Dömd pga yrke?

[Petruska]

Argumenterar inte, hakar mest på ett av dina inlägg om just det där med strävan ...

Tråden handlar väl dels om jobbkarriär, dels om boendekarriär. Om jag träffade någon som uttryckte t ex Inom två år ska jag vara avdelningschef på jobbet eller Inom fem år ska jag ha en vindsvåning inom centrala stan - så skulle jag nog vandra vidare i livet. Jag är så ointresserad av den sortens tänkande.

För mig är livet inget projekt där jag måste ”gå framåt/uppåt” eller ”utvecklas”. Jag har fullt upp med att leva här och nu.

Ja, det är väl där jag också är, ungefär. Dels är livet här och nu rätt mycket att hantera, bara det. Dels vill jag inte förminska värdet av det nuvarande genom att ständigt vara på väg från det.

Jag vill inte att mitt liv är någon sorts strävan "uppåt/framåt" och jag vill inte vara en del i någon annans sådana strävan heller. Tex att jag måste göra mer karriär för att vindsvåningen ska kunna förverkligas.

 

[Petruska]

Du tar ju verkligen russinen ur kakan när du kommenterar mina inlägg.

Du kan väl varken vilja eller hoppas att jag ska jobba mig igenom mening för mening med mina kommentarer?

 

[mandalaki]

Ja, det är väl där jag också är, ungefär. Dels är livet här och nu rätt mycket att hantera, bara det. Dels vill jag inte förminska värdet av det nuvarande genom att ständigt vara på väg från det.

Jag vill inte att mitt liv är någon sorts strävan "uppåt/framåt" och jag vill inte vara en del i någon annans sådana strävan heller. Tex att jag måste göra mer karriär för att vindsvåningen ska kunna förverkligas.

Precis så tänker jag också. Det har ju blivit rätt bra ändå, utan definierade mål längre fram i tiden.

Om man nu inte lyckas nå den där vindsvåningen, undrar hur det känns att gå med vetskapen att man misslyckades.

 

[Petruska]

Precis så tänker jag också. Det har ju blivit rätt bra ändå, utan definierade mål längre fram i tiden.

Om man nu inte lyckas nå den där vindsvåningen, undrar hur det känns att gå med vetskapen att man misslyckades.

Det funderar jag ofta på, faktiskt! Fast mitt exempel är en politisk streber som i unga år sa sig inte kunna bli nöjd med sig själv innan hon blev statsminister. Eftersom vi aldrig har haft någon kvinnlig statsminister, har hon alltså inte blivit det hittills. (Det är väl iofs inte kört, hon är ca 54 år gammal, men det här sa hon för kanske 34 år sedan.)

Jag har ibland lust att fråga henne hur det känns att det inte blev så. (Det har inte alls gått dåligt, men helt annorlunda.)

 

[Petruska]

Ok, jag tänkte egentligen bara på konsekvenserna av ambitionsnivån i engagemang i umgänget som handlar om partnerrelationen i tid och kraft.

En partner som är så karriärfokuserad att det knappt finns tid och kraft för relationen?

Ja, det låter ju rätt trist sett ur partners perspektiv.

 

[mandalaki]

Det funderar jag ofta på, faktiskt! Fast mitt exempel är en politisk streber som i unga år sa sig inte kunna bli nöjd med sig själv innan hon blev statsminister. Eftersom vi aldrig har haft någon kvinnlig statsminister, har hon alltså inte blivit det hittills. (Det är väl iofs inte kört, hon är ca 54 år gammal, men det här sa hon för kanske 34 år sedan.)

Jag har ibland lust att fråga henne hur det känns att det inte blev så. (Det har inte alls gått dåligt, men helt annorlunda.)

Ojdå! Då hoppas vi på henne, för allas vår skull.

 

[Petruska]

Ojdå! Då hoppas vi på henne, för allas vår skull.

Ja, risken är ju att hon gör statskupp snart, annars!

 

[Ciccio]

”... sådant som utveckling och ambition är liksom inte förbehållet några välbetalda yrken, eller karriärister som köper ett hus på en särskild address och lägger sig till med ett stereotypt konsumtionsmönster och kallar det för ambition.”

Bra uttryckt!

 

[Voeux]

Jag har nog aldrig ens snuddat vid möjligheten att tillskriva karriärsträvande personer epitetet drömmare.

Sedan är det ju också så att vi aldrig hade haft varken el, mediciner, vaccin, sjukvård eller teknik som möjliggör mycket bra saker om det inte vore för personer med yrkesmässiga ambitioner. Jag träffade en gång en kvinna som strävade efter att utrota tuberkulos i sitt yrkesverksamma liv, det kallar jag definitivt drömmare. Hur skulle världen se ut utan personer med yrkesmässiga ambitioner?

 

[Voeux]

Du kan väl varken vilja eller hoppas att jag ska jobba mig igenom mening för mening med mina kommentarer?

Givetvis. Att du plockar ut en enda mening som du vill kritisera i mitt inlägg i stället för att kommentera helheten eller budskapet är himla trist i en diskussion.

 

[sjoberga]

Sedan är det ju också så att vi aldrig hade haft varken el, mediciner, vaccin, sjukvård eller teknik som möjliggör mycket bra saker om det inte vore för personer med yrkesmässiga ambitioner. Jag träffade en gång en kvinna som strävade efter att utrota tuberkulos i sitt yrkesverksamma liv, det kallar jag definitivt drömmare. Hur skulle världen se ut utan personer med yrkesmässiga ambitioner?

För mig är karriärmässiga och yrkesmässiga ambitioner två olika dimensioner, hyfsat åtskilda och ganska sällan hårt korrelerade. Men det beror på vad man lägger i orden.

 

[Petruska]

Sedan är det ju också så att vi aldrig hade haft varken el, mediciner, vaccin, sjukvård eller teknik som möjliggör mycket bra saker om det inte vore för personer med yrkesmässiga ambitioner. Jag träffade en gång en kvinna som strävade efter att utrota tuberkulos i sitt yrkesverksamma liv, det kallar jag definitivt drömmare. Hur skulle världen se ut utan personer med yrkesmässiga ambitioner?

Nejvars, men därifrån till att välja partner utifrån hens planerade bidrag till världen, är steget ändå ganska långt. Oavsett om den tilltänkta planerar för sådana bidrag eller inte.

 

[Voeux]

För mig är karriärmässiga och yrkesmässiga ambitioner två olika dimensioner, hyfsat åtskilda och ganska sällan hårt korrelerade. Men det beror på vad man lägger i orden.

Det håller jag med om! Jag tänker att många yrkesmässiga ambitioner tenderar att resultera i en naturlig "karriärmässig" utveckling, utan att strävan efter karriärutveckling kanske ens funnits där från början. Men inte alltid förstås, och jag hoppas att folk går efter sina yrkesmässiga ambitioner även om de tar dem både åt sidan, uppåt eller nedåt i någon form av karriärmässig stege.

 

[Voeux]

Sen tror jag att egot kan driva folk till att skapa bra innovationer också, eller ge bra vård. Jag träffade ett gäng överläkare på en chefsutbildning nyligen som berättade att det är helt omöjligt att vara chef över läkare. De vill inte ha någon chef, anser sig bättre än så, särskilt kirurgerna. Åtminstone i deras erfarenhet. Jag känner lite att den dagen jag behöver ett nytt hjärta struntar jag fullständigt i vilken drivkraft som lett kirurgen till mitt operationsbord, så länge jag får vård. En anhörig till mig har fullständigt storhetsvansinne och ska ändra hela världsekonomin, enligt sig själv, och utrota fattigdom. Hen är fullkomligt vidrig att ha att göra med och jag har nog aldrig träffat någon som sätter sig själv på en piedestal så som hen gör. Men jag är helt säker på att hen kommer att åstadkomma mycket bra i sitt liv, då hen arbetar väldigt hårt, även om drivkraften tills stor del kommer från egot. Så visst är det lätt att håna personer med ett stort ego men ärligt talat, vad skulle vi göra utan de knäppgökarna? De åstadkommer ju hur mycket som helst till skillnad från oss som sitter och tvivlar på våra förmågor.

 

[Ciccio]

Det som blir konstigt är väl just det här med att dra med sig andra i sina drömmar/fantasier/ambitioner, vad en nu kallar det? Att förvänta sig att personer i ens omgivning eller ens partner ska vilja samma sak? Det är då det blir knöligt tycker jag. Det kanske handlar om mognad och livserfarenhet en del? Att inse att mina drömmar är just mina och att det funkar utmärkt att ha nära relationer med människor som inte delar precis samma dröm.

 

[Sleepy]

t ex Inom två år ska jag vara avdelningschef på jobbet eller Inom fem år ska jag ha en vindsvåning inom centrala stan

Sådana mål tenderar att flyttas hela tiden också, hos många. När målen är uppnådda är det inte längre tillräckligt; då hägrar nya. Tror det är lätt att glömma nuet och livet som pågår och glädjen för det som är, om strävan låter sig växas alltför stor. Ekorrhjul and so on.

Ambition och vilja till utveckling och förbättring är av godo till en viss gräns men behöver balanseras, så som så mycket annat här i livet.

 

[Voeux]

Det som blir konstigt är väl just det här med att dra med sig andra i sina drömmar/fantasier/ambitioner, vad en nu kallar det? Att förvänta sig att personer i ens omgivning eller ens partner ska vilja samma sak? Det är då det blir knöligt tycker jag. Det kanske handlar om mognad och livserfarenhet en del? Att inse att mina drömmar är just mina och att det funkar utmärkt att ha nära relationer med människor som inte delar precis samma dröm.

Jag tror inte att det handlar om mognad utan att man är olika. Vissa vill ha en livspartner med liknande drömmar som en själv, andra struntar fullständigt i det. Om två med samma dröm som tycker att det är viktigt att de har samma dröm träffar varandra så.. why not? Personligen skulle jag inte kunna leva ihop med någon som har drömmen att vara på resande fot runt om i världen hela livet, jag är rätt hemmakär, så då är det ju toppen om den personen får träffa någon som delar den drömmen.

 

[Ciccio]

Jag tror inte att det handlar om mognad utan att man är olika. Vissa vill ha en livspartner med liknande drömmar som en själv, andra struntar fullständigt i det. Om två med samma dröm som tycker att det är viktigt att de har samma dröm träffar varandra så.. why not? Personligen skulle jag inte kunna leva ihop med någon som har drömmen att vara på resande fot runt om i världen hela livet, jag är rätt hemmakär, så då är det ju toppen om den personen får träffa någon som delar den drömmen.

Ja så kanske det är, och klart att det är toppen med gemensam dröm, om det funkar.

 

[cirkus]

Absolut, men om vi pratar om ambitioner på jobbet.

Diskussionen var väl mer av generell art - dvs jag dissar person pga den inte har några ambitioner för den har ditten eller datten jobb. Så min tanke är att man kan inte säga att nån saknar ambitioner just pga det yrke den har valt

 

[Roheryn]

För mig är karriärmässiga och yrkesmässiga ambitioner två olika dimensioner, hyfsat åtskilda och ganska sällan hårt korrelerade. Men det beror på vad man lägger i orden.

Jag håller med dig. Jag har själv alltid haft stora yrkesmässiga ambitioner på så sätt att jag vill vara duktig på mitt jobb, strävar efter att ständigt lära mig nytt osv, medan min karriärmässiga ambition alltid varit lika med noll. Jag är helt enkelt inte intresserad av personalansvar och status (som chefer ofta har), utan drivs mycket mer av vad det jag gör och kan får för resultat hos den kund jag för tillfället jobbar för.