Råd inför fruktansvärt tufft beslut

[Tingeltangel]

Vi har beslutat att inte genomgå operationen igen. Min sambo var väl redan färdig i sitt beslut, men jag bestämde mig i lördags. Även om jag kanske undermedvetet vetat var jag stått i frågan så krävdes det några dagar för det att sjunka in.
Jag var i totalt upplösningstillstånd, grät konstant hela dagen, och jag har ännu inte kunnat jobba. Det senaste året har varit fullt av stress och jag har bara kört på i 150, så det här var nog dödsstöten tror jag.

Vi har börjat ge honom smärtstillande, så vi får se hur det utvecklar sig. Enligt den senaste kirurgen behöver han belastning på benet, förmodligen i det fall vi skulle operera igen. Men vi har beslutat att fortsätta simma med honom, ta långpromenader i den takt benet klarar av och försöka spåra med honom. Inget av det skadar så länge han inte får ont, och han fullkomligt älskar det.
Någonting i mig vill inte acceptera att protesen släpper så länge det inte syns, utan snarare tro att det har med muskulatur att göra. Jag vet inte om det har att göra med alla tidigare vändor med feldiagnoser eller ett panikartat försök från kroppen att inte vilja inse vad som händer.

Det blir oavsett ingen operation, och om medicinen fungerar så får han åtminstone en sista tid där han fått göra allt han tycker är roligt.

Tufft men klokt heartheart