En dag till utan familjen

Tankarna snurrar runt och står still på samma gång. Jag vet inte vad som händer. Jag har fått en tid hos en som handlägger boendestöd, men jag vet inte längre vad jag ska säga. Dagen efter har jag en läkartid. Jag vet inte vad jag ska säga där heller. Någon kallelse till någon att prata med har jag inte fått än.

Idag skulle jag ha pratat med min chef. Det glömde jag bort. Jag har i alla fall lyckats jobba ganska hyfsat väl den här veckan. Onsdag och torsdag tog jag ut semester. På onsdagen var jag ute på sjön med en kompis. Det var väldigt trevligt och jag ville knappt åka hem efteråt. Jag trivs bäst ute i naturen.

Igår var det sista gången på depressionsskolan. Det var helt onödigt då det bara var en snabb genomgång av vad vi gått igenom de fyra första gångerna och sen kunde vi lämna feedback. Jag satt tyst i ett hörn och hade inte mycket att säga. Jag skulle ha lämnat in två papper till vårdsamordnaren också. Det var två skattningsformulär som jag ombetts fylla i, men jag glömde att lämna in dem.

Det här med olika diagnoser snurrar runt i min skalle. Jag vet egentligen inte vad det skulle göra för skillnad i mitt liv. Det enda jag egentligen vill ha är en familj. Och ingen diagnos i världen kommer att ge mig en familj. Mamma är dessutom krasslig och ingen vet hur länge hon kommer att hänga med. Kanske kommer det att vara för sent en dag. Som det ser ut nu så kommer vi aldrig att kunna mötas.

 

[Korven]

fel

 

[Inte_Ung]

Jag känner att jag har ett liv helt i onödan.

40-årskris?

 

[mandalaki]

40-årskris?

Men du ... Magiana har vid det här laget sannolikt skrivit några hundra inlägg om sin svåra depression, om sina sjukskrivningar, om att hon medicinerar, har gjort ett par vändor till psykakuten, verkar ha fått in ett ben i psykiatrin igen nu - och du föreslår 40-årskris?

 

[Mia_R]

Minns jag helt fel eller var du inte väldigt störd att din familj var hos dig över julen, att du var konstant irriterad på dem och ville att de skulle åka vilket du även sa till dem? Isf är det väl inte konstigt att de åkte?

 

[Inte_Ung]

och du föreslår 40-årskris?

Ja som en ytterligare belastning.
Svårigheter läggs på varandra tills att lasset tippar. För att få mindre lass att dra på så är det bra att lägga av de bördor som är lätta att greppa. 40-årskris är inte att busa med. Det är många som mår oerhört dåligt av den, särskilt om de lever ensamma.

 

[Sleepy]

@Magiana Om du fick önska dig, hur skulle ditt sociala liv se ut då? Tänk bort kopplingen till personerna, så som om ni är släkt eller ej, utan mer hur det skulle ta sig uttryck.

 

[bettysmatte]

Ja som en ytterligare belastning.
Svårigheter läggs på varandra tills att lasset tippar. För att få mindre lass att dra på så är det bra att lägga av de bördor som är lätta att greppa. 40-årskris är inte att busa med. Det är många som mår oerhört dåligt av den, särskilt om de lever ensamma.

Ja, och lägg också till att många börjar komma i klimakteriet i den här åldern, som en ytterligare faktor som kan påverka måendet.

 

[mandalaki]

Ja som en ytterligare belastning.
Svårigheter läggs på varandra tills att lasset tippar. För att få mindre lass att dra på så är det bra att lägga av de bördor som är lätta att greppa. 40-årskris är inte att busa med. Det är många som mår oerhört dåligt av den, särskilt om de lever ensamma.

Jovisst. Men varför fokusera på ett skoskav om du samtidigt har brutit benet? När skoskavet läker har du fortfarande kvar frakturen. Magiana söker ju vårdens hjälp mot depression, det är den hon behöver behandling för. Om depressionen till någon del är åldersrelaterad spelar mindre roll.

 

[Inte_Ung]

Om depressionen till någon del är åldersrelaterad spelar mindre roll.

Om det går att lätta på trycket så att man orkar med att hantera den stora skadan så är det mycket värdefullt.
Men att sammanfatta sitt liv kan vara oerhört smärtsamt om inget blev som man önskade.
Nu så tycker jag att du har fått tunnelseende.

 

[mandalaki]

Om det går att lätta på trycket så att man orkar med att hantera den stora skadan så är det mycket värdefullt.
Men att sammanfatta sitt liv kan vara oerhört smärtsamt om inget blev som man önskade.
Nu så tycker jag att du har fått tunnelseende.

Vet inte vad du menar med lätta på trycket men - depression botar man inte genom att tänka Jaja, det är bara en 40-årskris.

 

[Inte_Ung]

Vet inte vad du menar med lätta på trycket men - depression botar man inte genom att tänka Jaja, det är bara en 40-årskris.

Nej det handlar om att bena ut problemen i mindre högar som därmed kan bli överskådliga. 40-årskrisen var bara som ett svar på just den meningen att livet saknade mening. Inte som svar på det stora problemet.
Men genom att hacka upp det i mindre bitar så kan det bli hanterbart. Som att sortera tvätt.
Tvättberget är gigantiskt, med det krymper även om man bara tar bort små bitar i taget.

 

[mandalaki]

I sjukdomsbilden med depression ingår väl dock just handlingsförlamning inför tvättberget.

När en person som lider av depression sedan länge inte ser meningen med att leva ser jag det som uttryck för livsleda snarare än ålderskris. Och livsleda är viktigt att få professoniell behandling för.

 

[Inte_Ung]

@mandalaki vi tolkar tydligen orden olika. Jag tar mig här rätten att tolka på mitt sätt så får du tolka på ditt sätt. Men jag skulle uppskatta om du slutar upp med att försöka mästra mig i en tråd som är viktig för någon annan.
I andra trådar där jag känner att jag kan försvara mig går det däremot bra. I någons dagbok vill jag inte ta den striden.

 

[mandalaki]

@mandalaki vi tolkar tydligen orden olika. Jag tar mig här rätten att tolka på mitt sätt så får du tolka på ditt sätt. Men jag skulle uppskatta om du slutar upp med att försöka mästra mig i en tråd som är viktig för någon annan.
I andra trådar där jag känner att jag kan försvara mig går det däremot bra. I någons dagbok vill jag inte ta den striden.

Nu så tycker jag att du har fått tunnelseende.

Jag undrar vem det är som mästrar ...

Om du inte vill att jag ska bemöta något du skriver så kan du alltid använda ignore för att slippa se det. I synnerhet i trådar om så här allvarliga saker tycker jag att det är viktigt att bemöta tokigheter.

 

[Hippocampus]

Jag har förstått att det tar hårt på dig, att du inte tycker du har en familj.
Du tycker de betedde sig illa när de åkte, vilket de säkert gjorde. Jag vet inte historien om vad som skedde men du har också berättat att du kan bli ganska otrevlig? när det vill sig så.
Samtidigt anser du att de ska ändra sig för att du ska förlåta. Det kommer inte hända. Människor ändrar inte sig för att nån annan tycker det (om inte förhållandet är sjukt) utan för att man får input av någon eller något och sedan själv vill förändras.
Om du inte vill förlåta de, så är det ditt beslut. Helt och hållet. Du tycker det är en dålig väg, ja det kanske det är, men du har valt den. Du kan också välja en annan väg, att komma till ro med vad som hänt och prata med de. Du kanske till och med kan skriva ett brev om händelsen och hur du känner? Det gjorde jag till delar av min familj. Jag trodde de skulle bli skitarga, men istället kom de o sa ”oj, inte förstod vi att det var så”.

Om du väljer att inte kontakta de måste du sluta älta detta. Du gör dig sjuk med sådana tankar, det är din hjärna som intalar dig grejer. Är det roten, ta upp det med den funktion som hjälper dig. Det är kanske lättare att ta fasta på en konkret sak, att du kanske då känner att du får hjälp?

Jag är också introvert (o det sägs jag har flera diagnoser men jag tar inte notis om det riktigt faktiskt) och jag vet vilka fällor jag inte ska gå i, bland annat att jobba hemifrån (kan göra ibland från jobbet men det är inte standard). Jag kan inte jobba hemifrån för då isolerar jag mig. Jag har haft stora problem med olika ångestar och jag vet att det är så lätt för mig att hamna där igen så jag måste ofta tänka på vad jag gör och inte gör och framförallt utmana mig och mina rädslor. Tex får jag inte hålla mig borta från kollektivtrafiken länge för då knackar ångesten på när jag väl ska åka. Jag måste åka nångång då o då för att ”underhålla” att det inte är farligt osv.

 

[Inte_Ung]

I sjukdomsbilden med depression ingår väl dock just handlingsförlamning inför tvättberget.

Därför så är det lämpligt att dela upp det i mindre och hanterbart bitar.
Som en liknelse med en stor hög av problem.

 

[mackan]

Därför så är det lämpligt att dela upp det i mindre och hanterbart bitar.
Som en liknelse med en stor hög av problem.

Jag tänker i sammanhanget, vilket jag tolkade som du menade från första början, att ”40 års kris” liksom klimakteriet som andra kompletterat med, kan vara variabler som utöver den övriga situationen med ”depression i övrigt”, kan spela roll och lägga ännu mer börda depressionsmässigt. Givetvis blir det viktigt att precis som du säger även ta det i beaktning. Vilket jag hoppas och tror @magianas läkare, psykologhjälp osv gör.

 

[Magiana]

40-årskris?

Skulle inte tro det. För det första har jag passerat 40 med rätt god marginal. För det andra blev jag sjuk efter en del jobbiga händelser där jag dels var in mot väggen och fick en depression också p.g.a. det som hände med familjen och den ångest/stress det skapade.

Mitt liv är onödigt för att jag inte har en familj och ingen framtid.

Minns jag helt fel eller var du inte väldigt störd att din familj var hos dig över julen, att du var konstant irriterad på dem och ville att de skulle åka vilket du även sa till dem? Isf är det väl inte konstigt att de åkte?

Jag var utmattad, inte störd över att de var här. Jag bet ihop och sa ingenting om att de skulle åka. Men jag var sjukt irriterad (vilket jag försökte dölja men misslyckades med). Jag klandrar dem inte för att de åkte. Jag klandrar dem för att de vände mig ryggen. De hade kunnat sköta det mycket schysstare.

@Magiana Om du fick önska dig, hur skulle ditt sociala liv se ut då? Tänk bort kopplingen till personerna, så som om ni är släkt eller ej, utan mer hur det skulle ta sig uttryck.

Jag skulle vilja känna mig trygg med mäniskor, att de är raka, ärliga och schyssta. De gör inget om puckarna är tuffa ibland, men de ska alltid vara reko. Jag vill kunna känna mig trygg med att om jag mår dåligt och faller, så lämnas jag inte i sticket. Jag vill ha en sammanhållning där vi hjälper varann och firar högtider ihop. När det är bra så är det dubbelt så bra tillsammans och när det är dåligt så är det hälften så dåligt tillsammans. Och jag vill slippa rädslan att vara en börda för folk.

Jag har förstått att det tar hårt på dig, att du inte tycker du har en familj.
Du tycker de betedde sig illa när de åkte, vilket de säkert gjorde. Jag vet inte historien om vad som skedde men du har också berättat att du kan bli ganska otrevlig? när det vill sig så.
Samtidigt anser du att de ska ändra sig för att du ska förlåta. Det kommer inte hända. Människor ändrar inte sig för att nån annan tycker det (om inte förhållandet är sjukt) utan för att man får input av någon eller något och sedan själv vill förändras.
Om du inte vill förlåta de, så är det ditt beslut. Helt och hållet. Du tycker det är en dålig väg, ja det kanske det är, men du har valt den. Du kan också välja en annan väg, att komma till ro med vad som hänt och prata med de. Du kanske till och med kan skriva ett brev om händelsen och hur du känner? Det gjorde jag till delar av min familj. Jag trodde de skulle bli skitarga, men istället kom de o sa ”oj, inte förstod vi att det var så”.

Om du väljer att inte kontakta de måste du sluta älta detta. Du gör dig sjuk med sådana tankar, det är din hjärna som intalar dig grejer. Är det roten, ta upp det med den funktion som hjälper dig. Det är kanske lättare att ta fasta på en konkret sak, att du kanske då känner att du får hjälp?

Jag är också introvert (o det sägs jag har flera diagnoser men jag tar inte notis om det riktigt faktiskt) och jag vet vilka fällor jag inte ska gå i, bland annat att jobba hemifrån (kan göra ibland från jobbet men det är inte standard). Jag kan inte jobba hemifrån för då isolerar jag mig. Jag har haft stora problem med olika ångestar och jag vet att det är så lätt för mig att hamna där igen så jag måste ofta tänka på vad jag gör och inte gör och framförallt utmana mig och mina rädslor. Tex får jag inte hålla mig borta från kollektivtrafiken länge för då knackar ångesten på när jag väl ska åka. Jag måste åka nångång då o då för att ”underhålla” att det inte är farligt osv.

Jag har som sagt försökt prata med familjen och får bara goddag yxskaft till svar. Morsan lyssnar inte alls och det ena syskonet skuldbelägger mig och det andra säger ingenting.

Om någon i din familj dör, ältar du det då om du är ledsen lång tid efteråt? Jag tror du skulle kalla det för sorg. Det är vad jag gör i alla fall. Min familj har klivit ut ur mitt liv och jag sörjer det. Jag kan heller inte leva ensam och har problem för att jag inte kan hantera det.

 

[Sleepy]

När det är bra så är det dubbelt så bra tillsammans och när det är dåligt så är det hälften så dåligt tillsammans.

Så fint uttryckt.

Pålitlig vänskap, helt enkelt. Det är ju inte för mycket begärt, kan en tycka. Hur skulle själva umgänget se ut då?

 

[Magiana]

Så fint uttryckt.

Pålitlig vänskap, helt enkelt. Det är ju inte för mycket begärt, kan en tycka. Hur skulle själva umgänget se ut då?

Jag har nog ingen mall för hur umgänge ska se ut. Man ringer varann ibland, man träffas ibland, antingen för att man ska göra något tillsammans eller bara av ingen specifik anledning alls.