En dag till utan familjen

Tankarna snurrar runt och står still på samma gång. Jag vet inte vad som händer. Jag har fått en tid hos en som handlägger boendestöd, men jag vet inte längre vad jag ska säga. Dagen efter har jag en läkartid. Jag vet inte vad jag ska säga där heller. Någon kallelse till någon att prata med har jag inte fått än.

Idag skulle jag ha pratat med min chef. Det glömde jag bort. Jag har i alla fall lyckats jobba ganska hyfsat väl den här veckan. Onsdag och torsdag tog jag ut semester. På onsdagen var jag ute på sjön med en kompis. Det var väldigt trevligt och jag ville knappt åka hem efteråt. Jag trivs bäst ute i naturen.

Igår var det sista gången på depressionsskolan. Det var helt onödigt då det bara var en snabb genomgång av vad vi gått igenom de fyra första gångerna och sen kunde vi lämna feedback. Jag satt tyst i ett hörn och hade inte mycket att säga. Jag skulle ha lämnat in två papper till vårdsamordnaren också. Det var två skattningsformulär som jag ombetts fylla i, men jag glömde att lämna in dem.

Det här med olika diagnoser snurrar runt i min skalle. Jag vet egentligen inte vad det skulle göra för skillnad i mitt liv. Det enda jag egentligen vill ha är en familj. Och ingen diagnos i världen kommer att ge mig en familj. Mamma är dessutom krasslig och ingen vet hur länge hon kommer att hänga med. Kanske kommer det att vara för sent en dag. Som det ser ut nu så kommer vi aldrig att kunna mötas.

 

[mandalaki]

Det tror jag också. Mina föräldrar har aldrig sagt det till mig heller. ”Älskar” har för mig en rätt tydlig romantisk konnotation, jag kan tänka mig att det var så för mina föräldrar. Mina egna barn är mycket älskade, men jag har aldrig sagt till dem att jag älskar dem, ordagrant. Det skulle kännas märkligt för mig.

Aha, då lever det kvar även bland yngre föräldrar alltså. Intressant.

 

[Halfrek]

Det här med att säga Jag älskar dig föräldrar/barn verkar vara en generations- och kanske även klassfråga. Mina föräldrar sa aldrig det till mig - men jag sa det aldrig till dem heller.

Har du gett henne en kram ibland?

Samma här, vi säger det i princip aldrig men mina föräldrar visar det på andra vis, ibland materiellt. Min pappa köpte tex en gräsklippare till mig inför min husflytt. Levererades ihop med tjat om vikten av gräsklippning. Kunde tagit det som irriterande tjat men valde att se det som kärlek istället. Han menar väl, kanske kan din mamma också göra det på sitt sätt @Magiana?

 

[mandalaki]

Samma här, vi säger det i princip aldrig men mina föräldrar visar det på andra vis, ibland materiellt. Min pappa köpte tex en gräsklippare till mig inför min husflytt. Levererades ihop med tjat om vikten av gräsklippning. Kunde tagit det som irriterande tjat men valde att se det som kärlek istället. Han menar väl, kanske kan din mamma också göra det på sitt sätt @Magiana?

Det är jobbigt, man borde själv öva sig på att säga det till dem medan tid är. Jag kunde inte ens få det ur mig när de var döende. Men det kanske var tur, de hade förmodligen avlidit av ren chock.

 

[Halfrek]

Men det kanske var tur, de hade förmodligen avlidit av ren chock.

Förlåt men , kan säga att det gäller definitivt min pappa. Vågar inte chansa...

 

[mandalaki]

Förlåt men , kan säga att det gäller definitivt min pappa. Vågar inte chansa...

Jag "lärde" min pappa att våga ta emot en kram och krama tillbaka efter en buketråd en gång. Jag hade skrivit om hur jobbigt det var att vi inte kramades men så tog jag första steget och efter det öppnade han stora famnen så snart jag klev inom dörren hos dem.

Magiana, har du försökt?

 

[Pancakes]

Jag tror inte det. Alla kontakter är så splittrade och glesa.

Jamen så är det ju i början med de flesta relationer tänker jag. För mig har det aldrig sagt *pang* och så blir man bästa vänner liksom. Det är ju något som växer fram. Du kanske kan initiera lite mer kontakt? När du orkar alltså, det måste ju inte ske nu.

 

[Raderad medlem 6459]

Hon har aldrig sagt att hon älskar mig.

Jag startade en tråd om det här på Buke tidigare faktiskt, den kanske är bra för dig att läsa? Många uttrycker att deras föräldrar sällan eller aldrig säger "jag älskar dig": https://www.bukefalos.se/threads/jag-aelskar-dig.1478911/ .

 

[bettysmatte]

Det här med att säga Jag älskar dig föräldrar/barn verkar vara en generations- och kanske även klassfråga. Mina föräldrar sa aldrig det till mig - men jag sa det aldrig till dem heller.

Har du gett henne en kram ibland?

Det tror jag också. Mina föräldrar har aldrig sagt det till mig heller. ”Älskar” har för mig en rätt tydlig romantisk konnotation, jag kan tänka mig att det var så för mina föräldrar. Mina egna barn är mycket älskade, men jag har aldrig sagt till dem att jag älskar dem, ordagrant. Det skulle kännas märkligt för mig.

Det säger inte mina föräldrar heller, och jag tycker själv att det är ett rätt "svårt" ord att använda.

 

[Trissa]

Det klarar jag inte av.

Inte jag heller alltid, men jag försöker.

 

[Magiana]

Det här med att säga Jag älskar dig föräldrar/barn verkar vara en generations- och kanske även klassfråga. Mina föräldrar sa aldrig det till mig - men jag sa det aldrig till dem heller.

Har du gett henne en kram ibland?

Nej, mina föräldrar kändes främmande för mig när jag var liten. Jag var nog mest i vägen. Och så har de ju fortsatt.

Finns det någon utöver din mamma och dina syskon som du kan tänka dig att ha en nära relation till?

Ett djur. Något annat kan jag inte. Men jag kan inte ha djur.

Jamen så är det ju i början med de flesta relationer tänker jag. För mig har det aldrig sagt *pang* och så blir man bästa vänner liksom. Det är ju något som växer fram. Du kanske kan initiera lite mer kontakt? När du orkar alltså, det måste ju inte ske nu.

Jag vet inte hur detta ska vara möjligt. Jag kommer ju inte orka ha den mängden kontakt med en massa olika människor som jag inte ens träffar naturligt i något sammanhang.

 

[mandalaki]

Fast om du inte kunnat ge din mamma en kram så kanske du inte kan begära att hon ska ge dig en heller?

 

[Magiana]

Fast om du inte kunnat ge din mamma en kram så kanske du inte kan begära att hon ska ge dig en heller?

Jag tycker det är en förälders plikt att visa att man är önskad och välkommen i den här världen. Man ska som barn inte behöva tigga om sina föräldrars uppmärksamhet och kärlek.

 

[Raderad medlem 6459]

Jag tycker det är en förälders plikt att visa att man är önskad och välkommen i den här världen. Man ska som barn inte behöva tigga om sina föräldrars uppmärksamhet och kärlek.

Men hon kanske ger sin uppmärksamhet och kärlek på det bästa sätt hon kan? Det är ju det du missar. Det här är det jag menar att du nog behöver jobba med en terapeut på - att liksom vidga din förståelse för andra människor.

Till exempel, ditt exempel om vad hon sa till dig om att bli utbränd. Det tolkar jag som uttryck för både oro och kärlek. Du däremot är bestämd i att hon är nedvärderande besserwisser, trots att det finns andra sätt förklara varför en mamma uttrycker sig sådär.

 

[mandalaki]

Jag tycker det är en förälders plikt att visa att man är önskad och välkommen i den här världen. Man ska som barn inte behöva tigga om sina föräldrars uppmärksamhet och kärlek.

Ja, jag håller med dig om att det är föräldrars plikt att krama sina barn! Helst jämt.

Men i dag, i nuet. Om du vill att din mamma ska krama dig, som jag uppfattade det som, så kanske du kan ta första steget? Som jag gjorde med min pappa.

 

[Magiana]

Men hon kanske ger sin uppmärksamhet och kärlek på det bästa sätt hon kan? Det är ju det du missar. Det här är det jag menar att du nog behöver jobba med en terapeut på - att liksom vidga din förståelse för andra människor.

Till exempel, ditt exempel om vad hon sa till dig om att bli utbränd. Det tolkar jag som uttryck för både oro och kärlek. Du däremot är bestämd i att hon är nedvärderande besserwisser, trots att det finns andra sätt förklara varför en mamma uttrycker sig sådär.

Jag kan inte för känslorna håller inte med.

Ja, jag håller med dig om att det är föräldrars plikt att krama sina barn! Helst jämt.

Men i dag, i nuet. Om du vill att din mamma ska krama dig, som jag uppfattade det som, så kanske du kan ta första steget? Som jag gjorde med min pappa.

Jag kan inte krama någon som jag anser har svikit mig så djupt, inte bara nu utan även tidigare. Det här är en del som inte kommer att gå att reparera. Det är över 40 år för sent.

 

[Raderad medlem 6459]

Jag kan inte för känslorna håller inte med.

Jag förstår! Men det kan man jobba på tillsammans med en bra terapeut .

 

[mandalaki]

Jag kan inte krama någon som jag anser har svikit mig så djupt, inte bara nu utan även tidigare. Det här är en del som inte kommer att gå att reparera. Det är över 40 år för sent.

Ja, hon har svikit dig, det vet jag. Men då kanske en kram från henne ändå inte vore mycket värd.

 

[Magiana]

Ja, hon har svikit dig, det vet jag. Men då kanske en kram från henne ändå inte vore mycket värd.

Det är nog för sent ja.

 

[mandalaki]

Det är nog för sent ja.

Det behöver inte vara det om någon av er tar första steget. Men om inget av er gör det så händer det förstås inget.

 

[Sleepy]

Mina egna barn är mycket älskade, men jag har aldrig sagt till dem att jag älskar dem, ordagrant. Det skulle kännas märkligt för mig.

"Märkligt"? Så olika en kan se på saker. Jag säger ofta, ofta till både barnen och djuren att jag älskar dem. Det kommer helt naturligt.