Ensamhetsträning?

[cherie]

Min mamma gick plötsligt bort i söndags och jag har därför hennes 4-åriga mittelspitz hos mig just nu. Han har i princip aldrig lämnats ensam och alltid blivit mycket orolig när mamma lämnade huset, även om tex jag var där.

Jag är den person efter mamma som hunden känner bäst. Nu har samma tendens utvecklats kring mig. När jag åkte hemifrån tidigare idag skällde han nonstop vid dörren trots att min partner var hemma. Sen kräktes han när jag kommit hem och han lugnat ner sig. Han följer mig som en skugga här hemma, precis som han alltid gjort med min mamma.

Troligtvis är han påverkad av situationen och det som hänt. Han ger sig pigg och glad i allmänhet och har inga problem att vila och slappna av när vi är hemma. Men han har spytt något varje dag och veterinären tror i första hand det är pga stress i och med omställningen. Han har levt väldigt isolerat med min mamma senaste åren och senaste månaderna nog med ganska bristande motion och utevistelse också. Nu har han fått åka bil långt bort till oss och här bor han med en 2åring där det händer saker hela tiden och där vi är ute mycket med honom och träffar några människor. Jag aktiverar honom också med lite godissök och träning av vardagslydnad. Så det är klart det är en stor omställning för honom. Och fler förändringar kommer ske, vi kommer ju behöva åka tillbaka till staden där mamma bodde redan i helgen för fortsatt fix. Han får då följa med men bo hos min bror pga jag måste bo hos min pappa som har katt. Ja, ni hör. Stackars liten.

Men, till min fråga - hur går jag bäst till väga för att försöka träna honom att inte få sån oro när jag går? Hur fort kan jag börja träna, behöver han hinna lands mer här? Ja, många tankar. Hittills har jag mest gått lite ut och un, hämtat posten, gått till förrådet etc och det har gått bra. Har även haft honom i annat rum med kompostgaller och då gnäller han först men lägger sig sen och vilar.

Samtidigt vet jag inte om jag gör fel, har jag kanske gått för fort fram? Samtidigt måste jag kunna lämna huset.

Ja, jag söker mest allmänna tips och råd hur man tacklar sånt här med vuxen hund. Kan man prova om radio lugnar? Tuggben?

Jag önskar så vi hade kunnat ha honom kvar här, men har tänkt att det kommer inte gå så jag vet om hans separationsoro. Hade precis börjat få upp hoppet att det kanske skulle gå att träna honom hyfsat enkelt, innan jag fick höra hur stressad han blev när jag åkte trots andra personer hemma

 

[Happimess]

Först och främst, jag beklagar verkligen din mammas bortgång.

Sen tror jag att framtidsutsikterna ser ganska olika ut beroende på om det rör sig om en "äkta" separationsångest eller bara ovana i kombo med en enorm omställning för hunden just nu.

Kan du diskutera lugnande/ångestdämpande medicinering med veterinären? Det är ju kanske inte det första man tänker på men jag hade nog varit öppen för det i en liknande situation i och med att den är ganska exceptionell. Kanske kan det ge lite bättre förutsättningar.

Jag hade satsat mycket på att låta hunden landa, fokus på att få nya rutiner, och sysselsätta genom lugna men åtminstone lite mentala aktiviteter; typ godissök, tugg, kongar och lickimats. Fortsätta med "små" avfärder för sopor osv för att få in det i rutinen men inte lämna längre stunder. Jag hade nog inte gränsat av hunden eller begränsat tillgången till er i det här läget, ni är ju den enda tryggheten han har i sin nya tillvaro.

 

[sorbifolia]

Vet du, jag skulle nog tycka att det snällaste mot en sådan hund vore att ta bort den. Med mindre du känner att du VILL ha kvar hunden för din egen del, och göra de uppoffringar som behövs för att den ska må bra (vilket förmodligen blir svårt) så ser jag ingen anledning att förlänga dens lidande. Särskilt som jag tolkar din sista mening så att ni inte kommer kunna ha kvar den utan den kommer troligen behöva flytta igen?

 

[cherie]

Vet du, jag skulle nog tycka att det snällaste mot en sådan hund vore att ta bort den. Med mindre du känner att du VILL ha kvar hunden för din egen del, och göra de uppoffringar som behövs för att den ska må bra (vilket förmodligen blir svårt) så ser jag ingen anledning att förlänga dens lidande. Särskilt som jag tolkar din sista mening så att ni inte kommer kunna ha kvar den utan den kommer troligen behöva flytta igen?

Tycker du? Usch, jag vet inte alls vad som är det rätta här. Jag tog ju hem honom mitt i all kaos, då fanns inte så mycket tid att tänka utan någon behövde ju ta honom sent på.kvällen när vi hittade mamma. Min tanke har ju varit att hitta nytt för alltid hem till honom. Uppfödaren har nu sagt att hon tar tillbaka honom om vi vill. Tänkte att det är så man gör. Han är en jättefin och snäll hund i övrigt. Bör man avliva hundar i såna här situationer om de har separationsångest? Men jag förstår ju också att det blir mycket stress för honom just nu i och med alla omställningar.

I förrgår var jag borta större delen av dagen då jag behövde gipsa min hand, och då gick det bra att lämna hunden med mig partner...

Jag är uppvuxen med hundar och tränade mycket med vår hund i tonåren. Jag hade gärna tagit honom, men jag har ingen erfarenhet alls av separationsångest och särskilt inte hos vuxen hund. Vet inte hur prognosen ser ut. Vårt vardgaspussel och särskilt närmsta tiden med alla resor till Sthlm pga dödsfallet kommer såklart inte underlätta, det hade jag inte ens tänkt på.

 

[sorbifolia]

Tänker mest att det kommer bli enormt svårt att hitta ett bra hem för en sådan hund, och även om ni lyckas träna bort separationsångesten till viss del så kan den komma tillbaks när hunden behöver flytta igen. Men om uppfödaren är villig att ta honom så kanske det är ett bra alternativ - då kan hon evt göra en utvärdering om det skulle gå att hitta ett annat hem sedan.

Givetvis är det många som kommer säga att man ska försöka och inte ge upp en relativt ung och frisk hund, men min tanke är att en död hund lider garanterat inte. Och problemhundar som behöver nya hem finns det massor av... Lite krasst, jag vet, förlåt.

 

[cherie]

Först och främst, jag beklagar verkligen din mammas bortgång.

Sen tror jag att framtidsutsikterna ser ganska olika ut beroende på om det rör sig om en "äkta" separationsångest eller bara ovana i kombo med en enorm omställning för hunden just nu.

Kan du diskutera lugnande/ångestdämpande medicinering med veterinären? Det är ju kanske inte det första man tänker på men jag hade nog varit öppen för det i en liknande situation i och med att den är ganska exceptionell. Kanske kan det ge lite bättre förutsättningar.

Jag hade satsat mycket på att låta hunden landa, fokus på att få nya rutiner, och sysselsätta genom lugna men åtminstone lite mentala aktiviteter; typ godissök, tugg, kongar och lickimats. Fortsätta med "små" avfärder för sopor osv för att få in det i rutinen men inte lämna längre stunder. Jag hade nog inte gränsat av hunden eller begränsat tillgången till er i det här läget, ni är ju den enda tryggheten han har i sin nya tillvaro.

Tack för din input. Får kanske höra med veterinär krign lugnande och vad de tycker. Samtidigt uppfattar jag honom inte alls stressad i allmänhet (just nu ligger han här bredvid mig och sover så gott). Det är inte så att han flämtar eller är uppskruvad, inte alls. Han har också börjat gå lite egna upptäcktsfärder i huset utan att vara nära mig. Men kränkningarna vittnar kanske om något annat...

 

[cherie]

Tänker mest att det kommer bli enormt svårt att hitta ett bra hem för en sådan hund, och även om ni lyckas träna bort separationsångesten till viss del så kan den komma tillbaks när hunden behöver flytta igen. Men om uppfödaren är villig att ta honom så kanske det är ett bra alternativ - då kan hon evt göra en utvärdering om det skulle gå att hitta ett annat hem sedan.

Givetvis är det många som kommer säga att man ska försöka och inte ge upp en relativt ung och frisk hund, men min tanke är att en död hund lider garanterat inte. Och problemhundar som behöver nya hem finns det massor av... Lite krasst, jag vet, förlåt.

Det är okej. Man behöver vara realistisk också. Jag har nog bara aldrig sett på honom som en problemhund, han har ju liksom aldrig ensamhetstränats av min mamma så jag har sett hans oförmåga att vara ensam ungefär på samma sätt som att han hoppar på en när han blir glad. Liksom brist på grundträning. Men när han är såhär gammal så är det kanske för befäst, det där med att inte kunna vara ensam.

 

[Vassi]

Tycker du? Usch, jag vet inte alls vad som är det rätta här. Jag tog ju hem honom mitt i all kaos, då fanns inte så mycket tid att tänka utan någon behövde ju ta honom sent på.kvällen när vi hittade mamma. Min tanke har ju varit att hitta nytt för alltid hem till honom. Uppfödaren har nu sagt att hon tar tillbaka honom om vi vill. Tänkte att det är så man gör. Han är en jättefin och snäll hund i övrigt. Bör man avliva hundar i såna här situationer om de har separationsångest? Men jag förstår ju också att det blir mycket stress för honom just nu i och med alla omställningar.

I förrgår var jag borta större delen av dagen då jag behövde gipsa min hand, och då gick det bra att lämna hunden med mig partner...

Jag är uppvuxen med hundar och tränade mycket med vår hund i tonåren. Jag hade gärna tagit honom, men jag har ingen erfarenhet alls av separationsångest och särskilt inte hos vuxen hund. Vet inte hur prognosen ser ut. Vårt vardgaspussel och särskilt närmsta tiden med alla resor till Sthlm pga dödsfallet kommer såklart inte underlätta, det hade jag inte ens tänkt på.

Jag skulle nog inte tänka avlivning i första hand, och då är jag ändå ganska krass kring att en död hund lider inte. Det beror så klart mycket på om han i övrigt är frisk och en bra hund mentalt, och hur snart man kan hitta en vettig lösning. Det har bara gått fyra dagar sen hans mattes bortgång (beklagar så! ). Jag skulle ta mig en ordentlig funderare om det antingen går att lösa med flytt till uppfödaren, om hen är väl medveten om ensamhets-problematiken, eller om ni har möjlighet att ta er tiden att ensamträna. Men all respekt för att det kan vara en utmaning med vardagspusslet och går det inte så går det inte.

Våran lilla Terror på 9 månader har varit lite utmanande i ensamträning och har liknande beteende om någon går hemifrån även om den andra är kvar hemma. Små steg tidsmässigt och något gott att äta har varit sättet vi fått träna. Vanliga tuggben har inte varit tillräckligt utan leksaker där man kan trycka in mjukost, Kong med fruset färskfoder och liknande har krävts till en början. Men det gäller ju att veta att man har tiden på sig att träna, både för hunden och ens egen skull.

 

[Lingon]

Har du förtroende för uppfödaren? I så fall är det kanske det bästa för hunden i nuläget om du känner att du inte vill behålla honom för alltid. Där finns väl andra hundar så det finns en trygghet i en flock så han behöver troligtvis inte vara ensam.

 

[Fetaost]

Det kan iaf vara värt att prova ensamhetsträna honom. Börja från grunden med att han inte får följa dig/er i hälarna 24/7 hemma, precis som man gör med valpar. Skapa en tygg plats bakom galler för vila på avstånd från er osv.
Kanske funkar det, kanske inte alls, kanske till en hanterbar grad.

 

[cherie]

Har du förtroende för uppfödaren? I så fall är det kanske det bästa för hunden i nuläget om du känner att du inte vill behålla honom för alltid. Där finns väl andra hundar så det finns en trygghet i en flock så han behöver troligtvis inte vara ensam.

Jag känner henne inte tyvärr, så jag vet inte. Bör jag i så fall låta hunden flytta dit så snart som möjligt eller landa lite mer här först? Usch, det är så tufft hela denna situationen. Jag har gärna hunden här ett tag också för min egen skull, men INTE om det är sämre för honom.

 

[Silver Girl]

Jag hade en mittelspitz under en kortare period, tog över henne från uppfödaren vid ca 1,5 års ålder och då hade hon aldrig varit ensam utan bara med flocken. Jag började ensamhetsträna mycket försiktigt efter några veckor men lyckades aldrig, delvis kanske för att jag köpte hus och vi flyttade efter ett halvår. Hon var generellt en mentalt instabil hund utan sin flock och t ex rädd för andra hundar och barn. Jag hade henne ett år, men som ensamstående är det inte hållbart med en hund som aldrig kan lämnas.
Jag hittade på ren tur en familj med tonåringar (som hon inte var rädd för) och en pappa som jobbade hemifrån. Och en granne med tre mittlar där hon, när hon lärt känna de hundarna, kunde lämnas. Det blev toppen. Och när hon landat där i runt ett år kunde de börja lämna henne ensam. Hon bor kvar där än och har det bra.

Med detta vill jag säga att hunden är ung, och visar den inga andra tendenser till osäkerhet går det nog att träna, men vänta länge innan ni börjar så att hunden har landat ordentligt. Och vill ni omplacera, var noga med till vem och var tydlig med problematiken.

 

[Lingon]

Jag känner henne inte tyvärr, så jag vet inte. Bör jag i så fall låta hunden flytta dit så snart som möjligt eller landa lite mer här först? Usch, det är så tufft hela denna situationen. Jag har gärna hunden här ett tag också för min egen skull, men INTE om det är sämre för honom.

Om du vill ha honom ska ha naturligtvis stanna. Jag hade nog tagit lugnt de närmsta veckorna. Om han inte är van vid att träffa mycket folk och åka till ställen hade jag låtit bli sånt de närmsta veckorna och låtit honom landa och lära känna er och vänja sig vid 2-åringen osv. Gått promenader på lugna platser. Så lite nytt som möjligt i början. Och sen successivt introducerat nya saker när man känner att han landar.

 

[Silver Girl]

Jag känner henne inte tyvärr, så jag vet inte. Bör jag i så fall låta hunden flytta dit så snart som möjligt eller landa lite mer här först? Usch, det är så tufft hela denna situationen. Jag har gärna hunden här ett tag också för min egen skull, men INTE om det är sämre för honom.

Det går ju ändå alltid att kontakta uppfödaren och prata, även om du inte känner denne. Är det en vettig uppfödare är det ju inga problem. Jag gjorde det när det visade sig inte fungera med min, men då gick uppfödaren igenom en skilsmässa och hade inte möjlighet att ta tillbaka min hund. Men vi kunde prata och hon hörde även med sina kontakter avseende omplacering. En uppfödare har ju ofta ett ganska bra kontaktnät.

 

[cherie]

Om du vill ha honom ska ha naturligtvis stanna. Jag hade nog tagit lugnt de närmsta veckorna. Om han inte är van vid att träffa mycket folk och åka till ställen hade jag låtit bli sånt de närmsta veckorna och låtit honom landa och lära känna er och vänja sig vid 2-åringen osv. Gått promenader på lugna platser. Så lite nytt som möjligt i början. Och sen successivt introducerat nya saker när man känner att han landar.

Men om någon vecka behöver jag kanske jobba igen, och vad gör vi då? Min partner kan jobba hemma, men om hunden blir stressad trots att han är hemma, då fungerar det ju inte. Likaså har vi många hundvaktsalternativ som jag förlitat mig på, men hur blir det för honom att lämna bort honom under dagarna? Och vi kommer behöva åka till Stockholm ofta nu, varje helg och ibland under veckorna. Då krävs att han bor hos min bror där eller hos hundvakt här i stan. Därför är jag lite stressad, känns inte som vi kan sitta lugnt i båten så länge till. Jag kan inte ge honom den där lugna vardagen där bara vi går hemma i flera veckor tillsammans, som jag ju själv förstår kanske hade varit det bästa.

 

[cherie]

Det går ju ändå alltid att kontakta uppfödaren och prata, även om du inte känner denne. Är det en vettig uppfödare är det ju inga problem. Jag gjorde det när det visade sig inte fungera med min, men då gick uppfödaren igenom en skilsmässa och hade inte möjlighet att ta tillbaka min hund. Men vi kunde prata och hon hörde även med sina kontakter avseende omplacering. En uppfödare har ju ofta ett ganska bra kontaktnät.

Tack, det har jag ju gjort och på så sätt låter hon vettig. Hon sa direkt att hon gärna tar tillbaka honom. Vi pratade inte så länge och inga detaljer. Jag nämnde svårigheter att vara ensam och hon bekräftade att det lät besvärligt, men vi pratade inte närmare om det. Jag får såklart ringa henne igen. När jag ringde var allt så nytt och jag ville inte ta några beslut om när/var/hur. Han är ju också den del av mamma som finns kvar för mig, och jag bryter ihop på tanken att lämna bort honom igen. Särskilt till en människa och miljö som är totalt främmande. Usch. Så villrådig.

 

[Malibu_Stacy]

Men om någon vecka behöver jag kanske jobba igen, och vad gör vi då? Min partner kan jobba hemma, men om hunden blir stressad trots att han är hemma, då fungerar det ju inte. Likaså har vi många hundvaktsalternativ som jag förlitat mig på, men hur blir det för honom att lämna bort honom under dagarna? Och vi kommer behöva åka till Stockholm ofta nu, varje helg och ibland under veckorna. Då krävs att han bor hos min bror där eller hos hundvakt här i stan. Därför är jag lite stressad, känns inte som vi kan sitta lugnt i båten så länge till. Jag kan inte ge honom den där lugna vardagen där bara vi går hemma i flera veckor tillsammans, som jag ju själv förstår kanske hade varit det bästa.

Kan det vara ett alternativ att han är hos uppfödaren under den tiden det tar för er att fixa med allt kring dödsfallet, och att ni sedan hämtar hem honom när situationen lugnat sig och du kan lägga mer tid på honom och träningen? Med målet att han då ska stanna hos er om allt fungerar. Kan nog tålas att diskutera detta med uppfödaren.

Omplacera eller avliva kan man alltid göra om det skiter sig helt längre fram.

 

[Fetaost]

Vi hade lite samma dilemma när min faster gick bort. Hunden blev enormt stressad av all form av ensamhet, tom om den var i ett annat rum bara.
Efter två veckor fick hon följa efter sin matte till himlen. I just det fallet så var det schysstat mot hunden trots att den var frisk och "mitt i livet"
Med detta vill jag bara säga att det är inte fel eller fult att låta den somna in heller

 

[Lingon]

Men om någon vecka behöver jag kanske jobba igen, och vad gör vi då? Min partner kan jobba hemma, men om hunden blir stressad trots att han är hemma, då fungerar det ju inte. Likaså har vi många hundvaktsalternativ som jag förlitat mig på, men hur blir det för honom att lämna bort honom under dagarna? Och vi kommer behöva åka till Stockholm ofta nu, varje helg och ibland under veckorna. Då krävs att han bor hos min bror där eller hos hundvakt här i stan. Därför är jag lite stressad, känns inte som vi kan sitta lugnt i båten så länge till. Jag kan inte ge honom den där lugna vardagen där bara vi går hemma i flera veckor tillsammans, som jag ju själv förstår kanske hade varit det bästa.

Jag förstår att det är en väldigt jobbig situation! Jag vet inte hur man ska lösa det. Det beror så mycket på hunden. Är det en känslig hund överlag eller brukar han vara lugn och cool? Hur lätt/svårt har han att anpassa sig till situationer i vanliga fall osv. Gå på din magkänsla.

Om han har svårt för att vara ensam och han skulle behöva vara ensam om han bor hos dig så kanske det är bättre för honom att bo med någon som inte behöver lämna honom ensam? Jag känner några som tog emot en omplacering just för att ägaren var tvungen att lämna hunden ensam när hon jobbade och hunden klarade inte det. Hos mina bekanta behövde den aldrig vara ensam och både de och hunden stortrivdes med varandra! Det blev jättebra! Med en så liten hund finns det ju säkert pensionärer som är intresserade där han kan få ett liv som liknar det han är van vid och slipper vara ensam. Om du inte vill eller har möjlighet att behålla honom. Jag förstår fullt ut att han är en liten del av din mamma och den enda du har kvar. Men du kommer inte må bra om du har konstant dåligt samvete över honom.

 

[cherie]

Jag förstår att det är en väldigt jobbig situation! Jag vet inte hur man ska lösa det. Det beror så mycket på hunden. Är det en känslig hund överlag eller brukar han vara lugn och cool? Hur lätt/svårt har han att anpassa sig till situationer i vanliga fall osv. Gå på din magkänsla.

Om han har svårt för att vara ensam och han skulle behöva vara ensam om han bor hos dig så kanske det är bättre för honom att bo med någon som inte behöver lämna honom ensam? Jag känner några som tog emot en omplacering just för att ägaren var tvungen att lämna hunden ensam när hon jobbade och hunden klarade inte det. Hos mina bekanta behövde den aldrig vara ensam och både de och hunden stortrivdes med varandra! Det blev jättebra! Med en så liten hund finns det ju säkert pensionärer som är intresserade där han kan få ett liv som liknar det han är van vid och slipper vara ensam. Om du inte vill eller har möjlighet att behålla honom. Jag förstår fullt ut att han är en liten del av din mamma och den enda du har kvar. Men du kommer inte må bra om du har konstant dåligt samvete över honom.

Eftersom han bara bott med mamma, i sin Stockholmsförort och tagit samma gamla promenader så kan jag inte alls svara på hans mentalitet eller hur han brukar ta förändringar. Han har inte utsatts för några. Han är ju inte den coolaste hunden i världen (som vår förra) men inte heller den nipprigaste. Någonstans mittemellan kanske. Han är dock mer alert och pigg mot de hundraser jag är van vid, och de egenskaperna gör det svårtolkat för mig om han går upp i stress eller bara har mycket energi/glädje om ni förstår vad jag menar (typ när vi ska sätta på koppel eller det kommer främmande han tycker om). Jag är ändå chockad över hur sansad jag upplevt honom under alla de förändringar som varit för honom senaste veckan, i det tycker jag han anpassat sig så väl.

Jag har utöver kontakt med uppfödaren också annonserat för omplacering. Jag har tänkt som du, hos rätt hem kan det bli jättebra. Jag har fått MÄNGDER med svar, men väldigt få jag tänker kan bli bra.