Kalasdilemma

[soom]

För sonen, lika gammal som din dotter, så behöver jag finnas nära hela tiden. Då blir han lite tryggare vartefter tiden går.

Vi brukar följa hennes önskan (vilket innebär att vi finns inom räckhåll hela tiden), men hon vill ändå inte delta, bara betrakta och det är väl främst det jag funderar på, hur vi kan hjälpa henne bli bekväm i situationen, för det är hon uppenbarligen inte även fast vi är nära. Det brukar lossna så småningom, efter sådär två timmar. (Gäller generellt i nya situationer alltså, just barnkalas har vi bara gjort ett)

 

[Freazer]

Vi brukar följa hennes önskan (vilket innebär att vi finns inom räckhåll hela tiden), men hon vill ändå inte delta, bara betrakta och det är väl främst det jag funderar på, hur vi kan hjälpa henne bli bekväm i situationen, för det är hon uppenbarligen inte även fast vi är nära. Det brukar lossna så småningom, efter sådär två timmar. (Gäller generellt i nya situationer alltså, just barnkalas har vi bara gjort ett)

Vad gör hon om eller när ett annat barn söker kontakt? Får det henne att lossna?

 

[miumiu]

Jag var lite som din son när jag var liten vid kalas och framför allt läger. Fram till tonåren kände jag mig obekväm med att vara hos andra trots ingen någonsin var dum eller sa ngt dumt osv. Jag var alltid inkluderad men inte i min känsla om du förstår hur jag menar? Jag minns att min mamma var med någon gång och hon fick hämta mig flera gr på läger för att jag inte ville vara där. Jag hade önskat att jag hade känt ett lite bättre stöd och att hon bara skulle följt med mig när jag bad om det utan att det blev en diskussion eller att vi pratade om det varje gång. Tänker att hade jag känt stödet bättre så hade det nog gått att fasa ut lite snabbare men det är förstås individuellt hur man känner.

Jag tänker också att man inte ska göra så stor grej av det? Sonen var faktiskt på ridläger i somras (dagläger) och hade på förhand förberett mig på att jag skulle få stanna kvar. Lägret riktade sig till barn 5-8 år och jag blev faktiskt lite förvånad över att ridinstruktören förväntade sig att föräldrarna skulle lämna kvar sina barn och att alla barn (vissa så unga som 5 år då) skulle vara ok med det. Förstår ju på ett sätt att föräldrar kan vara jobbiga och i vägen i såna sammanhang men många barn är inte ok med att bli lämnade i okändas omvårdnad med massa okända barn och hästar i den åldern. Sonen däribland.

Vi löste det så att jag satt i bilen på parkeringen hela lägret. Hade med mig matsäck och någon bok, tog en liten promenad då och då men höll mig alltid i närheten. Det funkade faktiskt!

 

[Jenka]

Min son är bjuden på Halloweenfest nästa vecka hos en av sina bästa vänner, som är en klasskompis. Det är ett litet gäng barn som är bjudna och alla känner varandra. Sonen vill gå men har, vad jag uppfattar som, social ångest över att bli "bortbjuden". Det här är alltså en pojke som han leker med i princip varje dag i skolan/på fritids, men även på fritiden. Då i princip alltid hemma hos oss (sonen har varit hos kompisen och lekt en gång).

Nu är han osäker på om han vill gå. Jag har tackat ja, och tänker att i värsta fall får jag väl krascha festen och hänga med på "bus eller godis", eftersom problemet, som jag förstår det ligger i att jag inte kommer vara med på festen. Han har stora problem med att leka borta om jag inte är med i kulisserna sas. Ålder på barnet är 7 bör kanske tilläggas, så han är inte jättestor, men tillräckligt stor för att det ska börja betraktas som något av ett problem av omgivningen. Jag tycker väl inte heller att det är jätteskoj att sitta som ensam vuxen på massa barnkalas heller, men jag "offrar" mig gärna för att sonen inte ska bli ännu mer socialt hämmad och vägra gå på kompisars kalas. För ja, vi landar liksom ofta där. Om det står mellan att hänga med mig eller hänga ensam hos en kompis så väljer han mig.

Har fått råd som typ "Ja men då blir det väl inget kalas för honom då!" Typ som att han skulle "lära sig" att inte vara så krånglig. Risken som jag ser med detta är att han tappar viktiga sociala kontakter, och problemet kommer inte lösa sig av att han isolerar sig med mig. Han går i skolan, på fritids etc och har inga problem att vara utan mig på dessa platser där han känner sig trygg. När jag frågade honom vad detta beror på sa han att det är för att fröknarna är med (han har världens bästa lärare + fritidspedagoger). Men andra barns föräldrar tycker han ofta är läskiga, särskilt om han inte känner dom så väl.

Vet inte vad jag vill med tråden egentligen. Råd? Någon som varit i liknande sits? Hur bemöter man andras åsikter på ett rimligt sätt?

Klart du ska vara med om han vill. Så blev det på min sons 6årskalas också för ett av barnen.

 

[FengurLaugar]

Hade något av mina barn velat ha mig kvar pga att dom är otrygga så hade jag självklart stannat kvar.

 

[Freazer]

Jag tänker också att man inte ska göra så stor grej av det? Sonen var faktiskt på ridläger i somras (dagläger) och hade på förhand förberett mig på att jag skulle få stanna kvar. Lägret riktade sig till barn 5-8 år och jag blev faktiskt lite förvånad över att ridinstruktören förväntade sig att föräldrarna skulle lämna kvar sina barn och att alla barn (vissa så unga som 5 år då) skulle vara ok med det. Förstår ju på ett sätt att föräldrar kan vara jobbiga och i vägen i såna sammanhang men många barn är inte ok med att bli lämnade i okändas omvårdnad med massa okända barn och hästar i den åldern. Sonen däribland.

Vi löste det så att jag satt i bilen på parkeringen hela lägret. Hade med mig matsäck och någon bok, tog en liten promenad då och då men höll mig alltid i närheten. Det funkade faktiskt!

Nej precis, åtminstone inte varje gång. Tror det kommer att lösa sig för er med lite tid. Gör vad som funkar för er och skit i andras åsikter. Jag hade bara sagt till andra om de hade ngn åsikt de kände dom behövde framföra att jag vill vara ett stöd för mitt barn så länge den vill ha det och sen struntat i kommentarer osv.

 

[soom]

Vad gör hon om eller när ett annat barn söker kontakt? Får det henne att lossna?

Främmande barn: vänder sig bort och ignorerar.
Kända barn: besvarar kontakten, hur beror på hur obekväm hon är. I mindre men nya situationer, tex hemma hos kompis, får kontakt från kompis henne att lossna relativt snabbt. Då kan hon också vara i annat rum än förälder. På gårdagens kalas var hennes bästa kompis också, men precis i början kunde hon inte säga mer än hej och krama henne. Efter ett tag kunde hon prata lite med bästisen. Men det räckte inte för att det skulle lossna. Efter 1,5 tim började hon leka i min närhet, efter 2 tim (dags att gå hem) lossnade det.

 

[AlltidElegant]

Min son är bjuden på Halloweenfest nästa vecka hos en av sina bästa vänner, som är en klasskompis. Det är ett litet gäng barn som är bjudna och alla känner varandra. Sonen vill gå men har, vad jag uppfattar som, social ångest över att bli "bortbjuden". Det här är alltså en pojke som han leker med i princip varje dag i skolan/på fritids, men även på fritiden. Då i princip alltid hemma hos oss (sonen har varit hos kompisen och lekt en gång).

Nu är han osäker på om han vill gå. Jag har tackat ja, och tänker att i värsta fall får jag väl krascha festen och hänga med på "bus eller godis", eftersom problemet, som jag förstår det ligger i att jag inte kommer vara med på festen. Han har stora problem med att leka borta om jag inte är med i kulisserna sas. Ålder på barnet är 7 bör kanske tilläggas, så han är inte jättestor, men tillräckligt stor för att det ska börja betraktas som något av ett problem av omgivningen. Jag tycker väl inte heller att det är jätteskoj att sitta som ensam vuxen på massa barnkalas heller, men jag "offrar" mig gärna för att sonen inte ska bli ännu mer socialt hämmad och vägra gå på kompisars kalas. För ja, vi landar liksom ofta där. Om det står mellan att hänga med mig eller hänga ensam hos en kompis så väljer han mig.

Har fått råd som typ "Ja men då blir det väl inget kalas för honom då!" Typ som att han skulle "lära sig" att inte vara så krånglig. Risken som jag ser med detta är att han tappar viktiga sociala kontakter, och problemet kommer inte lösa sig av att han isolerar sig med mig. Han går i skolan, på fritids etc och har inga problem att vara utan mig på dessa platser där han känner sig trygg. När jag frågade honom vad detta beror på sa han att det är för att fröknarna är med (han har världens bästa lärare + fritidspedagoger). Men andra barns föräldrar tycker han ofta är läskiga, särskilt om han inte känner dom så väl.

Vet inte vad jag vill med tråden egentligen. Råd? Någon som varit i liknande sits? Hur bemöter man andras åsikter på ett rimligt sätt?

Kan du inte bara ringa den andra föräldern/föräldrarna och be att få vara med? Tänker att det är väl bara att säga att din son uppskattar att ha lite vuxenstöd och att du samtidigt tycker mycket om Halloween och gärna hänger på om barnen ska ut på "bus eller godis" och att du gärna bistår med typ ansiktsmålning eller vad som?

En "vit lögn" för att sonen ska få ha dig där utan att det skulle kunna uppfattas som töntigt?

 

[AlltidElegant]

Alltså, andras åsikter av typen ”då blir det inget kalas för honom så kanske han lär sig”… hur man bemöter det vet jag inte, men jag tror inte att det funkar så. Att bli lämnad på kalaset är förmodligen jobbigare än att missa det, så konsekvensen av det förhållningssättet är att han missar erfarenheten och den sociala träningen. Vilket knappast ökar sannolikheten att han vill gå själv på kalas. Jag tror på att ge det stöd han behöver så han blir bekväm i situationen.

Den här tråden var verkligen rätt i tiden för min del. Min 4,5-åring har varit på sitt första kompiskalas idag. Jag var med, att lämna går absolut inte. Men det räcker inte att jag håller mig i kulisserna, utan hon vill att jag är precis intill. Hon ville inte heller delta i nån av lekarna och var obekväm större delen av tiden. Funderar på hur man på bäst sätt stöttar henne.

Tror att du hjälper henne bäst genom att vara neutral, försöka pusha henne till att vara med men på ett tillräckligt subtilt sätt så att dom andra barnen inte uppfattar det som att du måste säga till henne att leka, normalisera situationen undan för undan helt enkelt.

 

[Acer]

Alltså, andras åsikter av typen ”då blir det inget kalas för honom så kanske han lär sig”… hur man bemöter det vet jag inte, men jag tror inte att det funkar så. Att bli lämnad på kalaset är förmodligen jobbigare än att missa det, så konsekvensen av det förhållningssättet är att han missar erfarenheten och den sociala träningen. Vilket knappast ökar sannolikheten att han vill gå själv på kalas. Jag tror på att ge det stöd han behöver så han blir bekväm i situationen.

Som en som var ett sådant barn så kan jag stödja den här teorin.

 

[miumiu]

Kan du inte bara ringa den andra föräldern/föräldrarna och be att få vara med? Tänker att det är väl bara att säga att din son uppskattar att ha lite vuxenstöd och att du samtidigt tycker mycket om Halloween och gärna hänger på om barnen ska ut på "bus eller godis" och att du gärna bistår med typ ansiktsmålning eller vad som?

En "vit lögn" för att sonen ska få ha dig där utan att det skulle kunna uppfattas som töntigt?

Kalaset var för ett par veckor sen nu, men det gick bra! Sonens mormor följde med, men hon sa att han inte brydde sig nämnvärt om henne när dom väl var där. Hon stannade ändå "just in case", och det var helt ok med värdfamiljen.

 

[AlltidElegant]

Kalaset var för ett par veckor sen nu, men det gick bra! Sonens mormor följde med, men hon sa att han inte brydde sig nämnvärt om henne när dom väl var där. Hon stannade ändå "just in case", och det var helt ok med värdfamiljen.

Ja gud såg det efter att jag hade svarat
Jamen det var väl skönt, tänker att han kommer att vänja sig vid sociala situationer efter hand (om han inte har en diagnos typ autism eller liknande) sålänge ni ger han bra förutsättningar för det som nu med mormor tex