Jag har gjort båda de där förändringarna i mitt liv, alltså både fått barn (20+ år sedan) och flyttat ut till en hästgård på landet (1 år sedan). Sannolikt är jag mycket mer i "hästgårdsbubblan" nu än jag någonsin var i "barnbubblan". Hästgårdslivet är ju mitt liv, det jag alltid velat göra, medan att få barn väldigt mycket kändes som att vara en gäst i ett liv som inte riktigt var mitt. Jag älskade och älskar min dotter förbehållslöst, såklart, men tyckte egentligen aldrig om hela grejen kring graviditet, förlossning och bebistiden. För mig var det då helt livsviktigt att hålla fast vid det som jag tyckte var "jag" - hästintresset, hunden, att läsa böcker, jobbet, att tänka på och prata om annat än barn. Allt det där gjorde att jag orkade med att vara en bra mamma till min dotter, men stundtals var det påfrestande med omgivningens förväntningar att jag bara skulle ge upp allt annat nu när jag fått barn. "Men ska du verkligen köpa häst nu när du har en liten?", "Tänk på att det är farligt att rida nu när du blivit mamma, du vill väl inte att hon ska bli föräldralös?", "Nu får hunden minsann bli nummer två istället för nummer ett", "Passa på och NJUT nu när hon är bebis, de blir stora så fort", "Men hur kan du vara så SMAL när du nyss fått barn, du vet väl att man måste ha lite hull för att kunna amma?", "Ska du verkligen börja jobba redan?" osv osv i all oändlighet. För mig kändes det som en tydlig förväntan på att jag skulle vara mamma i första hand, och att mitt jag, mina önskningar, mitt liv, skulle prioriteras ner till oigenkännelighet. Jag hade en rätt bra föräldraledighet och ett väldigt bra liv med min dotter under hela hennes uppväxt, men det var ju mycket för att jag faktiskt sket i allt det där folk sa och gjorde min egen grej.
Nu när jag flyttat till gård är det ju inte alls lika många som lägger sig i vad jag gör, det är inte laddat på samma sätt. Möjligtvis finns det en del kollegor som konstaterat att jag ju inte kan resa lika mycket i jobbet och hur ska det nu bli? Varpå jag svarar att jag rest under 25 års yrkesliv och att jag faktiskt nu prioriterar att göra det JAG vill.
Det är inget fel med förändringar och var och en är helt fri att göra sin egen livsresa på det sätt hon eller han finner lämpligt. Det som blir fel är när det förväntas att man ska följa en viss mall, göra vissa saker, bara för att man till exempel nyss fått barn. One size does not fit all, vi måste tillåta varandra att vara individer!
Verkligen, sista meningen. Och så trist med allt tjat du fått höra. Om man nu verkligen bryr sig om barnets perspektiv så är ju den bästa mamman en lycklig mamma, och det är bara du själv som vet hur det blir så.
Det blir väl ofta så att man slår bakut mot det som pressar än. Alla förväntningar och allt tjat. Jag har ju tvärtom från dig fått höra allt annat. Ska jag verkligen vara föräldraledig så länge, förväntningar på att delta på fester och festresor, göra karriär, få tillbaka kroppen och gud förbjude inte förändras en enda sekund. När man då verkligen längtat efter att få barn i 10 år och gått igenom diverse utredningar på vägen så vill jag bara få vara i den här stunden ett tag.