Hej alla. Jag är i en av mina värsta kriser. Jag behöver peppning och råd. Varning för långt inlägg.
Jag och min, sen tre år, sambo är i 45-års åldern. Vi har i mitt tycke haft ett väldigt bra förhållande, vi är bästa vänner och vi har väldigt roligt ihop. Jag själv är sedan tidigare relation kanske något skadad, jag har svårt att prata om vad jag själv känner och tycker. Jag har en historik av att bli bryskt avvisad och lämnad när jag berör något som känns fel. Jag har också lätt att "höra" kritik mot mig själv och blir lätt att känna mig värdelös och otillräcklig. Jag bryter ihop lätt och gråter hejdlöst. Min sambo är däremot mycket analytisk och har lätt att sätta ord på sina känslor. Det här har varit ett problem för honom, "vi kan ju aldrig diskutera något utan att du blir ledsen".
Vårt sexliv har inte varit bra under mycket lång tid, det erkänner jag. Jag har inte vågat yppa det som känts fel (av rädsla att han ska ta det fel-vilket visade sig vara obefogat).
För två månader sen kommer han hem och säger att han förälskat sig sedan 13 veckor i en kvinna han har kontakt med via jobbet. Jag förklarar att jag förstår att det kan hända, och det viktiga är ju vad man väljer att göra av det. Han säger att han inte vet vad det betyder, mer än att vi har haft det så dåligt (av ovanstående orsaker).
I slutet av april kommer han hem sent en kväll och erkänner att han träffat henne "för att ta reda på mina känslor" och vill att vi flyttar isär. Det som komplicerar saken (för honom) är att hon är syrisk muslim, och just därför tror jag honom när han säger att de inte gjort något fysiskt. De har däremot haft relativt mycket kontakt per sms och telefonsamtal. Han tycker att han gjort mig så illa att det är bättre vi gör slut.
Jag blir/är helt förkrossad. Bryter ihop och får inte mycket sagt. Jag vill inte förlora honom! Jag får bo hos en arbetskamrat några dagar och med lite distans så diskuterar vi och jag ber honom att stanna, vilket han går med på. Många dagar följer där vi båda gråter, pratar och reder i vårt förhållande och jag vågar äntligen berätta vad som varit fel för mig i sängen. (Här hör till saken, att han först inte tror mig "en sån liten sak kan inte spela så stor roll".) I affekt så hävdar han att han inte har lust att ändra på sig - men senare ber han om ursäkt och vill ge oss en chans.
Min tillit har ju däremot fått sig en rejäl törn. Han påstår att han inte vet hur hon känner för honom, och att han inte alls kände så mycket som han trott när han väl träffade henne, vilket jag betvivlar. Jag ber honom att att avsluta kontakten med den här kvinnan, radera henne ur telefon och mail, ta bort kort på henne ur datorn - han vägrar. Han tycker tom att vi borde kunna ha en gemensam kontakt med henne, bjuda hem henne och hjälpa henne tillrätta i Sverige (för hon är såå ensam). "Ni skulle säkert komma bra överens". Han vägrar visa mig vem hon är på korten (det är gruppbilder) och hävdar att jag inte har att göra med hans minnen - och att raderade nummer och mailadresser i sig inte borde vara någon som helst garanti för mig. Sånt går ju att ta reda på igen (och det har han ju rätt i). Jag blev tvungen att acceptera det även om det sitter en tagg i bröstet. Han lovar mig sedan att om hon hör av sig ska han hålla kontakten på en neutral nivå, han ska inte träffa henne eller själv ta kontakt.
När jag sedan upptäcker att han långt tidigare vid något tillfälle använt min dator för att logga in på båda sina mailkonton(även jobbmail), blir frestelsen alltför stor... Men han har noll och ingen alls kontakt, eller något skumt för sig alls efter deras sista samtal (som jag bad att få höra, men inte fick, där han skulle förklara att de inte kunde ses mer).
Nu följer några väldigt bra veckor, jag känner att det här kan gå vägen, vi har fantastiskt sex och vi gör väldigt roliga saker tillsammans.
En natt när jag inte kunde sova, fick jag för mig att leta efter våra räkningar, som finns på skrivbordet. Jag hittade dem inte(trött och letade dåligt), men däremot hittade jag ett papperskopierat kort där hon är med! På vårt skrivbord! Jag fick tokspel, rev sönder bilden, slet upp sovrumsdörren och skrek åt honom, kastade remsorna på sängen! (Inte så klokt kanske, men blev såå arg) Han blir chockad, rädd och fattade inte alls var jag hittat den... Tyckte att jag verkade mer eller mindre galen och påstod sig bli rädd för vad som mer kunde utlösa en sån reaktion hos mig. Vi blir inte sams, jag ber om ursäkt för att jag väckte honom så drastiskt. Jag blir oerhört ledsen för att han blev så otillgänglig och sluten. Jag gråter hejdlöst. Nu kommer han kanske att vilja lämna mig igen, tänkte jag.
Nästa dag kommer chocken... På jobbet har han tydligen en kvinnlig arbetskamrat som han anförtror sig till. Jag förstår på konversationen att de träffas och pratar. Hon har skickat (just den dagen efter att vi bråkat) ett mail där hon ber honom om hjälp med en uppgift "så ska jag ordna en snygg tjej till dig" och han svarar "en snygg tjej vill jag ha, gärna i plural".
När han kommer hem är det illa. Han säger att han blir rädd för mina reaktioner och om jag känner så mycket bitterhet och ilska borde jag dra konsekvenserna av det och göra slut. Han vill inte leva med att jag tvivlar på honom. (Jag nämner inte ett ljud om vad jag vet, och försöker intala mig att de har en chargong på jobbet och att det nog inte betyder så mycket). Jag känner mig tvingad att göra slut och ber honom säga upp lägenheten. Han vill att vi blir särbos, men att vi ska vara överens. Jag blir då helt förkrossad och ber honom åter om att ge oss en chans. Särbo är lika med helt slut för min del... Han påstår att han vill stanna hos mig återigen och att han älskar mig så mycket.
Hoppet tänds.
Dagen efter har han fått mejl från "förälskelsen". I och för sig väldigt formellt och han svarar lika formellt. "Hur mår du- jag mår bra" ungefär.
Jag förväntar mig ju nu att han ska berätta om kontakten. Tror ni han gör det? Icke!
Jag har nu bokat tid hos terapeut för att försöka reda ut mig själv och mina känslor och få hjälp att återvinna tilliten. Sambon säger att han är beredd att gå i parterapi och att han vill att vi ska få det bra.
Jag vet att jag gjort fel som läst mejl (och skulle förmodligen förlora honom för alltid om han fick veta) och jag vet att jag måste sluta läsa för att på riktigt kunna satsa på oss. Men det är så svårt just nu! Innerst inne vill jag konfrontera honom med vad jag vet och verkligen få veta hur mycket han är beredd att göra för att det ska fungera mellan oss. Å andra sidan läker ju tiden många sår och om vi kommer så långt som till terapin så kanske det är möjligt för mig att släppa det här. Jag vill ju kunna göra det, samtidigt som jag inte vill bli lurad...
Finns det nån klok som kan reda i mina tankar?
