Enskild ekonomi

[kryddelydd]

Jag tycker att det beror på om man tycker att man har ett gemensamt liv eller om man har var sitt liv men delar bostad.

För mig skulle det kännas väldigt konstigt med stor skillnad i ekonomiska förutsättningar.
Sedan beror det ju på så mycket annat.

Min syster och hennes (dåvarande) sambo hade delad ekonomi. Syrran tjänar betydligt sämre än han.
De avsatte lika mycket pengar till bostaden, som de (fortfarande) äger gemensamt, har delat lika på lån et c. Därefter gemensamhet för gemensamma inköp exempelvis möbler.
Syrran äger bilen, han betalade hälften av bränslet när de åkte någonstans med bilen. Han använde aldrig bilen till sig själv; pendlade med tunnelbana till jobbet. Syrran däremot använde(r) bilen till och från jobbet.

Var och en betalade för sig på restauranger och liknande.
Han var mer än villig att betala för henne också; det var på hennes initiativ som den här uppdelningen och egenförsörjningen fanns.
Problemet kunde ju bli om hon inte ville följa med på något roligt som en resa, teater, konsert eller liknande för att hon inte tyckte att hon hade råd. Bara för att hon inte ville låta honom betala.

 

[kryddelydd]

I vårt fall skulle det innebära att min partner inte skulle ha en krona kvar när räkningarna är betalda.
Jag skulle ha mer.
Nu har vi båda egna pengar kvar och kan ha en egen ekonomi att göra vad vi vill med.

Egentligen svar till flera, mest som reflexion.

Jag undrar om det har blivit vanligare att människor som lever tillsammans, inte har gemensam ekonomi?
Visserligen ska jag väl inte påstå att jag varit insatt i hur mina kompisars föräldrar gjort när jag växte upp, men jag är uppväxt med att man har en helt gemensam ekonomi och delar på ansvaret för att det ska finnas pengar till det nödvändiga.
Men under min uppväxttid var det väl antagligen inte så vanligt att det fanns pengar för mer eller mindre dyra hobbyer som resor, häst och liknande.

Jag är "van" vid att familjens pengar är familjens pengar.
Först betalas de löpande nödvändiga kostnaderna.
Sedan betalas de där sakerna som måste till som då och då nya kläder.
Sedan, om det fanns något kvar, kunde man göra andra inköp. Och då var mamma och pappa överens om att pengarna skulle användas till vaddetnuvar.
Vem som på den tiden "drog in" mest pengar vet jag inte och det är nog svårt att sortera eftersom pappa var mjölkbonde och mamma lågstadielärare, men de sista 25 åren har pappa varit metallarbetare och mamma lågstadielärare och pappa har haft något högre lön än mamma. Och de har gjort på samma sätt - förutom att det mest är mamma som spenderar och pappa hejar på.

 

[mandalaki]

För mig är det det och jag kan ju bara skriva vad jag tycker. Jag hade känt mig ekonomiskt beroende om min sambo hade försörjt mig, dvs. betalat för mitt leverne och det vill jag inte. Hur andra gör är helt upp till dem, det lägger jag mig inte i alls.

Jadå, jag skriver också bara vad jag tycker

Min sambo såg det verkligen inte som att jag betalade för hans leverne, han var skitkänslig på den punkten. Jag fick knappt ge honom presenter och absolut inte dyrare presenter än han gav mig. Men genom att jag betalade mer av t ex hyra och försäkring så kunde vi ha gemensamt liv som vi gillade (med resor m m). Nu när han är singel reser han trots sin knappa budget, men då drar han ner allt annat till en nivå som jag inte hade velat på när vi var sambo.

 

[Inte_Ung]

Nä, jag tycker nog att det finns fler parametrar att väga in förutom millimeterrättvisa.

Ja ett antal.
Jag har slutat ett fast och tryggt arbete som jag trivdes med för att flytta med min sambo till hans släktgård.
Här finns ingen rättvisa redan vid förutsättningarna.
Vill han ha mig här så får han stå för allt.
Tidigare så bodde vi på min gård och då så höll jag med bostad och han skötte om maten.
En bostad av den kalibern som vi hade på min gård skulle ha kostat mer än dubbla maten att hyra.

 

[Inte_Ung]

Jag är "van" vid att familjens pengar är familjens pengar.

Det går ju bra så länge ingen av parterna kör med varianten att först så köper jag vad vill ha och sedan så är pengarna slut.
I ett sådant läge kan det behövas andra lösningar.
Jag har dock inte råkat ut för det personligen.

 

[TinyWiny]

Jadå, jag skriver också bara vad jag tycker

Min sambo såg det verkligen inte som att jag betalade för hans leverne, han var skitkänslig på den punkten. Jag fick knappt ge honom presenter och absolut inte dyrare presenter än han gav mig. Men genom att jag betalade mer av t ex hyra och försäkring så kunde vi ha gemensamt liv som vi gillade (med resor m m). Nu när han är singel reser han trots sin knappa budget, men då drar han ner allt annat till en nivå som jag inte hade velat på när vi var sambo.

Precis

Jag är kanske överkänslig med det här pga tidigare erfarenheter men för mig är det jätteviktigt att jag har egna pengar som jag gör vad jag vill med. Jag har tidigare både blivit delvis försörjd och jag har försörjt och jag vill inte leva så. Jag rättar mun efter matsäcken helt enkelt. Visst hade jag haft mycket mer att röra mig med om vi hade delat på inkomsterna men det är ganska oviktigt för mig. Jag klarar mig och det räcker så. Jag kan t ex bli riktigt irriterad när folk tar förgivet att min sambo betalar för mina hästar

 

[Mia_R]

Det här är ju redan grundligt avhandlat i tråden om att leva över sina tillgångar, så jag tycker att de två kan slås ihop.

 

[Madick]

Lägg till i mixen särkullsbarn (hos den högre betalda) och ett "orättvishetstänk" hos den med lägre lön.

 

[Squie]

Fast så behöver det ju inte bli. Det är inte så för oss. Jag skulle aldrig kunna tänka mig en annan uppdelning än 50/50. Jag är vuxen, jag har inget behov av att bli försörjd och jag vill verkligen inte behöva känna mig i beroendeställning till min sambo ekonomiskt. Jag skulle aldrig kunna leva med att som vuxen bli försörjd av någon annan. Det ser jag som en helt vidrig situation och verkligen en kvinnofälla.

Fast försörjd handlar det väl ändå inte om? Inte som jag ser det. Vi är ett team, inte två singlar som bor ihop. Som team hjälps man åt o ser till att båda mår bra i relationen. Att sänka den ena ekonomiskt är inte att sörja för ett välmående förhållande.

Problemen blev varje gång han ville hitta på något vilket innebar att jag var tvungen att dra ner på något annat för att ha råd eller vad man ska säga och spara. Så antingen fick han hitta på grejjer själv eller boka långt framåt så jag hann spara ihop och vara med.

Vill tillägga att vårt förhållande inte tog slut pga av ekonomin men det var en lite bidragande orsak då han ville resa och hitta på saker som jag inte kunde.

Samma för mig. Förhållandet tog inte slut pga den skeva ekonomin även om det var en bidragande orsak. Han ville resa, handla dyra saker, etc som jag inte kunde.

Nja, inte mina fördomar, jag syftade på vad @Squie skrev om kvinnofälla.

Hur menar du nu? Menar du att jag har fördomar? Naturligtvis, det har vi alla. Ser inget positiv i att den ena i förhållandet ska hamna i underläge ekonomiskt o bli sänkt av det. Oftast är det kvinnan som tjänar mindre o krasst...en kvinnofälla. Sen får kvinnan barn o är den som är hemma o tappar mark i karriären...medan mannen jobbar vidare på sin. Om vi ska dra det ett steg till.

 

[Raderad medlem 6459]

Oj @TinyWiny vilken minst sagt intressant uppdelning! Jag skulle aldrig kunna leva så eller med nån som ens ville ha det på det viset. Oavsett om jag tjänar minst eller mest så vill jag att vi har samma levnadsstandard och möjligheter, inte att en av oss kan äta finmat varje dag och den andra lever på nudlar.

 

[TinyWiny]

Fast försörjd handlar det väl ändå inte om? Inte som jag ser det. Vi är ett team, inte två singlar som bor ihop. Som team hjälps man åt o ser till att båda mår bra i relationen. Att sänka den ena ekonomiskt är inte att sörja för ett välmående förhållande.

Om en persons inkomst helt eller delvis betalar någon annans uppehälle så är det att bli försörjd.

Nej vi är inte heller två singlar men vi är två människor som har valt att dela våra liv med varandra. Vi har inte valt att bli en enhet, ett team eller något projekt. Vad du menar med team vet jag inte men jag har inget behov av att känna mig som en del av något team med min partner, han är min partner och vi väljer att hålla ihop av kärlek. Jag anser att det är vars och ens ansvar att se till att hen mår bra, det är inget jag skulle lägga på min partner och jag skulle inte vilja att han la ansvaret på mig att han skulle må bra.

Vem har pratat om att sänka någon ekonomiskt? Vem skulle ens vilja leva med någon som gör det? Sörja för ett välmående förhållande? Jag förstår faktiskt inte vad du menar. Jag lever med min partner för att vi vill leva ihop, inte för att han ska få mig att må bra eller ska sörja för mig.


[/QUOTE]Hur menar du nu? Menar du att jag har fördomar? Naturligtvis, det har vi alla. Ser inget positiv i att den ena i förhållandet ska hamna i underläge ekonomiskt o bli sänkt av det. Oftast är det kvinnan som tjänar mindre o krasst...en kvinnofälla. Sen får kvinnan barn o är den som är hemma o tappar mark i karriären...medan mannen jobbar vidare på sin. Om vi ska dra det ett steg till. [/QUOTE]

Du skrev om kvinnofälla och @Lovisaleonora skrev att jag hade fördomar. Jag hänvisade då till det du hade skrivit.

Men vem säger att någon hamnar i ekonomiskt underläge eller bli sänkt av det? Var och en lever ju som hen vill och utefter sina förutsättningar.

Hur mycket mamman eller pappan är hemma med barn är upp till varje föräldrapar att välja. När det var aktuellt för mig att få barn (de är 24 och 26 år nu) så hade det varit otänkbart för mig att planera barn med någon som inte tänkte sig att han skulle vara lika mycket förälder som jag.

Det är väl ändå så att det behövs två personer för att få till ett barn så hur kan du skriva att kvinnan får barn? Jag har väldigt svårt att förstå varför någon planerar barn med någon som från början säger att hen tänker fortsätta med sitt liv som innan barnen.

 

[TinyWiny]

Oj @TinyWiny vilken minst sagt intressant uppdelning! Jag skulle aldrig kunna leva så eller med nån som ens ville ha det på det viset. Oavsett om jag tjänar minst eller mest så vill jag att vi har samma levnadsstandard och möjligheter, inte att en av oss kan äta finmat varje dag och den andra lever på nudlar.

Men självklart lever inte jag på nudlar och han på finmat! Vi har precis samma levnadsstandard, vi bor i samma hus och har samma tillgång till alla bekvämligheter. Att han har högre inkomst än mig är liksom inget som syns eller märks i vardagen.

 

[Jadzia]

Fast så behöver det ju inte bli. Det är inte så för oss. Jag skulle aldrig kunna tänka mig en annan uppdelning än 50/50. Jag är vuxen, jag har inget behov av att bli försörjd och jag vill verkligen inte behöva känna mig i beroendeställning till min sambo ekonomiskt. Jag skulle aldrig kunna leva med att som vuxen bli försörjd av någon annan. Det ser jag som en helt vidrig situation och verkligen en kvinnofälla.

Fast att ständigt behöva vara beroende av någon annans välvilja att betala vid middagar, resor eller liknande är nedbrytande. Då märks det verkligen att det är just den andres pengar och partnern som betalar. Att titta på medan partnern samlar pengar på hög, medan man själv måste lägga alla pengar på att leva. Jag har svårt att se hur ett förhållande med rejält ojämn levnadsstandard kan överleva. Alternativet är att man lägger sig på den sämst betaldas nivå, men det kanske inte partnerns alls vill.

Att poola sina tillgångar är inte att bli försörjd och göra sig beroende. Det är att maximera bådas möjligheter. Nej, jag skulle aldrig gå med på 50/50 om lönenivåerna var ojämna, varken om jag tjänade minst eller mest. Tjänar jag bra vill jag också bo och leva på den nivån, men inte skulle jag vilja att partnern får lägga varenda krona för att ha råd. Och vice versa.

 

[Jadzia]

Problemet kunde ju bli om hon inte ville följa med på något roligt som en resa, teater, konsert eller liknande för att hon inte tyckte att hon hade råd. Bara för att hon inte ville låta honom betala.

När man drar det så långt tycker jag faktiskt man är rätt taskig. Att förneka sin partner en trevlig upplevelse på grund av överdriven stolthet (och nej, man kanske inte alls vill göra aktiviteten på egen hand utan just tillsammans med partnern)

 

[escodobe]

Jag har i mina förhållanden föredragit 50-50 oavsett om jag haft högst eller lägst inkomst. En period hade jag en slags procentuell variant där jag betalade mindre eftersom byte av bostadsort/boende gav mig lägre inkomst och högre utgifter. Då var mitt bidrag till utgifterna vad jag hade betalt om jag hade bott kvar i den tidigare bostaden.
När det totalkrisat så har jag både försörjt/blivit försörjd men i normala fall föredrar jag att ha separata ekonomier.

Vid närmare tanke så finns det bara två tillfällen som jag och olika partners haft nästan precis lika mycket pengar båda två. När jag var ung och jättefattig och så nu när jag (vi båda ) har en bra lön

Sen har jag alltid haft mycket dyrare intressen än min nuvarande partner med djur och bil. Det var rätt påtagligt när han hade dubbelt så mycket i lön och väldigt låga utgifter. Han har aldrig behövt fundera över vad saker kostat eftersom han alltid haft råd om han velat köpa något eftersom han inte gjorde av med så mycket.

Det här jämnat ut sig både genom att han fick börja fatta att jag var TVUNGENatt prioritera(tills jag kom upp i lönen jag har nu ) och att jag samtidigt dragit ned honom i fördärvet genom att introducera honom till dyrare vanor skillnaden i livskvaliteten vintern när man har en bra funktionsjacka istället för en sliten bomullsjacka från myrorna och matupplevelser på Thörnströms kök VS gatuköket...

Jag hade fått spader om jag var tvungen att diskutera mina inköp, eller som jag ibland ser här och på Facebook att man behöver mörka inköp för sin partner.

 

[hagel]

Att poola sina tillgångar är inte att bli försörjd och göra sig beroende. Det är att maximera bådas möjligheter. Nej, jag skulle aldrig gå med på 50/50 om lönenivåerna var ojämna, varken om jag tjänade minst eller mest. Tjänar jag bra vill jag också bo och leva på den nivån, men inte skulle jag vilja att partnern får lägga varenda krona för att ha råd. Och vice versa.

Jag har samma tankesätt som dig, tror jag .

Min inkomst är mer än dubbelt så hög som min partners, men vi har hittat ett sätt som känns okej (och jämlikt) för oss bägge.

Vi delar lika 50/50 på "jättefasta" utgifter (hyra, el, vatten, värme och internet/TV). Eftersom vi bor fint, men billigt, så välter det inte budgeten för någon av oss. Resten av min partners pengar går till egna utgifter (mobil, abbonemang, evt. egna lån, etc.) plus eget förbruk (prylar, kläder osv.). Jag betalar resten av det gemensamma vardagsförbruket (mat, hygien, hemförsäkring, etc.) och är den som finansierar småprylar till hemmet, resor, presenter till vänner och familj osv. Större inköp, som typ möbler, sparar vi ihop till tillsammans. Det som blir över av min inkomst, efter våra samlade vardagsbestyr, är ungefär på samma nivå som partners pengar till privata utgifter och används på samma sätt .

 

[Snubbelfot]

Förutsättningarna är lika de som jag och min ex hade i många år. Jag tjänade mer, om än inte jättemycket, och hade även oregelbundna sidoinkomster.
Vi lade ihop lönerna i en hög varje månad, betalade räkningarna (även de kostnader som främst rörde en av oss), och delade mer eller mindre lika på det som blev över. Jag hade inga problem med det, och inte hon heller.

Det som då och då var en fråga för diskussion var mina sidoinkomster, och hur de skulle eller inte skulle fördelas mellan oss. Den biten är kanske viktigast att komma överens om, tänker jag.

 

[starcraft]

Jag känner nog att jag skulle vilja utgå från en 50/50 fördelning. Jag vill varken försörja en partner helt eller delvis eller känna att jag blir försörjd/ekonomiskt beroende. Tycker inte det har varit några problem i mina förhållanden, alla parter har varit generösa och det är inget konstigt att bjuda den andra på middag ute eller betala för någon utflykt, men de fasta kostnaderna skulle jag nog vilja dela på. Självklart finns det undantag, tex i samband med föräldraledighet, men jag hoppas att det då är ett gemensamt beslut att skaffa barn och man då hjälps åt ekonomiskt för familjens skull. Men har båda en okej inkomst ser jag ingen anledning just nu att ha en annan fördelning än 50/50.

 

[fritz_92]

Då jag haft väldigt oregelbundna inkomster som timvikarie är det svårt att bestämma en viss summa var varje månad utan vi delar procentuellt. 30 eller 35 % beroende på om de är något speciellt dyrt till huset av inkomsterna går till gemensamma kontot.
Sen att vi förra året tjänade lika mycket i princip gjorde ju att de blev 50/50 ändå, men nu detta året när jag pluggar och i höst kommer vara mammaledig så blir det ju inte samma. Förstår inte varför jag skulle behöva förändra min livsstil för att jag tjänar mindre än killen iår. Är ju dels för att vi ska få ett bättre gemensamt liv jag pluggar. Och om killen sen om några år vill plugga när jag har fast jobb så jämnar det ut sig.

 

[Squie]

Om en persons inkomst helt eller delvis betalar någon annans uppehälle så är det att bli försörjd.

Nej vi är inte heller två singlar men vi är två människor som har valt att dela våra liv med varandra. Vi har inte valt att bli en enhet, ett team eller något projekt. Vad du menar med team vet jag inte men jag har inget behov av att känna mig som en del av något team med min partner, han är min partner och vi väljer att hålla ihop av kärlek. Jag anser att det är vars och ens ansvar att se till att hen mår bra, det är inget jag skulle lägga på min partner och jag skulle inte vilja att han la ansvaret på mig att han skulle må bra.

Vem har pratat om att sänka någon ekonomiskt? Vem skulle ens vilja leva med någon som gör det? Sörja för ett välmående förhållande? Jag förstår faktiskt inte vad du menar. Jag lever med min partner för att vi vill leva ihop, inte för att han ska få mig att må bra eller ska sörja för mig.

Team är vi o vi sörjer för att den andre ska må bra. Den andre skall alltid komma i första rum. Det är ju den människan jag valt. O för att undanröja minor som ekonomin är så delar vi inte 50/50 utan vi baserar det på procentuellt som i slutändan innebär att vi båda har lika mkt över o kan röra oss på. Det är mest fair play med det.

Absolut att det är var o ens ansvar att må bra men samtidigt är det också den andres ansvar att göra det som ligger i dennes makt att få sin partner att må bra. Annars blir förhållandet destruktivt o destruktiva energikrävande förhållanden ska vi människor absolut inte hålla på med.

Sänka ekonomiskt blir det om förhållandet blir skevt ekonomiskt. Många förhållanden som det går att läsa om på olika forum på nätet vittnar om en skev ekonomisk balans med delade kylskåp o att var o en handlar sin egen mat, delad ekonomi o att den som har minst pengar måste låna av den som har mest pengar för att ens få ekonomin att gå ihop. Det är ingen sund relation som ser ut så.

Var och en lever ju som hen vill och utefter sina förutsättningar.

Hur mycket mamman eller pappan är hemma med barn är upp till varje föräldrapar att välja. När det var aktuellt för mig att få barn (de är 24 och 26 år nu) så hade det varit otänkbart för mig att planera barn med någon som inte tänkte sig att han skulle vara lika mycket förälder som jag.

Det är väl ändå så att det behövs två personer för att få till ett barn så hur kan du skriva att kvinnan får barn? Jag har väldigt svårt att förstå varför någon planerar barn med någon som från början säger att hen tänker fortsätta med sitt liv som innan barnen.

Nej, var o en lever inte som den vill eller utefter sina förutsättningar. Lyxfällan är väl ett strålande exempel o andra tv-program i samma tema.

Är det verkligen upp till var o en o bestämma vem av mamma o pappa som är hemma med barnet? Ärligt? Ligger inte huvudansvaret ändå på mamman o har alltid gjort? Om jag inte minns fel så grundlades idén o filosofin kring det hela på 1800-talet o framåt. Hur många mammor är inte hemma med barnet, sköter huvudansvaret för vabbning etc o därigenom tappar mark i karriären (+ pensionen) medan mannen inte tar speciellt stor plats eller ansvar?

Hur jag kan skriva att kvinnan får barn..tja...vad jag vet så är det bara kvinnans kropp som kan föda barnet. Absolut det är väl det bästa om båda parter fortsätter tillsammans efter att barnet är skapat men det finns även där mängder av trådar o berättelser om att så inte är fallet många gånger. Det finns väl människor som planerar barn med sin partner även om denne säger att den ska leva sitt liv fortsatt likadant. Orsakerna bakom det kan ju vara många.

Sen att man som individ i denna värld har åsikter o tankar om andras agerande, sitt eget agerande..det ingår.