En studie i hur lätt det är att få ett snitt beviljat.

[No1]

Sv: En studie i hur lätt det är att få ett snitt beviljat.

Den erfarenheten har inte jag.

De förlossningar där det behövs sax o tång och press på magen av den största o tyngsta barnmorskan i tjänst, och av det underlivet går sönder har jag aldrig hört räknas som en "lyckad" förlossning utan som en med komplikationer.

Definitionen har jag fått av vården och de menar att även om det blir enklare komplikationer kan det anses vara en lyckad förlossning. Synsättet varierar säkert.

En av mina nära och kära fick ligga i över ett dygn, värkstimulerande, blev rejält uppklippt och läkaren fick jobba ordentligt med sugklocka innan ungen kom ut.
"Tuff men lyckad förlossning" kallade dem den.
Tre år, ärr och inkontinens.
Hon ska bli klar med barnafödandet och sedan ska de försöka återställa så gott det går. Hoppas hon tillhör dem med tur.

I sak spelar uttryck, benämningar och kategorisering ingen roll - JAG är alltid skeptisk till rubriker, de behöver inte säga något om verkligheten.

 

[Björk]

Sv: En studie i hur lätt det är att få ett snitt beviljat.

Det beror väldigt mycket på i vilket landsting man söker vård.

Jag är väldigt färgad av min egen situation så jag blir väldigt provocerad när man uttrycker sig så som några gör, att det skulle vara enkelt bara för att man har en skada.

Självklart reagerar du!
Och jag tror som du; det beror på landsting och vilken person man möter. Sen är det klart att det också kan ha betydelse vem man själv är - hur man kommunicerar osv.

Jag var själv väldigt inställd på snitt nummer 2. Jag VILLE ha det snittet med hänsyn till hur uppskrämd jag blivit av den läkare som upptäckte min förtunning (hon tyckte ju inte ens jag någonsin skulle bli gravid igen. Hon lät som om jag skulle kunna spricka när som helst under en pågående graviditet. Något som andra experter som jag träffade under grav inte alls trodde...). Jag kände att ÄVEN om någon annan läkare nu tycker att vaginalt kan gå bra så ville jag inte ha den oron som värkarbete skulle innebära för mig; oron att läkare nummer ett kanske ändå SKULLE ha rätt.

Samtidigt var jag ändå rädd att missuppfattas; att läkarna skulle tro att jag var förlossningsrädd. För så var egentligen inte alls fallet. Hade min förtunning av någon anledning aldrig upptäckts och jag blivit rädd för ruptur så hade jag definitivt provat vaginalt med barn nummer 2.
Så jag försökte förklara detta så gott jag kunde och hade väl turen att träffa rätt personer och också få förståelse och bedömning att snitt nummer 2 var nödvändigt. Som en säkerhetsåtgärd.

 

[Björk]

Sv: En studie i hur lätt det är att få ett snitt beviljat.

Vården måste ju förvissa sig om att det är ett väl genomtänkt och slutgiltigt val.
Så att det inte skall gå att komma efteråt och säga "det visste inte jag" när man har fått endometrios av sitt snitt.

*nickar*
Läkaren som skrapade mig och upptäckte min förtunning sa "ja, så är det ju när man tar snitt! Det är stor risk för detta." och såg ut som "valde du snitt så skyll dig själv".

Och jag kan säga att de hade inte sagt ett dyft om risken för förtunning (och därmed förhöjd risk för ruptur). Men mitt barn satt ju i säte så särskilt stor "valmöjlighet" tycker jag inte fanns. Nuförtiden brukar ju rutin vara att förlösa barn i säte för förstföderskor just med snitt. Läkaren som försökte vända barnet sa att "det gick ju förr att föda i säte, så det är klart det går, men numera snittar vi. Det gör också att färre inom vården är vana att förlösa just barn i säte, vilket ju ökar risken ännu mer vid just sätesfödslar". ÄVEN om vi fått besked om risk för förtunning osv så hade vi ju ändå valt snitt; det var ju barn nummer 1; som låg i magen; som det handlade om där och då; inte våra framtida (o)möjligheter att få ett till.

Nu gick ju allt vägen otroligt nog! Min senaste graviditet var dock jobbig ur just den aspekten; oron att läkaren som skrapade ändå SKULLE ha rätt... trots att jag sökt annan läkare som gett mig "klartecken". Vi valde att ta risken och allt gick bra.

 

[Calazirya]

Sv: En studie i hur lätt det är att få ett snitt beviljat.

Vi hade en väldigt lika situation egentligen om man ser till varför vi "ville" ha snitt. Jag brusade aldrig upp under våra samtal, bröt inte ihop utan la bara fram intyg på intyg på intyg och förklarade varför jag inte ville riskera att något skulle gå så snett att jag hamnade i rullstol igen.

Jag är för allt i världen inte "förlossningsrädd" och hade fött vaginalt om inte min olycka hänt. Jag hade en jävla otur att träffa den överläkaren som jag träffade och jag önskar att ingen blivande förälder i samma situation ska behöva ha en diskussion med honom faktiskt. Jag träffade som sagt flertalet specialistläkare som gjorde bedömningen att jag inte skulle genomgå en vaginal förlossning, överläkaren tyckte att vi kunde "chansa" :/

 

[Rumpnissen]

Sv: En studie i hur lätt det är att få ett snitt beviljat.

*kl*

Jag tycker det ska bli spännande att se hur det här går. Efter lite reflektion så inser jag att min motvilja till hela projektet grundar sig i en ovilja att acceptera att argumentationstekniken kan avgöra om en kvinna som vill ha snitt får det (plus tidigt besked), medan de som behöver snitt få lida in i det sista i väntan på besked. Jag vill verkligen inte behöva acceptera att VÅRDEN funkar så för det tycker jag inte att den ska göra. Behov borde gå före taktik/strategi/retorik. Än så länge har jag inte läst något om att TS väns behov på något sätt skulle vara större än de som t.ex. har fysiska eller psykiska hinder för en normal förlossning, den här personen använder statistiskt sannolikhet som motivering.

Vill bara säga att jag håller med, det är nog därför jag reagerar så starkt i den här diskussionen.

 

[No1]

Sv: En studie i hur lätt det är att få ett snitt beviljat.

Jag roade mig med att läsa trådstarten igen. Och inser att det jag hör skiljer sig från vad du hör. Jag tycker inte alls att det verkar vara särskilt svårt att "få" kejsarsnitt. Tvärtom är det en rätt vanlig förlossningsmetod, så vitt jag kan bedöma, och det verkar krävas förhållandevis lite för att kejsarsnittet ska vara planerat. (Akut- och katastrofsnitt spelar ju i en lite annan liga, och kan lämnas därhän i den här frågan.)

Av vad jag hör? Vad menar du?
Svårigheten i att få snitt tycker jag andra på föräldrabuke redogör för, inte jag.
Jag har skrivit att det är en studie om hur lätt eller svårt det är att få snitt snabbt beviljat.
Att jag postat den här är just av anledningen att det på buke skrivits mycket om svårigheterna runt snitt. Därför blev det intressant att se hur komplicerat det kan vara om man ger det en chans.

Vad är din definition av "svårt"? I mina ögon och öron verkar de flesta som vill ha snitt också få sina snitt - efter mer eller mindre tjat. Det handlar väl mer om att det just tar tid att få det beviljat och att det i regel krävs motprestation.
Sedan tror jag 15% av förlossningarna är snitt, hälften av dem planerade, det kan nog anses vara en rätt vanlig förlossningsmetod, ja?

Det fascinerande med trådstarten, och merparten av dina inlägg, tycker jag är dels attityden av att de som förespråkar kejsarsnitt som en enkelt valbar förlossningsmetod räknas som upplysta och pålästa, medan de som säger att vaginal förlossning av olika skäl är att föredra, är hjärntvättade. Det betyder ju att alla argument för att föda vaginalt faller platta till marken, och det finns inget att kvar att diskutera.

Det är din tjuriga tolkning.
Jag är neutral till kvinnors val och vilja, anser att det finns både för/nackdelar med bägge metoderna.
Jag utesluter ingen av metoderna och har inte någonstans någonsin skrivit att man inte skall välja vf eller att det på något sätt är ett dåligt val.
Anledningen till att jag påpekade indoktrinering är för att det i vårt land varit en väldig hype runt vf och skrämselpropaganda mot snitt och anklagelser mot de kvinnor som vill ha snitt.

Detsamma gäller i stort sett när det gäller de värderingar du åberopar - du hävdar just "inviduella värderingar" som grund för att föredra sammanväxningar i magen framför ett par stygn i underlivet, men du verkar öht inte belysa, begrunda och ifrågasätta dina egna värderingar. De står som huggna i sten.

Oavsett vad du väljer för förlossningsmetod så handlar det en hel del om värdegrunder, inte sant?
Jag har på bla IUs fascinationsfråga svarat att förstföderskornas snittvilja möjligen handlar om värderingar, val av risktagande.
IU frågade, jag spekulerade utifrån egen agenda.

Bevisligen finns det en hel del kvinnor som väljer risken med sammanväxningar i magen, blodproppar, infektioner och endometrios framför risken med kvaddat underliv (det du valde att kalla "några stygn i underlivet"), vad har det med mina värderingar att göra?
Vilka värderingar jag har och varför är jag på det klara med men de lär knappast förändra något för omvärlden mer än att jag har ett styrmedel för att säkra min egen tillfredsställelse.

Det är nog rätt mycket det som gör att det hela verkar handla om rädsla ändå, inte något slags inläst, förnuftigt val. Det blir ju omöjligt att se skillnad mellan värderingar och, förslagsvis, fixa idéer.

Jag ser inte att det ena utesluter det andra.
Rädsla handlar det uppenbarligen om annars skulle det ju kvitta vilket det blir. Rädslan i sig kan komma av både okunskap och kunskap. Utifrån kunskap och dess korrelation med ens JAG kan man fatta ett förnuftigt val.

 

[Björk]

Sv: En studie i hur lätt det är att få ett snitt beviljat.

Men är den attityden så himla vanlig då?

Enligt några här i tråden verkar det som om merparten av mödrar som vill snittas begär det för att man inte vill spricka i snippan, för att man vill ha ett datum, för att man inte har lust och för att man betalar skatt ?

Men är det verkligen en så stor andel av dom som snittas som verkligen kommer med dessa argument?

Instämmer (som oftast när du skriver något ).

Jag tror inte det är vanligt alls. Men kanske finns det några enstaka kvinnor som resonerar så. Frågan är dock om de verkligen egentligen "inte vill" eller om de bara säger på det sättet för att de själva inte kan sätta ord på sitt psykiska hinder för en vaginal förlossning. Det finns ju människor som är rent ut sagt skiträdda för att börja tala om sina problem; kanske för rädslan att gråta, lämna ut sig till en främling osv. Och då sätter man istället på en "hård mask" och låter andra (och kanske ofta även sig själv) tro att inget problem finns egentligen utan att man bara inte vill.

 

[Björk]

Sv: En studie i hur lätt det är att få ett snitt beviljat.

att jag RISKERAR att bli inkontintent.

Jag har inte läst hela tråden ännu, kanske någon redan tagit upp detta?
Inkontinensproblem kan även vi som är snittade få; det är därför man rekommenderas knipövningar under och efter graviditet även om man snittats.

 

[No1]

Sv: En studie i hur lätt det är att få ett snitt beviljat.

Vi hade en väldigt lika situation egentligen om man ser till varför vi "ville" ha snitt. Jag brusade aldrig upp under våra samtal, bröt inte ihop utan la bara fram intyg på intyg på intyg och förklarade varför jag inte ville riskera att något skulle gå så snett att jag hamnade i rullstol igen.

Jag är för allt i världen inte "förlossningsrädd" och hade fött vaginalt om inte min olycka hänt. Jag hade en jävla otur att träffa den överläkaren som jag träffade och jag önskar att ingen blivande förälder i samma situation ska behöva ha en diskussion med honom faktiskt. Jag träffade som sagt flertalet specialistläkare som gjorde bedömningen att jag inte skulle genomgå en vaginal förlossning, överläkaren tyckte att vi kunde "chansa" :/

Jag minns den där historien, det blir alltid galet när fel personer hamnar i beslutsfattande position.
Du är ju inte ensam men man önskar ju att ingen behövde gå igenom liknande nonchalanta överkörning.

 

[Björk]

Sv: En studie i hur lätt det är att få ett snitt beviljat.

Att man blir förslappad i underlivsmuskulaturen och riskerar att bli inkontinent har inte mycket med själva förlossningen att göra, den risken är lika stor vid snitt.
Det är inte själva förlossningen som gör inkontinensen utan graviditeten!

oops, där kom det.

 

[No1]

Sv: En studie i hur lätt det är att få ett snitt beviljat.

Jag har inte läst hela tråden ännu, kanske någon redan tagit upp detta?
Inkontinensproblem kan även vi som är snittade få; det är därför man rekommenderas knipövningar under och efter graviditet även om man snittats.

Yes, och jag har svarat att riskerna vid en graviditet är desamma oavsett förlossningsmetod.
Dock är inkontinens ett vanligare problem bland dem som genomgått (en komplicerad) vf.
Även framfall är vanligare bland dem som genomgått vf.

Inkontinens kan även komma av ålder och även män drabbas

Jag hänvisade även till gynekologen Eva Uustal Fornell som under flera år frotterat sig i studier om underlivsskador, vf och snitt.

 

[mino]

Sv: En studie i hur lätt det är att få ett snitt beviljat.

Anledningen till att jag påpekade indoktrinering är för att det i vårt land varit en väldig hype runt vf och skrämselpropaganda mot snitt och anklagelser mot de kvinnor som vill ha snitt.

Det är jag den första att hålla med om och jag har precis samma erfarenhet som Björk, att man allt som oftast får höra besserwisserkommentarer i stil med "jo det är ju bra att det finns, men det är ju inte det bästa för barnet/amningen/kroppen/etc". Undrar hur ofta man bemöter andra som behöver vård på det arroganta sättet?

Med detta sagt så förstår jag ändå inte riktigt ur du/ni resonerar. Menar du att det skulle vara nån sorts politisk handling att driva igenom ett enstaka kejsarsnitt? Vad exakt är det ni synliggör genom det? Vad är det ni förändrar?
Hur kan det bli en studie med bara en enda person i ett enda landsting?

 

[Björk]

Sv: En studie i hur lätt det är att få ett snitt beviljat.

Det där gör mig lite ledsen för det är faktiskt sant. Undra hur många vi är som inte alls fått några komplikationer, men det bara sopas under mattan och vi verkar inte ens existera. Vi är nog många många många många fler än vad som tillåts komma fram.

Tillåts?
Jag tror helt enkelt det är så att de som haft okomplicerade förlossningar helt enkelt inte lika ofta har något behov av att skriva trådar om det på nätet. Det finns ju liksom inget att diskutera/prata av sig om ifall allt gick bra.

På familjeliv pågår en del diskussioner just nu om ordvalet att den som blivit snittad fött barn. Det diskuteras om den som snittats "får" säga att den fött barn. Flera snittade blir oerhört förolämpade och flera som fött vaginalt anser att det INTE är att föda barn att snittas. Själv tillhör jag gruppen snittade (som sagt) och säger faktiskt inte själv att jag FÖDDE barn. Mina barn föddes via snitt, men jag "blev snittad". Om andra snittade vill säga att de födde barn så stör det inte mig (och jag tycker självklart de ska säga så om de vill), men jag förstår liksom inte upprördheten alls; vare sig hos snittade eller vaginalförlösta.

Parallell: Det är även där så att "vi som är snittade, men inte bryr oss om hur andra kategoriserar sina eller mitt snitt - vi syns inte". Men det är ju naturligt att vi inte syns och hörs - det är liksom inget att diskutera för mig.

 

[Björk]

Sv: En studie i hur lätt det är att få ett snitt beviljat.

Just förlossningsfobi, vet jag inte om det anses existera, och oavsett så drabbas man ju inte av förlossningar till höger och vänster som av spindlar. Och man kan väl inte veta innan heller, om man är så fobisk eller inte.

OT: du uttrycker dig ofta så underbart komiskt!!

 

[Björk]

Sv: En studie i hur lätt det är att få ett snitt beviljat.

Det måste finnas någon orsakt till att planerade snitt har de mest nöjda mammorna -jag skulle tro att det till stor del handlar om att det är deras egna beslut?

Men du, hur menar du nu?
Det finns många planerade snitt som inte alls är mammans "beslut". Som mina; sätesläge och senare skador i livmodern. Jag rekommenderades snitt och sa "ja" (för jag litar på att de gör en riktig bedömning).

(Fast mitt andra snitt blev faktiskt definitionsmässigt ett "akutsnitt" då vattnet gick ett par veckor före den bokade snittiden. Då åkte vi in och fick ett snitt den dagen. Så; definitionsmässigt var det "akut", men jag var ju inställd på snitt i vilket fall. Hade vattnet gått och jag haft en planerad vf så hade jag troligen fått ligga kvar under övervakning och sen fött vaginalt om ingen komplikation i övrigt inträffat.)

 

[Mitten]

Sv: En studie i hur lätt det är att få ett snitt beviljat.

Om jag får sväva ut lite angående 'några stygn i underlivet'... min förlossning tog hela 20 minuter, hon flög ut som en tvål på ett kaklat golv. Jag hade tur och sprack inte så mycket, några stygn blev det, typ 5 stycken. Men ett stygn var genom självaste lyckoknappen . Liksom, MITT I. Det har definitivt skadat den, ibland hamnar det i ett läge så det känns som om det sticks nålar i den. Ajaj! Men långsamt blir det bättre. Och samma funktion finns ju kvar så att säga, men jag fick lära om mig hur den funkade . I övrigt är det lite annorlunda där nere men mest annorlunda, inte sämre kanske.

Min förlossning räknas säkert som väldigt lyckad, det betyder inte att det inte fick konsekvenser för mig.

Om jag mot förmodan skulle få ett till barn, skulle jag välja vaginalt om jag fick välja. Detta bara för att jag tycker det är det bästa av två dåliga alternativ, jag är rädd för snitt. Helst skulle jag vilja att barnet trollades ut. Nu får vi förmodligen inga fler, men ändå. Att inte uppleva en förlossning till är inget jag sörjer direkt

 

[Björk]

Sv: En studie i hur lätt det är att få ett snitt beviljat.

Vi hade en väldigt lika situation egentligen om man ser till varför vi "ville" ha snitt. Jag brusade aldrig upp under våra samtal, bröt inte ihop utan la bara fram intyg på intyg på intyg och förklarade varför jag inte ville riskera att något skulle gå så snett att jag hamnade i rullstol igen.

Jag är för allt i världen inte "förlossningsrädd" och hade fött vaginalt om inte min olycka hänt. Jag hade en jävla otur att träffa den överläkaren som jag träffade och jag önskar att ingen blivande förälder i samma situation ska behöva ha en diskussion med honom faktiskt. Jag träffade som sagt flertalet specialistläkare som gjorde bedömningen att jag inte skulle genomgå en vaginal förlossning, överläkaren tyckte att vi kunde "chansa" :/

Ja, jag minns din historia med ryggen. Och jag tycker det är sällsynt underligt att det inte var självklart med ks för dig. Utan diskussioner.

Men, du hade nog, som du säger, otur som träffade just den läkaren. Liksom jag hade viss otur med hon som skrapade mig och upptäckte min förtunning och skrämde livet ur mig. Ju längre min graviditet framskred och jag fick positiva besked av ALLA som undersökte mig, desto mer förbannad blev jag på henne. Hade vi lyssnat på henne och svalt det hon sa så hade vi sörjt och sen inte haft vår lilla underbara bebis! Men, det är klart, man får väl ändå tro att de läkare som sagt sånt där till dig och mig ändå SJÄLVA tror på det de säger. Alternativet är ju bara otänkbart.... (=sadister och människoplågare i läkarrockar...)

 

[No1]

Sv: En studie i hur lätt det är att få ett snitt beviljat.

Med detta sagt så förstår jag ändå inte riktigt ur du/ni resonerar. Menar du att det skulle vara nån sorts politisk handling att driva igenom ett enstaka kejsarsnitt? Vad exakt är det ni synliggör genom det? Vad är det ni förändrar?
Hur kan det bli en studie med bara en enda person i ett enda landsting?

Vi studerar ett försök i att manipulera vården
Skämt å sido, det handlar inte om en seriös vetenskaplig studie - då hade upplägget sett annorlunda ut.

Som jag skrev för några poster sedan så skapades tråden på Buke just för att det diskuterats en del om snitt och bemötandet i snittcirkusen.
Eftersom jag har en vän som absolut vill snittas och absolut inte vill ha vf så tänkte vi att vi ska ge det ett seriöst försök med ett genomarbetat upplägg.
Allt för att få en så smärtfri process som möjligt.

Det påstås att det (mer eller mindre) är svårt att få snitt, att det krävs motprestation, att det nästan är omöjligt att tidigt få ett snitt skriftligen beviljat (innan sista abortveckan).
Sjukhuset har en stolt nollvisionsprincip och kändes som ett bra ställe att testa på.

Målet är att underlätta för vännen, postningen här var mer för att se om det finns intresse av att följa försöket - och det verkar det ju göra.
En del förfasas kanske medan andra kanske finner hopp eller kanske kan peppa/tipsa någon som börjat sin resa.

Dock ser jag det absolut som en politisk fråga, det är bara inte min kamp.

 

[No1]

Sv: En studie i hur lätt det är att få ett snitt beviljat.

Men du, hur menar du nu?
Det finns många planerade snitt som inte alls är mammans "beslut". Som mina; sätesläge och senare skador i livmodern. Jag rekommenderades snitt och sa "ja" (för jag litar på att de gör en riktig bedömning).

Utifrån de förutsättningarna har jag inte svårt alls att köpa att du litade på läkarnas bedömning. Om de däremot propsat på vf i det läget hade jag personligen sett lätt skeptisk ut




Jag har bara läst kommentarerna runt de två svenska undersökningar jag tagit del av och de berörde att det positiva resultatet troligen berodde på de kvinnor som själva fått vara med och fatta beslut.

Men som du skriver kan man undra hur de representativa andelarna ser ut.
Slutsatsen är annars inte ologisk, de beslut individer själva får fatta tenderar att skapa mest nöjsamhet, oavsett resultat

 

[No1]

Sv: En studie i hur lätt det är att få ett snitt beviljat.

Tillåts?
Jag tror helt enkelt det är så att de som haft okomplicerade förlossningar helt enkelt inte lika ofta har något behov av att skriva trådar om det på nätet. Det finns ju liksom inget att diskutera/prata av sig om ifall allt gick bra.

Nej, och det betyder inte att man inte vet att det finns många det går bra för.
Dock spelar det ingen roll att det går bra för 90 av 100 när det går sämre för resterande 10. Diskussionen handlar väl om att ingen vill tillhöra de 10.