Du är välkommen,men UTAN barn...

[bliss]

Sv: Du är välkommen,men UTAN barn...

Nu såååå...

Jag bröt med min fd vän.

Kände att jag dels inte kan göra något för henne,hennes känslor är hennes känslor och det är inte min uppgift att stötta henne 24 timmar om dygnet pga något jag inte har med att göra och dels tror jag inte hon vill ha någon mer jämnlik vänskap. Jag tror hon kört fast i sitt mående och liksom utnyttjar det på div olika sätt det har likom blivit ett sätt att leva för henne dvs gnälla om allt och inget,dessutom har jag upptäckt att hon dessutom skapar sina egna problem som egentligen inte är några problem. Att sedan få en massa skit för min son,pojkvännen mm känns otroligt lågt.

Insiktsfullt! till detta och resten av ditt inlägg.

Som flera skriver så kan nog det mesta härledas till hennes ADD. Och en sådan här smäll får antagligen inte henne att söka hjälp. Hon kommer troligen att skylla allt på dig (det finns nog inte på kartan att du har en annan vinkel än hon).

Det positiva är ju ändå att hon fått en diagnos (även om hon hittills använt den som en krycka). Den dagen hon söker hjälp kommer hon kanske också förstå varför er vänskap tog slut.

 

[Zaria]

Sv: Du är välkommen,men UTAN barn...

Nej jag tror inte hon kommer att söka hjälp pga mig,vad jag vet är hon riktigt förbannad på mig, såg senast igår att hon tagit bort mig och blockerat på på varennda ställe på nätet hon hittat,så jag skulle tro att hon tycker att jag är riktigt genomrutten just nu

Å andra sidan är jag inte den enda och hon är redan på god väg att bli alldeles ensam,hjälpen har funnit,vänner har funnits i mängder men ingen har orkat stanna kvar,mig veterligen har hon två vänner kvar,en som inte bor här och en som är djupt deprimerad,super som ett svin rentutsagt och förlorat vårdanden om sina 2 barn som jag vet att hon sitter och beklagar sig över livets djävlighet med,inte det bästa sällskapet kanske.

Jag tror också att hon en dag kommer att inse varför det blivit som det blivit för henne den dagen hon söker hjälp och får lite perspektiv på det hela,idag är hon inte motaglig,familj,vänner,kuratorer,psykologer mm är bara dumma och vill henne illa heter det.

det som förvånar mig är att hon inte fått någon hjälp/stöd när hon fick sin diagnos,om inte annat med hur hon skall hantera det och hur hon skall kunna/orka strukturera upp sitt liv,med rutiner fungerar hon hyffsat,utan rutiner blir hon en levande död.

Men jag hoppas för hennes skull att hon orkar ta tag i sig själv någon gång, men jag oroar mig fortfarande för i Sept går hennes plusjobb ut och någon utbildning kom hon inte in på så där tror jag det kommer att braka rejält och bli som innan när hon stängde in sig med 40 pizzakartonger och slutade leva helt

 

[Zaria]

Sv: Du är välkommen,men UTAN barn...

Ja jag hoppas att det blir så,men än på ett bra tag kommer nog inget att hända,just nu är jag bara en av alla vidriga,avskyvärda människor om vill henne illa.

Men snart kan hon inte bli mer ensam,kanske är det det som krävs för att hon skall tag i sig,tyvärr är jag rädd att hon inte ens då kommer att göra det.

 

[thatshot27]

Sv: Du är välkommen,men UTAN barn...

jag ska berätta en sak och det är att när man är så nere i sitt beteende och inte orkar varken ut ellr in så ser man inte hur man beter sig, förens någon ställer ned foten!
Så det var både bra gjort men för henne kommer det bli jobbigare då ingen stöttar henne, fast som du skrev det är ju faktiskt inte din skyldighet.

Jsag har mått dåligt mycket! o då sa min vän ifrån vi umgicks inte på flera år men sedan en dag så börjadev vi träffas igen, men då efter att jag lyckats bli frisk.

 

[Nussikan]

Sv: Du är välkommen,men UTAN barn...

***obs, har inte läst hela tråden***

Man måste acceptera att alla inte gillar barn eller vill ha hem barn till sig, även om dom gillar barnens föräldrar och vill umgås med dessa, mamma och barn är ju inte samma person. Det är inte samma sak att umgås med en kompis om denne har sitt/sina barn med sig. Om man vill ha en kompis som inte vill umgås med ens barn är väl upp till var och en.

 

[bliss]

Sv: Du är välkommen,men UTAN barn...

Då kanske du skulle läsa hela tråden. För du skjuter verkligen bredvid mål.

 

[Sannasanna]

Sv: Du är välkommen,men UTAN barn...

Om man är deprimerad och inte har energi vill man inte träffa någon. Då hade hon inte haft ork att träffa dig varken med eller utan barn. Jag tycker efter din beskrivning att hon låter mycket omogen och egoistisk. Ditt barn är en del av dig och ditt liv. Han är ditt ansvar tills han är vuxen. Barnen kommer i första hand och ska alltid ha tillgång till sin förälder, sk i den åldern. För mig är det en självklarhet att ha med mina barn om de vill följa med. Ofta brukar vänskap knaka i fogarna då endast den ena parten får barn. Man kliver i ett annat liv som den utan barn ej har insikt i. Jag har varit på båda sidorna och även hat svårt att förstå vänner med barn. Men jag skulle nu aldrig sätta något före mina barn.

 

[Nussikan]

Sv: Du är välkommen,men UTAN barn...

Jag läste första inlägget och svarade utifrån det, svaret var en allmän reflektion på umgänge med eller utan barn, sen har jag sett att TS väninna har större problem än barnets vara eller icke vara och då är det ju en annan sak.

 

[Zaria]

Sv: Du är välkommen,men UTAN barn...

Vad skönt att det blev så bra för dig och din vän till sist.

Jag tror att fd vännen ifråga lider av vad man inom pykologin kallar "inlärd hjälplöshet"
Att man lärt sig att alltid vara låg,att hon liksom fastnat där,det har blivit en del av hennes identitet att alltid må skit och hon vet liksom inte hur hon skall bete sig för att komma ur det. Har varit deprimerad själv,men inte orkade jag hålla igång som hon gör tex jobba och vara superaktiv och duktig på mitt jobb,och vara glad vid behov så att säga( för händer något som intresserar henne då är det fart)...Det känns lite som att hon fastnat i "Ta hand om mig,trösta mig,tyck synd om mig träsket" och inte kan komma upp.

 

[Zaria]

Sv: Du är välkommen,men UTAN barn...

Förövrigt vilken skjuts jag fått sista veckorna,efter att nästan pga fd skämts för att ha med Hampus,trott att folk tyckt att han varit jobbig mm har jag insett att jag har många vänner utan barn som fått stå åt sidan för fd kompisen som faktiskt är jätteglada över att jag hinner umgås med dem,de tycker att det är jätteskoj att jag och Hampus kommer förbi (innan har jag nästan ursäktat mig att tyvärr Hampus är hemma)

Detta är dessutom kompisar utan barn som jag umgås med både med och utan barn. Idag har Hampus varit med uppe hos 3 killkompisar och spelar guirat hero med dem (fast med en uppblåsbar gitarr)

Känns så otroligt skönt att min psykiska spärr har släppt även där då jag innan varit livrädd för att något skulle hända eller att folk skulle tycka att han varit jobbig.

En tjejkompis ringde förut med orden "Jag vill ut och gräva i sandlådan,men det ser lite dumt ut om jag gör det själv,får jag låna Hampus" det kändes verkligen superskönt att jag efter detta med **** hittat tillbaka till mina gamla vänner också,jag tror man trycks ner mycket själv av att ständigt bli påmind av hur dåligt en nära vän mår och att man känner sig otillräcklignär man inte kan hjälpa.

Funderade även lite hur jag var mot vänner som hade barn innan jag själv fick barn,visst var de stökiga ibland men inte hade jag vägrat någon att ta med dem, oftast brukade jag istället försöka komma på något som barnen ville hitta på,en kompis 3 åring kunde stå i timmar och plocka porslinsgrejer ut och in ur ett skåp,2 pojkar (7 och9 år) spelade alltid tv spel när de var här...så visst går det med lite god vilja även om det är skönt att umgås utan barn ibland med,både som förälder och icke förälder.