Jag vill inte skriva under mitt vanliga nick, men känner att det vore skönt att "skriva av sig".
Sambon och jag har försökt skaffa barn i snart 2 år. Det tog ca 8 månader att få till en första graviditet, men det slutade tyvärr i MA. Jag hade blödningar, men fick inte komma för kontroll, så jag sökte privat och vid ett UL i v 8 var det bara som v 5+4. En vecka senare fick jag tid hos gyn och det hade inte hänt något, så jag fick Cytotec.
Sedan tog det flera månader innan mensen var normal igen. I höstas fick jag missfall i v 5 och i januari i år kom det ett i v 7. Vid koll efter det senaste missfallet, fick jag träffa en helt underbar läkare som startade en utredning. Hon är ganska ny och detta var hennes första missfallsutredning, men hon sa att hon vill verkligen lära sig och har varit helt fantastisk!
Hon har läst på, frågat specialister och varit noggrann med att informera om allt.
Det tog lite tid att få alla provsvar och när allt kommit, visade det sig att det är mig det är fel på... Jag har en kromosomavvikelse (balanserad translokation) som inte påverkar mig, men som ökar risken för kromosomfel och därmed ökar risken för både missbildningar och missfall.
Förhoppningsvis kommer landstinget fram till att vi ska få hjälp med IVF och PGT, dvs gendiagnostik av embryon. Vi har tyvärr inte möjlighet att göra det provat pga alldeles för dyrt för oss...
Förlåt för långt inlägg, men det är ju en lång historia som jag försökt sammanfatta. Jag lider med er andra som längtar och kämpar i motvind.
Så jag kan tänka mig sämre säsonger att försöka några månader. Kanske är det här sista sommaren ihop utan knodd. Så jag försöker tänka positivt 
. Vet du om dom kommer ändra nåt i behandlingen?
❤
