Dansk vadsomhelst: skräck. Jag blir så totalt skräckslagen när jag hör danska. Dels för att jag VERKLIGEN INTE förstår, och dels blivit så fruktansvärt dåligt bemött av danskar. Det har verkligen satt sig psykiskt på mig så till den grad att jag nog kommer att vägra danskar i vården så länge jag är medveten om min omgivning. Jag får än idag panikkänslor när jag tänker på det.
"Vanliga" läkare på typ VC bryr jag mig inte om namn, kön, ursprung så länge denna inte är just dansk/pratar med dansk brytning. Har gärna med studenter och ska det lämnas blodprover får dom mer än gärna fixa det. Jag är perfekt första-nåldocka. Lättstucken och hetsar inte upp mig om blåser sprutar
På psykiatrimottagningar har jag nog inte haft en svensk läkare på hur många år som helst men kommer nog höra mig för nästa gång om det inte finns. Är jag det minsta i obalans så är det som att jag tappat halva hörseln samt att jag har jättesvårt för att komma ihåg mötet. Lägg på kraftig brytning och jag varken hör där och då eller minst det efteråt. För efter att ha frågat "va?" Tre-fyra gånger, var och varannan mening så ger jag i princip upp och vill bara få det överstökat. Är jag däremot lugn och så innan mötet så är det inga som helst problem, men det är ju inte direkt normaltillståndet när jag är där.
Gynekolog har jag aldrig fått ngn manlig, men ser nästan fram emot det. Har dock aldrig haft några problem med att gå dit eller mött ngn otrevlig. Dom senaste åren har jag blivit oerhört förtjust i dom jAg träffat att jag velat bli vän med dom.
Går ytterst sällan till frisör så har inga preferenser alls. Heter hon Agda, Angelika eller Björn så spelar det inte så stor roll.