Ensam..

[TheRedLightning]

Ja det har gått bra att vara singel. Mitt samboliv tog slut i somras och det har varit lite upp och ner, men nu hade det ändå börjat kännas lite ljusare, som om jag börjat komma på fötter, men så kom julen..

I och för sig var det bra, för nu kunde jag åka och hälsa på min familj och fira jul lite längre med dom istället, men väl hemma så blev jag ständigt påmind om att jag är den enda i syskonskaran som inte har något sällskap. Kändes väldigt vemodigt, nu är det nyår och jag sitter hemma helt själv.

Just nu vill jag bara börja jobba igen så jag inte har tid att tänka på ensamheten och få högtiderna att passera snabbt så jag kan försöka gå vidare.

Är det någon annan där ute som är själv som har det extra jobbigt vid högtiderna? Hur brukar ni ta er igenom dessa?

 

[Sonic76]

JAdu, kollar tv, undviker facebook, har ju ingen direkt familj heller, har iofs en dotter men hon är här varannan storhelg så jag hade julen i år och idag sitter jag själv. Var bjuden till kompisar men kunde inte ta med hunden

 

[Tassetass]

Jag var den ständiga singeln från det att jag var 16 år tills jag träffade maken när jag var 27 år, så det där med att bli påmind om att jag var den enda som var själv under högtider känner jag väl igen.

Jag har tacklat det på lite olika sätt under åren. Vissa år har jag sett till att jobba under högtiderna, vissa år har jag tagit det onda med det goda och vissa år har jag bara varit ledsen. Sista åren innan jag träffade maken var dock de bästa för då hade jag skapat mig ett liv som jag var så in i bänken nöjd med att jag såg en partner som ett potentiellt problem snarare än en tillgång.

 

[TheRedLightning]

@Sonic76 inte lätt när det inte går som man har tänkt sig. TV har jag ingen, så blir väl att glo på nån film på datorn, men först ska jag gå ner till stallet och ge hästarna mellanmål, ska nog passa på att mysa lite med stallkatten.

@Tassetass va knepigt, när jag läser det du skriver så känns det som om jag varit på andra sidan skalan. Jag var ständigt singel tills jag var 19 år, sen var jag ihop med min x-sambo tills jag fyllde 27 år. Jag försöker ändå hålla skenet uppe, har massa år på mig att hitta någon, men visst skulle det vara kul att hitta någon medan man fortfarande är relativt ung.
Ibland önskar jag att jag kunde hitta en sådan partner som min ena syster funnit, han är nog världens snällaste kille, så omtänksam. Tyvärr växer dom inte på träd, men vi får se vad tiden utvisar. Jag inbillar mig att 2015 borde bli bättre, det kanske blir en chans för mig att finna vem jag är.
Även om jag var singel tills jag var 19 år så bodde jag hemma hos mamma, det är först nu som jag bor helt själv.

 

[canine]

Ja det har gått bra att vara singel. Mitt samboliv tog slut i somras och det har varit lite upp och ner, men nu hade det ändå börjat kännas lite ljusare, som om jag börjat komma på fötter, men så kom julen..

I och för sig var det bra, för nu kunde jag åka och hälsa på min familj och fira jul lite längre med dom istället, men väl hemma så blev jag ständigt påmind om att jag är den enda i syskonskaran som inte har något sällskap. Kändes väldigt vemodigt, nu är det nyår och jag sitter hemma helt själv.

Just nu vill jag bara börja jobba igen så jag inte har tid att tänka på ensamheten och få högtiderna att passera snabbt så jag kan försöka gå vidare.

Är det någon annan där ute som är själv som har det extra jobbigt vid högtiderna? Hur brukar ni ta er igenom dessa?

Har alltid varit singel och med få vänner och därav ensam på alla högtider förutom jul, jag brukar tillåta mig vara lite deppig, sysselsätta mig med mina djur och något annat "kul" och tänka att detta är sista året jag är själv, sen är det givetvis inte så, än iallafall, förra året på tolvslaget kom det ett par tårar eftersom jag fortf. stod och stampade ensam på samma ställe, men vem vet hur bra det ev. skulle kunna vara nästa år vi den här tiden brukar jag försöka tänka

 

[TheRedLightning]

@canine ja djur är den bästa medicinen när man är ensam. Jag vet själv en gång när jag var väldigt deppig, gick ner till stallet och möts av en väldigt kelsjuk stallkatt och genast blev jag lite gladare, blev ännu gladare när katten följde efter mig ut i hagen när jag skulle ta in hästen och hästarna började kela med katten.
Men ja, det bästa är att försöka va positiv även om allt känns hopplöst får någon gång måste det väl ändå turen vända kan man tycka men när det vet ingen.

 

[tanten]

Man lär sig. Man resignerar och det slutar göra sådär svidande ont. Fast ont gör det, även fortsättningsvis. När storhelgerna kommer försöker jag sova bort en stor del av dem.

jag var i en relation i 20 år och den bröt jag 2006 eftersom den höll att ta död på mig. Jag har inte haft någon relation efter det och det är tungt.

Samtidigt var min relation den första. Jag hade haft gott om sängkamrater och vänner men ingen som gillat mig. Så det var en stor häpnad och lycka när någon faktiskt gillade mig. Men den kärleken gick över....
Nu är jag för gammal för att attrahera någon för att ens vara sängkamrat.

Jag har ställt in mig på att leva ensam resten av livet. Så det kommer att bli ett antal ensamma helger till men jag hoppas klara dem bättre och bättre.

 

[Magiana]

Jag blev singel för lite drygt ett år sedan och är helt och hållet inställd på att göra det jag vill och mår bra av. Jag tänker inte låta mitt mående avgöras av ifall jag har sällskap eller inte under högtiderna. Så det mesta är i stort sett som vanligt men jag ordnar lite extra god mat att skämma bort mig med, lyssnar på bra musik, dansar en svängom om jag känner för det, sjunger om jag känner för det, äter när jag vill, går och lägger mig när jag vill o.s.v.

Jag är väl lite i läget som @Tassetass beskriver; en partner skulle vara ett potentiellt problem. Nu behöver jag inte ta hänsyn till någon och det är så skönt.

 

[TheRedLightning]

@tanten jag känner igen mig lite i det du beskriver om första kärleken som tog slut, det var samma för mig. Har väl haft sängkamrat efter det, men inget som skulle kunna bli ett seriöst förhållande.

Börjar snart tro lite på det en av tjejerna sa i stallet, att det bästa är att leva själv men att det är trevligt att ha lite sällskap ibland, speciellt någon att mysa med när det passar.
För det är trots allt väldigt skönt att få va själv inte behöva anpassa sig för någon annan, men det jag saknar är att ha någon att prata med och mysa med. Visst vänner kan tillgodose prata behovet, men ibland händer det att vännerna inte kan när man själv vill osv.

För min egen del ska jag troligen börja gå till en psykolog nästa år, hoppas att det kan hjälpa mig att få lite andra synvinklar och "verktyg" att hantera mina bekymmer, som jag misstänker ligger till grund för att jag känner mig ensam.

@Magiana Det enda som skiljer sig från det när jag levde som sambo är att jag bodde ihop med någon annars så skiljer det egentligen ingenting, en av orsakerna att vi valde att avsluta som vänner istället än att försöka fortsätta som ett trasigt par som levde varsitt singeliv.

 

[tanten]

Det är så mycket man utestängs från som singel.
Jag blir aldrig mer inbjuden på middag eller bara lite mat. Jag är inte inviterad till fester och kalas.
Det har visat sig att min närmaste omgivning är så parorienterad att även de som var mina vänner har slutat umgås med mig på det sättet efter att jag blev ensam.
Jag försökte bjuda hit mina vänner men det kom aldrig nån så jag har slutat.

Mitt umgänge sker i andra sociala sammanhang än de där tidigare så självklara i någons kök eller soffa. Eller mitt kök o min soffa.

Det är helt enkelt jäkligt ensamt att vara ensam.

 

[TheRedLightning]

@tanten usch, sånt där är så jobbigt och tyvärr känner jag igen det där också. Har i och för sig några vänner som bjudit in mig till fester, men tyvärr umgås vi allt för sällan. Nu har jag blivit inbjuden att delta i en stor fest de brukar ha på sommaren och jag tänkte åka dit, ibland hittar man nya vänner så jag kan alltid gå dit och se vad som händer, det värsta är väl att jag kommer hem precis som om inget har hänt, men å andra sidan så blir jag en erfarenhet rikare oavsett utgången.

Dock är det riktigt tråkigt när vänner sviker, speciellt dom man trodde var vänner..

 

[rtf]

Ja, det är tråkigt för den sociala normen säger att det är på jul, nyår och midsommarafton man är med sitt sociala umgänge och sin familj. Det frågas ofta "Vad ska du göra på midsommar?" och har man inte femtielva kompisar och ett tillhörande lantställe betraktas man som udda och socialt missanpassad. En storfamilj går till nöds, i alla fall när det är jul.

Jag gillar inte min familj och mina kompisar har småbarn som de är upptagna av, så jag är själv och det är så HIMLA skönt! Jag trivs med mig själv. Ska titta på tv, äta och dricka cider, poppa bra musik och njuta av att slippa umgås med någon jag inte tycker om.

Jul, nyår och midsommar är så hysteriskt, det är som Facebook på tre dagar, där man ska vissa sin sociala lycka utåt. Våga vägra!

 

[MissPumpkin]

Jag har varit singel i hela mitt liv och trivs med det. Men däremot känner jag behov av den emetionrlla bekräftelsen. Och det tycker jag inte jag får. Så visst saknar jag en partner, plus att det är jobbigt att hela tiden bli frågad om jag har träffat någon.
jag ska precis som du ta kontakt med en psykolog nästa år. Det är nog mitt nyårslöfte.
Förhoppningsvis är 2015 mitt/allas år

 

[purity_666]

Jag tycker det är skillnad på självvald ensamhet eller när man inte har något val. Jag gillar att vara själv, tycker ofta fester och sånt mest blir jobbigt.
Min ultimata nyår hade varit med 1-3 vänner, god mat och spelas lite sällskapsspel. Nu ser inte min värld ut så. Jag är 35, de allra flesta jag känner har sambo/man och barn. Alla storhelger firas alltså med deras familj och gärna några familjevänner till dom. Visst skulle jag kunna vara med, men det är inte det firandet jag söker. Jag är alltså helt nöjd med att få en inbjudan och kunna tacka nej. Då känns det bra, då har jag valt själv.

Jag har hundar och katter också. De kan inte följa med överallt p.g.a. allergi eller att det inte funkar helt enkelt. Jag skulle aldrig lämna dom ensamma på nyår så det är också ett skäl.
Nej jag sitter hemma och käkar kräftor istället.

Jag har kommit till den plats i mitt liv som singel där jag faktiskt mest känner att en partner skulle vara jobbigt. Då skulle jag vara tvungen att städa oftare, klä på mig oftare, borsta håret. Jag skulle få anpassa vad jag äter, när jag äter, när jag sover och göra saker jag kanske inte vill göra men göra det för hans skull. Nu behöver jag inte kompromissa. Jag gör vad jag vill när jag vill. Det är himla skönt. Visst kan jag sakna någon ibland, faktiskt mest när jag ska åka och handla eller såna saker. Men annars är jag nöjd. Jag tycker du ska ändra ditt mål från "att hitta någon ny", till "att må bra ensam". En ny partner dyker upp,, eller inte. Ditt välmående ska inte vara baserat på det.

 

[Myrten]

Jag har som tradition att inte umgås med min familj över jul och nyår eftersom jag hade ett ganska komplicerat förhållande till min mamma. Hon är död sedan ett par år, men eftersom jag dragit mig undan blir det liksom inte så att jag är social med släkten trots att det nu borde funka utmärkt. Jag är singel sedan åtta år.

De senaste åren har det blivit en tradition att jag tillbringar jul och nyår utomlands. Förra året var jag i Sydamerika och hälsade på vänner. Nu är jag i Italien på ett forskningsinstitut som jag besöker ganska ofta. Här finns andra och vi hittar då oftast på något tillsammans. Nästa år är jag redan nu inne på att åka på en dykresa över jul och nyår. Det passar mig perfekt, finns nästan alltid folk att snacka med på dykbåten och jag har inga problem att äta middag själv - det gör jag ju nästan varje dag.

Vore jag hemma skulle jag kunna fira i alla fall nyår med några vänner jag umgås mycket med. De har även varit här ett nyår. Jag har många vänner där mitt förhållande inte var en viktig del i vänskapen och det sociala umgänget, så de finns ju kvar trots att jag är singel.

 

[escodobe]

Det är så mycket man utestängs från som singel.
Jag blir aldrig mer inbjuden på middag eller bara lite mat. Jag är inte inviterad till fester och kalas.
Det har visat sig att min närmaste omgivning är så parorienterad att även de som var mina vänner har slutat umgås med mig på det sättet efter att jag blev ensam.
Jag försökte bjuda hit mina vänner men det kom aldrig nån så jag har slutat.

Mitt umgänge sker i andra sociala sammanhang än de där tidigare så självklara i någons kök eller soffa. Eller mitt kök o min soffa.

Det är helt enkelt jäkligt ensamt att vara ensam.

Men fy vad tråkigt! Är det möjligt att hitta andra vänner? De du har verkar inte vara mycket att hänga i julgranen direkt. Det där känner jag nämligen inte alls igen från min egna vänkrets.

 

[tanten]

Men fy vad tråkigt! Är det möjligt att hitta andra vänner? De du har verkar inte vara mycket att hänga i julgranen direkt. Det där känner jag nämligen inte alls igen från min egna vänkrets.

Jag har nog inte så lätt att hitta vänner? Jag umgås i en hel hög sammanhang men de jag möter är alla så färdigetablerade i sina sammanhang och det finns sällan plats för fler.
De vänner jag har är alla väldigt fina och jag har dem kvar för att de just är sådär fina.
Men soffhänget finns inte. Den spontana koppen kaffe finns inte heller. Så vardagsumgänget är borta. Samt storhelgsumgänget.

Folk i min ålder har inte så mycket fester heller

 

[Magiana]

Jag har nog inte så lätt att hitta vänner? Jag umgås i en hel hög sammanhang men de jag möter är alla så färdigetablerade i sina sammanhang och det finns sällan plats för fler.
De vänner jag har är alla väldigt fina och jag har dem kvar för att de just är sådär fina.
Men soffhänget finns inte. Den spontana koppen kaffe finns inte heller. Så vardagsumgänget är borta. Samt storhelgsumgänget.

Folk i min ålder har inte så mycket fester heller

Så där är det för mig med, förutom att jag aldrig haft något soffhäng eller spontan fika. Jag har aldrig haft lätt för att få vänner och många års isolering när jag var sjuk, har inte direkt varit någon bra grogrund för att utveckla vänskaper. Men det hjälper nog inte att hänga läpp över det, även om jag periodvis gjort det.

 

[TheRedLightning]

jag ska precis som du ta kontakt med en psykolog nästa år. Det är nog mitt nyårslöfte.
Förhoppningsvis är 2015 mitt/allas år

Ja, det är mitt nyårslöfte till mig själv också. Skönt att veta att jag inte är ensam, får hoppas det blir ett bra år.

 

[MissPumpkin]

Ja, det är mitt nyårslöfte till mig själv också. Skönt att veta att jag inte är ensam, får hoppas det blir ett bra år.

Vi får kämpa på och lyckas!