Att hantera personer med bristande initiativförmåga

[Red_Chili]

Privat så har jag börjat göra så att jag tar upp det med personen i fråga. Helt enkelt genom att (på ett vänligt och respektfullt, inte anklagande!) sätt förklara att det vore kul om personen också kom med initiativ, att det är jobbigt att vara den som alltid tar kontakt osv. Mer än en gång har jag förvånats över hur många som uttryckt att det känns läskigt/jobbigt, framförallt när de märkt att jag inte har några problem att ta initiativ, då tror de att jag vill ha det så eftersom de uppfattat att jag inte har samma problem. Det brukar dock bli bättre, när de vet att jag gärna ser att de tar kontakt och inte tycker att de stör.

Sedan har jag min sambo, som tycker det är otroligt jobbigt att höra av sig för att föreslå träff (även till folk han känt halva livet). Men han blir oerhört(!) glad när vänner föreslår något och tackar aldrig nej om det finns minsta möjlighet att tacka ja. När jag föreslog att han själv skulle ta kontakt, då slutade det med att han satt i soffan med mobilen i handen och mådde dåligt av att det var så jobbigt en lång stund innan det faktiskt blev att han skrev till någon. Något som jag har svårt att tro att någon utomstående skulle kunna föreställa sig just eftersom han väl på plats är otroligt social.

Det är intressant ändå hur olika folk är.

 

[Lingon]

Jag kan nog dra lite paralleller till weaponized incompetence här faktiskt. Man gör sig så dålig på att utföra en uppgift att man genom det tvingar någon annan att ta ansvaret för den trots att man egentligen är kompetent nog att antingen göra det eller lära sig att göra det. Det är inte snällt.

Jag ser det här ur den andra synvinkeln eftersom jag ofta är den som måste arrangera allt! Jag har ingen vän som är så initiativlös som i TS. Jag tror inte att jag hade orkat faktiskt. Min energi är inte oändlig.

 

[Grazing]

Jag tänker inte att man ska ändra på någon, men att många kan tänka sig att lämna sin comfortzone (och kanske emellanåt utöka den) om man tydligt får veta att motparten uppskattar det och gärna vill det. Så medvetet hålla tillbaka och samtidigt tydligt kommunicera.

Så är det ju att man måste såklart kommunicera om det är så att den som inte tar initiativ upplevs som att den inte är intresserad eller vill umgås.

Men är jag vän med någon som har svårare än mig att ta initiativ och jag naturligt hamnar i den rollen så ser jag dock inte det som min uppgift att träna den personen att ändra sig och "ta sig ur sin comfortzone". För det handlar inte ens alltid om någon comfortzone att ta sig ur utan det är helt enkelt det personlighetsdraget personen har och jag skulle aldrig medvetet hålla tillbaka för att forma om personen. Jag gillar ju förhoppningsvis min vän som den är.

Men det är klart att jag har haft en del vänner där vänskapen runnit ut i sanden pga att vi helt enkelt båda två är lika dåliga på att ta initiativ. Men det är oftast personer då som aldrig ens ringer eller pratar med mig om jag inte ringer och den graden av lite initiativ är ingenting som jag orkar riktigt. Där måste båda anstränga sig tycker jag.

 

[sjoberga]

Så är det ju att man måste såklart kommunicera om det är så att den som inte tar initiativ upplevs som att den inte är intresserad eller vill umgås.

Men är jag vän med någon som har svårare än mig att ta initiativ och jag naturligt hamnar i den rollen så ser jag dock inte det som min uppgift att träna den personen att ändra sig och "ta sig ur sin comfortzone". För det handlar inte ens alltid om någon comfortzone att ta sig ur utan det är helt enkelt det personlighetsdraget personen har och jag skulle aldrig medvetet hålla tillbaka för att forma om personen. Jag gillar ju förhoppningsvis min vän som den är.

Men det är klart att jag har haft en del vänner där vänskapen runnit ut i sanden pga att vi helt enkelt båda två är lika dåliga på att ta initiativ. Men det är oftast personer då som aldrig ens ringer eller pratar med mig om jag inte ringer och den graden av lite initiativ är ingenting som jag orkar riktigt. Där måste båda anstränga sig tycker jag.

Jag tänker inte riktigt träna någon annan eller forma om personen, utan det handlar om att relationen skaver och relationen behöver vårdas om den ska fungera bra för alla parter i den. Och då kan man hjälpas åt att få det att fungera tillsammans, även om man har olika personligheter som gör olika saker olika svårt för personerna i relationen.

 

[Motacilla]

Jag utgår för det mesta från att jag inte är så viktig. Fick på omvägar höra att jag varit så fin i kanten att jag inte ens gått fram och satt mig med ett sällskap på ett evenemang. Jag skulle inte våga gå fram utan att vara direkt inbjuden.

Har en vän som glatt rusar fram till människor hon känner och hälsar. Titta där är xx.
Det skulle jag aldrig våga. Hur kan jag vara säker på att de vill träffa mig...

Avskyr att ringa eftersom jag är rädd att störa. Messar helst. Ringer andra blir jag bara glad.

Okända människor i en kö eller på stan är inget problem, de vet ju inte vem jag är. Ytliga snabba möten och aldrig ses mer.

Exet är likadan Men han kan komma med kommentarer som skaffar honom vänner och bekanta. Han brukar på sina fackliga uppdrag i Stlm gå till en viss restaurang. Såg dåvarande satsministern i gardroben letandes efter sin rock. Frågade om han fick så dåligt betalt att han var tvungen att extraknäcka i garderoben. Sen dess hälsar de på varann.

Mig får man vara direkt med Tror att jag nog uppfattas som lite stram och fin i kanten?

Tyvärr uppfattar jag nog folk som inte kommer fram som ointresserade. Åtminstone tycker jag att man ska gå och säga ett kort hej om man ser nån man känner.

Om jag t.ex sitter på ett café med ett par vänner och på avstånd ser nån bekant komma in, då hoppas jag ju att den personen hälsar på mig/oss så jag slipper rusa upp från bordet. Om personen inte hälsar antar jag att hen inte är så intresserad av att träffas, åtminstone inte just då. Skulle knappast fråga om nån som inte ens hälsar vill slå sig ner, personen verkar ju upptagen och ointresserad?

Är man osäker på om det är okej att man sätter sig med ett gäng kan man ju fråga "är det okej om jag gör er sällskap?" "Kan jag slå mig ner här med er?" Och då är det faktiskt upp till de andra att säga om detta av någon anledning inte är lämpligt.

Jag tänker att givetvis ska man vara som man vill, men jag tror att livet är mycket mera givande om man inte sitter hemma och väntar på att folk ska bjuda in en, höra av sig etc. Om det visar sig att folk inte vill träffas när man ringer och frågar, ja då vet man ju det och får gå vidare med andra bekanta.
En sak ska man hålla i minnet: ingen tänker lika mycket på en som man själv gör, och det finns forskning som visar att man är mera omtyckt än man tror.

 

[tanten]

Tyvärr uppfattar jag nog folk som inte kommer fram som ointresserade. Åtminstone tycker jag att man ska gå och säga ett kort hej om man ser nån man känner.

Om jag t.ex sitter på ett café med ett par vänner och på avstånd ser nån bekant komma in, då hoppas jag ju att den personen hälsar på mig/oss så jag slipper rusa upp från bordet. Om personen inte hälsar antar jag att hen inte är så intresserad av att träffas, åtminstone inte just då. Skulle knappast fråga om nån som inte ens hälsar vill slå sig ner, personen verkar ju upptagen och ointresserad?

Är man osäker på om det är okej att man sätter sig med ett gäng kan man ju fråga "är det okej om jag gör er sällskap?" "Kan jag slå mig ner här med er?" Och då är det faktiskt upp till de andra att säga om detta av någon anledning inte är lämpligt.

Jag tänker att givetvis ska man vara som man vill, men jag tror att livet är mycket mera givande om man inte sitter hemma och väntar på att folk ska bjuda in en, höra av sig etc. Om det visar sig att folk inte vill träffas när man ringer och frågar, ja då vet man ju det och får gå vidare med andra bekanta.
En sak ska man hålla i minnet: ingen tänker lika mycket på en som man själv gör, och det finns forskning som visar att man är mera omtyckt än man tror.

Jag vet allt det där.
Men risken att utsättas för skammen att bli avvisad (inte troligt) håller tillbaka.
Fånigt av en äldre person, jag vet.

 

[Lingon]

Tyvärr uppfattar jag nog folk som inte kommer fram som ointresserade. Åtminstone tycker jag att man ska gå och säga ett kort hej om man ser nån man känner.

Om jag t.ex sitter på ett café med ett par vänner och på avstånd ser nån bekant komma in, då hoppas jag ju att den personen hälsar på mig/oss så jag slipper rusa upp från bordet. Om personen inte hälsar antar jag att hen inte är så intresserad av att träffas, åtminstone inte just då. Skulle knappast fråga om nån som inte ens hälsar vill slå sig ner, personen verkar ju upptagen och ointresserad?

Är man osäker på om det är okej att man sätter sig med ett gäng kan man ju fråga "är det okej om jag gör er sällskap?" "Kan jag slå mig ner här med er?" Och då är det faktiskt upp till de andra att säga om detta av någon anledning inte är lämpligt.

Jag tänker att givetvis ska man vara som man vill, men jag tror att livet är mycket mera givande om man inte sitter hemma och väntar på att folk ska bjuda in en, höra av sig etc. Om det visar sig att folk inte vill träffas när man ringer och frågar, ja då vet man ju det och får gå vidare med andra bekanta.
En sak ska man hålla i minnet: ingen tänker lika mycket på en som man själv gör, och det finns forskning som visar att man är mera omtyckt än man tror.

Jag tycker nog att det går åt båda hållen i de fallen du räknar upp.

 

[Görel]

Jag tänker att givetvis ska man vara som man vill, men jag tror att livet är mycket mera givande om man inte sitter hemma och väntar på att folk ska bjuda in en, höra av sig etc. Om det visar sig att folk inte vill träffas när man ringer och frågar, ja då vet man ju det och får gå vidare med andra bekanta.
En sak ska man hålla i minnet: ingen tänker lika mycket på en som man själv gör, och det finns forskning som visar att man är mera omtyckt än man tror.

När jag slutade tänka på vem som hört av sig senast, vem som tog initiativ senast etc och själv började höra av mig till de jag ville umgås med och föreslå det jag ville göra blev livet mycket rikare. Världen går inte under för att någon säger nej. Många gånger leder det till att de kommer med andra förslag istället och så resonerar man sig fram till något som passar alla.

 

[Lickety]

Om jag t.ex sitter på ett café med ett par vänner och på avstånd ser nån bekant komma in, då hoppas jag ju att den personen hälsar på mig/oss så jag slipper rusa upp från bordet. Om personen inte hälsar antar jag att hen inte är så intresserad av att träffas, åtminstone inte just då. Skulle knappast fråga om nån som inte ens hälsar vill slå sig ner, personen verkar ju upptagen och ointresserad?

Det är ett elände att vara ansiktsblind. Jag känner igen personer som jag känner väl, eller träffat väldigt många gånger, men skulle knappast känna igen en bekant som jag träffat ett fåtal gånger. Finns de som är ännu värre ansiktsblinda. Jag har bommat många, många gånger, där jag inte alls känt igen personer jag suttit och pratat med en god stund på tu man hand när man ses senare i ett annat sammanhang, ens när man återigen pratar på tu man hand.

 

[Enya]

Det är ett elände att vara ansiktsblind. Jag känner igen personer som jag känner väl, eller träffat väldigt många gånger, men skulle knappast känna igen en bekant som jag träffat ett fåtal gånger. Finns de som är ännu värre ansiktsblinda. Jag har bommat många, många gånger, där jag inte alls känt igen personer jag suttit och pratat med en god stund på tu man hand när man ses senare i ett annat sammanhang, ens när man återigen pratar på tu man hand.

En del av min "syndiagnos" är just ansiktsblindhet, att hjärnan har svårt att känna igen människor. Det är jättejobbigt om man träffar någon utanför där man vanligtvis träffar dem. Tex när jag jobbade på VC och alla var arbetsklädda och träffade någon av kollegorna i stan som hälsade och jag förvirrat bara svarade hej lite kort utan att ha en aning om vem det var. Det var utanför sitt sammanhang och utan arbetskläder. Det är jättesvårt! Då kan man tolkas som otrevlig och dryg fast man inte är det ens.

 

[Rie]

Jag utgår för det mesta från att jag inte är så viktig. Fick på omvägar höra att jag varit så fin i kanten att jag inte ens gått fram och satt mig med ett sällskap på ett evenemang. Jag skulle inte våga gå fram utan att vara direkt inbjuden.

Har en vän som glatt rusar fram till människor hon känner och hälsar. Titta där är xx.
Det skulle jag aldrig våga. Hur kan jag vara säker på att de vill träffa mig...

Avskyr att ringa eftersom jag är rädd att störa. Messar helst. Ringer andra blir jag bara glad.

Okända människor i en kö eller på stan är inget problem, de vet ju inte vem jag är. Ytliga snabba möten och aldrig ses mer.

Exet är likadan Men han kan komma med kommentarer som skaffar honom vänner och bekanta. Han brukar på sina fackliga uppdrag i Stlm gå till en viss restaurang. Såg dåvarande satsministern i gardroben letandes efter sin rock. Frågade om han fick så dåligt betalt att han var tvungen att extraknäcka i garderoben. Sen dess hälsar de på varann.

Mig får man vara direkt med Tror att jag nog uppfattas som lite stram och fin i kanten?

Vi är nog rätt lika du och jag. Det har hänt att jag tänkt göra ett spontanbesök till social person men väl utanför dörren vänt innan jag tryckt på ringklockan. Jag kan ju störa.....

Stram och fin i kanten har jag inte hört, men det kan ju hända att ingen säger det till mig även om de tycker/tror det.

Har en god vän som är introvert men social och en fena på att bli bekant med folk, jag begriper inte hur han bär sig åt! Snabbt går det också. Visserligen har han jobbat i ett arbete med mycket människokontakt - men det har jag också.

 

[Lickety]

En del av min "syndiagnos" är just ansiktsblindhet, att hjärnan har svårt att känna igen människor. Det är jättejobbigt om man träffar någon utanför där man vanligtvis träffar dem. Tex när jag jobbade på VC och alla var arbetsklädda och träffade någon av kollegorna i stan som hälsade och jag förvirrat bara svarade hej lite kort utan att ha en aning om vem det var. Det var utanför sitt sammanhang och utan arbetskläder. Det är jättesvårt! Då kan man tolkas som otrevlig och dryg fast man inte är det ens.

För min del går också ansiktsblindheten också åt andra hållet, så det är mer som en ständig ansiktsförvirring. Ibland tror jag mig känna igen folk lite vagt, men vågar numera sällan chansa - för de gånger jag gissat på att jag träffat personen förut är det lika ofta fel. Då följer en förvirrad diskussion där man kommer fram till att vi nog inte setts tidigare.

 

[Rie]

Tyvärr uppfattar jag nog folk som inte kommer fram som ointresserade. Åtminstone tycker jag att man ska gå och säga ett kort hej om man ser nån man känner.

Om jag t.ex sitter på ett café med ett par vänner och på avstånd ser nån bekant komma in, då hoppas jag ju att den personen hälsar på mig/oss så jag slipper rusa upp från bordet. Om personen inte hälsar antar jag att hen inte är så intresserad av att träffas, åtminstone inte just då. Skulle knappast fråga om nån som inte ens hälsar vill slå sig ner, personen verkar ju upptagen och ointresserad?

Är man osäker på om det är okej att man sätter sig med ett gäng kan man ju fråga "är det okej om jag gör er sällskap?" "Kan jag slå mig ner här med er?" Och då är det faktiskt upp till de andra att säga om detta av någon anledning inte är lämpligt.

Jag tänker att givetvis ska man vara som man vill, men jag tror att livet är mycket mera givande om man inte sitter hemma och väntar på att folk ska bjuda in en, höra av sig etc. Om det visar sig att folk inte vill träffas när man ringer och frågar, ja då vet man ju det och får gå vidare med andra bekanta.
En sak ska man hålla i minnet: ingen tänker lika mycket på en som man själv gör, och det finns forskning som visar att man är mera omtyckt än man tror.

Om jag t.ex sitter på ett café med ett par vänner och på avstånd ser nån bekant komma in, då hoppas jag ju att den personen hälsar på mig/oss så jag slipper rusa upp från bordet. Om personen inte hälsar antar jag att hen inte är så intresserad av att träffas, åtminstone inte just då. Skulle knappast fråga om nån som inte ens hälsar vill slå sig ner, personen verkar ju upptagen och ointresserad?

Skulle du tycka att det vore okej om din bekant såg på dig, log och nickade innan h*n gick till och satte sig vid ett annat bord?
Om ja eller nej, hur tänker du då?

 

[sjoberga]

Om jag t.ex sitter på ett café med ett par vänner och på avstånd ser nån bekant komma in, då hoppas jag ju att den personen hälsar på mig/oss så jag slipper rusa upp från bordet. Om personen inte hälsar antar jag att hen inte är så intresserad av att träffas, åtminstone inte just då. Skulle knappast fråga om nån som inte ens hälsar vill slå sig ner, personen verkar ju upptagen och ointresserad?

Skulle du tycka att det vore okej om din bekant såg på dig, log och nickade innan h*n gick till och satte sig vid ett annat bord?
Om ja eller nej, hur tänker du då?

För mig är det ett högst rimligt beteende, mer rimligt än att tränga sig in i ett pågående möte och hälsa. Även om det också kan göras snabbt och utan att störa alltför mycket.

Det beror lite på sammanhang, men jag är inte så intresserad av att umgås med vänners vänner, och har också en begränsad social förmåga som gör att en relation i taget är mer framgångsrikt för alla inblandade. Sen finns det givetvis sammanhang där en del av poängen är att det är fler med och ytligare umgänge.

Spontanbesök med nån som plötsligt står utanför dörren funkar inte med mig. Det är som att köra en ispik i relationen, men det vet ju de få som är nära. Får man en hint senast dagen innan funkar det nästan alltid och är supertrevligt.

 

[Motacilla]

Om jag t.ex sitter på ett café med ett par vänner och på avstånd ser nån bekant komma in, då hoppas jag ju att den personen hälsar på mig/oss så jag slipper rusa upp från bordet. Om personen inte hälsar antar jag att hen inte är så intresserad av att träffas, åtminstone inte just då. Skulle knappast fråga om nån som inte ens hälsar vill slå sig ner, personen verkar ju upptagen och ointresserad?

Skulle du tycka att det vore okej om din bekant såg på dig, log och nickade innan h*n gick till och satte sig vid ett annat bord?
Om ja eller nej, hur tänker du då?

Det tycker jag är helt okej, och det tycker jag händer ibland.
Om nån nickar ett hej på avstånd och sen går och sätter sig någon annanstans så tänker jag inte mera på det, antar att personen är upptagen/vill vara ifred/väntar på någon annan.

Kommer någon däremot FRAM och hälsar tolkar jag det som att hen är intresserad av att sätta sig om det bara är lämpligt för dem som redan sitter vid bordet, och förutsatt att det finns plats.

Tillägg: jag går alltså knappast och frågar personen som är på väg till ett annat bord om hen vill komma och sätta sig med oss. Jag antar att hen har andra planer som jag i min tur inte vill lägga mig i.

 

[Svartkatt]

Jag känner delvis igen mig i det du skriver, såtillvida att man springer på en bekant på stan och säger vad länge sen, vi borde verkligen ses. Och så blir det aldrig av om inte jag tar tag i det.

Men i mitt fall är det för att jag helt enkelt är en tråkig person som folk inte vill ta initiativ till att träffa. Och så verkar det ju inte alls vara med din vän? Men jag hade i vännens ställe absolut svarat något åt det hållet som du tycker är rimligt, jag förstår att hens bristande initiativ även när du bollar över bollen på hens planhalva är jobbigt. För mig handlar det mer om att jag aldrig varit ett förstahandsval för någon utan det där axelrycknande femtehandsvalet som man går till när fyra andra sagt nej. Men jag har upplevt det du beskriver ibland i jobbet och det är jobbigt att alltid vara den som driver på.

Någon skrev om du ska komma med ännu mer raka frågor (jag tycker annars dina befintliga frågor öppnar för att personen skulle kunna föreslå en tid eller plats självmant), men det kanske hade varit ett alternativ?

 

[hastflicka]

Tyvärr uppfattar jag nog folk som inte kommer fram som ointresserade. Åtminstone tycker jag att man ska gå och säga ett kort hej om man ser nån man känner.

Om jag t.ex sitter på ett café med ett par vänner och på avstånd ser nån bekant komma in, då hoppas jag ju att den personen hälsar på mig/oss så jag slipper rusa upp från bordet. Om personen inte hälsar antar jag att hen inte är så intresserad av att träffas, åtminstone inte just då. Skulle knappast fråga om nån som inte ens hälsar vill slå sig ner, personen verkar ju upptagen och ointresserad?

Är man osäker på om det är okej att man sätter sig med ett gäng kan man ju fråga "är det okej om jag gör er sällskap?" "Kan jag slå mig ner här med er?" Och då är det faktiskt upp till de andra att säga om detta av någon anledning inte är lämpligt.

Jag tänker att givetvis ska man vara som man vill, men jag tror att livet är mycket mera givande om man inte sitter hemma och väntar på att folk ska bjuda in en, höra av sig etc. Om det visar sig att folk inte vill träffas när man ringer och frågar, ja då vet man ju det och får gå vidare med andra bekanta.
En sak ska man hålla i minnet: ingen tänker lika mycket på en som man själv gör, och det finns forskning som visar att man är mera omtyckt än man tror.

Fast om nagon jag kanner sitter pa ett fik med en, eller flera, manniskor jag inte kanner gar jag ju inte speciellt fram till dem om man inte ar mycket nara vanner, eller vagen fram till disken gar forbi dem. Om jag ser att vannen tittar at mitt hall vinkar jag nog eller om det ar nara nog sager hej lite hogre.

Om jag ar vannen som sitter vid bordet och tycker det skulle vara trevligt att vannen som kommer in kommer fram och satter sig sa hojtar jag och vinkar sa jag visar att jag vill att vannen ska komma narmare, sedan foreslar jag att vannen satter sig med oss andra.
Det ar nog det vanligaste scenariot med mig, och det som ar det mest logiska.
Den som inte kanner nagon annan ska inte behova vara sa "pushig" att den fragar om den kan satta sig, det ar mer naturligt att den som sitter dar erbjuder plats.

 

[escodobe]

Det är ett elände att vara ansiktsblind. Jag känner igen personer som jag känner väl, eller träffat väldigt många gånger, men skulle knappast känna igen en bekant som jag träffat ett fåtal gånger. Finns de som är ännu värre ansiktsblinda. Jag har bommat många, många gånger, där jag inte alls känt igen personer jag suttit och pratat med en god stund på tu man hand när man ses senare i ett annat sammanhang, ens när man återigen pratar på tu man hand.

Ja, jag är så ansiktsblind att det är ett rätt stort socialt handkapp...

 

[Mineur]

Uppdatering gällande situationen i TS: Jag lät vännens sista "Absolut"-svar ligga i drygt ett dygn men när klockan var 11:30 idag, alltså samma dag som vi bestämt oss för att ses skrev jag "Vad sägs om *ställe X* kl 14?". Fick direkt svar att det blev bra, vi träffades och fikade i två timmar och vännen bjöd sedan med mig hem till sig för att testa ett vin vi pratat om under vår fika (vi är vin-intresserade båda två, så det är inte fullt så random som det kanske låter ). Vi hade jättetrevligt och vännen sa när jag gick att det var så roligt att vi fick ihop det och kunde ses. Hen kom dessutom med ett eget förslag om att åka ut och vandra nästa helg, så det ska vi göra.

Inga "hard feelings" alltså, och ingen indikation på att hen egentligen inte hade lust att ses. Jag tänker att jag framöver testar approachen med en mer direkt kommunikation, som flera varit inne på här i tråden, och att jag helt enkelt får lära mig att acceptera att det är så vissa personer fungerar bara. Det svåra blir väl att hitta balansen mellan "direkt kommunikation" och "projektledare", men det är absolut värt ett försök!

 

[Nytant]

@Mineur OBS! Risk för svammel. Jag har sovit alldeles för lite med en kokhet hund som ville vara nära, nära trots varm sommarnatt, så jag har inte läst allt. Jag vill bara säga att jag verkligen känner igen mig! Jag har också upplevt det i flera relationer och jag kom till en punkt där jag inte tyckte det var roligt längre; det fick mig helt enkelt att känna mig mindre sedd och mindre uppskattad i relationen än vad jag var okej med. Särskilt som jag tycker det där kan vara ganska tungtstyrt rent kognitivt liksom — finns ingen synbar ömsesidig entusiasm dalar min motivation och plötsligt känns det nästan dränerande att planera och gå dit. Jag älskar därför folk som tar tag i saker, driver på och visar entusiasm. Det är liksom inte svårt egentligen, det är ju roligt!

Samtidigt vet jag att alla lever lite efter sin egen klocka, och att min egen ibland tickar lite fortare för att det finns lite ångest eller nervositet med i bilden eftersom jag lätt tappar tråden om jag inte spikar saker asap. Så när jag lyssnar inåt försöker jag först reda ut vad som är vad, för att sen på ett rättvist sätt kunna känna efter om jag kan ge lite utrymme för den andra att möta upp mig på sin egen tidslinje. Jag har lärt mig att folk ofta tar en eller två dagar längre än vad jag tycker är rimligt enligt min tidslinje. Det kan jag oftast ge dem.

Om det inte löser sig av sig själv på det mer organiska sättet är ju läroboks-/ mental health Instagram-sättet att ta upp det med personen. Så den strategin försökte jag med i ett antal år, bara för att inse att det inte alltid finns utrymme för den sortens hyperkonstruktiva ”jag har gått i terapi och såhär sa min terapeut att man ska göra”-öppenhet, i alla fall inte i Sverige och inte i platoniska relationer. Folk pratar helt enkelt inte så med varandra och man lyfter inte saker på det sättet alltid. Även om jag hade tyckt det var lättare om de gjorde det.

Jag tycker det viktigaste är att du inte går över dina egna gränser och kompenserar upp på ett sätt som inte känns bra i magen