En fråga om att prsta dialekt?

[Silkisif]

Blir lite ledsen över hur illa folk beter sig mot varandra enbart baserat på deras dialekt. Jag ser inte varför det är så självklart att den med mer dialekt ska "offra" sig, bli hånad och byta upp sig till något mer rikssvenskt. Förstår att alla inte kan prata på specifik dialekt men att byta är inte att byta upp sig.

Själv pratar jag ganska mild skånska efter 6 år i värmland och 8 år i stockholm (är 27). Har fortfarande haft folk som skrikit efter mig på gatan med någon hånande kommentar på fejkskånska, och personer som aldrig kan sluta kommentera hur dum jag låter.

Be personerna prata långsammare, eller var bara ärlig med att du inte förstår vad de säger men vill förstå. Jag förstår inte att det ska vara så jävla svårt, rent ut sagt.

 

[Rie]

Jag pratar ofta i telefon med hela Sverige i mitt jobb.
Jag pratar svenska ord, men nog tror jag att de flesta hör tydligt att jag pratar med

"norrländsk dialekt" (vad det nu är....).
Jag brukar inte ha några problem med att folk inte förstår mig.
Skulle jag däremot ha "norrländsk dialekt" och använda de ord jag använder till vardags, jag då skulle det nog bli problem (om jag jobbar bort de flesta i o m att mina kollegor inte förstod).
Men Pitemål, det pratar jag iofs sällan men skulle inte använda det om jag pratar med personer jag inte känner och vet att de förstår.​

De personer som vägrar ändra hur de pratar, när den andra inte förstår, det tycker jag är ohyfsat.
Man kan faktiskt försöka...…..
En gång, för länge sedan, råkade jag ut för en person som sa precis samma sak fastän jag sa att jag inte förstod 3 ggr. Då blev jag lite sur och frågade min fråga på pitemål....och se, efter det så kunde personen visst prata begripligt.
Men synd att jag var tvungen att göra på det sättet.

 

[SaraXX]

Jag tycker att jag träffar på rätt många som hävdar att de inte har någon dialekt. Hittills har det enligt min mening inte stämt på någon av dem.

Jag flyttade från Värmland för 20 år sedan, till Uppsala först, och ganska snabbt försvann vissa ord som folk inte förstod. Jag pratar fortfarande dialekt dock, men folk brukar oftast gissa på Västergötland eller Östergötland (sydöstra Värmland). Jag pratar aningens bredare när jag pratar med tex pappa men jag kan inte få bort dialekten helt. Har aldrig ansträngt mig heller iofs.

 

[Angel]

Jag är född i en stad där folk mer eller mindre anses prata "rikssvenska" men har bott i östergötland länge samt har en sambo från värmland och släkt utspridd från skåne till västerbotten. Jag kommer ofta på mig att växla dialekter eller prata mer mer eller mindre dialekt beroende på vem jag pratar med. För min del är det inte medvetet utan har snarare svårt att låta bli.

 

[mollyphlox]

Jag byter alltid! Självklart!

@mollyphlox he böri noo vaa somarin!

@em-pirre Jaa he e no rikti skönt he! Nu ska e no njutas så myki man ba ork!

 

[Lycan]

Jag skiftar mellan dialekt och svenska vid behov och det är nästan som att byta språk. Helt plötsligt måste jag fundera på vad de korrekta svenska orden är då vi har en hel del egna dialektord. För att inte tala om att försöka prata renare med mer korrekta ljud och uttal. Där brukar jag ge upp. Jag talar brett och får helt enkelt acceptera det.

 

[Lycan]

Pitemål är jätteknepigt att förstå om man inte lärt sig vad orden betyder. Och sen pratar alla så fort också så det gör inte saken precis lättare.

Hojna, haijna, detcha..
Hojna heit Anna jär nalta eljest!

Att nan e en nalta eljest e orl vä bruk använn a dä jeg bo. Na Ingrid e 'n nalta eljest.
Jag bor typ 36 mil sör om Pite.

Så här kan det också låta:
Men gôssekär! E harne vorte rakt marnömt!
Vôrnt bäges bånner!
He dä borta anörja!

 

[Görel]

Jag tänker att det är skillnad på ordmelodi och ordval. Även om man behåller sin naturliga ordmelodi kan man ju välja vilka ord man använder.

Jag är från Södermalm i Stockholm och använder en hel del slang när jag pratar med mina kompisar. När jag pratar i mitt jobb som tjänsteman kan jag välja andra ord men har samma ordmelodi.

 

[Gnist]

Jag tycker väl inte själv att jag har en speciellt utbredd dialekt, men enligt mina söderlevande vänner så pratar jag "skön norrländska" när jag -oftast helt omedvetet- städar bort de mest utpräglade, breda dialektala uttrycken och ersätter dem med mer begripliga ord

Har alltså kvar mitt sätt att prata när jag pratar med såna som inte bor här, men använder "rikssvenska" ord istället för dialektala, så att säga.

 

[Kamomilla]

Hände ibland efter möte på ett tidigare jobb att kollegor kom och frågade vad chefen egentligen sa.

Jag är född i Malmö och flyttade till södra Småland vid skolstart. Jobbet var i Uppsala.

Chefen var skåning, ganska bred i sin dialekt och dessutom lite mumlig.

Efter nu 20 år i Uppsala är det ingen som missar var jag är uppvuxen, men dialekten blir bredare när jag åker "hem". Pratar jag med en skåning så glider jag åt det hållet ganska snabbt.

 

[em-pirre]

@em-pirre Jaa he e no rikti skönt he! Nu ska e no njutas så myki man ba ork!

No ere ju he no. Ska noo jöör he.

 

[Monsterliter]

Det är så kul att läsa om detta! Att så många skriver om hur socialt språket är: att man anpassar sig till situationer utan att riktigt reflektera över det. Och att vissa inte gör det - också utan att reflektera över det i sociala situationer.

Jag själv är tvåspråkig (finska/svenska och min svenska kommer från Jönköping, Mjölby, Umeå och Uppsala och mitt sätt att prata svenska på är ett hopkok av dialekter). Jag hoppar glatt mellan svenska och finska. Ett exempel: När jag, mina föräldrar och min endast svenskspråkiga partner äter middag tillsammans så pratar vi svenska. När min partner går iväg (tex på toa) så börjar jag och mina föräldrar automatiskt prata finska. När partnern kommer tillbaka så går vi alla över till svenska igen. Det handlar inte om någon uttalad överenskommelse utan det är så "det känns bra" för oss.

För att koppla till frågan i rubriken så för mig verkar det som om att hoppa mellan vad som ofta ses som "extrema" dialekter kan kanske tänkas som en form av tvåspråkighet: att man utan att egentligen tänker på det bara byter sätt att prata på.

Jag har en kompis som pratar någon form av för mig svårförståelig dalmål och en annan som pratar närpesiska (finlandssvensk dialekt). De båda pratar dock bara med dessa dialekter när de pratar med andra som de vet att de gör sig förstådda på. I övriga fall pratar de mer allmän svenska och finlandssvenska.

 

[Ainon]

Pitemål är jätteknepigt att förstå om man inte lärt sig vad orden betyder. Och sen pratar alla så fort också så det gör inte saken precis lättare.

Hojna, haijna, detcha..
Hojna heit Anna jär nalta eljest!

Haha ja precis, skit svårt. Och då är jag uppvuxen 10min norr om Piteå

 

[honung]

Min fd svärfar var från gotland, och jag tyckte det var hur tydligt och uppenbart som helst att han pratade med stark gotländsk dialekt, ibland hade jag svårt att höra vad han sa till och med. Men hans fru och alla barnen var helt oförstående, de tyckte inte alls att han pratade med gotlandsdialekt, de tyckte att han efter 40 år på fastlandet hade en tydlig östgötadialekt, enda gången de hörde antydan till gotländska var när han var arg eller onykter. Som varande östgöte och där jag kan skilja på norrköpingsdialekt, linköpingsdialekt, mjölby/motaladialekt så kunde jag inte höra ett dugg östgötska i hans dialekt. Själv tyckte han att han nog att han hade en alldeles eget götsk dialekt.

Jag tror alla uppfattar dialekter, sin egen och andras väldigt olika.

 

[Nixehen]

Det är så kul att läsa om detta! Att så många skriver om hur socialt språket är: att man anpassar sig till situationer utan att riktigt reflektera över det. Och att vissa inte gör det - också utan att reflektera över det i sociala situationer.

Jag själv är tvåspråkig (finska/svenska och min svenska kommer från Jönköping, Mjölby, Umeå och Uppsala och mitt sätt att prata svenska på är ett hopkok av dialekter). Jag hoppar glatt mellan svenska och finska. Ett exempel: När jag, mina föräldrar och min endast svenskspråkiga partner äter middag tillsammans så pratar vi svenska. När min partner går iväg (tex på toa) så börjar jag och mina föräldrar automatiskt prata finska. När partnern kommer tillbaka så går vi alla över till svenska igen. Det handlar inte om någon uttalad överenskommelse utan det är så "det känns bra" för oss.

För att koppla till frågan i rubriken så för mig verkar det som om att hoppa mellan vad som ofta ses som "extrema" dialekter kan kanske tänkas som en form av tvåspråkighet: att man utan att egentligen tänker på det bara byter sätt att prata på.

Jag har en kompis som pratar någon form av för mig svårförståelig dalmål och en annan som pratar närpesiska (finlandssvensk dialekt). De båda pratar dock bara med dessa dialekter när de pratar med andra som de vet att de gör sig förstådda på. I övriga fall pratar de mer allmän svenska och finlandssvenska.

Lite sidospår - men min släkt på mammas sida är österbottningar från Pörtom och pratar - framförallt med varandra - väldigt bred dialekt. Oförståeligt för de oinsatta. Döm om min förvåning när jag insåg att gutemål, alltså riktigt gammaldags gotländska, är ruskigt likt det mina släktingar pratar! Verkligen likt alltså, många dialektala ord är samma och så vidare. Lite häftigt ändå!

 

[Hyacinth]

Lite sidospår - men min släkt på mammas sida är österbottningar från Pörtom och pratar - framförallt med varandra - väldigt bred dialekt. Oförståeligt för de oinsatta. Döm om min förvåning när jag insåg att gutemål, alltså riktigt gammaldags gotländska, är ruskigt likt det mina släktingar pratar! Verkligen likt alltså, många dialektala ord är samma och så vidare. Lite häftigt ändå!

Pörtom vilket Underbart ortsnamn!

Jag är en kameleont. Uppvuxen i Västergötland men ingen av mina föräldrar talade västgötska. Inte heller mina vänner. Jag ansåg det apgult och gjorde tidigt mitt bästa för att prata neutralt. Härmar glatt dialekter och tycker språk är kul.

I mogen ålder pratar jag värmländska-light vid berusning, sen antar jag att ca 20 år i Stockholm satt vissa spår.

 

[mandalaki]

Jag tror alla uppfattar dialekter, sin egen och andras väldigt olika.

Det tror jag också. Och jag blir alltid full i skratt när någon säger sig inte ha någon dialekt eller prata rikssvenska. Jag har nog aldrig hört någon där det inte finns en anstrykning av dialekt kvar. Sedan kan ens ursprungsdialekt vara mer eller mindre utslätad, beroende på hur mycket man flyttat runt och på hur mycket svamp man är. Men utraderad är dialekten mycket sällan.

 

[Brisa]

Lite sidospår - men min släkt på mammas sida är österbottningar från Pörtom och pratar - framförallt med varandra - väldigt bred dialekt. Oförståeligt för de oinsatta. Döm om min förvåning när jag insåg att gutemål, alltså riktigt gammaldags gotländska, är ruskigt likt det mina släktingar pratar! Verkligen likt alltså, många dialektala ord är samma och så vidare. Lite häftigt ändå!

Jag gissar Pörtomdialekten inte är helt olik den i Närpes? Den har jag alltid tyckt har samma vackra melodi och betoning av ord som gotländska. Har några jobbkontakter från området och verkligen älskar att de flesta av deras Facebookinlägg är skrivna på dialekt! Förstår att det är en viktig identitetsmarkör för dem.

Själv är jag från Skellefteå och vi pratar väldigt olika från nyss nämnda Pitemål, även om det bara är ca åtta mil mellan städerna. Mina föräldrar kommer från byar kanske åtta mil från varandra och jag har alltid hört tydlig skillnad på deras dialekter. Och till och med vem de pratar i telefon med - om det har varit mina mor/farföräldrar eller något av deras syskon. Små skillnader i dialekten som varit väldigt tydliga. Idag har jag en sambo från Kiruna och jag hör lätt skillnad om han pratar med sina söner, eller någon av hans fem syskon (som bor lite utspritt Sthlm-dalarna-Kiruna). Och har upptäckt att många för mig självklara ord är oförståeliga för honom - jag har alltid tagit för självklart att min ”norrländska” borde förstås av en kirunabo. Men så är det såklart inte.

Jag tycker det är vackert med dialekter och tråkigt om de slätas ut och skillnaderna slipas ned. Så oerhört blekt det vore om alla pratade rikssvenska!

 

[karamelldrottningen]

Tycker också att dialekter är intressant. Som när två föräldrar pratar bred dialekt och deras barn en helt annan dialekt eller att barnen skiftar dialekt beroende på vem de pratar med.
Sen när någon pratar lite mer stockholmskt med mig och helt skiftar till en mer norrbottniskt betoning och massa andra ord än då personen enbart talade med mig. Det blir väldigt tydligt och personen märker inte det själv utan det går automatiskt.

Själv har jag ingen utpräglad stockholmsdialekt tycker jag själv men man hör att jag kommer därifrån.

 

[honung]

Det tror jag också. Och jag blir alltid full i skratt när någon säger sig inte ha någon dialekt eller prata rikssvenska. Jag har nog aldrig hört någon där det inte finns en anstrykning av dialekt kvar. Sedan kan ens ursprungsdialekt vara mer eller mindre utslätad, beroende på hur mycket man flyttat runt och på hur mycket svamp man är. Men utraderad är dialekten mycket sällan.

Ja det är nog väldigt få om ens någon som pratar utan dialekt. Jag har ett par engelsktalande vänner i sverige som kan avgöra (ganska grovt tillyxat) på hur en svensktalande person som pratar engelska varifrån i sverige de kommer. Norrlänsk dialekt, Stockholmsdialekt, skånska och västkusten avslöjar sig även i en svensks engelska uttal.
En annan vän, som jobbar mot sverige i konversationsengelska vid cambridgecertifiering säger samma sak - hen kan avgöra på personens engelska uttal varifrån i sverige personens egen accent hör hemma även om det pekar ganska grovsoreterat liksom.