Du är välkommen,men UTAN barn...

[madoh]

Sv: Du är välkommen,men UTAN barn...

Hur hade ni reagerat om en ganska nära vän till er sagt så,ponera att du skulle fika hos denna personen,personen känner dig och ditt barn väldigt väl,dock är ni alltid hemma hos er ftersom hennes hem alltid är så stökigt heter det. (personen är deprimerad (tror det) samt har ADD om det har m,ed saken att göra,iaf skyller hon alltid på sin ADD när hon inte kan/vill göra saker)
Personen är hemma hos er kanske 1-2 gånger i veckan och äter middag hos er och har varit de sista 2-3 åren.

Ponera att du är bjuden till denna person efter du lämnat barnet/barnen på dagis,dock försover du dig och tänker att "Äsch jag är endå ledig idag så vi struntar i dagis"

När du väl skall ringa och väcka din kompis som du lovade innan du går dit upp är det absolut inte välkommen om du har barnet/barnen med dig...

Hur reagerar du då?

Precis detta hände mig för några veckor sedan,tyvärr ville personen ifråga inte prata med mig om detta utan var arg för att barnet skulle följa med. Hon vill helst inte träffas när Hampus är hemma utan har sista tiden bara kommit och ätit och sedan gått,Hampus i fråga älskar denna människa,hon var tom med när han föddes och nu plötsligt verkar hon avsky honom
Han har heller aldrig varit hemma hos henne förut förutom när han var 3 månader så det är inte det att han varit och busat hos henne heller så hon tröttnat.
Hampus är som alla andra 2,5 åringar skulle jag tro,klåfingrig men mutbar

Hur hade ni reagerat? Är det okej att ha en kompis som bara vill umgås när man inte har barnet hemma?
Vill man ha en kompis som inte accpterar ens barn?

Har dessutom hört från flertal personer att det varit samma sak för dem, deras barn har varit roliga tills de börjat gå och plilla på saker,sedan har personen ifråga inte velat hälsa på eller umgås pga barnen...

Jag känner att det är helty ok att inte tycka om barn,inte vilja ha dem i knäet eller gå med dem in på rummet att leka? Men man måste väl acceptera att de finns? Samtidigt kan jag känna att respekterar man inte att Hampus existerar så respekterar man inte mig heller. Eller hur hade ni reagerat?

wow....jag hade reagerat som du, Hampus är ju en del av dig....kan det inte vara så att din vän kanske är lite avundsjuk på dig och Hampus?.....hade lite så med min sk väninna o min son för 18 år sedan.....(gode gud va länge sedan detta var då hihihi)

 

[Zaria]

Sv: Du är välkommen,men UTAN barn...

Kan det ligga nåt annat bakom? Det kanske är nåt att hon inte orkar med ett barns energi, för att koncentrationsförmågan inte är som den ska? Kan hon ha drabbats av nåt som gör att hon tycker det är jobbigt att ha kontakt med barn? (Abort, missfall osv)
Jag kan känna ibland att det kan vara jobbigt att umgås med någon som har barnet hemma/med sig, om jag behöver prata om nåt "känsligt" eller bara är trött och har ont. Att då bli avbruten av barnet hela tiden, att barnet tjatar på sin mamma om nåt, hojtar o för liv, vill ha uppmärksamhet eller bara leker högt, kan vissa dagar vara rena döden för mitt psyke. Alla ljud ekar i mitt huvud och jag blir dubbelt så trött. Så vissa dagar är det mer eller mindre olämpligt för mig att umgås med någon som har barn. Och då undviker jag det helt enkelt.
Hon kanske hade en sån dag?

Jag tycker faktiskt att du ska försöka ta en stund i lugn och ro med din vän och fråga henne. Om man inte frågar får man inte veta. Sen kan du ta ett beslut om hur du ska göra, när du vet hennes anledning till beteendet. Men låt henne förklara sig först.

Så som du förklarar dig här hade jag förstått hur du kände till 100%
Nu är varken Hampus speciellt tjatiog eller högljudd,däremot tycker han väldigt mycket om denna tjejen och pratar gärna med henne och vill visa sina saker och sitta i knäet första kvarten innan han "gör sitt" Men visst hade jag förstått,OM hon berättat. Men ibland känns det som att får hon inte exakt som hon vill så kan jag dra åt skogen,får hon inte sitta vid min dator i 2 timmar går hon hem,får hon inte kolla på "rätt film" går hon hem, när maten är slut går hon hem,alt att hon aldrig går hem

Nej inget missfall eller abort i bakgrunden...deprimerad,jag vet inte. Hon sköter ju sitt jobb med stor enusiasm och det går bra för henne vilket är väldigt roligt att se,från att ha suttit inne konstant de närmsta åren,bara beställt hem pizza inte orkat laga mat,inte ens orkat slänga sopor(haft en samling med 150 pizzakartonger på balkongen bla),gått upp minst 60 kg på bara de åren,vänt dygnet och haft det så himla vidrigt hemma så inte ens jag klarat av det (hennes mamma har städat),lagt sig 5 på morgon och gått upp 16 på dagarna osv är hon idag en tjej som trivs med sitt jobb och brinner för det,har börjat träna,fixa i sitt hem mm så narare känns det om livslusten kommit tillbaka ordentligt sedan hon börjat jobba.Så för mig som utomstående känns det som att hon tagit sig upp rejält.



Kärleksproblemen eller vad man skall kalla dem finns däremot kvar,men de har varit konstanta i säkert 12 år och alltid samma visa...sex-förförljelse,killen ber henne dra åt skogen-mer förföljelse-stor sorg...
Alltid med upptagna killar eller killar som på något sätt är ett förbjudet eller mindre lämpligt kort som det från början varit kört med.

Jag har försökt prata med henne,frågat vad som gick fel,vad som hände senast mm men hon blir bara arg och orkar inte,vill inte...med bla "du får minsann bara försvinna när du mår dåligt,varför får inte jag det dvs när jag fick åka in till akutpsyk...Konstigt är det.

 

[Zaria]

Sv: Du är välkommen,men UTAN barn...

Jag kan komma på en massa orsaker till varför hon kanske gör som hon gör.

1.Du skriver att hon är olyckligt kär, deprimerad.Hon kanske deppar för att hon inser att hon inte får den hon vill ha, hon kanske vill få en seriös relation & bilda familj, har barnlängtan & mår just nu inte bra av att träffa andras barn, det går säkert i perioder för henne & kommer gå över.

2.Hon orkar inte engagera sig i ett barn när hon är nere, det är oerhört svårt att umgås med barn när man har ont om energi & man orkar inte riktigt prata med barn som man brukar & hon kanske till & med besparar ditt barn att träffa henne när hon är nere eller på dåligt humör.

3.Hon kan vara uppmärksamhetskrävande, hon vill nite dela dig med ngn, men detta tror jag är mindre troligt då hon umgåtts med ditt barn förr(?? eller jag kanske missuppfattade ditt inlägg?)

4.Hon tycker att ni inte kan umgås på erat eget sätt när du har ett barn med, då kan man inte prata om allt & dessutom ostört, tycker inte detta har med egoism att göra, ibland är det skönt att umgås med vuxna enbart.

5.Hon kan vara rädd om sitt hem & vill inte att barn kommer & fingrar på saker osv.

Man kan se det från 2 sidor & om man lyssnar på er båda låter säkert era åsikter & tankar lika berättigade fast ni tänker olika.
Tex med att du tycker hon är egoistisk som inte vill ha med barn, medan du själv inte vill boka ngt de barnfria helgerna.

*funderar*

1) Jag tror inte det kommer att gå över (läs svaret till Prosit) såhär är det och har alltid varit,dock var väl denna killen nåot speciellt, de jobbade ihop och hon lärde känna honom,sedan slutade han jobba och hade sex med henne några gånger innan han dumpade henne,eller rättare sagt försvann...han skickade tt par smsm och ringde,hälsade på henne någon gång mm för att försöka förklara att han inte ville mer, han har försökt besöka sitt gamla jobb med resultat att hon ballade ur helt (jagade honom till bilen och gapade och skrek)han vågade inte komma på sin avtackning så han är rejält sur på henne, hon har ju messat honom ca varje dag i ett år nu,ringt och haft sig men han vill inte svara. Dock är det ett år sedan nu.

Barnlängtan- vet inte hon säger alltid att hon inte vill ha barn men blir väldigt sur och besviken på kompisar som skaffar förhållande och barn vilket ju bara blir fler och fler,vi är iaf 26 år,så att de flesta har barn och sambo vid detta laget.

2) Mycket möjligt,å andra sidan borde hon kunnat sagt det,skyllt på huvudvärk eller vad som helst...inte bara struntat i att höra av sig och sedan skylla på mig när jag 6 timmar efter avtalad tid går hemifrån

3) Så kan det vara, å andra sidan var det jag som ville prata denna gången men dt brukar alltid sluta med att hon bara pratar om sig och denna killen i nuläget,samma tugg som det varit senaste året, ämnet känns ganska utömt vid detta laget. Men hon VILL INTE gå vidare utan har fastnat på ett eller annat vis, tips stöd och hjälp räcker inte,inte från mig.

4) Också möjligt,¨å andra sidan sa jag till henne vid 18 tiden att hon gärna fick komma när Hampus lagt sig,men det passade inte, för då var det en omöjlighet att gå utanför dörren hette det...

5) Kanske, å andra sidan är jag väldigt noga med att Hampus inte förstör eller pillar runt för mycket när vi är borta, hon har inte någopt speciellt ömtåligt heller,men hon är en människa med väldigt stor integritet nog lite större än de flesta. Å andra sidan kan jag känna att varför skall hon alltid vara välkommen hit när jag/sonen inte varit välkommna till henne på åratal?

Egoistisk vet jag inte om jag skulle kalla det,jag behöver vara själv ibland för att orka må bra,orka med skolan,givetvis finns jag och ställer upp om det är något akut även på min egentid.

 

[Zaria]

Sv: Du är välkommen,men UTAN barn...

wow....jag hade reagerat som du, Hampus är ju en del av dig....kan det inte vara så att din vän kanske är lite avundsjuk på dig och Hampus?.....hade lite så med min sk väninna o min son för 18 år sedan.....(gode gud va länge sedan detta var då hihihi)

Kan vara så,då irritationen från henne var stor både när jag träffade "A" och var gravid..."det kommer aldrig att bli som förr,du kommer bara att vara med bebisen eller med "A".

Visst jag kan inte sitta och dricka öl till klockan 4 på morgonen med barn hemma men annars är jag som vanligt,ang "A" kommer han hem 23:30 på vardagarna...och är dessutom väldigt mån om att hon skall må bra,och tar stor hänsyn till henne...men det är liksom inte bra endå. Är det d'äremot problem med honom lyser hon upp för att informera att han säkert skall lämna mig för såna är killar.
Så lite känns det som att hon vill att jag skall vara "bara hennes"
Hon har fått vara en stor del i mitt liv endå och nog mer tagits som en familjemedlem mer än bara en vän då hon väldigt ofta är här och vi kunnat prata om allt.
Någon vajsing är det ju å andra sidan säger hon JÄMT att hon aldrig skall ha pojkvän,aldrig ha barn,helt okej för mig att hon inte vill det,men jag tror inte att hon menar vad hon säger utan kanske mer vill ha bekräftat för sig själv och andra att hon trivs med att vara singel och barnfri,men jag tror inte att hon gör det.

 

[Rina]

Sv: Du är välkommen,men UTAN barn...

jag kan tyvärr inte hålla med om att dina anledningar är skäliga anledningar. OK om man vill träffa väninnan utan barn just för att man är väldigt nere och vill prata om känsliga saker. Men av vad TS beskriver så tycker jag att väninnan är ganska egoistisk och kontrolerande.Det ska vara på hennes vilkor hela tiden. kan men inte respektera att ens vänner har barn och att man inte kan skaffa barnvakt hur som helst bara för att det inte passar att inte få full uppmärksamhet. Det går bra att komma och äta middag men inte att umgås med vännernas barn :smirk:. Varför ska man acceptera det?

 

[Rina]

Sv: Du är välkommen,men UTAN barn...

Det verkar som om din väninna har allvarliga problem med sig själv. Det är bra att du ställer upp för henne, men komm ihåg att det inte går att hjälpa någon som inte vill bli hjälpt. Det verkar mer som om hon vill ha din uppmärksamhet och därför drar upp samma visa om igen. Hon vill att man ska tycka synd om henne. Sätt gränser och villkor för hur ni ska umgås, accepterar hon inte dessa så är det upp till henne. Har hon ingen annan att vända sig till så tror jag hon accepterar dina vilkor.

 

[cirkus]

Sv: Du är välkommen,men UTAN barn...

Jag håller med Rina, hon har allvarliga problem med sig själv.

Hon är INTE schysst mot dig. Och jag tycker inte ens att "problemet" med din son är problemet ! Det är hela hennes attityd till hur ni skall träffas. Och vad ni skall göra. Och vad ni skall prata om.

 

[Inte_Ung]

Sv: Du är välkommen,men UTAN barn...

Läst hit.
Hon är definitivt svartsjuk på allt som kan komma mellan er.
Hon vill ha dig för sig själv.

Det har inte med barn att göra alls egentligen.
Vissa människor vill inte dela uppmärksan´mhet med någon annan när de umgås.
De vill umgås 2 och 2 liksom.

Och det har säkert med hennes ADD att göra.
Då det antagligen blir rörigt i hennes hjärna med mer än en sak (en person) i taget.

 

[Litenvit]

Sv: Du är välkommen,men UTAN barn...

Jag har haft samma vilkor för en av mina bekanta när hon kommer och hälsar på. Och jag har inte ens ADD.
Jag har själv barn och jag jobbar med barn om dagarna, jag orkar faktiskt inte med en del av mina bekantas barn som far omkring som ohejdade orkaner när de hälsar på.
Jag vill prata och umgås med min kompis, inte med hennes skitjobbiga barn.
Barnen har en far, alltså kan han ha ungarna hemma hos sig när hon kommer och fikar hos mig.

 

[Zaria]

Sv: Du är välkommen,men UTAN barn...

Tack, du har så rätt i det du skriver, tyvärr är jag en hopplös optimist när det gäller andra,jag vill göra något och jag vill hjälpa när någon mår dåligt, tyvärr är jag inte lika bra på det när det gäller mig själv.

Jag tror inte hon vill bli hjälpt,jag och många andra har försökt,hon har velat ha hjälp att strukturera upp sitt liv,man har stöttat,hon har velat bli väckt så hon kommer upp,men bara tryckt bort en,jag och en kompis har erbjöd oss att hjälpa henne städa i missären då hon gick hemma och var deprimerad,har varit det själv och jag vet vad lite ordning kan göra,det är lättare att ta sig för att diska en liten disk mot att sanera hela sitt hem som det var i detta fallet först sa hon ja,sedan nej.
Att tänka framåt går inte hon tänker BARA bakåt,på hur det var i 9:an,vem hon saknar från det,alla killar hon inte kan släppa,gamla missförstånd och hur duma den och den varit...det finns inte en tanke framåt,jag tror inte hon är motaglig för hjälp,även när hon haft kuratpor eller psykologer så har de ju bara varit dumma mot henne säger hon...så jag tror inte hon vill.

Det är nog som du skriver,det går nra att komma hit,få lagad mat,låna dator,kolla film mm men att Hampus är med är inte bra och säger jag att jag inte vill se den filmen hon vill se går hon bara hem
Säger jag något om att hon bara tar datorn och klickar bort de sidor som är uppe går hon hem.
Vaknar Hampus går hon hem....

 

[Zaria]

Sv: Du är välkommen,men UTAN barn...

Jag har aldrig träffat någin med ADD förr eller är peciellt påläst om ADHD heller. Har fattat henne som någon som har svårt att ta tag i sig,strukturera upp sig tex lägga sig i tid och gå upp på morgonen (utom när hon skall jobba eller göra något hon vill)

Däremot verkar det inte bli rörigt för hnne när det händer flera saker samtigt,hon beklagar sig lika bra endå

Koncentrationsvårigheter, nej det märks inte.

Däremot brusar hon ofta upp på määinskor säger fel saker enligt henne, minns en kväll vi spelade TP,hon hade fel men förstörde hela kvällen med att skälla ut oss andra för att det stod fel på svar på frågan,sedan ringde hon runt resten av världen för att få bekräftat att hon hade rätt vilket hon inte hade...Sådana situationer är jobbiga.

Är det något hon inte vill göra,tex tänka framåt heter det att hon har ADD och inte kan, ber hennes föräldrar henne om något heter det "jag har ADD jag kan inte"...det är märkligt

 

[Zaria]

Sv: Du är välkommen,men UTAN barn...

Så kan man ha det OM ungarna är superjobbiga...men det är inte min. Här finns det dessutom ingen pappa som ställer upp om jag vill gå iväg. Dessutom känns det som att varför komma hit,gnälla över sig och sitt,låna tv,låna dator i timmar,äta mat mm när man inte en enda gång på sbart 3 år kan bjuda tillbaka.

Sedan förstår jag din tankegång,nu har mina vänner ganska hyffsade barn och jag träffar dem inte så ofta,men har en kompis med en son med ADHD,där kan det vara lite jobbigt ibland då han gärna kan puckla på en emellanåt när något inte känns bra för honom,tex om man satt sig på fel stol i köket,det rör till det ENORMT för honom. Hade nog inte orkat med honom varje dag kanske,å andra sidan hade jag inte begärt av hans mamma att jag skulle få gå dit och äta och låna saker, och spy galla i timmar flera gånger i veckan medan hon och pojken aldrig var välkommna hit.
Dock tycker både jag och hans mamma att det är viktigt att umgås utan barnen ibland då det blir väldigt mycket barn,men det blir aldrig att vi säger Nej till varanndra utan vi anpassar oss, tex när barnen är på dagis och vi skall plugga ihop.

 

[Silverkedjan]

Sv: Du är välkommen,men UTAN barn...

Det är nog som du skriver,det går nra att komma hit,få lagad mat,låna dator,kolla film mm men att Hampus är med är inte bra och säger jag att jag inte vill se den filmen hon vill se går hon bara hem
Säger jag något om att hon bara tar datorn och klickar bort de sidor som är uppe går hon hem.
Vaknar Hampus går hon hem....

När man blir förälder blir man också förebild.

Vilken typ av vänskapsrelationer vill du att din son ska se som naturliga och därmed omedvetet dras till själv?

Vill du föra vidare ditt självutplånande martyrskap till nästa generation?

Man har ett ansvar för de val av vänner man gör. Kan du inte stå för att det är bra för DIG och HAMPUS att umgås med någon, så låt bli helt enkelt.

Vänkretsar strukturerar ofta om sig när man får barn.

 

[Brandgul]

Sv: Du är välkommen,men UTAN barn...

Din väninna har ju problem av något slag...

Men sen kan jag också förstå de som faktiskt inte vill. Men då skulle jag vilja ha raka puckar. Att någon bara säger att jag vill inte att du tar med ditt barn för jag orkar inte, för att jag vill prata HELT ostört för sådan är jag etc. Då är det ju upp till mig om jag tycker att det är värt att umgås med den personen. Om det är sådana människor med den personligheten som jag vill umgås med.

 

[chrysler]

Sv: Du är välkommen,men UTAN barn...

jag kan tyvärr inte hålla med om att dina anledningar är skäliga anledningar. OK om man vill träffa väninnan utan barn just för att man är väldigt nere och vill prata om känsliga saker. Men av vad TS beskriver så tycker jag att väninnan är ganska egoistisk och kontrolerande.Det ska vara på hennes vilkor hela tiden. kan men inte respektera att ens vänner har barn och att man inte kan skaffa barnvakt hur som helst bara för att det inte passar att inte få full uppmärksamhet. Det går bra att komma och äta middag men inte att umgås med vännernas barn :smirk:. Varför ska man acceptera det?

Om det är skäligt eller inte har inte med saken att göra, jag vet många som betett sig enligt de olika alternativ jag skrivit upp, därför vet jag att det kan vara rimliga orsaker även om det inte behöver stämma in på ts väninna.

Tro mej, jag är själv mamma så jag vet att det inte bara är att ringa barnvakt hursomhelst & själv hade jag haft svårt att umgås med folk som inte gillar mitt barn, skulle helt enkelt tappat intresset för deras personer.

Hade naturligtvis inte krävt att mitt barn alltid ska vara med, då även riktiga vänner kan tycka det är skönt att umgås utan barn(vissa aktiviteter lämpar sig inte för barn som sagt)
Har dock aldrig varit med om att jag inte fått ta med min son till en vän så man kan undra om en sån person mår dåligt på ngt sätt, det verkar som avund eller ångest i det här fallet...

 

[chrysler]

Sv: Du är välkommen,men UTAN barn...

Barnlängtan- vet inte hon säger alltid att hon inte vill ha barn men blir väldigt sur och besviken på kompisar som skaffar förhållande och barn vilket ju bara blir fler och fler,vi är iaf 26 år,så att de flesta har barn och sambo vid detta laget.

5) Kanske, å andra sidan är jag väldigt noga med att Hampus inte förstör eller pillar runt för mycket när vi är borta, hon har inte någopt speciellt ömtåligt heller,men hon är en människa med väldigt stor integritet nog lite större än de flesta. Å andra sidan kan jag känna att varför skall hon alltid vara välkommen hit när jag/sonen inte varit välkommna till henne på åratal?

Har klippt lite här & var

Naturligtvis ska du inte behöva ha henne rännandes hos dig om du inte får ta med dig sonen dit, det är tydligt att människan nästan "bott" hos dig i perioder, alltså varit där mkt.
Sätt ner foten & säg stopp, allt ska inte bara vara på den enes villkor.

Tycker det låter som om människan kanske har problem med sig själv på ngt sätt, detta med att du märker att hon blir på dåligt humör när folk skaffar familjer.
Svartsjuka är inte helt ovanligt, men den här mäniskan verkar missunna andra naturliga delar av livet, som att just bilda familj & det tycker iaf jag är över gränsen på normalt beteende.

 

[Litenvit]

Sv: Du är välkommen,men UTAN barn...

Nej det låter ju märkligt att det går bra för din kompis att vara hemma hos dig (när ditt barn ändå är där) men att det aldrig nånsin fungerar att du tar med din son över till henne... Det skulle jag nog också reagera på.

Finns det dessutom ingen pappa som sonen kan vara kvar hemma hos så blir det ju knepigt.

Det är som andra sagt, upp till dig att bestämma om vänskapen är värd detta.
För min del, med min kompis med jobbiga barn så är det bara så, att om hon prompt ska ha med barnen hem till mig (och hon har en pappa till dessa) så avstår jag hellre från att träffas tills vidare. Det är bättre att ta en time-out från träffarna tills hennes ungar vuxit upp lite och inte längre avbryter i varenda mening eller drar ner allt löst som går att få tag på hemma hos mig och gör mos av det.

Jag har dock fått intrycket att hon tycker det är rätt skönt att få andrum hemma hos mig och dessutom få säga till sin sambo att barnen inte får hänga med (jag skiter fullständigt i om hennes sambo tycker jag är en elak skata då). En del tror ju att de är dåliga föräldrar om inte barnen "sitter fast" på dem jämt och ständigt...

 

[Zaria]

Sv: Du är välkommen,men UTAN barn...

Nu såååå...

Jag bröt med min fd vän.

Kände att jag dels inte kan göra något för henne,hennes känslor är hennes känslor och det är inte min uppgift att stötta henne 24 timmar om dygnet pga något jag inte har med att göra och dels tror jag inte hon vill ha någon mer jämnlik vänskap. Jag tror hon kört fast i sitt mående och liksom utnyttjar det på div olika sätt det har likom blivit ett sätt att leva för henne dvs gnälla om allt och inget,dessutom har jag upptäckt att hon dessutom skapar sina egna problem som egentligen inte är några problem. Att sedan få en massa skit för min son,pojkvännen mm känns otroligt lågt.

Pratade med A häromdagen om henne för att få höra hans åsikt,är ju han som står mig närmast och han sa något i stil med att han faktiskt väntat sig detta och att han tyckte att jag skulle koncentrera mig mer på mig själv och mitt mående istället för att lägga energi på någon som som bara vill suga musten ur en och utnyttja en. Lite oväntat oftast är jag den mer elaka och han mer naiv och tror det bästa om människor,men tydligen inte denna gången...så att så gick det.

Nu när det gått ett tag inser jag att jag faktiskt mår bättre själv när jag fått släppa av bördan med henne och hennes problem,jag saknar henne inte ens däremot tänker jag på henne ibland och hoppas att det kommer att gå bra för henne,och hon är välkommen tillbaka när/om hon ordnar upp sig lite mer. Det är inte för att vara elak och självisk mot henne jag bröt med henne,men jag orkar inte längre,har suttit och ältat med henne i 6 år nu och det blir inte bättre,förhoppningsvis inser hon kanske att hon själv måste ta tag i sitt eget liv,det kan varken jag eller någon annan göra åt henne.
Jag saknar henne som den goa vän hon var ibland däremot.

 

[Zaria]

Sv: Du är välkommen,men UTAN barn...

När man blir förälder blir man också förebild.

Vilken typ av vänskapsrelationer vill du att din son ska se som naturliga och därmed omedvetet dras till själv?

Vill du föra vidare ditt självutplånande martyrskap till nästa generation?

Man har ett ansvar för de val av vänner man gör. Kan du inte stå för att det är bra för DIG och HAMPUS att umgås med någon, så låt bli helt enkelt.

Vänkretsar strukturerar ofta om sig när man får barn.

Det där tänkte jag på väldigt mycket när jag valde som jag gjorde,för redan nu säger Hampus " **** ledsen/arg" när hon kom osv...och hade det fortsatt hade hon förmodligen varit det resten av tiden.
Ibland är de smarta de små liven och ser saker man inte själv alltid gör.

 

[Silverkedjan]

Sv: Du är välkommen,men UTAN barn...

Dom är jättesmarta! Och du också

Du gör din vän en tjänst också, även om hon inte ser det själv nu. Att "stötta" har inte funkat på 6 år, då gör det inte i framtiden heller.

Genom att bryta och ställa krav på att hon ska ändra sitt beteende om hon ska kunna ha en relation med dig har du sått en annan typ av frö.

Får det fröet näring från annat håll också kan det faktiskt leda någon vart. Det är ju bara HON SJÄLV som ändra på sig.

Vill hon ta itu med sig själv så kommer hon att minnas din "uppsägning" och vara tacksam för sanningen.

Vill hon inte det är det hennes problem och inte ditt.