Du får hitta en annan Karl som inte vill ha barn sa han

[kryddelydd]

Varför tjatar man om sånt med andra i syfte att få dem att vilja ha barn?

Tar det paret hand om din mans son när det visar sig vara kolik och barnet skriker rakt ut stora delar av dygnet. När ingen kan jobba för det krävs minst 2 vuxna för att ens reda ut situationen utan att någon ska bli galen? Och då menar jag ändå 2 vuxna som båda var säkra på att de ville ha barn och var friska vid tillfället ifråga.

Jag har varit med om båda delar och skulle jag medvetet driva någon annan in, som var motvillig, i det årslånga kolikhelvetet hade jag nog inte varit värd att vara vän alls.

Och då har ändå alla mina barn varit "friska" så man sluppit bo på sjukhus med dem. Det finns värre saker som kan hända.

tror du på fullt allvar att sambons vänner berättar om sin barnlycka (efter fyra års väntande) i syfte att få sambon att också skaffa barn?

Jag utgår från att de berättar eftersom de är glada och uppfyllda av något de är glada över. Och berättar det för sina kompisar.
Ungefär som jag kan berätta för mina kompisar och arbetskamrater när det hänt något extra roligt här hemma.

Håller för övrigt med om att det finns alla sorters barn: en del nöjda hela tiden, andra missnöjda hela tiden.

Men om sambon nu verkligen vill ha barn så håller jag med @niphredil om att man måste diskutera ämnet "på djupet".
Om det nu är så att TS är säker på att hon inte kommer att ändra sig (vilket i mina ögon verkar väldigt rimligt) men sambon tror att det är en tidsfråga så är risken stor att det här blir något som ligger och gror.
Det ärliga samtalet skulle innehålla en stor tydlighet från båda håll: det verkar som om sambon har varit tydlig (över alla önskemål) om att han vill ha barn. Och att det är meningen med livet.
Då vore det antagligen välgörande om TS är precis lika övertydlig med att "det kommer aldrig att hända".
Och så får man väl separera.

 

[kryddelydd]

Jag för min del tror att det är precis tvärt om.
Att TS sambo har lyckats att ordna det bra för sig med en hemmafru som inte bara lagar maten utan som också betalar för den.
I min värld så är det TS som blir ekonomiskt och praktiskt utnyttjad här.

Kanske.
Beroende på hur hyran betalas, uppvärmning, abonnemang av TV, internet och så vidare.

Men absolut att TS gör en hel del jobb.
Jag tolkar det dock som om sambon inte är riktigt lika nöjd med nuläget som TS: TS vill inte följa med på resor, på sociala saker, utan är lite som tjuren Ferdinand (inget fel med det, men antagligen inte så kul för den andra parten i förhållandet om den har önskemål och behov av ett socialt umgänge utanför hemmet).

Jag tycker att TS inlägg "andas" att sambon faktiskt inte är helt nöjd med situationen.
Det låter för mig som om TS de facto bestämmer situationen utifrån sina begränsningar.
Och som sagt, inget fel i det, så länge båda parter är nöjda med de begränsningar som det innebär i socialt umgänge med mera.

 

[sjoberga]

tror du på fullt allvar att sambons vänner berättar om sin barnlycka (efter fyra års väntande) i syfte att få sambon att också skaffa barn?

Jag utgår från att de berättar eftersom de är glada och uppfyllda av något de är glada över. Och berättar det för sina kompisar.
Ungefär som jag kan berätta för mina kompisar och arbetskamrater när det hänt något extra roligt här hemma.

Håller för övrigt med om att det finns alla sorters barn: en del nöjda hela tiden, andra missnöjda hela tiden.

Men om sambon nu verkligen vill ha barn så håller jag med @niphredil om att man måste diskutera ämnet "på djupet".
Om det nu är så att TS är säker på att hon inte kommer att ändra sig (vilket i mina ögon verkar väldigt rimligt) men sambon tror att det är en tidsfråga så är risken stor att det här blir något som ligger och gror.
Det ärliga samtalet skulle innehålla en stor tydlighet från båda håll: det verkar som om sambon har varit tydlig (över alla önskemål) om att han vill ha barn. Och att det är meningen med livet.
Då vore det antagligen välgörande om TS är precis lika övertydlig med att "det kommer aldrig att hända".
Och så får man väl separera.

Jag utgår inte från något. Om de är medvetna om TS medvetna val, verkar det dock vara knepigt att älta sådana saker. Men jag var inte där, så jag vet inte.

 

[honung]

Jag har full respekt för de av oss som gör valet att avstå föräldraskapet, och jag är fullt medveten om att saker och ting kan hända i livet som gör att man tar det beslutet, men vad jag inte förstår är varför man inte diskuterar igenom den här frågan innan man etablerar sitt förhållande - är det inte en ganska grundläggande basic fråga som handlar om vad man har för värderingar och förhoppningar i sitt eventuellt gemensamma framtida tillsammans? Hur kan frågan ens bli en fråga mitt i ett pågående liv när det är en fråga och ett beslut som redan är taget långt innan förhållandet inletts? Hur tänker man, eller hur kan man alls inte tänka innan man slår sina påsar ihop? Jag förstår liksom inte. Det är ju inte så att detta handlar om något en kommer på en vacker dag pltötsligt "hörrdudu, jag tror inte jag någonsin velat bli förälder, detta måste du respektera?" liksom. Även åt andra hållet "vi har ju inte pratat om detta tidigare, men för mig är det viktigt att bli förälder." - ansvarslöst och respektlöst från båda håll tycker jag.

 

[Hyacinth]

Jag har full respekt för de av oss som gör valet att avstå föräldraskapet, och jag är fullt medveten om att saker och ting kan hända i livet som gör att man tar det beslutet, men vad jag inte förstår är varför man inte diskuterar igenom den här frågan innan man etablerar sitt förhållande - är det inte en ganska grundläggande basic fråga som handlar om vad man har för värderingar och förhoppningar i sitt eventuellt gemensamma framtida tillsammans? Hur kan frågan ens bli en fråga mitt i ett pågående liv när det är en fråga och ett beslut som redan är taget långt innan förhållandet inletts? Hur tänker man, eller hur kan man alls inte tänka innan man slår sina påsar ihop? Jag förstår liksom inte. Det är ju inte så att detta handlar om något en kommer på en vacker dag pltötsligt "hörrdudu, jag tror inte jag någonsin velat bli förälder, detta måste du respektera?" liksom. Även åt andra hållet "vi har ju inte pratat om detta tidigare, men för mig är det viktigt att bli förälder." - ansvarslöst och respektlöst från båda håll tycker jag.

Man kanske träffas tidigt, ändrar sig eller får andra förutsättningar?
Jag har absolut inte diskuterat barn med alla jag haft en relation med. Vi kanske började relationen så deg var ointressant att ta upp, eller så kanske det är något man tar upp om man känner att relationen utvecklas åt "rätt" håll. Men nuvarande relation är nog första gången det kommit upp så snabbt, annars vill nog jag i alla fall känna den andre väl innan jag ens funderar på framtiden eller ej.

 

[stjarnhimmel]

Jag har full respekt för de av oss som gör valet att avstå föräldraskapet, och jag är fullt medveten om att saker och ting kan hända i livet som gör att man tar det beslutet, men vad jag inte förstår är varför man inte diskuterar igenom den här frågan innan man etablerar sitt förhållande - är det inte en ganska grundläggande basic fråga som handlar om vad man har för värderingar och förhoppningar i sitt eventuellt gemensamma framtida tillsammans? Hur kan frågan ens bli en fråga mitt i ett pågående liv när det är en fråga och ett beslut som redan är taget långt innan förhållandet inletts? Hur tänker man, eller hur kan man alls inte tänka innan man slår sina påsar ihop? Jag förstår liksom inte. Det är ju inte så att detta handlar om något en kommer på en vacker dag pltötsligt "hörrdudu, jag tror inte jag någonsin velat bli förälder, detta måste du respektera?" liksom. Även åt andra hållet "vi har ju inte pratat om detta tidigare, men för mig är det viktigt att bli förälder." - ansvarslöst och respektlöst från båda håll tycker jag.

Jag diskuterade aldrig barn när jag träffade någon i 20-årsåldern. Idag är det en viktig sak att prata om.

 

[Raderad medlem 6459]

Hur kan frågan ens bli en fråga mitt i ett pågående liv när det är en fråga och ett beslut som redan är taget långt innan förhållandet inletts

Vi hade absolut inte fattat nåt beslut angående barn när vi träffades, verkligen inte. Han var 23, jag 25. Han var skeptisk till att han någonsin ville ha barn och jag var rätt säker på att jag skulle vilja, nån gång.

Vi tyckte om varandra, blev kära, ville vara tillsammans och barnfrågan var långt bort då. För mig är det inte märkligt alls att man kan träffas, bli kära och sedan diskutera eventuella barn.

 

[honung]

Man kanske träffas tidigt, ändrar sig eller får andra förutsättningar?
Jag har absolut inte diskuterat barn med alla jag haft en relation med. Vi kanske började relationen så deg var ointressant att ta upp, eller så kanske det är något man tar upp om man känner att relationen utvecklas åt "rätt" håll. Men nuvarande relation är nog första gången det kommit upp så snabbt, annars vill nog jag i alla fall känna den andre väl innan jag ens funderar på framtiden eller ej.

Nu sa jag också att jag var medveten om att saker och ting kan ändras. Men jag tycker fortfarande att den här frågan är en basic grundvärdering som ju senare i livet förhållandet inleds desto viktigare att ta upp i förhållandet. TS säger någonstans i tråden att det aldrig ingått i planen att bli förälder, jag förutsätter att mannen visste redan när förhållandet inleddes att klockan för föräldraskap tickar.

JAG tycker att det är en grundläggande värdering som man vet redan från ung ålder om man vill bli förälder eller inte och - att det är saker som grundläggande värderingar som är viktiga i ett förhållande som är viktiga oavsett när förhållandet inleds.

 

[Hyacinth]

Nu sa jag också att jag var medveten om att saker och ting kan ändras. Men jag tycker fortfarande att den här frågan är en basic grundvärdering som ju senare i livet förhållandet inleds desto viktigare att ta upp i förhållandet. TS säger någonstans i tråden att det aldrig ingått i planen att bli förälder, jag förutsätter att mannen visste redan när förhållandet inleddes att klockan för föräldraskap tickar.

JAG tycker att det är en grundläggande värdering som man vet redan från ung ålder om man vill bli förälder eller inte och - att det är saker som grundläggande värderingar som är viktiga i ett förhållande som är viktiga oavsett när förhållandet inleds.

Jag var personligen tvärsäker på att inte skaffa barn tills jag var 28, oplanerat chockartat gravid i v 16. Hade jag haft en annan partner än den jag har hade jag aldrig fortsatt graviditeten. Jag ändrade mig. Jag har ett syskon som alltid velat ha ett fotbollslag, som numer inte vill ha barn alls. Hen är över 30 och gift.

 

[honung]

Vi hade absolut inte fattat nåt beslut angående barn när vi träffades, verkligen inte. Han var 23, jag 25. Han var skeptisk till att han någonsin ville ha barn och jag var rätt säker på att jag skulle vilja, nån gång.

Vi tyckte om varandra, blev kära, ville vara tillsammans och barnfrågan var långt bort då. För mig är det inte märkligt alls att man kan träffas, bli kära och sedan diskutera eventuella barn.

Jag diskuterade aldrig barn när jag träffade någon i 20-årsåldern. Idag är det en viktig sak att prata om.

Jag tror ni båda väljer att missförstå mig - jag frågar i ett inlägg varför man inte diskuterar frågan när ställningstagandet redan är gjort. Att ni båda inte diskuterade frågan i 20-årsåldern är ganska orelevant, ni hade inte tagit ställning. Även om JAG tycker att det faktiskt är en ganska relevant basic sak att vara medveten om. Alla förälskelser inled ju med en önskan om evighet.

 

[Raderad medlem 6459]

. Alla förälskelser inled ju med en önskan om evighet.

Nä? Jag hade ingen evighet i åtanke, inte han heller.

Jag förstår inte hur jag har missförstått dig? Vad är det du menar? Du säger att innan relationen inleds ska beslutet vara fattat - för mig känns det otroligt främmande. Jag vet inte när vår relation egentligen inleddes och vårt beslut om barn är ännu inte fattat.

För övrigt sitter jag aldrig och missförstår med flit, så det snacket kan du skippa.

 

[stjarnhimmel]

Jag tror ni båda väljer att missförstå mig - jag frågar i ett inlägg varför man inte diskuterar frågan när ställningstagandet redan är gjort. Att ni båda inte diskuterade frågan i 20-årsåldern är ganska orelevant, ni hade inte tagit ställning. Även om JAG tycker att det faktiskt är en ganska relevant basic sak att vara medveten om. Alla förälskelser inled ju med en önskan om evighet.

Önskan om evighet? Nä det gör det inte.

 

[stjarnhimmel]

Jag tycker inte heller att det automatiskt finns något egenvärde i att relationen ska vara i en evighet.

 

[Inte_Ung]

Alla förälskelser inled ju med en önskan om evighet.

Nej det gör de absolut inte.

 

[Oldie]

Jag lever inte på honom för jag får 7000 kr i månaden från försäkringskassan.
Jag storhandlar all mat till oss varje vecka för han kan bara småhandla ibland för han inte vet vad som behövs.
Jag betalar mina hundar och bensin också sen är pengarna slut.
Han bjuder på resor men jag gillar inte och resa så jag följer med för han vill åka.

Då (delvis ot) kommer ju Nicke Nyfiken här och undrar om du har sjukersättning eller sjukpenning?
Sjukpenning kan man ju inte räkna som en fast inkomst.
Den kan försvinna vid nästa läkarbesök.

 

[Inte_Ung]

Beroende på hur hyran betalas, uppvärmning, abonnemang av TV, internet och så vidare.

Nej det beror bara på om han går plus eller minus på arrangemanget.
Med en gård så skall allt det där betalas oavsett om någon mer bor där.
Om man då får sin mat betald av någon annan så går man plus.

 

[Oldie]

Nej det beror bara på om han går plus eller minus på arrangemanget.
Med en gård så skall allt det där betalas oavsett om någon mer bor där.
Om man då får sin mat betald av någon annan så går man plus.

Det är väl inte helt säkert. Om ena parten vill ha oxfilé och den andra skulle nöja sig med att långkoka spagetti o köttfärssås på söndan o äta det hela veckan så blir det ju inget plus.
Som ensamstående lagar man ju inte samma mat som när man är sambos (med eller utan familj)

 

[Bison]

Jag har full respekt för de av oss som gör valet att avstå föräldraskapet, och jag är fullt medveten om att saker och ting kan hända i livet som gör att man tar det beslutet, men vad jag inte förstår är varför man inte diskuterar igenom den här frågan innan man etablerar sitt förhållande - är det inte en ganska grundläggande basic fråga som handlar om vad man har för värderingar och förhoppningar i sitt eventuellt gemensamma framtida tillsammans? Hur kan frågan ens bli en fråga mitt i ett pågående liv när det är en fråga och ett beslut som redan är taget långt innan förhållandet inletts? Hur tänker man, eller hur kan man alls inte tänka innan man slår sina påsar ihop? Jag förstår liksom inte. Det är ju inte så att detta handlar om något en kommer på en vacker dag pltötsligt "hörrdudu, jag tror inte jag någonsin velat bli förälder, detta måste du respektera?" liksom. Även åt andra hållet "vi har ju inte pratat om detta tidigare, men för mig är det viktigt att bli förälder." - ansvarslöst och respektlöst från båda håll tycker jag.

Jag är och har alltid varit väldigt tydlig med att jag inte vill ganska barn. Det är totalt uteslutet och snart kommer jag förhoppningsvis heller inte kunna få några.

 

[monster1]

Då (delvis ot) kommer ju Nicke Nyfiken här och undrar om du har sjukersättning eller sjukpenning?
Sjukpenning kan man ju inte räkna som en fast inkomst.
Den kan försvinna vid nästa läkarbesök.

Vad har det med saken att göra?

 

[monster1]

Du behöver inte svara på sådant som inte har med tråden att göra.

Inte sådant som har med tråden att göra heller, om man inte vill det. Man behöver faktiskt inte göra någonting man inte vill .