Kalasdilemma

[Mois]

Min son är bjuden på Halloweenfest nästa vecka hos en av sina bästa vänner, som är en klasskompis. Det är ett litet gäng barn som är bjudna och alla känner varandra. Sonen vill gå men har, vad jag uppfattar som, social ångest över att bli "bortbjuden". Det här är alltså en pojke som han leker med i princip varje dag i skolan/på fritids, men även på fritiden. Då i princip alltid hemma hos oss (sonen har varit hos kompisen och lekt en gång).

Nu är han osäker på om han vill gå. Jag har tackat ja, och tänker att i värsta fall får jag väl krascha festen och hänga med på "bus eller godis", eftersom problemet, som jag förstår det ligger i att jag inte kommer vara med på festen. Han har stora problem med att leka borta om jag inte är med i kulisserna sas. Ålder på barnet är 7 bör kanske tilläggas, så han är inte jättestor, men tillräckligt stor för att det ska börja betraktas som något av ett problem av omgivningen. Jag tycker väl inte heller att det är jätteskoj att sitta som ensam vuxen på massa barnkalas heller, men jag "offrar" mig gärna för att sonen inte ska bli ännu mer socialt hämmad och vägra gå på kompisars kalas. För ja, vi landar liksom ofta där. Om det står mellan att hänga med mig eller hänga ensam hos en kompis så väljer han mig.

Har fått råd som typ "Ja men då blir det väl inget kalas för honom då!" Typ som att han skulle "lära sig" att inte vara så krånglig. Risken som jag ser med detta är att han tappar viktiga sociala kontakter, och problemet kommer inte lösa sig av att han isolerar sig med mig. Han går i skolan, på fritids etc och har inga problem att vara utan mig på dessa platser där han känner sig trygg. När jag frågade honom vad detta beror på sa han att det är för att fröknarna är med (han har världens bästa lärare + fritidspedagoger). Men andra barns föräldrar tycker han ofta är läskiga, särskilt om han inte känner dom så väl.

Vet inte vad jag vill med tråden egentligen. Råd? Någon som varit i liknande sits? Hur bemöter man andras åsikter på ett rimligt sätt?

Jag har det ungefär likadant, mitt barn är ett år yngre.
Jag brukar förvarna föräldrarna redan när vi tackar ja om att jag troligtvis kommer stanna. Så blir det ingen grej när vi kommer. Ofta är det faktiskt någon mer förälder som stannar. Brukar alltid bli en trevlig stund tycker jag. Ibland kan man göra nytta och hjälpa till en del på kalaset också. Jag själv blir bara glad om någon förälder väljer att stanna när vi har kalas, alltid välkommet med en extra vuxen!

Jag har varit med om att mitt barn vägrat gå in på kalaset en gång. Vi löste det som så att födelsedagsbarnet fick komma ut så vi kunde säga grattis och räcka över presenten. Sen gick vi hem igen. Tråkigt såklart och lite svårt för många att förstå eftersom ”alla barn älskar kalas”. Men för mitt barn blir det ofta för stökig och stimmig miljö för att hen ska uppskatta det.

 

[miumiu]

Jag har det ungefär likadant, mitt barn är ett år yngre.
Jag brukar förvarna föräldrarna redan när vi tackar ja om att jag troligtvis kommer stanna. Så blir det ingen grej när vi kommer. Ofta är det faktiskt någon mer förälder som stannar. Brukar alltid bli en trevlig stund tycker jag. Ibland kan man göra nytta och hjälpa till en del på kalaset också. Jag själv blir bara glad om någon förälder väljer att stanna när vi har kalas, alltid välkommet med en extra vuxen!

Jag har varit med om att mitt barn vägrat gå in på kalaset en gång. Vi löste det som så att födelsedagsbarnet fick komma ut så vi kunde säga grattis och räcka över presenten. Sen gick vi hem igen. Tråkigt såklart och lite svårt för många att förstå eftersom ”alla barn älskar kalas”. Men för mitt barn blir det ofta för stökig och stimmig miljö för att hen ska uppskatta det.

Åh! Jag har suttit i "hallen" utanför kalasrummen på Leos Lekland med min son som vägrade gå in. Kan iofs förstå honom på ett sätt, dom rummen är som fönsterlösa fängelseceller med trippiga väggmålningar och ljudvolymen är ju allt annat än hälsosam, men jag har svårt att inte påverkas av andra vuxnas "beklämda huvuden på sned" i såna situationer. Och genast börja anklaga mig själv och tänka att jag har gjort nånting fel eftersom han "inte är som andra barn". Där var det iofs en pappa som försökte trösta mig lite och ba "I can tell that he´s smart. He´s a thinker." Och det är väl lite så, jag tror han ofta (över)tänker situationer och riskanalyserar med olika skräckscenarier i kalkylen.

 

[Lingon]

Åh! Jag har suttit i "hallen" utanför kalasrummen på Leos Lekland med min son som vägrade gå in. Kan iofs förstå honom på ett sätt, dom rummen är som fönsterlösa fängelseceller med trippiga väggmålningar och ljudvolymen är ju allt annat än hälsosam, men jag har svårt att inte påverkas av andra vuxnas "beklämda huvuden på sned" i såna situationer. Och genast börja anklaga mig själv och tänka att jag har gjort nånting fel eftersom han "inte är som andra barn". Där var det iofs en pappa som försökte trösta mig lite och ba "I can tell that he´s smart. He´s a thinker." Och det är väl lite så, jag tror han ofta (över)tänker situationer och riskanalyserar med olika skräckscenarier i kalkylen.

Alla barn uppskattar inte ett rum fullt med skrikande barn. Mitt barn gör det inte och har aldrig gjort det. Hon föredrar mindre sammanhang med lugnare och tystare individer. Man måste få vara så också!

 

[BernT]

Skit i vad andra tycker. Kan du följa med och stanna så länge det behövs? Ibland en stund ibland hela kalaset och ibland inte alls? Till slut kommer din son antagligen känna sig trygg hemma hos sina kompisar med.

När vi flyttade till huset nu i sommar så vågade vår dotter inte gå ut själv mer än precis intill huset. Hon vågade heller inte gå hem till kompisar. Några kompisar var ganska elaka och sa hånfullt att ”går du aldrig ut eller” jag stod som tur var bredvid och kunde förklara att vi har precis flyttat hit och är inte vana vid att kunna gå själv i området och gå hem lite som man vill till kompisar.

Nu några månader senare tar hon sin sparkcykel för att ”åka ut och kolla läget” och se om hon hittar nån att leka med. Hon går hem till kompisar utan problem och ska jag och min man göra något (typ åka till tippen) så går hon gärna hem till nån kompis så hon slipper följa med oss

 

[BernT]

Och förresten, min dotter fyller snart år och ska ha kalas. Oklart var men blir säkert något lekland. Om någon förälder vill/behöver stanna så är det självklart för mig, det är verkligen inget konstigt.

Min dotter och hennes kompisar är 7, man är faktiskt inte stor då. Det är helt normalt att vilja ha sin trygghet (förälder) i närheten. Och det är helt normalt att köra på och inte bry sig om att mamma/pappa går. Alla är olika.


Man kanske kan ha en rad på kalasinbjudan där föräldern får kryssa i om den ska stanna eller inte. Så behöver den inte kontakta en separat för det + vet att det är inga problem. Eller är det konstigt?

 

[Mois]

Och förresten, min dotter fyller snart år och ska ha kalas. Oklart var men blir säkert något lekland. Om någon förälder vill/behöver stanna så är det självklart för mig, det är verkligen inget konstigt.

Min dotter och hennes kompisar är 7, man är faktiskt inte stor då. Det är helt normalt att vilja ha sin trygghet (förälder) i närheten. Och det är helt normalt att köra på och inte bry sig om att mamma/pappa går. Alla är olika.


Man kanske kan ha en rad på kalasinbjudan där föräldern får kryssa i om den ska stanna eller inte. Så behöver den inte kontakta en separat för det + vet att det är inga problem. Eller är det konstigt?

Om jag har kalas hemma vill jag gärna att föräldern meddelar om den har för avsikt att stanna för då kan jag förbereda kaffe
På lekland är det inte nödvändigt, där är så mycket folk överallt ändå.

 

[Mois]

Åh! Jag har suttit i "hallen" utanför kalasrummen på Leos Lekland med min son som vägrade gå in. Kan iofs förstå honom på ett sätt, dom rummen är som fönsterlösa fängelseceller med trippiga väggmålningar och ljudvolymen är ju allt annat än hälsosam, men jag har svårt att inte påverkas av andra vuxnas "beklämda huvuden på sned" i såna situationer. Och genast börja anklaga mig själv och tänka att jag har gjort nånting fel eftersom han "inte är som andra barn". Där var det iofs en pappa som försökte trösta mig lite och ba "I can tell that he´s smart. He´s a thinker." Och det är väl lite så, jag tror han ofta (över)tänker situationer och riskanalyserar med olika skräckscenarier i kalkylen.

Ja, den där känslan med att man gjort nåt fel för hen ”är inte som andra barn” har jag också drabbats av. Jag har också blivit arg, mest inombords, för jag har haft svårt att förstå. Men det har blivit så mycket enklare nu när hen är större och själv kan sätta ord på det. Och när man själv börjar lära sig att tänka utanför normen. Mitt barn vill inte alltid leka med andra barn. Och det har varit svårt för mig att lära mig, att alla barn inte alltid vill leka med andra barn. Tänker främst på rast och dylikt där man ändå är i sammanhang med andra barn och där det känns som alla andra leker med någon. Men mitt barn kan beskriva att det är skönt att vara ensam på rasten ibland.

 

[DarkInNight]

Min son är bjuden på Halloweenfest nästa vecka hos en av sina bästa vänner, som är en klasskompis. Det är ett litet gäng barn som är bjudna och alla känner varandra. Sonen vill gå men har, vad jag uppfattar som, social ångest över att bli "bortbjuden". Det här är alltså en pojke som han leker med i princip varje dag i skolan/på fritids, men även på fritiden. Då i princip alltid hemma hos oss (sonen har varit hos kompisen och lekt en gång).

Nu är han osäker på om han vill gå. Jag har tackat ja, och tänker att i värsta fall får jag väl krascha festen och hänga med på "bus eller godis", eftersom problemet, som jag förstår det ligger i att jag inte kommer vara med på festen. Han har stora problem med att leka borta om jag inte är med i kulisserna sas. Ålder på barnet är 7 bör kanske tilläggas, så han är inte jättestor, men tillräckligt stor för att det ska börja betraktas som något av ett problem av omgivningen. Jag tycker väl inte heller att det är jätteskoj att sitta som ensam vuxen på massa barnkalas heller, men jag "offrar" mig gärna för att sonen inte ska bli ännu mer socialt hämmad och vägra gå på kompisars kalas. För ja, vi landar liksom ofta där. Om det står mellan att hänga med mig eller hänga ensam hos en kompis så väljer han mig.

Har fått råd som typ "Ja men då blir det väl inget kalas för honom då!" Typ som att han skulle "lära sig" att inte vara så krånglig. Risken som jag ser med detta är att han tappar viktiga sociala kontakter, och problemet kommer inte lösa sig av att han isolerar sig med mig. Han går i skolan, på fritids etc och har inga problem att vara utan mig på dessa platser där han känner sig trygg. När jag frågade honom vad detta beror på sa han att det är för att fröknarna är med (han har världens bästa lärare + fritidspedagoger). Men andra barns föräldrar tycker han ofta är läskiga, särskilt om han inte känner dom så väl.

Vet inte vad jag vill med tråden egentligen. Råd? Någon som varit i liknande sits? Hur bemöter man andras åsikter på ett rimligt sätt?

Jag har i min närhet ett barn som i sjuårsåldern också ville ha någon av föräldrarna med på kalas, aktiviteter osv.
Ingen av barnets kompisar har tyckt att det varit konstigt, det har ju bara varit så kompisen är.

Nu när barnet är tio är det betydligt bättre

Så jag tänker att det inte behöver vara en så stor grej. Följ med barnet så han får gå på kalas

 

[Kilauea]

Nu är sonen bara 4,5 år men han är och har alltid varit väldigt försiktig. Behöver mycket stöd av oss. Känner igen mycket av det du skriver om din son - att han tänker mycket.
Jag kommer säkert få hänga med på kalas som stöd när han är 7 år med och behöver han det - då gör jag det.

Jag var själv väldigt osäker som barn och jag är fortfarande rätt introvert och försiktig av mig.

 

[Roheryn]

Stackars de barnen….tur att du är så mycket klokare!

Tror att det är föräldrar till extroverta, sociala barn som säger så - dvs föräldrar som inte har ”problemet” och ofta inte heller förstår situationen!

 

[Roheryn]

Ja, den där känslan med att man gjort nåt fel för hen ”är inte som andra barn” har jag också drabbats av. Jag har också blivit arg, mest inombords, för jag har haft svårt att förstå. Men det har blivit så mycket enklare nu när hen är större och själv kan sätta ord på det. Och när man själv börjar lära sig att tänka utanför normen. Mitt barn vill inte alltid leka med andra barn. Och det har varit svårt för mig att lära mig, att alla barn inte alltid vill leka med andra barn. Tänker främst på rast och dylikt där man ändå är i sammanhang med andra barn och där det känns som alla andra leker med någon. Men mitt barn kan beskriva att det är skönt att vara ensam på rasten ibland.

STOR igenkänning på det - så var jag som barn (och är väl fortfarande till viss del). Hade kompisar, men gillade också att vara för mig själv. Tyckte det var rätt jobbigt med vuxna som försökte styra upp lekdejter mm….

 

[Mois]

STOR igenkänning på det - så var jag som barn (och är väl fortfarande till viss del). Hade kompisar, men gillade också att vara för mig själv. Tyckte det var rätt jobbigt med vuxna som försökte styra upp lekdejter mm….

Tack för att du skriver det.
Jag kan ibland tvivla och tänka att ”hen är kanske utanför ändå”. Det är så starkt i mig att ”alla vill ju leka”.
Just det där med lekdejter är ibland ett bekymmer. Exempelvis en förälder hör av sig till mig och undrar om mitt barn vill leka efter skolan (dvs barnet är redan i skolan och jag kan inte fråga hen), jag kan aldrig svara föräldern utan säger att den får fråga mitt barn när de ses i skolan så får vi lösa det då. För jag kan aldrig veta om hen vill leka eller ej. Mitt äldre barn ville alltid leka så där var det liksom aldrig en fråga ens.

 

[Roheryn]

Tack för att du skriver det.
Jag kan ibland tvivla och tänka att ”hen är kanske utanför ändå”. Det är så starkt i mig att ”alla vill ju leka”.
Just det där med lekdejter är ibland ett bekymmer. Exempelvis en förälder hör av sig till mig och undrar om mitt barn vill leka efter skolan (dvs barnet är redan i skolan och jag kan inte fråga hen), jag kan aldrig svara föräldern utan säger att den får fråga mitt barn när de ses i skolan så får vi lösa det då. För jag kan aldrig veta om hen vill leka eller ej. Mitt äldre barn ville alltid leka så där var det liksom aldrig en fråga ens.

Stor cred till dig för att du frågar ditt barn och lyssnar på vad hen vill, och inte bara tar för givet!

 

[miumiu]

Liten uppdatering nu såhär dagen innan festen! Det blir av praktiska skäl så att sonens mormor följer med på partyt. Hon och sonen ses varje vecka typ och hon är en trygg person för honom. Hon är dessutom mer ”neutralt” betingad än vad jag är, så tror det blir bra. Hon har sagt att hon stannar så länge han vill.

 

[Badger]

Oh ja! Har diskuterat problemet med flera andra föräldrar som tycker att "ähh, bara lämna honom", alternativt att han ska få stå sitt kast och missa kalaset för "då kanske han lär sig att inte krångla så"

Lustigt, jag var alltid mycket mer förvånad över hur föräldrar på våra kalas bara slängde in barnen genom dörren, ibland utan att knappt kolla att man sett dem, för att sedan försvinna som tunn rök, gärna typ fem minuter innan kalaset börjat. Sedan märkte man knappt att de hämtade heller, barnen bara försvann.

(jag hade ju alltid lite kaffe eller något så föräldrar kunde ta en kopp och hänga lite, men det hände ju aldrig, tyckte det var lite tråkigt.)

 

[miumiu]

Lustigt, jag var alltid mycket mer förvånad över hur föräldrar på våra kalas bara slängde in barnen genom dörren, ibland utan att knappt kolla att man sett dem, för att sedan försvinna som tunn rök, gärna typ fem minuter innan kalaset börjat. Sedan märkte man knappt att de hämtade heller, barnen bara försvann.

(jag hade ju alltid lite kaffe eller något så föräldrar kunde ta en kopp och hänga lite, men det hände ju aldrig, tyckte det var lite tråkigt.)

Vi har bara haft ett "barnkalas" hittills och det var när sonen fyllde 6 år (är inte någon kalasperson ).

Men då hade vi bjudit hela sonens avdelning på förskolan, blev ju lite som ett avskedskalas innan han började skolan också och dom flesta barnen var ju yngre så föräldrarna hängde kvar och käkade tårta. Kan inte säga att jag direkt längtar efter att ensam ansvara för en hel skolklass höga på socker precis

 

[Badger]

Vi har bara haft ett "barnkalas" hittills och det var när sonen fyllde 6 år (är inte någon kalasperson ).

Men då hade vi bjudit hela sonens avdelning på förskolan, blev ju lite som ett avskedskalas innan han började skolan också och dom flesta barnen var ju yngre så föräldrarna hängde kvar och käkade tårta. Kan inte säga att jag direkt längtar efter att ensam ansvara för en hel skolklass höga på socker precis

Nej hu det är en mardröm faktiskt. Vi lyckades få till att mormor och en väninna stannade kvar. Ryser fortfarande vid minnet av det, förstår när man hyr en plats med personal... alltså det gick mycket bra och var väldigt lyckat men jag gillar inte tanken på risken att slarva bort någons barn .

 

[Freazer]

Min son är bjuden på Halloweenfest nästa vecka hos en av sina bästa vänner, som är en klasskompis. Det är ett litet gäng barn som är bjudna och alla känner varandra. Sonen vill gå men har, vad jag uppfattar som, social ångest över att bli "bortbjuden". Det här är alltså en pojke som han leker med i princip varje dag i skolan/på fritids, men även på fritiden. Då i princip alltid hemma hos oss (sonen har varit hos kompisen och lekt en gång).

Nu är han osäker på om han vill gå. Jag har tackat ja, och tänker att i värsta fall får jag väl krascha festen och hänga med på "bus eller godis", eftersom problemet, som jag förstår det ligger i att jag inte kommer vara med på festen. Han har stora problem med att leka borta om jag inte är med i kulisserna sas. Ålder på barnet är 7 bör kanske tilläggas, så han är inte jättestor, men tillräckligt stor för att det ska börja betraktas som något av ett problem av omgivningen. Jag tycker väl inte heller att det är jätteskoj att sitta som ensam vuxen på massa barnkalas heller, men jag "offrar" mig gärna för att sonen inte ska bli ännu mer socialt hämmad och vägra gå på kompisars kalas. För ja, vi landar liksom ofta där. Om det står mellan att hänga med mig eller hänga ensam hos en kompis så väljer han mig.

Har fått råd som typ "Ja men då blir det väl inget kalas för honom då!" Typ som att han skulle "lära sig" att inte vara så krånglig. Risken som jag ser med detta är att han tappar viktiga sociala kontakter, och problemet kommer inte lösa sig av att han isolerar sig med mig. Han går i skolan, på fritids etc och har inga problem att vara utan mig på dessa platser där han känner sig trygg. När jag frågade honom vad detta beror på sa han att det är för att fröknarna är med (han har världens bästa lärare + fritidspedagoger). Men andra barns föräldrar tycker han ofta är läskiga, särskilt om han inte känner dom så väl.

Vet inte vad jag vill med tråden egentligen. Råd? Någon som varit i liknande sits? Hur bemöter man andras åsikter på ett rimligt sätt?

Jag var lite som din son när jag var liten vid kalas och framför allt läger. Fram till tonåren kände jag mig obekväm med att vara hos andra trots ingen någonsin var dum eller sa ngt dumt osv. Jag var alltid inkluderad men inte i min känsla om du förstår hur jag menar? Jag minns att min mamma var med någon gång och hon fick hämta mig flera gr på läger för att jag inte ville vara där. Jag hade önskat att jag hade känt ett lite bättre stöd och att hon bara skulle följt med mig när jag bad om det utan att det blev en diskussion eller att vi pratade om det varje gång. Tänker att hade jag känt stödet bättre så hade det nog gått att fasa ut lite snabbare men det är förstås individuellt hur man känner.

 

[soom]

Alltså, andras åsikter av typen ”då blir det inget kalas för honom så kanske han lär sig”… hur man bemöter det vet jag inte, men jag tror inte att det funkar så. Att bli lämnad på kalaset är förmodligen jobbigare än att missa det, så konsekvensen av det förhållningssättet är att han missar erfarenheten och den sociala träningen. Vilket knappast ökar sannolikheten att han vill gå själv på kalas. Jag tror på att ge det stöd han behöver så han blir bekväm i situationen.

Den här tråden var verkligen rätt i tiden för min del. Min 4,5-åring har varit på sitt första kompiskalas idag. Jag var med, att lämna går absolut inte. Men det räcker inte att jag håller mig i kulisserna, utan hon vill att jag är precis intill. Hon ville inte heller delta i nån av lekarna och var obekväm större delen av tiden. Funderar på hur man på bäst sätt stöttar henne.

 

[Kilauea]

Alltså, andras åsikter av typen ”då blir det inget kalas för honom så kanske han lär sig”… hur man bemöter det vet jag inte, men jag tror inte att det funkar så. Att bli lämnad på kalaset är förmodligen jobbigare än att missa det, så konsekvensen av det förhållningssättet är att han missar erfarenheten och den sociala träningen. Vilket knappast ökar sannolikheten att han vill gå själv på kalas. Jag tror på att ge det stöd han behöver så han blir bekväm i situationen.

Den här tråden var verkligen rätt i tiden för min del. Min 4,5-åring har varit på sitt första kompiskalas idag. Jag var med, att lämna går absolut inte. Men det räcker inte att jag håller mig i kulisserna, utan hon vill att jag är precis intill. Hon ville inte heller delta i nån av lekarna och var obekväm större delen av tiden. Funderar på hur man på bäst sätt stöttar henne.

För sonen, lika gammal som din dotter, så behöver jag finnas nära hela tiden. Då blir han lite tryggare vartefter tiden går.