Fast jag är ju samma person nu när jag har barn som jag var innan jag fick barn. Jag är trött på förväntningen att man när man blivit förälder (speciellt när man blivit mamma) att barnet ska ta upp hela ens liv och man ska leva enbart för barnet. Alltså, jag är mig själv först och alltid. Utöver att vara mig själv är jag också andra saker t.ex. mamma, partner, vän, dotter osv. Men först och främst är jag jag. Men när man fått barn då förväntas man vara fullständigt nöjd med att bara sitta och titta drömskt på sitt barn och lägga undan hela sin övriga personlighet. Och gör man inte det är man en dålig mamma. Konstigt nog verkar män inte drabbade av de kraven...
Det har jag nog inte upplevt, de förväntningarna alltså. I de kretsar jag umgås är det snarare tvärtom, att livet utanför familjen spinner på i en rasande fart. Jag blir i stället stressad av de förväntningarna, att inte få stanna upp. Makens kvinnliga kollegor undrade hur jag tänkte kring att vara förändraledig ett helt år, hur fungerar det med min karriär? En annan vän driver Mama-Bootcamp för att få tillbaks kroppen. När vänner då bjuder in till vin-barnkalas för att vuxenanpassa så blir jag lite anti. Just nu vill jag typ fingermåla, ha slime-kalas, bygga fågelholkar och låta tuttarna ge vika för gravitationen. Låt mig
Så jag antar att det ser lite olika ut i olika kretsar, och hur man upplever det beroende på hur man själv är.