En dag till utan familjen

Tankarna snurrar runt och står still på samma gång. Jag vet inte vad som händer. Jag har fått en tid hos en som handlägger boendestöd, men jag vet inte längre vad jag ska säga. Dagen efter har jag en läkartid. Jag vet inte vad jag ska säga där heller. Någon kallelse till någon att prata med har jag inte fått än.

Idag skulle jag ha pratat med min chef. Det glömde jag bort. Jag har i alla fall lyckats jobba ganska hyfsat väl den här veckan. Onsdag och torsdag tog jag ut semester. På onsdagen var jag ute på sjön med en kompis. Det var väldigt trevligt och jag ville knappt åka hem efteråt. Jag trivs bäst ute i naturen.

Igår var det sista gången på depressionsskolan. Det var helt onödigt då det bara var en snabb genomgång av vad vi gått igenom de fyra första gångerna och sen kunde vi lämna feedback. Jag satt tyst i ett hörn och hade inte mycket att säga. Jag skulle ha lämnat in två papper till vårdsamordnaren också. Det var två skattningsformulär som jag ombetts fylla i, men jag glömde att lämna in dem.

Det här med olika diagnoser snurrar runt i min skalle. Jag vet egentligen inte vad det skulle göra för skillnad i mitt liv. Det enda jag egentligen vill ha är en familj. Och ingen diagnos i världen kommer att ge mig en familj. Mamma är dessutom krasslig och ingen vet hur länge hon kommer att hänga med. Kanske kommer det att vara för sent en dag. Som det ser ut nu så kommer vi aldrig att kunna mötas.

 

[vallhund]

Var har jag sagt att jag förväntar mig tankeläsning? Mig veterligen har jag inte gjort det. Det enda jag förväntat mig är att de inte skulle bete sig som arslen, d.v.s. ett minimum av hyfs.


Problemet är att jag kan inte knyta an till nya människor. Det kommer aldrig att funka. Och i och med detta så går depressionen aldrig över. Jag vet att jag kommer alltid att vara ensam. Nära relationer ger mig ångest.

Håller med bläckis, dina förväntningar på familjen är som en tre -fyraårings, typ att de skall vara omnipotenta o med ett trollspö ställa allt tillrätta, som att läsa dina tankar o uppfylla dina behov fastän du befinner dig med täcket över huvudet bakom en stängd dörr.

 

[Magiana]

Att tänka så blir en självuppfylld profetia och det tankemönstret bör du jobba på att bryta, där kan nog vårde hjälpa dig en del och -så att säga- "utsätta dig" för kontakter med nya människor utan att för den skull kasta dig in i något som känns för nära sådär direkt och handlöst. Babysteps liksom.

Jag vet. Och det är så jävla frustrerande att vården inte kunnat hjälpa mig med det här utan i stället blev jag utsparkad och fick sitta och vänta i 7½ månad innan jag kunde få komma tillbaka. Jag har fortfarande inte fått en samtalskontakt. Eftersom jag var en vända in till psykakuten för ett tag sedan så skulle jag få det innan den här månaden var slut. Annars var det inte planerat till förrän slutet av september.

Jag har ju tidigare ganska tråkiga erfarenheter av vården, där de dels försökt övertala mig om att saker inte är farliga och undanhållit mig en diagnos, samt inte heller erbjudit behandling för denna diagnos. Så förhoppningarna om att vården ska hjälpa mig den här gången är rätt tunna.

Håller med bläckis, dina förväntningar på familjen är som en tre -fyraårings, typ att de skall vara omnipotenta o med ett trollspö ställa allt tillrätta, som att läsa dina tankar o uppfylla dina behov fastän du befinner dig med täcket över huvudet bakom en stängd dörr.

Och du har inte heller läst vad jag har skrivit? Jag har inga andra krav än att folk inte ska bete sig som arslen. Jag har också berättat om de två enskilda händelserna som fick det hela att kantra och vilket mått av normalt hyfs som hade kunnat undvika det. Det var verkligen inga stora krav.

 

[Pancakes]

Jag har de flesta i min familj kvar men det är inte de som är min primära trygghet i tillvaron. Jag kan också ha svårt att få nya djupare relationer, jag träffade en av mina bästa vänner i stallet för drygt två år sedan men annars är det tio år sedan någon kom in i min ”inner circle”. Det är såklart jättetråkigt att din familj inte finns där för dig så som du hade önskat men jag är helt säker på att du också kan hitta sammanhang i andra relationer. Det är svårt men inte omöjligt. Du verkar ju göra bra intryck på de du träffar, är ju flera här på buke som vittnat om det.

Det jag tycker är svårt med nya relationer är att jag visserligen tycker det är ganska spännande med nya människor men jag tycker också det är extremt jobbigt med umgänge där jag inte känner mig helt på det klara med vart jag har personen. Jag får ha ganska mycket peptalk med mig själv att inte ge upp från början. Kanske mest svamlar nu, men vad jag försöker komma fram till är att det är ett väldigt bra utgångsläge du har att du inte har problem med ytliga relationer, de flesta brukar väl ändå börja där? Det är väl ganska sällan som man vet redan från början vem som kommer bli en nära vän.

 

[Magiana]

Jag har de flesta i min familj kvar men det är inte de som är min primära trygghet i tillvaron. Jag kan också ha svårt att få nya djupare relationer, jag träffade en av mina bästa vänner i stallet för drygt två år sedan men annars är det tio år sedan någon kom in i min ”inner circle”. Det är såklart jättetråkigt att din familj inte finns där för dig så som du hade önskat men jag är helt säker på att du också kan hitta sammanhang i andra relationer. Det är svårt men inte omöjligt. Du verkar ju göra bra intryck på de du träffar, är ju flera här på buke som vittnat om det.

Det jag tycker är svårt med nya relationer är att jag visserligen tycker det är ganska spännande med nya människor men jag tycker också det är extremt jobbigt med umgänge där jag inte känner mig helt på det klara med vart jag har personen. Jag får ha ganska mycket peptalk med mig själv att inte ge upp från början. Kanske mest svamlar nu, men vad jag försöker komma fram till är att det är ett väldigt bra utgångsläge du har att du inte har problem med ytliga relationer, de flesta brukar väl ändå börja där? Det är väl ganska sällan som man vet redan från början vem som kommer bli en nära vän.

Jag hade vänner fram till jag var cirka 15. Sen gick det 25 år utan att jag hade vänner. Nu har jag några vänner men de gamla erfarenheterna sitter kvar. Kanske är jag egentligen en ganska osocial typ. Jag vill ha folk nära men orkar inte prata hela tiden.

 

[mandalaki]

Var har jag sagt att jag förväntar mig tankeläsning? Mig veterligen har jag inte gjort det. Det enda jag förväntat mig är att de inte skulle bete sig som arslen, d.v.s. ett minimum av hyfs.

Nej, det där med tankeläsning var min tolkning av hur du beskrev att de skulle uppfört sig i den bästa av världar. Det var där de skulle ha låtit dig vara i fred men knackat på ibland och frågat om mat.

Det här har jag skrivit förut men jag minns den där julen med familjen. Du var skitirriterad på dem, främst på din syster och hennes katt - precis så irriterad som man lätt blir om man är på väg in i väggen. Jag tänkte aldrig att någon betedde sig som arslen, utan att det var jäkligt olyckligt att ert gemensamma firande sammanföll med en period då du mådde så dåligt.

Och sedan dess låter det som att den där händelsen vuxit för dig, den har blivit värre och värre. Det är precis sådant som en terapeut kan hjälpa dig att bena i, att läka såret den orsakade.

 

[Magiana]

Nej, det där med tankeläsning var min tolkning av hur du beskrev att de skulle uppfört sig i den bästa av världar. Det var där de skulle ha låtit dig vara i fred men knackat på ibland och frågat om mat.

Det här har jag skrivit förut men jag minns den där julen med familjen. Du var skitirriterad på dem, främst på din syster och hennes katt - precis så irriterad som man lätt blir om man är på väg in i väggen. Jag tänkte aldrig att någon betedde sig som arslen, utan att det var ett jäkligt olyckligt att ert gemensamma firande sammanföll med en period då du mådde så dåligt.

Och sedan dess låter det som att den där händelsen vuxit för dig, den har blivit värre och värre. Det är precis sådant som en terapeut kan hjälpa dig att bena i, att läka såret den orsakade.

Det har ju vuxit för att de gick utan ett ord och har inte hört av sig sedan dess. Eller ja, morsan har ju hört av sig men endast ur ett egotripp-perspektiv. Och jag orkar inte att hon bara kör över mig hela tiden.

 

[mackan]

Det har ju vuxit för att de gick utan ett ord och har inte hört av sig sedan dess. Eller ja, morsan har ju hört av sig men endast ur ett egotripp-perspektiv. Och jag orkar inte att hon bara kör över mig hela tiden.

Men på riktigt, du kan inte bestämma att det är din bild av det hela som bara är den enda sanningen, och samtidigt lägga massor med tid på att älta och sörja att du inte har din familj osv. Det är en helt orimlig ekvation du pysslar med, kan du inte se det?

 

[mandalaki]

Det har ju vuxit för att de gick utan ett ord och har inte hört av sig sedan dess. Eller ja, morsan har ju hört av sig men endast ur ett egotripp-perspektiv. Och jag orkar inte att hon bara kör över mig hela tiden.

Fast om man vill göra bra igen efter konflikter så måste båda parter bidra, är min erfarenhet. Det är skitjobbigt, man måste blotta sig och visa att man VILL. Och man måste göra eftergifter.

Har du funderat över ifall din mammas beteende mot dig kan tolkas på flera sätt? När du skrev att du ville att hon skulle fråga hur du mår, i stället för att säga "fortsätter du sådär så kommer du att gå i väggen" - så kan jag tolka det som samma sak. Det hon sa kan vara ett sätt att visa sin oro för och omsorg om dig, hennes sätt att fråga hur du mår. Men just i familjer blir såna där upplevda konflikter lätt så stora - om inte båda sidor lägger sig vinn om att lösa dem. Och med lägger sig vinn menar jag att båda måste vara beredda på att ge efter på någon punkt.

 

[mackan]

@mandalaki skulle vilja lägga till utifrån det du påtalar, att det tillochmed inte sällan inom familj när det uppstår konflikter/bråk, ibland rent av kan varaså att man kan få helt enkelt skita i vem som hade rätt eller fel. Det kan vara så att jag vet att jag har rätt, och aldrig kommer anse något annat, men alla i familjen är måna om att först och främst "bli sams" igen, och då kan det vara så att jag helt enkelt resonerar att "jamen skit samma att jag egentligen har rätt, det är viktigare för mig med relationerna än just principen". Precis som att den som egentligen "hade fel" också skiter i vem som hade rätt/fel, för det viktiga är att bli sams för bägge parter.

 

[mandalaki]

@mandalaki skulle vilja lägga till utifrån det du påtalar, att det tillochmed inte sällan inom familj när det uppstår konflikter/bråk, ibland rent av kan varaså att man kan få helt enkelt skita i vem som hade rätt eller fel. Det kan vara så att jag vet att jag har rätt, och aldrig kommer anse något annat, men alla i familjen är måna om att först och främst "bli sams" igen, och då kan det vara så att jag helt enkelt resonerar att "jamen skit samma att jag egentligen har rätt, det är viktigare för mig med relationerna än just principen". Precis som att den som egentligen "hade fel" också skiter i vem som hade rätt/fel, för det viktiga är att bli sams för bägge parter.

Ja, det håller jag verkligen med om. Hur förbannad man än kan vara i inledningsskedet så kan det gå över, tänker jag också. Man kan konstatera att Ibland går det åt helvete inom familjen men det är naturligt, nu tar vi ett djupt andetag och går vidare. Eller så går det helt enkelt över med tiden.

 

[Magiana]

Fast om man vill göra bra igen efter konflikter så måste båda parter bidra, är min erfarenhet. Det är skitjobbigt, man måste blotta sig och visa att man VILL. Och man måste göra eftergifter.

Har du funderat över ifall din mammas beteende mot dig kan tolkas på flera sätt? När du skrev att du ville att hon skulle fråga hur du mår, i stället för att säga "fortsätter du sådär så kommer du att gå i väggen" - så kan jag tolka det som samma sak. Det hon sa kan vara ett sätt att visa sin oro för och omsorg om dig, hennes sätt att fråga hur du mår. Men just i familjer blir såna där upplevda konflikter lätt så stora - om inte båda sidor lägger sig vinn om att lösa dem. Och med lägger sig vinn menar jag att båda måste vara beredda på att ge efter på någon punkt.

Jag anser att jag har försökt. Det har inte de gjort. Jag vet inte vad jag ska ge efter på. Att tillåta att morsan kör över mig? Att tillåta att hon ger mig jobb jag inte klarar genom att skicka saker till mig som stökar till i mitt hem? (Jag har ju svårt att hålla ordning hemma så det är verkligen en öm punkt för mig att få saker jag inte vill ha.) Att hon utan att fråga får ta på mitt fläsk för att hullbedöma mig? Att hon skapar oreda i mitt hem genom att möblera om på eget bevåg?

Och syskonen har ju aldrig hört av sig. Det är det bara jag som har gjort. Och den enda syrran skuldbelade mig. Jag borde ha gått till vården när jag var utmattad (fast jag vid den tidpunkten inte ens visste hur illa det var. Jag trodde att jag bara behövde vila.) Och så kände hon minsann andra som drabbats av utmattning och som inte var så ilskna som jag så det borde ju jag inte heller ha varit. Jag hade alltså ett symptom som var fel och förbjudet. Och så straffades jag med isolering.

 

[mandalaki]

Jag anser att jag har försökt. Det har inte de gjort. Jag vet inte vad jag ska ge efter på. Att tillåta att morsan kör över mig? Att tillåta att hon ger mig jobb jag inte klarar genom att skicka saker till mig som stökar till i mitt hem? (Jag har ju svårt att hålla ordning hemma så det är verkligen en öm punkt för mig att få saker jag inte vill ha.) Att hon utan att fråga får ta på mitt fläsk för att hullbedöma mig? Att hon skapar oreda i mitt hem genom att möblera om på eget bevåg?

Och syskonen har ju aldrig hört av sig. Det är det bara jag som har gjort. Och den enda syrran skuldbelade mig. Jag borde ha gått till vården när jag var utmattad (fast jag vid den tidpunkten inte ens visste hur illa det var. Jag trodde att jag bara behövde vila.) Och så kände hon minsann andra som drabbats av utmattning och som inte var så ilskna som jag så det borde ju jag inte heller ha varit. Jag hade alltså ett symptom som var fel och förbjudet. Och så straffades jag med isolering.

Jag kan förstås inte argumentera om exakt vad din mamma och syskon sa/gjorde, det var ju du som var där. Jag funderade bara över ifall du tänkt på att det mesta som sägs/görs kan tolkas på mer än ett sätt.

 

[Raderad medlem 6459]

Att tillåta att hon ger mig jobb jag inte klarar genom att skicka saker till mig som stökar till i mitt hem?

Men ser du inte alls att det kan finnas mer än bara ditt perspektiv för att förklara det hon gör? Att ditt sätt att se på det inte är det enda? Jag tror du skulle vinna så otroligt mycket på att jobba med en terapeut på att lära sig att försöka sätta sig in i andra människors synsätt. Du fastnar i din syn som sanningen och det funkar inte i mänskliga relationer.

 

[Sirap]

Jag anser att jag har försökt. Det har inte de gjort. Jag vet inte vad jag ska ge efter på. Att tillåta att morsan kör över mig? Att tillåta att hon ger mig jobb jag inte klarar genom att skicka saker till mig som stökar till i mitt hem? (Jag har ju svårt att hålla ordning hemma så det är verkligen en öm punkt för mig att få saker jag inte vill ha.) Att hon utan att fråga får ta på mitt fläsk för att hullbedöma mig? Att hon skapar oreda i mitt hem genom att möblera om på eget bevåg?

Och syskonen har ju aldrig hört av sig. Det är det bara jag som har gjort. Och den enda syrran skuldbelade mig. Jag borde ha gått till vården när jag var utmattad (fast jag vid den tidpunkten inte ens visste hur illa det var. Jag trodde att jag bara behövde vila.) Och så kände hon minsann andra som drabbats av utmattning och som inte var så ilskna som jag så det borde ju jag inte heller ha varit. Jag hade alltså ett symptom som var fel och förbjudet. Och så straffades jag med isolering.

Men att hon skickar saker till dig låter ju ändå välment? Om man vill bråka/vara elak mot någon så skickar man väl inte presenter? Hon är kanske jätteklumpig, men om du ändå vill ha henne i ditt liv så får du kanske leva med det och tänka att hon ändå någonstans menar väl? Så är det nog väldigt ofta i mamma-/dotterrelationer. Jag förstår att det är mer än det här som ligger bakom, men det känns ju ändå som om hon vill ha kontakt och försöker på sitt sätt.

 

[Magiana]

Att tillåta att hon ger mig jobb jag inte klarar genom att skicka saker till mig som stökar till i mitt hem? (Jag har ju svårt att hålla ordning hemma så det är verkligen en öm punkt för mig att få saker jag inte vill ha.) Att hon utan att fråga får ta på mitt fläsk för att hullbedöma mig? Att hon skapar oreda i mitt hem genom att möblera om på eget bevåg?

Och egentligen är det största problemet att hon aldrig lyssnar på mig. Hon försöker inte ens. Därmed så respekterar hon mig inte heller.

 

[Pancakes]

Jag hade vänner fram till jag var cirka 15. Sen gick det 25 år utan att jag hade vänner. Nu har jag några vänner men de gamla erfarenheterna sitter kvar. Kanske är jag egentligen en ganska osocial typ. Jag vill ha folk nära men orkar inte prata hela tiden.

Man kan vara osocial och ha vänner med tänker jag Det finns flera människor som också uppskattar umgänge som inte nödvändigtvis är massa prat. Jag är dock en pratkvarn Men strunt samma. De några vänner som du har nu, är det ingen av dem som kan bli nära? Annars är det ju knyta nya kontakter som gäller, och det tar ju tid för de flesta av oss. Någon annan tipsade om att vara lite mer "här och nu" i umgänge med andra och det kanske är bra? Att det räcker om det är trevligt just nu, det måste inte alltid leda till så himla mycket mer. Om man gör det lite mer förutsättningslöst än att värdera allt umgänge utifrån om det kommer bli en närmsta vän eller inte och då riskera att överge den relationen innan den ens börjat. Kanske?

 

[Raderad medlem 6459]

@Magiana Hur tänker du dig att relationer ser ut i andras familjer? Tror du våra familjemedlemmar alltid förstår rätt och gör rätt? Alltid agerar korrekt och på ett sätt som vi känner oss komfortabla med? Läs @mackan s inlägg är mitt tips, där hittar du en mycket mer realistisk approach än den du verkar ha.

 

[Magiana]

Man kan vara osocial och ha vänner med tänker jag Det finns flera människor som också uppskattar umgänge som inte nödvändigtvis är massa prat. Jag är dock en pratkvarn Men strunt samma. De några vänner som du har nu, är det ingen av dem som kan bli nära? Annars är det ju knyta nya kontakter som gäller, och det tar ju tid för de flesta av oss. Någon annan tipsade om att vara lite mer "här och nu" i umgänge med andra och det kanske är bra? Att det räcker om det är trevligt just nu, det måste inte alltid leda till så himla mycket mer. Om man gör det lite mer förutsättningslöst än att värdera allt umgänge utifrån om det kommer bli en närmsta vän eller inte och då riskera att överge den relationen innan den ens börjat. Kanske?

Jag saknar inte "här och nu-umgänge". Jag upplever ingen brist på det, men det ger mig inte heller det jag saknar.

Jag vet inte om någon av nuvarande vänner kan bli en nära vän. Alla lever sitt liv och kontakterna är sporadiska. En del av dem bor dessutom väldigt långt bort så de blir av den anledningen inte en naturlig del av min vardag.

 

[Raderad medlem 6459]

@Magiana Till exempel såhär:

Min man tycker om att laga mat och lagar ofta mat från sitt hemland. Han tycker då att det är kul att fota och skicka till sina föräldrar för att visa att han lagar familjens mat. Varenda gång svarar då hans mamma med att skicka instruktioner och förmaningar trots att han inte bett om hjälp. Igår lagade han något som heter fabada asturiana och trots att han skrev att det går superbra och är lätt att laga så skickar hans mamma upprepade SMS med stränga råd om hur han ska röra i grytan och med vad, hur länge den ska stå etc.

Då kan man antingen:

Bli förbannad och tänka att hon nedvärderande förutsätter att han inte ha någon som helst koll. Tänka att hon är en jävla besserwisser som fortsätter skicka tips fastän han alltid svarar "ja mamma, jag vet, jag gör redan så". Dra slutsatsen att hon är respektlös som inte lyssnar och att hon därmed saknar respekt för sin son.

Eller så kan man tänka att hon menar väl och även om det är irriterande för honom så kan han helt enkelt ta ett djupt andetag och tänka aja, spela roll.

Bara för att människor ibland beter sig på ett sätt som inte passar oss betyder det inte att de menar något illa.

 

[Magiana]

@Magiana Till exempel såhär:

Min man tycker om att laga mat och lagar ofta mat från sitt hemland. Han tycker då att det är kul att fota och skicka till sina föräldrar för att visa att han lagar familjens mat. Varenda gång svarar då hans mamma med att skicka instruktioner och förmaningar trots att han inte bett om hjälp. Igår lagade han något som heter fabada asturiana och trots att han skrev att det går superbra och är lätt att laga så skickar hans mamma upprepade SMS med stränga råd om hur han ska röra i grytan och med vad, hur länge den ska stå etc.

Då kan man antingen:

Bli förbannad över att hon nedvärderande förutsätter att han inte ha någon som helst koll. Tänka att hon är en jävla besserwisser som fortsätter skicka tips fastän han alltid svarar "ja mamma, jag vet, jag gör redan så". Dra slutsatsen att hon är respektlös som inte lyssnar och att hon därmed saknar respekt för sin son.

Eller så kan man tänka att hon menar väl och även om det är irriterande för honom så kan han helt enkelt ta ett djupt andetag och tänka aja, spela roll.

Bara för att människor ibland beter sig på ett sätt som inte passar oss betyder det inte att de menar något illa.

I ett sånt läge hade jag slutat skicka bilder. Jag skulle inte kunna se det som att hon menar väl.

Jag har blivit överkörd och nervärderad så många gånger att jag inte kan ta lätt på sånt. Jag har aldrig varit värd något alls utan dras ständigt med känslan av att vara oduglig och värdelös. Jag vet inte ens hur det känns att vara älskad eftersom jag aldrig har blivit det.