad sen jag själv behövde ta beslutet och denna tystnad och saknad är bedövande spelar liksom ingen roll att man vet att man gjort rätt. Tröstkramar