Smyger in i tråden lite försiktigt. Funderat en del på om jag ska eller inte, brukar mest läsa på buke och gjort i många år. Läst denna tråd då och då, och det känns som att det blir en fin gemenskap i kampen med pepp och råd.
Jag är 37 nu (fyllde i mars). Fram tills nu har barn inte varit en del av min världsbild. Jag har jobbat och tagit mig upp på karriärstegen och aldrig delat livet med en lämplig pappa. Men så under förra året dök han upp, han som fick min värld att bli helt annorlunda.
Jag har livstidsförbud mot preventivmedel då jag fick lungemboli för några år sedan efter att ha testat p-ring och tål heller inte några andra minipiller eller dylikt heller - då hamnar vi i depression, min psoriasis blommar ut osv. Så min O och jag skyddade oss mest i början, men vi sa ganska tidigt att ja, händer det något så gör det. Viss försiktighet hade vi runt tiden för ägglossning. I januari var vi inte så försiktiga längre och ett par veckor senare mådde jag illa mm och ja, vi förstod att det hade tagit sig. Men innan jag hann testa kom en störtblödning som varade i en vecka, jag som aldrig har mensvärk hade sån sjuk mensvärk (i mina måtta mätta då). Tårarna rann.
Efter det har vi försökt varje månad, februari/mars missade vi nog ägglossningarna - men sen april har jag kört med ägglossningstest och då har vi typ legat varje dag i veckas tid. Men än så länge inget resultat. Vet ju att många, och att det är inte ovanligt, får kämpa flera år - men ändå blir jag besviken varje gång mensen kommer nu.
Har en extremt regelbunden cykel, om den inte kommer samma dag som den är beräknad kommer den kvällen innan (typ 6 timmar innan), eller morgonen efter. Har tydliga och starka streck på ägglossningstest och oftast tydlig ägglossningssmärta. Jag är normalviktig, varken röker eller dricker några större mängder.
Min mamma blev gravid senast när hon var 41, på naturlig väg. Jag tillverkades när hon nästan fyllt 37...så jag hoppas ju på att jag ärvt hennes fertilitet..men nu när vi försökt i ja, säg 7 månader så är jag lite uppgiven. Fast jag VET mycket väl att det inte är något i sammanhanget...ändå hänger tanken över mig som ett mörkt moln, att det är försent...att jag är för gammal
Försöker se händelsen i januari som något positivt, att det faktiskt kan ta sig.
Om ett par dagar är det dags för en ny fertil period, så ägglossningsstickorna är redo..bara att jag måste skärpa mig och våga vara positiv också och tro på att det kommer hända, någon gång..och ha tålamod.
Om du orkar så testa att mäta basaltemp. Det är enda sättet att veta att ägglossning skett.
