En dag till utan familjen

Tankarna snurrar runt och står still på samma gång. Jag vet inte vad som händer. Jag har fått en tid hos en som handlägger boendestöd, men jag vet inte längre vad jag ska säga. Dagen efter har jag en läkartid. Jag vet inte vad jag ska säga där heller. Någon kallelse till någon att prata med har jag inte fått än.

Idag skulle jag ha pratat med min chef. Det glömde jag bort. Jag har i alla fall lyckats jobba ganska hyfsat väl den här veckan. Onsdag och torsdag tog jag ut semester. På onsdagen var jag ute på sjön med en kompis. Det var väldigt trevligt och jag ville knappt åka hem efteråt. Jag trivs bäst ute i naturen.

Igår var det sista gången på depressionsskolan. Det var helt onödigt då det bara var en snabb genomgång av vad vi gått igenom de fyra första gångerna och sen kunde vi lämna feedback. Jag satt tyst i ett hörn och hade inte mycket att säga. Jag skulle ha lämnat in två papper till vårdsamordnaren också. Det var två skattningsformulär som jag ombetts fylla i, men jag glömde att lämna in dem.

Det här med olika diagnoser snurrar runt i min skalle. Jag vet egentligen inte vad det skulle göra för skillnad i mitt liv. Det enda jag egentligen vill ha är en familj. Och ingen diagnos i världen kommer att ge mig en familj. Mamma är dessutom krasslig och ingen vet hur länge hon kommer att hänga med. Kanske kommer det att vara för sent en dag. Som det ser ut nu så kommer vi aldrig att kunna mötas.

 

[Sleepy]

Hittills har det inte fungerat.

Det kommer.

 

[Sleepy]

syrran skuldbelade mig. Jag borde ha gått till vården när jag var utmattad (fast jag vid den tidpunkten inte ens visste hur illa det var. Jag trodde att jag bara behövde vila.) Och så kände hon minsann andra som drabbats av utmattning och som inte var så ilskna som jag så det borde ju jag inte heller ha varit.

Hennes beteende visar hennes brist på kunskap och förståelse och är inget du behöver ta åt dig för. Det kan vara svårt för omgivningen ibland när någon blir sjuk att reagera lämpligt. De är bara människor, har inte alltid den insikt eller kunskap som behövs. De reagerar efter bästa förstånd. Jag minns hur dåligt du mådde då och hur taggarna stod rakt ut och jag är så glad att du har kommit så långt sen dess. Och det kommer att bli ännu bättre.

 

[Magiana]

Hennes beteende visar hennes brist på kunskap och förståelse och är inget du behöver ta åt dig för. Det kan vara svårt för omgivningen ibland när någon blir sjuk att reagera lämpligt. De är bara människor, har inte alltid den insikt eller kunskap som behövs. De reagerar efter bästa förstånd. Jag minns hur dåligt du mådde då och hur taggarna stod rakt ut och jag är så glad att du har kommit så långt sen dess. Och det kommer att bli ännu bättre.

Skuldbeläggandet har fortsatt även efter att jag informerat om hur det fungerar med ilska och utmattning. Jag har även gett henne exempel från min omgivning där andra upplevt samma som jag.

Så den relationen är jävligt körd. Jag klarar inte av någon som skuldbelägger mig för saker jag inte kunnat förhindra och som inte nöjer sig med att jag säger att jag försökte.

 

[Sleepy]

Skuldbeläggandet har fortsatt även efter att jag informerat om hur det fungerar med ilska och utmattning. Jag har även gett henne exempel från min omgivning där andra upplevt samma som jag.

Så den relationen är jävligt körd. Jag klarar inte av någon som skuldbelägger mig för saker jag inte kunnat förhindra och som inte nöjer sig med att jag säger att jag försökte.

Tyvärr hjälper det inte alltid att informera. Det leder inte automatiskt till insikt och förståelse.

Det fina är att du inte behöver dem. Du är vuxen, du kan umgås med andra människor du trivs bättre med, som du kan välja själv. Och du behöver inte deras gillande. Ett barn kan sträva efter förälderns gillande, söka bekräftelse. Men det kan du hitta inom dig och från andra människor. Du vet ju att du är bra och att du gör så gott du kan.

 

[TeamLundVer]

Och egentligen är det största problemet att hon aldrig lyssnar på mig. Hon försöker inte ens. Därmed så respekterar hon mig inte heller.

Alltså min mor älskar att ge mig prydnadssaker lika mycket som jag avskyr att få dem. Jag lägger den helt enkelt i en låda och låtsas som om det regnar.

Vi har inte samma smak eller åsikter om någonting och hon snackar gärna skit om en medan man står bredvid.

Hade hon inte varit min mor så hade jag brutit kontakten för länge sedan men eftersom jag trots allt vill ha henne i mitt liv så får jag helt enkelt acceptera att hon är den hon är och försöka är se hennes goda sidor.

Jag tror din bild av hur en familj är i mångt och mycket är idealiserad. Jag vet inte någon vuxen som har en problemfri relation med sin familj.

(Svärmor möblerar glatt om när hon hälsar på så känner igen det med)

 

[vallhund]

Tyvärr hjälper det inte alltid att informera. Det leder inte automatiskt till insikt och förståelse.

Det fina är att du inte behöver dem. Du är vuxen, du kan umgås med andra människor du trivs bättre med, som du kan välja själv. Och du behöver inte deras gillande. Ett barn kan sträva efter förälderns gillande, söka bekräftelse. Men det kan du hitta inom dig och från andra människor. Du vet ju att du är bra och att du gör så gott du kan.

Det är sånt man får lära sig acceptera när man går i terapi. För egen del var det väldigt smärtsamt att inse att jag fick vara min egen mamma.

 

[Magiana]

Tyvärr hjälper det inte alltid att informera. Det leder inte automatiskt till insikt och förståelse.

Det fina är att du inte behöver dem. Du är vuxen, du kan umgås med andra människor du trivs bättre med, som du kan välja själv. Och du behöver inte deras gillande. Ett barn kan sträva efter förälderns gillande, söka bekräftelse. Men det kan du hitta inom dig och från andra människor. Du vet ju att du är bra och att du gör så gott du kan.

Jag gör förvisso så gott jag kan men det känns inte som om det är tillräckligt. Och jag vet ingenting om jag är bra eller inte. Det känns inte så. Mest känns det som om jag måste prestera för att duga. Om jag inte gör det så duger jag inte.

Alltså min mor älskar att ge mig prydnadssaker lika mycket som jag avskyr att få dem. Jag lägger den helt enkelt i en låda och låtsas som om det regnar.

Vi har inte samma smak eller åsikter om någonting och hon snackar gärna skit om en medan man står bredvid.

Hade hon inte varit min mor så hade jag brutit kontakten för länge sedan men eftersom jag trots allt vill ha henne i mitt liv så får jag helt enkelt acceptera att hon är den hon är och försöka är se hennes goda sidor.

Jag tror din bild av hur en familj är i mångt och mycket är idealiserad. Jag vet inte någon vuxen som har en problemfri relation med sin familj.

(Svärmor möblerar glatt om när hon hälsar på så känner igen det med)

Jag klarar tyvärr inte av att offra mig på det sättet. Jag har försökt, men det bygger bara på med frustration. Det du beskriver låter ännu värre än min situation och i det läget hade jag förmodligen bara brunnit av. Det hade blivit ett jävla liv.

 

[ekra]

Så bra att du trots all har en liten krets med folk du möter om än sporadiskt och ytligt. Det är ju som sagt en bra start. Och eftersom du inte känner dem så väl så är det ju fullt möjligt att någon av dem har soulmate-potential.

När det gäller relationen med systern så behöver den väl inte vara körd för att ni är oense om hur det var när det skar sig? Måste du få bekräftat från henne att du har rätt och hon fel för att kunna umgås, eller kan ni gå vidare om du rakt ut säger att du tycker att det är väldigt tungt och tråkigt att ni tappat kontakten (för så uppfattar jag dig? Att du vill ha kontakt med henne?) och att ni kanske kan vara överens om att ni är oense om vad som hände men kanske kan släppa det och sluta tjafsa om det?

Det kan ju också vara så att du vuxit upp i en familj av narcissister som inte är kapabla att sätta sig in i hur du har det, eller kan sätta sig in i det pga brist på empatisk förmåga och då är det bara att a) acceptera att DE har problem och bestämma sig för att låta skiten rinna av dig eftersom det är deras problem som agerar/pratar, inte dom som person. (Om du ändå vill umgås med dem) eller b) Inte jobba mer på kontakt med dem av självbevarelsedrift och söka samhörighet någon annan stans.

 

[ekra]

Jag tror liksom många andra att du skulle ha väldigt bra hjälp av en samtalskontakt eller psykolog eller liknande som kan ge dig utifrånperspektiv och hjälpa dig att gå vidare. Så jag hoppas att du får den hjälpen snart och går in i det med ett öppet sinne.

Du verkar å ena sidan drömma om att din mor skall visa sin kärlek och krama dig, men du skriver samtidigt väldigt tydligt att du absolut inte vill krama henne, vilket sannolikt gör att du inte direkt bjuder in till kramar och närhet från henne, utan tvärtom tar avstånd. Det är JÄTTESVÅRT för de allra flesta att i en sådan situation närma sig personen (dig) på ett bra sätt. Och om man då betänker att din mor inte verkade kunna det ens när du var liten och hjälplös så är sannolikheten att hon klarar det nu (utan hjälp) rätt liten.

Jag uppfattar att du har enormt svårt att förlåta henne för att hon inte varit en så omsorgsfull mor som hon borde varit. Men det är historia, varken hon eller du kan ändra på det som var, det är bara nuet (och i viss mån framtiden) som kan påverkas.

 

[Mabuse]

"Märkligt"? Så olika en kan se på saker. Jag säger ofta, ofta till både barnen och djuren att jag älskar dem. Det kommer helt naturligt.

Ja, märkligt. För mig. Jag hoppas det inte kommer som en nyhet för dig att folk är olika?

 

[ginnies]

Och varenda jäkla gång jag skulle åka igen så frågade mamma om jag inte ville ha med lite av maten och kaffebrödet. Varenda jäkla gång svarade jag nej, och var irriterad över att hon inte slutade med det där tjatet.

Ja vi är verkligen alla olika, jag känner igen ovan från min mor och jag älskade det, bakade bullar, mat, få med sig hem efter bjudningar, tanken har aldrig kommit till mig att sådant skulle vara irriterande.

 

[vallhund]

Ja vi är verkligen alla olika, jag känner igen ovan från min mor och jag älskade det, bakade bullar, mat, få med sig hem efter bjudningar, tanken har aldrig kommit till mig att sådant skulle vara irriterande.

Samma här, guld för en fattig student.

 

[mandalaki]

Ja vi är verkligen alla olika, jag känner igen ovan från min mor och jag älskade det, bakade bullar, mat, få med sig hem efter bjudningar, tanken har aldrig kommit till mig att sådant skulle vara irriterande.

Jag tycker nog att de flesta av oss är rätt lika.

 

[alazzi]

Min mamma frågade förvånat om man lärde ut på BVC att man ska säja "jag älskar dig"? Ja, hon har aldrig kramat mig eller sagt att hon älskar mig. Årgång 1938. Periodvis har jag brytit kontakten för att överleva själv.

 

[Shaggy]

Problemet är att jag kan inte knyta an till nya människor. Det kommer aldrig att funka. Och i och med detta så går depressionen aldrig över. Jag vet att jag kommer alltid att vara ensam. Nära relationer ger mig ångest.

Du måste ta dig ur det här paniska sökandet att få tillbaka din familj. Du har gång på gång beskrivit hur dysfunktionell din relation till dem är. Du har gång på gång beskrivit hur du inte kan knyta an på grund av just din familjs beteende så varför vill du ha dem tillbaka. De människorna är de de är och du kan inte ändra på dem det minsta lilla. Varje gång du försöker få det att fungera med familjen så bekräftar du en enda sak för dig själv. Du bekräftar inte deltagande in ett sammanhang. Du bekräftar inte förtroende gentemot andra människor. Du bekräftar inte närhet. Det enda du bekräftar är den där dysfunktionella relationen som du mår asdåligt av.
Du skriver att nära relationer ger dig ångest. Varför försöker du då återuppta bekantskapen med de människor som enligt allt du skrivit skapat den typen av ångestproblematik?
Du kan garanterat skapa dig ett sammanhang utan dem. Ett sammanhang som blir så mycket bättre och mer givande både för dig och de som ingår i det sammanhanget.

 

[Magiana]

Så bra att du trots all har en liten krets med folk du möter om än sporadiskt och ytligt. Det är ju som sagt en bra start. Och eftersom du inte känner dem så väl så är det ju fullt möjligt att någon av dem har soulmate-potential.

När det gäller relationen med systern så behöver den väl inte vara körd för att ni är oense om hur det var när det skar sig? Måste du få bekräftat från henne att du har rätt och hon fel för att kunna umgås, eller kan ni gå vidare om du rakt ut säger att du tycker att det är väldigt tungt och tråkigt att ni tappat kontakten (för så uppfattar jag dig? Att du vill ha kontakt med henne?) och att ni kanske kan vara överens om att ni är oense om vad som hände men kanske kan släppa det och sluta tjafsa om det?

Det kan ju också vara så att du vuxit upp i en familj av narcissister som inte är kapabla att sätta sig in i hur du har det, eller kan sätta sig in i det pga brist på empatisk förmåga och då är det bara att a) acceptera att DE har problem och bestämma sig för att låta skiten rinna av dig eftersom det är deras problem som agerar/pratar, inte dom som person. (Om du ändå vill umgås med dem) eller b) Inte jobba mer på kontakt med dem av självbevarelsedrift och söka samhörighet någon annan stans.

Jag kan inte umgås med syskonen. Det ger ingenting. Innan det här hände så trodde jag att vi var en familj som höll ihop och stöttade varandra. Men sen när jag behövde stöd så fick jag falla hårt i backen. Det känns som så typiskt för mig. Jag har alltid fått reda mig själv oavsett om jag har kunnat det eller inte.

Jag tror inte de är narcissister men antagligen har de någon annan empatistörning.

Du måste ta dig ur det här paniska sökandet att få tillbaka din familj. Du har gång på gång beskrivit hur dysfunktionell din relation till dem är. Du har gång på gång beskrivit hur du inte kan knyta an på grund av just din familjs beteende så varför vill du ha dem tillbaka. De människorna är de de är och du kan inte ändra på dem det minsta lilla. Varje gång du försöker få det att fungera med familjen så bekräftar du en enda sak för dig själv. Du bekräftar inte deltagande in ett sammanhang. Du bekräftar inte förtroende gentemot andra människor. Du bekräftar inte närhet. Det enda du bekräftar är den där dysfunktionella relationen som du mår asdåligt av.
Du skriver att nära relationer ger dig ångest. Varför försöker du då återuppta bekantskapen med de människor som enligt allt du skrivit skapat den typen av ångestproblematik?
Du kan garanterat skapa dig ett sammanhang utan dem. Ett sammanhang som blir så mycket bättre och mer givande både för dig och de som ingår i det sammanhanget.

Det är antagligen för att de är det enda jag haft. Och eftersom jag aldrig varit särskilt framgångsrik med att hitta nya vänner så har det varit som att hamna i en avgrund, en totalt svart och bottenlös avgrund. I mer än hälften av mitt liv har jag saknat vänner.

 

[Shaggy]

Det är antagligen för att de är det enda jag haft. Och eftersom jag aldrig varit särskilt framgångsrik med att hitta nya vänner så har det varit som att hamna i en avgrund, en totalt svart och bottenlös avgrund. I mer än hälften av mitt liv har jag saknat vänner.

När hade du dem egentligen?
Problemet med det här är att du gång på gång gör samma sak och gång på gång får samma resultat. Du måste bryta det mönstret. Din familj ger dig bara problem så du måste hitta ett annat sammanhang. Du måste försöka skaffa dig nya vänner och det finns massor av sätt att träffa människor som man har gemensamma intressen med. Det är dock svårt när man är deprimerad men eftersom du är övertygad om att problemen grundar sig i att du saknar en flock (och jag tror du kan ha rätt i det) så måste du ju försöka skapa den där flocken. Gå en matlagningskurs, gå med i en kör, gå med i en syjunta, gå en slöjdkurs, gå en akvarellkurs eller vad sjutton som helst. Du måste ju börja skapa sammanhanget. Du måste komma ut och träffa människor och börja interagera med människor.
En annan sak du måste tänka på som gör det lättare att få vänner är att inte vara så dömande. Jag tänker så ofta på hur du beskrev när du fick ett gäng tagetes som tack för hjälpen. Du var så nedlåtande och så sur för att du fick sådana som du avskyr istället för en blomsterkvast från affären. Att få ett gäng hemodlade tagetes som någon skött sedan frön, skolat och pysslat med tyder för mig på en större tacksamhet än en massproducerad blombukett. Alla vet inte vad vi gillar så man måste se att det är tanken som räknas. Jag blir inte sur (om det inte är min närmaste vän) om någon tackar för hjälpen med en flaska vin. Jag tar glatt emot den och gör antingen en gryta på den eller skänker den vidare till någon som uppskattar den.

 

[Magiana]

När hade du dem egentligen?
Problemet med det här är att du gång på gång gör samma sak och gång på gång får samma resultat. Du måste bryta det mönstret. Din familj ger dig bara problem så du måste hitta ett annat sammanhang. Du måste försöka skaffa dig nya vänner och det finns massor av sätt att träffa människor som man har gemensamma intressen med. Det är dock svårt när man är deprimerad men eftersom du är övertygad om att problemen grundar sig i att du saknar en flock (och jag tror du kan ha rätt i det) så måste du ju försöka skapa den där flocken. Gå en matlagningskurs, gå med i en kör, gå med i en syjunta, gå en slöjdkurs, gå en akvarellkurs eller vad sjutton som helst. Du måste ju börja skapa sammanhanget. Du måste komma ut och träffa människor och börja interagera med människor.
En annan sak du måste tänka på som gör det lättare att få vänner är att inte vara så dömande. Jag tänker så ofta på hur du beskrev när du fick ett gäng tagetes som tack för hjälpen. Du var så nedlåtande och så sur för att du fick sådana som du avskyr istället för en blomsterkvast från affären. Att få ett gäng hemodlade tagetes som någon skött sedan frön, skolat och pysslat med tyder för mig på en större tacksamhet än en massproducerad blombukett. Alla vet inte vad vi gillar så man måste se att det är tanken som räknas. Jag blir inte sur (om det inte är min närmaste vän) om någon tackar för hjälpen med en flaska vin. Jag tar glatt emot den och gör antingen en gryta på den eller skänker den vidare till någon som uppskattar den.

Problemet med blommorna var att hon sannolikt såg det som en betalning för en tjänst (och det stod inte alls i proportion till tjänsten). Det kändes gnidet. Själv ger jag bort plantor gratis utan krav på motprestationen när jag har för många. Många som odlar gör ju så. Det är bättre än att kasta.

När jag umgås med folk i grupp så brukar jag hamna i skymundan. Jag tar i regel ingen plats och socialpratar inte så som jag gör när jag träffar folk en och en. Så att skapa kontakter i grupp är svårt. Jag har hittills aldrig lyckats, varken genom olika föreningar, utbildningar eller kurser.

 

[MiaMia]

Problemet med blommorna var att hon sannolikt såg det som en betalning för en tjänst (och det stod inte alls i proportion till tjänsten). Det kändes gnidet. Själv ger jag bort plantor gratis utan krav på motprestationen när jag har för många. Många som odlar gör ju så. Det är bättre än att kasta.

När jag umgås med folk i grupp så brukar jag hamna i skymundan. Jag tar i regel ingen plats och socialpratar inte så som jag gör när jag träffar folk en och en. Så att skapa kontakter i grupp är svårt. Jag har hittills aldrig lyckats, varken genom olika föreningar, utbildningar eller kurser.

Vad är det som gör att du antar att hon såg det som betalning och inte som en tacksamhetsgest eller liknande?

 

[ekra]

Jag personligen skulle bli gladare för en kruka hemodlade Tagetes än en köpebukett.

Hursomhelst, om du gjorde en tjänst som personen var klar över att du ville ha betalt för kan jag förstå om det kändes snålt att få blommor istället för vad du väntat dig i gengäld/vad ni nu kommit överens om.

Men om du gjorde det utan att det var för att få någon motprestation eller betalning så är det ju fint att överhuvudtaget få något?