Erfarenheter av relationer där man har väldigt olika syn (religion)

[Enya]

Och här blir det komplicerat.
Därför att du inte bemöter tankarna utan i stället tycker att religionen inte får ifrågasättas.
Du ser själva ifrågasättandet som respektlöst.
Vilket bekräftar upplevelsen av att tro är så heligt att den inte får kritiseras eller diskuteras.

Att ifrågasätta någons tro är inte respektlöst. Att tala nedsättande om någons tro är respektlöst. Att kunna diskutera tro och religion utan att använda nedsättande ord om de som tror skulle jag gärna göra, det sker aldrig utan trådarna slirar in på nedsättande ord om troende. Och på det de tror på.
Jag pratade om min tro med psykoterapeuten på vc, som är troende, det var intressant och svårt, nervöst. Jag har aldrig kunnat, fått prata om den, öppet. Har mötts av nedsättande ord, skratt och hån sedan jag var barn. Generellt anses det atten troende inte får inte komma dragande med sin tro, det stör. Om man struntar i att fastna på Bibeln, krig, Noahs Ark, "gubbe på moln", sagor osv som oftast kommer i ljuset, och går bortom den biten så tror jag det finns mycket gemensamt hos en som tror och en som inte gör det.

Tro är heligt för den som tror, att komma med nedsättande ordval när man ska samtala om den är inte att respektera personen som tror och då möter man nog gärna motståndet som att "tro är så heligt att det inte får ifrågasättas".

 

[Inte_Ung]

Alternativt att han har blivit så skrämd under sin uppväxt att han får ångest och tror att något hemskt kommer hända honom om han tar del av vissa saker.

Javisst Ja, Den aspekten måste ju tas med.
Den är ju oerhört svår att hantera för alla inblandade.
Rädslor för sådant som rent objektivt inte är farligt.

Jag ser också rädsla för straff från familjen och det religiösa samfundet om man tittar på fel saker som ett reellt problem.

 

[Inte_Ung]

Fantastiskt inlägg.

Jag hade velat hälla gillanden på ditt inlägg.
Men får gilla så här i stället.
Oerhört träffsäkert och väl beskrivet.

 

[Inte_Ung]

Tro är heligt för den som tror, att komma med nedsättande ordval när man ska samtala om den är inte att respektera personen som tror och då möter man nog gärna motståndet som att "tro är så heligt att det inte får ifrågasättas".

Det blir ju problem när det går på tvärs med saker och ting.
Att i en situation där de inblandade har olika syn på lösningar och orsaker ha Gud som förklaring och lösning fungerar i alla fall inte för mig.

Det är särskilt två saker som jag inte kan förlika mig med.
Den ena är att "Det är Guds vilja" när något går tokigt.
Det andra är "Jag ber till Gud att lösa problemet åt mig."

Min verklighet fungerar inte så.
Så därför är den argumentationen något som jag inte kan ha i min vardag.

 

[Enya]

Det blir ju problem när det går på tvärs med saker och ting.
Att i en situation där de inblandade har olika syn på lösningar och orsaker ha Gud som förklaring och lösning fungerar i alla fall inte för mig.

Det är särskilt två saker som jag inte kan förlika mig med.
Den ena är att "Det är Guds vilja" när något går tokigt.
Det andra är "Jag ber till Gud att lösa problemet åt mig."

Min verklighet fungerar inte så.
Så därför är den argumentationen något som jag inte kan ha i min vardag.

Har du någonsin hör mig uttrycka mig så?
Alla troende kör inte med den modellen, speciellt inte inför andra som inte tror. Det är ju lite det- i en relation mellan någon som tror och någon som inte gör det så krävs det ju lite av en kompromiss och respekt. Att respektera ens person tro och att respektera ens person icketro är ju det viktigaste. Men det är ju något ett sådant par får komma överens om själv var deras nivå ligger. Går inte det passar man inte ihop.

P.s Jag avskyr "Gud löser mina problem". Jag tror inte han är en problemlösare så att jag inte behöver lyfta ett finger. Jag tror att genom tro kan jag lösa problem själv på något vis, att saker löser sig på något sätt på grund av beslut som jag väljer att fatta som jag känner är rätt. Magkänsla-tro=lite likt.

 

[Thaliaste]

Det blir ju problem när det går på tvärs med saker och ting.
Att i en situation där de inblandade har olika syn på lösningar och orsaker ha Gud som förklaring och lösning fungerar i alla fall inte för mig.

Det är särskilt två saker som jag inte kan förlika mig med.
Den ena är att "Det är Guds vilja" när något går tokigt.
Det andra är "Jag ber till Gud att lösa problemet åt mig."

Min verklighet fungerar inte så.
Så därför är den argumentationen något som jag inte kan ha i min vardag.

Fast du ska inte tro att alla troende lägger all kausalitet hos Gud, i betydelsen att Gud avgör allt som händer på jorden och i mitt eget liv. En del i att be är för många att hämta kraft, stöd och riktning att själva göra det som behöver göras i deras liv. Det är inte samma sak som att gå till kyrkan och be till Gud, och sedan lägga sig i soffan och hoppas att det går bra för en. Det finns förstås de som lever så, men tro inte så om alla troende.

 

[Inte_Ung]

P.s Jag avskyr "Gud löser mina problem". Jag tror inte han är en problemlösare så att jag inte behöver lyfta ett finger. Jag tror att genom tro kan jag lösa problem själv på något vis, att saker löser sig på något sätt på grund av beslut som jag väljer att fatta som jag känner är rätt. Magkänsla-tro=lite likt.

Nej jag har aldrig hört det från dig.
Men från andra.

Det blir nog svårt i ett förhållande om den ena har det förhållandet till Gud men inte den andra.

Andlig vägledning är mycket lättare att ta till sig och att förstå.
Andlighet kan se ut på oerhört många sätt.
För egen del så mediterar jag, vilket antagligen delvis kan jämföras med bön.
En stilla stund för att känna efter inåt.

 

[Lobelia]

Jag tycker inte att det är att respektera någons tro/livsåskådningar, som TS skrev om i trådstarten, om man uttrycker sig som hen gör om partnerns/partnerns familjs tro.

Det är klart att man kan ha väldigt olika synsätt som påverkar relationen på alla möjliga sätt. Respekt handlar, som jag ser det, mer om hur man tänker och pratar om varandra.

Man kan respektera en person även om man inte håller med om och respekterar alla åsikter. Jag skiljer på att respektera att någonvart åsikter och respektera åsikterna i sig.

Jag kan alltså respektera att någon har åsikten att gäjorden är platt, men anse att åsikten i sig är felaktig och inte respektera det.

 

[Inte_Ung]

Fast du ska inte tro att alla troende lägger all kausalitet hos Gud, i betydelsen att Gud avgör allt som händer på jorden och i mitt eget liv. En del i att be är för många att hämta kraft, stöd och riktning att själva göra det som behöver göras i deras liv. Det är inte samma sak som att gå till kyrkan och be till Gud, och sedan lägga sig i soffan och hoppas att det går bra för en. Det finns förstås de som lever så, men tro inte så om alla troende.

Men det gör jag verkligen inte.
Det skiljer ju därför mycket på hur religionen påverkar det egna livet.
Och även på hur det fungerar i relationen med andra människor.

Jag lever ju med en Kristen man och han ser verkligen livet som ett eget ansvar.

Jag ville belysa skillnaden i vad som utan vidare fungerar tillsammans med mig och vad som inte gör det inom samma religion.
Det är ju så att en tro på Gud kan ta sig många olika uttryck.

Vissa som tror på Gud ser sig i stället som att de är Guds representanter på Jorden och därför behöver lösa problem åt Gud.
Det tycker jag är en trevlig och sympatisk inställning.

 

[Enya]

Nej jag har aldrig hört det från dig.
Men från andra.

Det blir nog svårt i ett förhållande om den ena har det förhållandet till Gud men inte den andra.

Andlig vägledning är mycket lättare att ta till sig och att förstå.
Andlighet kan se ut på oerhört många sätt.
För egen del så mediterar jag, vilket antagligen delvis kan jämföras med bön.
En stilla stund för att känna efter inåt.

Jag har haft det. Gud var inte problemet i vårt förhållande. Det var hans ungdomliga bortskämdhet från hans mamma som ställde till det mest, inte att jag tror på Gud, för den fanns bara med i bakgrunden och definierade inte oss som par.

 

[Inte_Ung]

Jag har haft det. Gud var inte problemet i vårt förhållande. Det var hans ungdomliga bortskämdhet från hans mamma som ställde till det mest, inte att jag tror på Gud, för den fanns bara med i bakgrunden och definierade inte oss som par.

Ja att Mamma skall lösa allting är nog lika illa hos vuxna människor.

 

[Lobelia]

Jag tänker nog inte i termer av att respektera ordagrant den eller den trosuppfattningen, utan snarare att ha respekt för att andra människor kan ha en annan trosuppfattning, som de säkert själva tycker att de har goda anledningar att ha.

I den respekten ingår, som jag ser det, att inte se sig själv som förmer eller att man "vet bättre". Jag är övertygad om att de allra flesta av oss inte tror att t. ex. Noaks ark är en historiskt korrekt återgiven berättelse. Förmodligen skulle de flesta höja på ögonbrynen om någon i vår närhet trodde att det var exakt så det gick till. Med "respekt" i det läget tänker inte jag att man "inte får" tycka att det är en udda uppfattning att ha, men mer åt hållet att tänka att okej, här står vi väldigt långt ifrån varandra, men jag väljer att inte prata om personen på ett nedlåtande sätt.

På sätt och vis är det väl en "artig distans", men jag tycker inte att artighet behöver vara något fel. Om det är något som stör i relationen är nog väldigt individuellt, och en avvägning man behöver göra själv, tänker jag.

För min del skulle t. ex. olika uppfattning om bibeln vara sådant jag är helt okej med att ha en "artig distans" kring, om min närstående inte ville diskutera sådana frågor. Annat, t. ex. vilken människosyn man har, skulle jag inte kunna ha en "artig distans" kring. Där kan man väl på sätt och vis säga att jag inte har någon respekt för personens åsikter, om det är någon som är t. ex. rasist, homofob etc. Jag skulle således inte kunna leva tillsammans med en människa med sådana värderingar.

Svårt att formulera mig tydligt märker jag, och jag är egentligen alldeles för trött, så jag ber om ursäkt för om det är luddigt skrivet.

Det är svårt att Inte se sig som för mer när det gäller vissa trosuppfattningar om man faktiskt vet att tron är felaktig. För mer i sammanhanget är "vet bättre". Jag vet att jorden är rund, tror någon att den är platt trots alla otaliga bevis för att den är rund är det svårt att respektera åsikten att jorden är platt när det gäller folk som har tillgång till samma information.. Däremot är det lätt att respektera åsikten från någon som levde innan kunskapen förvärvades av mänskligheten.

Likaså får jag känslan när jag talar med många troende, att de anser sig förmer, de vet något om gud som jag inte vet trots att det är uppenbart och en verklighet för dem. Oavsett hur mycket de förklarar och bevisar så tror jag inte på dem.

Respektera människor kan man göra ändå men åsikterna/vetskapen kan krocka ordentligt.

 

[Thaliaste]

Men det gör jag verkligen inte.
Det skiljer ju därför mycket på hur religionen påverkar det egna livet.
Och även på hur det fungerar i relationen med andra människor.

Jag lever ju med en Kristen man och han ser verkligen livet som ett eget ansvar.

Jag ville belysa skillnaden i vad som utan vidare fungerar tillsammans med mig och vad som inte gör det inom samma religion.
Det är ju så att en tro på Gud kan ta sig många olika uttryck.

Vissa som tror på Gud ser sig i stället som att de är Guds representanter på Jorden och därför behöver lösa problem åt Gud.
Det tycker jag är en trevlig och sympatisk inställning.

De flesta kristna jag känner är sympatiska i sin tro (och i övrigt har de olika personlighetsdrag som jag mer eller mindre går ihop med, precis som alla människor överlag). Det är därför det blir så konstigt för mig att här på Buke läsa om så mycket fördomar och påståenden om "hur kristna människor är". I övrigt brukar Buke vara ett väldigt öppet forum gällande olikheter, funktionsvariationer, hudfärg, olika geografiska och sociala bakgrunder osv. Därför blir trådarna om religion så framträdande i att de går en annan väg.

Jag förstår ju att om man har mött eller levt med en "knäppis" tidigare i livet så präglar det en, men det är ofta svårt att utläsa "jag vill inte leva med en likadan person igen" när det skrivs som "jag vill inte leva med en person från grupp X", som att alla skulle vara och tänka likadant i en grupp som är väldigt stor och spretig.

 

[Cambrie]

Min man är religiös muslim. Jag tror nog mer på förutbestämt öde och tror på något men vill inte binda mig vid en religion. Både jag och min man har ju mastersexamen och därmed pluggat vetenskap. Trots att han är troende så kan han, liksom åtminstone de vänner jag har som lever i västvärlden ha två tankar i huvudet också och religionen är ingen stor fråga mellan oss. Vid något tillfälle kan jag ha tyckt att hans tro gjort honom knäpp när han hänvisat till den, men alltså så kände jag vid vissa tillfällen med exet också och han var inte troende så det är nog bara något som ibland händer i ett förhållande.

När vi hälsat på hans familj som fortfarande bor i nordafrika har det dock blivit kulturkrockar. Men efter 15 år i västvärlden blir det även det för honom. Själv väljer jag att inte umgås med hans familj, jag har de inte ens på facebook. Det är ju inte dem det ska fungera med. Tveksamt dock om förhållandet med min man skulle ha funkat om de bodde här. Jag vet inte faktiskt.

 

[Lobelia]

De flesta kristna jag känner är sympatiska i sin tro (och i övrigt har de olika personlighetsdrag som jag mer eller mindre går ihop med, precis som alla människor överlag). Det är därför det blir så konstigt för mig att här på Buke läsa om så mycket fördomar och påståenden om "hur kristna människor är". I övrigt brukar Buke vara ett väldigt öppet forum gällande olikheter, funktionsvariationer, hudfärg, olika geografiska och sociala bakgrunder osv. Därför blir trådarna om religion så framträdande i att de går en annan väg.

Jag förstår ju att om man har mött eller levt med en "knäppis" tidigare i livet så präglar det en, men det är ofta svårt att utläsa "jag vill inte leva med en likadan person igen" när det skrivs som "jag vill inte leva med en person från grupp X", som att alla skulle vara och tänka likadant i en grupp som är väldigt stor och spretig.

Precis som du har din erfarenhet och skriver om hur du uppfattar det är så har andra sin erfarenhet. Du skriver ju också om hur kristna är.

Jag har hittills inte träffat på annat än vänliga människor. Ett fåtal av dem har dock på ett på ett vänligt sätt direkt eller indirekt talat om att de är bekymrade för att jag kommer att hamna i helvetet om jag fortsätter att förneka gud/jesus eller vänligt talat om att jag är dåligt uppdaterad på de bevis som finns för att noaks ark fanns och att alla fynd av förhistoriska människor är fejk. En scientolog upplyste mig om att jag har dålig ordkunskap och inte förstod vad jag läste om dianetiken, hade jag haft bättre så hade jag givetvis trott helhjärtat på dianetiken.

Det finns många trossamfund, många fina troende människor som bara vill andra väl. Det är dock många troende som lever i förvissningen att bara de kommer till himlen (eller motsvarande) och att icke troende kommer till helvetet/skärselden eller liknande. För vissa är det en levande del av deras världsbild och det lyser igenom här och där och tron är trots allt att troende kommer till himlen, inte andra - det är liksom en av grundpelarna.

Ty så älskade Gud världen att han utgav sin enfödde Son, för att den som tror på honom inte skall gå förlorad utan ha evigt liv" (Folkbibeln) Johannes 3:16

Vi "hedningar" kommer till skärselden hur väl vi än levt vårt liv.

 

[MML]

Jag förstår vad du menar, tror jag. Och jag lutar tyvärr åt att TS inte visar respekt för sin partners tro utåt, i diskussionen med oss. Sen kan jag förstå att TS eller vem som helst kan behöva en "paus" och prata mer fritt om tex bokstavlig tro på Noaks ark med någon, tex oss.

Inom förhållandet blir det för mig svårare att se hur frågan hanteras vettigt. Tex, vilka andra saker än just exakt Bibelns innehåll påverkas av det här?

Om man tex, när man ser en fin fjäril, råkar säga "tänk vad evolutionen kan göra" el dyl, rättar partnern genast då och säger att fjärilen är Guds skapelse och att vi borde tacka Gud för att vi får njuta av fjärilens skönhet?

Jag har träffat kristna där man tex inte fick säga att man hade tur, man skulle säga "med Guds hjälp".

Det framstår för mig som tröttsamt i så fall. Och med eventuella gemensamma barn vore det utan tvekan en dealbreaker.

Absolut, det är ju sådant man behöver prata om i en relation för att se om man kan hitta någon gemensam mellanväg, som fungerar för båda. Går det inte så går det inte, utan att det för den sakens skull är något "fel" hos någon.

 

[Grazing]

Nej, självklart behöver det varken vara ett hinder i en relation eller svartvitt på något sätt. Jag ställde inte religon mot vetenskap i det jag skrev, som om det går en knivskarp skiljelinje däremellan. Menar däremot att religon är något man kan förhålla sig väldigt olika till och som kan ha en central roll eller överlappa flera områden och värderingar, vilket inte alltid är oproblematiskt eller oproblematiskt att kompromissa kring. Till skillnad från mycket annat där det kan uppstå meningsskiljaktigheter, vilket ju är helt oundvikligt i alla relationer.

Fast det gäller alla människor oavsett om dom tror eller inte, folk är olika helt enkelt och det gäller att hitta någon man matchar med. En relation med en som har en tro behöver inte vara det minsta annorlunda mot en som inte har någon tro. Det är inte vad det handlar om när det gäller relationer.

 

[MML]

Att ifrågasätta någons tro är inte respektlöst. Att tala nedsättande om någons tro är respektlöst. Att kunna diskutera tro och religion utan att använda nedsättande ord om de som tror skulle jag gärna göra, det sker aldrig utan trådarna slirar in på nedsättande ord om troende. Och på det de tror på.
Jag pratade om min tro med psykoterapeuten på vc, som är troende, det var intressant och svårt, nervöst. Jag har aldrig kunnat, fått prata om den, öppet. Har mötts av nedsättande ord, skratt och hån sedan jag var barn. Generellt anses det atten troende inte får inte komma dragande med sin tro, det stör. Om man struntar i att fastna på Bibeln, krig, Noahs Ark, "gubbe på moln", sagor osv som oftast kommer i ljuset, och går bortom den biten så tror jag det finns mycket gemensamt hos en som tror och en som inte gör det.

Tro är heligt för den som tror, att komma med nedsättande ordval när man ska samtala om den är inte att respektera personen som tror och då möter man nog gärna motståndet som att "tro är så heligt att det inte får ifrågasättas".

Du formulerade det väldigt tydligt här, tycker jag!

Jag tänker också lite vidare kring det du nämner, att det stör om någon "kommer dragandes med sin tro". Den attityden ser jag ofta, inte minst här i forumet. Jag är ju öppen med att jag är troende, och har då fått höra att jag "viftar med" min tro, att jag försöker omvända andra o. s. v. Sådant är liksom nästan att förvänta sig, som öppet troende (och inte missionerande).

Det omvända, däremot, att icke-troende skulle "vifta med" t. ex. sin ateism och försöka omvända troende, kan jag inte minnas att jag någonsin sett ske. Det är en väldigt tydlig obalans där.

Jag samtalar också gärna om tro, men då ska det vara på en respektfull nivå och inte med en hel drös tillskrivna åsikter och synpunkter som inte finns där, men som ändå tas för sanna.

 

[Catsu]

Precis som du har din erfarenhet och skriver om hur du uppfattar det är så har andra sin erfarenhet. Du skriver ju också om hur kristna är.

Jag har hittills inte träffat på annat än vänliga människor. Ett fåtal av dem har dock på ett på ett vänligt sätt direkt eller indirekt talat om att de är bekymrade för att jag kommer att hamna i helvetet om jag fortsätter att förneka gud/jesus eller vänligt talat om att jag är dåligt uppdaterad på de bevis som finns för att noaks ark fanns och att alla fynd av förhistoriska människor är fejk. En scientolog upplyste mig om att jag har dålig ordkunskap och inte förstod vad jag läste om dianetiken, hade jag haft bättre så hade jag givetvis trott helhjärtat på dianetiken.

Det finns många trossamfund, många fina troende människor som bara vill andra väl. Det är dock många troende som lever i förvissningen att bara de kommer till himlen (eller motsvarande) och att icke troende kommer till helvetet/skärselden eller liknande. För vissa är det en levande del av deras världsbild och det lyser igenom här och där och tron är trots allt att troende kommer till himlen, inte andra - det är liksom en av grundpelarna.

Ty så älskade Gud världen att han utgav sin enfödde Son, för att den som tror på honom inte skall gå förlorad utan ha evigt liv" (Folkbibeln) Johannes 3:16

Vi "hedningar" kommer till skärselden hur väl vi än levt vårt liv.

Har inte orkat igenom hela tråden men reagerade på en sak i ditt inlägg. Vi "hedningar" kommer till skärselden. Men för mig som inte tror på någon gud är det fullständigt ointressant.
Eftersom jag inte tror så innebär det också att det inte finns någon himmel eller helvete.
Vad spelar det för roll om någon annan tror att jag hamnar i den skärseld de tror på?
Kan tillägga att jag skulle ha svårt att leva med någon vars grundläggande syn är så långt ifrån min.

 

[MML]

Det blir ju problem när det går på tvärs med saker och ting.
Att i en situation där de inblandade har olika syn på lösningar och orsaker ha Gud som förklaring och lösning fungerar i alla fall inte för mig.

Det är särskilt två saker som jag inte kan förlika mig med.
Den ena är att "Det är Guds vilja" när något går tokigt.
Det andra är "Jag ber till Gud att lösa problemet åt mig."

Min verklighet fungerar inte så.
Så därför är den argumentationen något som jag inte kan ha i min vardag.

Känner du många som resonerar så?

Jag känner många troende, och jag kan knappt komma på någon alls som "ber till Gud att lösa problemet åt mig" och sedan sätter sig på en stol och inväntar Gud.

Jag säger alltså inte att det inte finns någon alls som gör så, men min erfarenhet är att det är oerhört ovanligt och därför en aning missvisande att framställa det som att det är så "troende tror".