Erat bästa relationsråd

Uh, det vore inget för mig. För mig låter det rejält hämmat att aldrig kunna bli arg, ledsen eller irriterad, bara oavbrutet glad från morgon till kväll, vad som än händer. Och veta att om man blir arg och höjer rösten en enda gång, då blir det skilsmässa. Tala om att gå på äggskal! :wtf:

Som sagt, olika personligheter, lika barn leka bäst osv 😄
 
Ptjau, det är väl det där jag nämnde tidigare. Att man kan ta upp saker som blir snett så fort det blir snett så behöver det inte bli bråk. Jag räknar ju knappast med att min partner säger/gör något olämpligt för att jävlas. Då behöver det ju inte bli ett gräl och höjda röster om partner inte svarar med att det gör denne för att jävlas med mig. Om partner istället har bra argument för varför det sägs/görs x eller y får man ju ta ställning till och bemöta det. Behöver man höja rösten? Nä.

Ingen har sagt att känslor inte är okej. Det är vad man gör med dem som vi diskuterar. Jag anser att det är mer effektivt och lärorikt att diskutera dem än att bråka med höjda röster. Då vet man att till nästa gång kan vi undvika det här genom att /.../ eller komma överens om att det är bra för att /.../. Jag hade verkligen inte klarat av så frekventa gräl, varför jag lärt mig att hantera mina känslor på annat sätt och hittade uppenbarligen en partner som ogillar gräl lika mycket som jag. Det sparar mig/oss mycket energi.
Fast saken är ju att jag tycker det är betydligt mer energikrävande att ständigt lägga band på sig. Jag är helt slut efter en sån ”konstruktiv diskussion” där jag fått anstränga mig till max för att inte visa vad jag egentligen känner eller säga vad jag egentligen tycker. Jag skulle aldrig orka ha det så privat, det skulle ta alldeles för mycket energi. Så att inte visa känslor eller säga vad man tycker spar inte energi, det tar energi.
 
Fast saken är ju att jag tycker det är betydligt mer energikrävande att ständigt lägga band på sig. Jag är helt slut efter en sån ”konstruktiv diskussion” där jag fått anstränga mig till max för att inte visa vad jag egentligen känner eller säga vad jag egentligen tycker. Jag skulle aldrig orka ha det så privat, det skulle ta alldeles för mycket energi. Så att inte visa känslor eller säga vad man tycker spar inte energi, det tar energi.
Som sagt, man är ju olika. Jag sitter ju inte nödvändigtvis och ler genom en sådan diskussion så det är ju inte alltid så att det är helt osynliga känslor. Jag sätter ofta ord på mina känslor i form av "det här gör att jag känner såhär". Däremot blir jag helt matt vid tanken på höjda röster och slamrande osv.
 
Har ni varsin dubbelsäng då, eller är det mys i en trång 90-säng och sen tassa ensam över till sitt eget rum?

Nog för att det kan vara bra med en extra säng i ett annat rum om nån har hosta en natt eller så, men aldrig i livet som permanent lösning (skulle jag tycka!).

Det tycker jag låter rätt fördomsfullt. Jag är gift med en man som snarkar rejält och jag stördes extremt mycket i många år! Det var rena himmelriket när vi väl bestämt oss för att sova i olika rum! Jag fick ju äntligen sova! Jag skaffade en fitbit som mätte min sömn. Det visade sig att när vi sov tillsammans fick jag ingen djupsömn alls. När jag sover i eget rum får jag ca 1,5 timmes djupsömn/natt.

Jag älskar att ha eget sovrum!
 
En dubbelsäng i ett sovrum och en mindre i ett annat ett sovrum.

Vi går och lägger oss vid olika tider, jag har svårt att somna och han snarkar 😒 Men tycker också mycket om att ha en egen läggningsrutin och att få vakna själv i lugn och ro. Ser ingen poäng med att sova i samma rum.

Samma här! Nu somnar jag till ljudbok. Mycket trevligare att lyssna på på än snarkningar.
 
Men blir det inte lite tokigt att ge generella råd baserade på så specifika preferenser?
Om båda gillar att sova i eget sovrum är väl det fine, men jag tror inte det är så himla vanligt att det är rimligt att ge det som generellt tips.

Jag har att väldigt många hade sovit väldigt mycket bättre om de sovit i eget sovrum istället för att vara envisa med att man ska sova tillsammans för att normen säger det.
 
Jag har att väldigt många hade sovit väldigt mycket bättre om de sovit i eget sovrum istället för att vara envisa med att man ska sova tillsammans för att normen säger det.
Det kanske inte är pga normen utan för att det är viktigt och prioriterat för dem att sova tillsammans?
Man vill ju såklart sova bra, men det är också fullt rimligt att prioritera enkel närhet och intimitet.
 
Ett råd är att se till att välja en partner som har samma behov av närhet som man själv. Annars kommer en eller båda alltid vara missnöjda.

Ett annat är att snälltolka.

Sen är det bra att inse att ens partner har egna sätt att göra saker på och att ens eget sätt inte alltid är det bästa. Jag tror att lite för många går runt och irriterar sig på småsaker som t.ex. att partnern inte fyller diskmaskinen på det sätt man själv tycker är det bästa eller liknande petitesser som inte spelar någon roll i det långa loppet.
 
Det kanske inte är pga normen utan för att det är viktigt och prioriterat för dem att sova tillsammans?
Man vill ju såklart sova bra, men det är också fullt rimligt att prioritera enkel närhet och intimitet.

Jag tycker inte att det är rimligt att prioritera att sova tillsammans högre än god sömn. God sömn är nyckeln till allt annat. Man kan inte gå igenom livet med sömnbrist bara för att man ska sova tillsammans. Men om både sover bra tillsammans så är det ju trevligt!
 
Jag har att väldigt många hade sovit väldigt mycket bättre om de sovit i eget sovrum istället för att vara envisa med att man ska sova tillsammans för att normen säger det.
Ja, de som sover tillsammans för att följa norm och inte för att de vill vara nära sin partner kanske skulle vinna på att omvärdera. Lyckligtvis tror jag inte att det är särskilt många.
 
Ja, de som sover tillsammans för att följa norm och inte för att de vill vara nära sin partner kanske skulle vinna på att omvärdera. Lyckligtvis tror jag inte att det är särskilt många.

Jag tror att det är rätt många som sover sämre än de hade behövt göra p.g.a. att de sover tillsammans. Jag tror att det är vanligare bland kvinnor då män snarkar mer än kvinnor (generellt).
 
Fast saken är ju att jag tycker det är betydligt mer energikrävande att ständigt lägga band på sig. Jag är helt slut efter en sån ”konstruktiv diskussion” där jag fått anstränga mig till max för att inte visa vad jag egentligen känner eller säga vad jag egentligen tycker. Jag skulle aldrig orka ha det så privat, det skulle ta alldeles för mycket energi. Så att inte visa känslor eller säga vad man tycker spar inte energi, det tar energi.

Det är ju för att du har en annan personlighet.
Jag behöver inte lägga band på mig själv, jag säger vad jag tycker, jag är inte ett dugg konflikträdd.
Skillnaden är att jag inte blir arg, jag höjer inte rösten osv.
Det är inte den sortens person jag är.
 
Jag har ett "extremt" humör. Höjer ofta rösten och brusar lätt upp för småsaker.

Min man å andra sidan är lugnare än en filbunke. Vi har varit ihop i åtta år och jag har nog sett honom lite upprörd en gång.

Han håller mig på mattan och jag tar strider för honom. Kompletterar varandra bra på det sättet. Jag hade aldrig stått ut med att leva med någon som mig själv :rofl:
 
Jag tror att det är rätt många som sover sämre än de hade behövt göra p.g.a. att de sover tillsammans. Jag tror att det är vanligare bland kvinnor då män snarkar mer än kvinnor (generellt).
För ett gäng år sedan såg jag någon studie som visade att kvinnor som lever med män har sämre hälsa (fler sjukdagar) och kortare livslängd än kvinnor som lever ensamma. För män som lever med kvinnor förhåller det sig omvänt.

Min hemmagjorda teori är att mäns snarkande är en viktig del av förklaringen. Jag tror att viljan att vara nära och ha det mysigt riskerar att förkorta kvinnors liv. Det är fan inte okomplicerat.
 
Fast saken är ju att jag tycker det är betydligt mer energikrävande att ständigt lägga band på sig. Jag är helt slut efter en sån ”konstruktiv diskussion” där jag fått anstränga mig till max för att inte visa vad jag egentligen känner eller säga vad jag egentligen tycker. Jag skulle aldrig orka ha det så privat, det skulle ta alldeles för mycket energi. Så att inte visa känslor eller säga vad man tycker spar inte energi, det tar energi.
För dig, ja. Som flera andra redan sagt så är vi ju olika. För egen del tar det enormt mycket energi att befinna mig kring ilskeutbrott med skällande och höga röster (jag behöver inte ens vara en delaktig part i det hela för att det ska påverka mig negativt). Så för mig skulle DET innebära ett ständigt trampande på äggskal för att göra allt i min makt för att inte trigga den andra personens ilska.

Jag och min sambo har aldrig bråkat (jag har nog aldrig bråkat med någon tror jag?), men det innebär ju inte att vi inte säger till varandra vad vi tycker och känner. Men vi blir inte arga på varandra.

Så det bästa generella rådet är väl att hitta en person där man är kompatibla med varandra.
 
För ett gäng år sedan såg jag någon studie som visade att kvinnor som lever med män har sämre hälsa (fler sjukdagar) och kortare livslängd än kvinnor som lever ensamma. För män som lever med kvinnor förhåller det sig omvänt.

Min hemmagjorda teori är att mäns snarkande är en viktig del av förklaringen. Jag tror att viljan att vara nära och ha det mysigt riskerar att förkorta våra liv. Det är fan inte okomplicerat.

Jag instämmer. Det är den känslan jag får också. De par jag känner som sover separat gör det p.g.a. mannens snarkningar. Jag har även vänner (kvinnor) som beklagar sig över att de sover dåligt p.g.a. mannens snarkningar men som sover tillsammans för det mesta ändå.
 
Jag tycker inte att det är rimligt att prioritera att sova tillsammans högre än god sömn. God sömn är nyckeln till allt annat. Man kan inte gå igenom livet med sömnbrist bara för att man ska sova tillsammans. Men om både sover bra tillsammans så är det ju trevligt!
Vad som är rimligt är väl högst individuellt.
 
För ett gäng år sedan såg jag någon studie som visade att kvinnor som lever med män har sämre hälsa (fler sjukdagar) och kortare livslängd än kvinnor som lever ensamma. För män som lever med kvinnor förhåller det sig omvänt.

Min hemmagjorda teori är att mäns snarkande är en viktig del av förklaringen. Jag tror att viljan att vara nära och ha det mysigt riskerar att förkorta kvinnors liv. Det är fan inte okomplicerat.
Det är väl mer troligt att det är pga ojämlikhet i förhållandet där kvinnor drar ett större lass kring typ allt.
 

Liknande trådar

  • Låst
Relationer Hej, Jag står i lite av ett vägskäl i livet. Tycker det är komplicerat plus att jag är autist och ganska rigid med mina åsikter om...
22 23 24
Svar
473
· Visningar
15 375
Senast: Mineur
·
Relationer Jag skulle vilja bolla lite kring det här med initiativförmåga och känslan som jag har av att alltid vara den som tar initiativ och "tar...
2 3 4
Svar
76
· Visningar
5 987
  • Låst
Samhälle Jag har funderat en hel del på svenskars relation till religion och speciellt kristendom. Jag vill först säga att jag inte lägga några...
68 69 70
Svar
1 380
· Visningar
44 823
Senast: Mineur
·
Kropp & Själ Det här kan vara ett känsligt ämne för vissa, men jag känner att jag behöver prata om det här och kanske få några kloka ord/råd... För...
Svar
2
· Visningar
593
Senast: miumiu
·

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

Tillbaka
Upp