Erfarenheter av relationer där man har väldigt olika syn (religion)

[escodobe]

Nej, det är klart att man får ifrågasätta. Det går dock att göra med mer och mindre respekt.

Det är heller inget per automatik "fel" i att ifrågasätta eller inte respektera någons tro/åsikt/uppfattning, men då bör man kanske vara medveten om just att man inte riktigt har respekt för den delen av personen.

Så du tänker att om man ifrågasätter rimligheten med just bokstavstroende så "har man inte riktigt respekt för den delen av personen"? Det vill säga du ser bokstavstroendet som en DEL av personen. Inte att man ifrågasätter något som personen tror på?

Det blir intressant eftersom bokstavstroende utifrån sin religion, ofta har åsikter som inte direkt förespråkar respekt för andra och deras åsikter. Som synen på kvinnor, att man kan älska nån av samma kön, göra abort osv.

 

[Lingon]

Och jag har alltså inte stött på det, det var bara det jag skrev.

Så skönt för dig

 

[MML]

Nej faktiskt inte.
Det är något som lärs ut när det kommer till ledarskap.
Tyngden av att använda "Vi" och "oss" i stället för "jag".
Att använda "jag" i stället för ett övergripande "man" är också något som lärs ut.

Det ger faktiskt helt olika reaktioner hos andra människor om man använder vi eller jag.

Tack, men du behöver verkligen inte försöka utbilda mig om retorik.

 

[Masqueradee]

Men man måste ju ändå hålla isär partnern från dennes ursprungsfamilj. De är olika individer.
Och det finns ju massor av knäppa familjer som man mest bara håller distansen till utan att det egentligen påverkar förhållandet.
Visst skaver det litet i en familj om föräldrarna i ursprungsfamiljerna inte är kompatibla med varandra eller den egna familjen, men det är inte direkt något som splittrar upp förhållandet.

Jag väljer att prata om både partnern och familjen gällande tro eftersom TS gör det. Absolut ska man kunna skilja på individen och hens familj, men nu verkade ju inte TS göra det utan tron hos de båda skaver.

 

[MML]

Så du tänker att om man ifrågasätter rimligheten med just bokstavstroende så "har man inte riktigt respekt för den delen av personen"? Det vill säga du ser bokstavstroendet som en DEL av personen. Inte att man ifrågasätter något som personen tror på?

Det blir intressant eftersom bokstavstroende utifrån sin religion, ofta har åsikter som inte direkt förespråkar respekt för andra och deras åsikter. Som synen på kvinnor, att man kan älska nån av samma kön, göra abort osv.

Ja, jag ser tro som en del av den man är. Oavsett vilken nivå av troende det handlar om. Och jag tycker inte att man riktigt har respekt för den delen av personen, om man uttrycker sig nedlåtande om dennes tro till exempel.

Man måste ju inte heller ha respekt för allt. Jag har till exempel inget behov av att visa respekt för om någon uttrycker sig rasistiskt, homofobiskt etc.

 

[Lingon]

Ja, jag ser tro som en del av den man är. Oavsett vilken nivå av troende det handlar om. Och jag tycker inte att man riktigt har respekt för den delen av personen, om man uttrycker sig nedlåtande om dennes tro till exempel.

Man måste ju inte heller ha respekt för allt. Jag har till exempel inget behov av att visa respekt för om någon uttrycker sig rasistiskt, homofobiskt etc.

Jag kan helt ärligt säga att jag inte har full respekt för folk som har en viss nivå av religiositet. Över en viss nivå av religiositet så känns det som att personen fattas nåt: intelligens, empati mm. T.ex. Jehovas Vittnen som låter sina barn dö hellre än att godkänna blodtransfusion. Där är det nåt som inte stämmer med personen.

 

[Inte_Ung]

? I stället för att försöka framstå som om du talar utifrån någon slags allmän sanning?

Här är vad jag hittade med en snabb googling.
Det beskriver litet av hur det blir olika budskap beroende på vilket pronomen som används.

https://sprak.ifokus.se/discussion/1349675/vi-eller-man

Jag borde kunna hitta det där med att inte tala för en grupp utan att klart kunna referera till vilken grupp och med vilket mandat.
Det blir ju skillnad om "Ridklubben Skutt" har givit mig uppdraget att framföra klubbens beslutade åsikter.

Jag har faktiskt inte tänkt tanken att det skulle vara oklart att det fungerar så med det sättet att uttrycka sig. I min omgivning så anses det som ett präktigt snedsteg att referera till ett "oss" som inte är med på det hela. Om någon råkar säga "vi" brukar göra så här, så blir svaret ofta "Vilka vi? Du och dina löss eller?".
"Vi" har alltid ansetts som något som tydligt måste definieras och förankras hos dem som avses.

 

[MML]

Jag kan helt ärligt säga att jag inte har full respekt för folk som har en viss nivå av religiositet. Över en viss nivå av religiositet så känns det som att personen fattas nåt: intelligens, empati mm. T.ex. Jehovas Vittnen som låter sina barn dö hellre än att godkänna blodtransfusion. Där är det nåt som inte stämmer med personen.

Och så är det väl helt okej att känna?

Det som kan bli ett problem är väl om man inte själv är medveten om sina gränser för vilka åsikter/trosuppfattningar/livsåskådningar/politiska ideologier etc. som man inte riktigt har full respekt för. Då tror jag risken är att man hamnar i relationer där det just "skaver", utan att man kanske riktigt vet varför. Om man t. ex. tror att man fullt ut respekterar allas tro, men samtidigt känner t. ex. som du ger uttryck för. Då skulle det förmodligen kännas "skavigt" för dig att leva med någon som var "extremtroende", om du inte själv var riktigt medveten om att det är över din personliga gräns.

 

[MML]

Här är vad jag hittade med en snabb googling.
Det beskriver litet av hur det blir olika budskap beroende på vilket pronomen som används.

https://sprak.ifokus.se/discussion/1349675/vi-eller-man

Jag borde kunna hitta det där med att inte tala för en grupp utan att klart kunna referera till vilken grupp och med vilket mandat.
Det blir ju skillnad om "Ridklubben Skutt" har givit mig uppdraget att framföra klubbens beslutade åsikter.

Jag har faktiskt inte tänkt tanken att det skulle vara oklart att det fungerar så med det sättet att uttrycka sig. I min omgivning så anses det som ett präktigt snedsteg att referera till ett "oss" som inte är med på det hela. Om någon råkar säga "vi" brukar göra så här, så blir svaret ofta "Vilka vi? Du och dina löss eller?".
"Vi" har alltid ansetts som något som tydligt måste definieras och förankras hos dem som avses.

Du gör en höna av en fjäder och argumenterar mot något som jag över huvud taget inte skrivit.

Ett tips i all välmening, läs igenom en gång till innan du spinner iväg i långa retorikdiskussioner. I det här fallet har "vi" inte alls använts på det sätt du vänder dig emot.

 

[Inte_Ung]

Man behöver inte respektera allas tro/livsåskådningar. Men man behöver acceptera deras rätt att ha dem.

Det här är så viktigt att förstå skillnaden mellan.
Att anse att alla har rätt att tro vad den vill är inte att på något sätt hålla med om innehållet i tron.

Det är som med yttrandefrihet.
Man behöver inte hålla med det minsta i andras åsikter för att anse att yttrandefriheten är något viktigt som måste försvaras.
Yttrandefrihet är bara rätten att få säga vad man tycker och verkligen inte rätten att få stå oemotsagd.
Ofta så blandar människor ihop det där.

 

[Inte_Ung]

Du missar tydligen helt att det inte handlar om att förmedla några åsikter, egenskaper eller "vi gör så här".

Det är inte vad det betyder i min värld.
Eftersom att det är vad som står, ordagrant.

"Vi är så här" blir ju också fel.
Eftersom det inte heller går att garantera.

Du kan inte se sambandet mellan att bli ihopklumpad med en grupp och att du uttrycker ett "vi i gruppen"?

 

[Inte_Ung]

Du gör en höna av en fjäder och argumenterar mot något som jag över huvud taget inte skrivit.

Ett tips i all välmening, läs igenom en gång till innan du spinner iväg i långa retorikdiskussioner. I det här fallet har "vi" inte alls använts på det sätt du vänder dig emot.

Det uppfattas så av omgivningen.
Och jag skalade bort religionen ur det hela för att bli tydlig om att det inte handlar om just religion.
Men du verkar verkligen inte vilja förstå hur uttrycket påverkar andra utan anser i stället att andra har missuppfattat.

Och där ser jag ju också en källa till konflikt.
"Det är inte jag som påverkar dig på ett sätt som inte är gynnsamt, utan du som missuppfattar" .
Det är att flytta ansvaret för budskapet till mottagaren.
Och så fungerar inte retorik.

 

[MML]

Det är inte vad det betyder i min värld.
Eftersom att det är vad som står, ordagrant.

"Vi är så här" blir ju också fel.
Eftersom det inte heller går att garantera.

Du kan inte se sambandet mellan att bli ihopklumpad med en grupp och att du uttrycker ett "vi i gruppen"?

Du känner verkligen inte att du har något att ta till dig av hur andra människor uppfattar vad du skriver?
Är det så?

Det uppfattas så av omgivningen.
Och jag skalade bort religionen ur det hela för att bli tydlig om att det inte handlar om just religion.
Men du verkar verkligen inte vilja förstå hur uttrycket påverkar andra utan anser i stället att andra har missuppfattat.

Och där ser jag ju också en källa till konflikt.
"Det är inte jag som påverkar dig på ett sätt som inte är gynnsamt, utan du som missuppfattar" .
Det är att flytta ansvaret för budskapet till mottagaren.
Och så fungerar inte retorik.

Men snälla rara. Ta till dig av dina egna "goda råd", och stå för att det är du som tolkar det som du skriver, inte "omgivningen". Du har knappast mandat för att berätta hur "omgivningen" tolkar något.

För sista gången nu. Det du försöker dra igång en diskussion kring är att jag påpekade att det ofta blir så att "vi troende" hålls ansvariga för allt som någon troende någonsin gjort. Ingenting om hur "vi troende" är, tycker, tänker eller något annat som du läser in i det.

 

[Inte_Ung]

Men snälla rara. Ta till dig av dina egna "goda råd", och stå för att det är du som tolkar det som du skriver, inte "omgivningen". Du har knappast mandat för att berätta hur "omgivningen" tolkar något.

För sista gången nu. Det du försöker dra igång en diskussion kring är att jag påpekade att det ofta blir så att "vi troende" hålls ansvariga för allt som någon troende någonsin gjort. Ingenting om hur "vi troende" är, tycker, tänker eller något annat som du läser in i det.

Du förstår uppenbart inte.
Och så är det ju att ibland så når man inte fram.
Och då måste man acceptera det.
Så det får jag ju göra nu.
Acceptera att jag inte når fram.

 

[Thaliaste]

I trådstarten ställs frågan om partners familj går att leva med, men under trådens gång kommer det fram att klyftan nog är alltför stor för er @DeCloe Vissa saker behöver vara kompatibla och det verkar ni inte vara här gällande er tro. Jag har många vänner som är troende av olika grader och har inget problem med att min partner är "vanligt" troende, däremot skulle jag inte kunna leva med någon som är fanatiskt i sin tro. Och det skulle kännas svårt att leva i relation med någon som föraktar troende också.

Att lyssna på musik eller film avskilt (i eget rum eller med lurar) om inte omgivningen uppskattar det, tycker jag däremot inte är något konstigt. Det är så jag växte upp och är van vid, och jag är snarare inte förtjust i den nya uppfattningen som sprider sig, att man kan lyssna på vad man vill när man vill och det är den som vill ha det lugnt på morgonbussen som ska ta med öronproppar eller lurar.

Men även om det var att lyssna på musik och film som exempfierades i början, så tycker jag att det märks att era problem är mycket större än så. Så jag skulle bryta upp faktiskt, och lägga min tid i en relation som funkar bättre. Livet är för kort för att stanna i relationer som inte funkar.

 

[Palermo]

Jag tänker nog inte i termer av att respektera ordagrant den eller den trosuppfattningen, utan snarare att ha respekt för att andra människor kan ha en annan trosuppfattning, som de säkert själva tycker att de har goda anledningar att ha.

I den respekten ingår, som jag ser det, att inte se sig själv som förmer eller att man "vet bättre". Jag är övertygad om att de allra flesta av oss inte tror att t. ex. Noaks ark är en historiskt korrekt återgiven berättelse. Förmodligen skulle de flesta höja på ögonbrynen om någon i vår närhet trodde att det var exakt så det gick till. Med "respekt" i det läget tänker inte jag att man "inte får" tycka att det är en udda uppfattning att ha, men mer åt hållet att tänka att okej, här står vi väldigt långt ifrån varandra, men jag väljer att inte prata om personen på ett nedlåtande sätt.

På sätt och vis är det väl en "artig distans", men jag tycker inte att artighet behöver vara något fel. Om det är något som stör i relationen är nog väldigt individuellt, och en avvägning man behöver göra själv, tänker jag.

För min del skulle t. ex. olika uppfattning om bibeln vara sådant jag är helt okej med att ha en "artig distans" kring, om min närstående inte ville diskutera sådana frågor. Annat, t. ex. vilken människosyn man har, skulle jag inte kunna ha en "artig distans" kring. Där kan man väl på sätt och vis säga att jag inte har någon respekt för personens åsikter, om det är någon som är t. ex. rasist, homofob etc. Jag skulle således inte kunna leva tillsammans med en människa med sådana värderingar.

Svårt att formulera mig tydligt märker jag, och jag är egentligen alldeles för trött, så jag ber om ursäkt för om det är luddigt skrivet.

Jag förstår vad du menar, tror jag. Och jag lutar tyvärr åt att TS inte visar respekt för sin partners tro utåt, i diskussionen med oss. Sen kan jag förstå att TS eller vem som helst kan behöva en "paus" och prata mer fritt om tex bokstavlig tro på Noaks ark med någon, tex oss.

Inom förhållandet blir det för mig svårare att se hur frågan hanteras vettigt. Tex, vilka andra saker än just exakt Bibelns innehåll påverkas av det här?

Om man tex, när man ser en fin fjäril, råkar säga "tänk vad evolutionen kan göra" el dyl, rättar partnern genast då och säger att fjärilen är Guds skapelse och att vi borde tacka Gud för att vi får njuta av fjärilens skönhet?

Jag har träffat kristna där man tex inte fick säga att man hade tur, man skulle säga "med Guds hjälp".

Det framstår för mig som tröttsamt i så fall. Och med eventuella gemensamma barn vore det utan tvekan en dealbreaker.

 

[Philosophia]

Jag får lyssna på och titta på vad jag vill. Men med hörlurar på och utan att hen kan se.

Det låter inte sunt. Jag tänker att det där inte har något med religion eller annan livsåskådning att göra. Att inte ens kunna höra på vad andra lyssnar på eller råka titta på något på TV som andra tittar på liknar mer sekterism eller extremism. Alternativt att han har blivit så skrämd under sin uppväxt att han får ångest och tror att något hemskt kommer hända honom om han tar del av vissa saker.

 

[Philosophia]

Man behöver inte respektera allas tro/livsåskådningar. Men man behöver acceptera deras rätt att ha dem.

Jag håller med. I grund och botten har vi alla någon form av livsåskådning som, om den inte är så extrem att den är totalitär, exkluderande eller omfattar hat och våldsutövning, rimligen ska respekteras. Det innebär att även den som har en religiös livsåskådning rimligen ska kunna respektera den som inte har det (eller den som har en annan religiös livsåskådning).

 

[monster1]

Hej,

Jag står i lite av ett vägskäl i livet. Tycker det är komplicerat plus att jag är autist och ganska rigid med mina åsikter om saker och ting (tänk typ svart/vit).

Min partner är uppvuxen i en frikyrklig miljö. Hela min partners familj är djupt troende och min partner är det med men är inte aktiv i någon kyrka. Märker nästan aldrig av min partners tro förutom att hen inte vill lyssna på viss musik eller se vissa tv-program. Inget större problem så långt.

Men att "få ihop" våra respektive familjer känns svårt om inte nästan omöjligt. Jag är osäker på hur den biten ska fungera i längden.

Jag respekterar i grunden att folk får ha olika livsåskådningar men ibland tänker jag att det svåra är att jag inte finner någon logik i den kristna tron. Respekterar min partner men blir osäker på om jag gör det till hundra procent eftersom jag genuint inte förstår hur man kan tro på det som står i bibeln.

Är det någon som har liknande erfarenheter? Har ni kommit till någon lösning?

Grunden i en relation är för mig att ha gemensamma värderingar, man kan ju vara troende och icke troende och ändå ha gemensamma värderingar och man kan vara två som är icke troende och inte har gemensamma värderingar. Om den ena tror att det finns en gud och den andra inte tror att det finns en gud blir lite för mig som om den andra har en idol och jag inte har det. Det behöver inte påverka relationen men det kan såklart göra det.

Att du inte förstår hur man kan tro på det som står i bibeln spelar ju ingen roll om det inte styr erat gemensamma liv, det är ju mycket med andras liv man inte förstår. Men om det är inne och styr i ditt liv eller om ni inte kan ha ett samtal om saker så hade jag tyckt det var ett problem i mitt förhållande. Jag som tex gillar att filosofera kring saker och diskutera dom bakåt och framåt hade inte velat vara tillsammans med en "så är det bara" typ av person där det fanns områden som man helt enkelt inte kunde prata om.

Så huruvida din partners tro påverkar er relation kan ju bara ni svara på. Men jag tänker att att det inte handlar om om tro är rimlig eller ej, för tro är inte byggd på rimlighet det är därför det heter tro. Men det finns mycket annat som är så tex alla de underförstådda regler vi växer upp med i en familj som är självklara för den familjen, som är helt obegripliga för alla utanför men som känns rimliga för de som är i familjen. Om man tar bort själva tro på gud delen ur religionen så är den "bara" ett gemensamt regelverk och en berättelse som förklarar varför regelverket finns. Precis som i en familj där man också har ett gemensamt regelverk och anledningar till att de finns (vilka i många fall är lika mytliknande som berättelser i bibeln).

Jag tycker att gudstro är väldigt spännande ur massor av olika vinklar, sen är jag inte så säker på att en eventuell partner skulle orka med att jag var där och frågade och diskuterade hela tiden.

Tro handlar ju om så mycket annat än just det som vetenskapen kan förklara, det handlar om tröst, stöd, trygghet, ramverk egentligen det som ett samhälle ger individen i alla fall tänker jag att det är det som är grundtanken sen kanske olika samfund fungerar mer eller mindre bra ur den aspekten.

 

[Enya]

Fast är grunden verkligen samma om ts partner är bokstavstroende och förkastar vetenskapen? Ts partner verkar, på ts beskrivning, inte vara en vanlig troende utan rejält extrem i sin tro.

Jag tänker mer att det är mellan de två att fundera på hur de står i förhållande till varandra. Vad som är viktigt för de båda att båda anser samma. Har de samma grund trots andra olikheter så kanske man får fundera på om olikheterna är viktiga eller om det går att leva med. kommer man fram till det senare så går det ju inte att leva ihop. Inget av det är ju något vi kan sitta och besluta om för vi vet ju inte personernas viktigaste punkter i livet och om de ens är gemensamma.