Dömd pga yrke?

[Mabuse]

Som jag ser det så behöver inte jobb just vara det som är "skalan".
En kan ju ha ett jobb som möjliggörare för andra utmaningar där man vrkligen lägger krutet för att utvecklas

Absolut, men om vi pratar om ambitioner på jobbet.

 

[Ramona]

Jag dömer. Jag tror att folk som säger att de inte dömer inte riktigt är tillräckligt medvetna om hur de själva tänker och vilka normer som styr människor i vårt samhälle.

Många människor blir mycket förvånad över att jag som är utbildad jurist jobbar med eliten av Sveriges missbrukare och dessutom jobbar ständig natt. De tycker att jag är helt waste:ad där jag är. Men när jag väl förklarar varför jag jobbar där jag gör så får jag en helt annan förståelse för hur jag valt att leva mitt liv.

Min moster är sjukpensionär efter att hon blev påkörd av en rattfull truckförare på sitt jobb en gång i tiden. Hon säger att det inte går att säga att man är sjukpensionär till folk, för de blir bara arga och påbörjar aggressiva diskussioner. Hon brukar säga att hon har det så bra att hon slipper jobba för sin försörjning, och då blir människor mycket mer intresserade. Det är riktigt tragiskt!

 

[MissFideli]

Jag dömer inte själv. Har själv ett lågstatusyrke med dåligt rykte, hatkampanjer och annat. Så skulle aldrig själv medverka i nått vi måste utstå hela tiden. Däremot är jag nyfiket lagd och frågar mycket, men utan värdering. För mig är det skillnad på om folk frågar "Tänker du köra buss hela livet?" mot "Men du tänker väl inte köra buss hela livet?"

 

[Amha]

Jorå. Jag har blivit dömd pga yrke. Jag är ju "bara". Jag borde ta vara på min intelligens och jag gör ett skitjobb. Efter ett tag i plugget (började plugga då jag ledsnade på sjukskrivning) kände jag att nä, jag trivs bra med vad jag gör så länge jag är på platser där allt funkar med chef, kollegor etc och funkar det inte så flyttar jag på mig. Nog för jag tänkte att jag ska avsluta studierna men att jobba heltid med det och lämna mitt nuvarande? Mjae, inte sugen! Sen kan folk tycka vad de vill om mitt val. Ska de ha såna åsikter är de inga människor jag vill lägga min energi på oavsett vilken relation vi har/hade.

 

[Fruentimber]

Mitt yrke ses som mindre värt av många. Jag jobbar med städ. Inget i världen skulle få mig att byta. Jag stormtrivs, både med mina kollegor, men även boende och personal. Jag är på ett äldreboende, jobbar självständigt, fikar med kollegor och pratar skit med boende och personal. Jag är anställd av bostadsbolaget och personalen av kommunen, men ma är ett gäng ändå. I år har jag varit på samma ställe i 20 år. Och vilka toppenarbetstider. Jag jobbar 06-12.

Alltså, drömmen!? Kan ju nästan hoppa av min master för ett sånt jobb.

 

[Petruska]

.

Att man köper ett dyrt hus säger inte att man är ambitiös i sitt yrkesliv.

Att man jobbat länge på ett och samma jobb betyder inte heller att man inte utvecklats. Om vi tar en person som befunnit sig på ett och samma jobb i tio år och genom åren utvecklat sina kunskaper och färdigheter till något av en konst och jämför det med någon som bytt arbetsuppgifter flera gånger under samma tio år men aldrig nått upp till en kvalitet utöver vad som förväntats av hen, så skulle jag säga att person nummer ett nästan har större ambitioner i sitt jobb eftersom det finns en strävan att överträffa sig själv och det förväntade medan person två hankar sig fram i sitt avancemang och nöjer sig så.

"Nöjd som det är" kan folk vara fast de klättrar på karriärstegen, gör man det som förväntas för att avancera och inget mer är man en av alla andra som gör precis samma sak. Inget fel med det, det går också bra, men jag skulle inte kalla en sådan person för mer ambitiös än någon som gör en insats utöver det vanliga i ett av "lågstatusyrkena". Det finns de som på sin höjd gör det som förväntas och inte mer och de som gör mer än så, oavsett var de bor, vilket yrke de har och vad de tjänar.
Det har inte så mycket med yrke eller address att göra tycker jag, det är viljan att ge sitt bästa och det kan man göra nästan var man än befinner sig, så länge det finns utrymme för förbättring kan man fortfarande utvecklas. Det finns förstås mer eller mindre försvårande arbetsplatser och arbetsuppgifter som kan stå i vägen för det, men sådant som utveckling och ambition är liksom inte förbehållet några välbetalda yrken, eller karriärister som köper ett hus på en särskild address och lägger sig till med ett stereotypt konsumtionsmönster och kallar det för ambition.

Om man tänker sig att det är en partner vi pratar om, så kan jag inte se på vilket sätt det skulle vara lättare eller trevligare att leva ihop med en person som är missnöjd som det är, istället för en som är nöjd som det är.

 

[Voeux]

.
Om man tänker sig att det är en partner vi pratar om, så kan jag inte se på vilket sätt det skulle vara lättare eller trevligare att leva ihop med en person som är missnöjd som det är, istället för en som är nöjd som det är.

Jag tycker att ”nöjd som det är” är ett konstigt uttryck. En kan ju vilja göra förbättringar i sitt liv utan att en nödvändigtvis är missnöjd med läget som det är idag.

 

[Petruska]

Handlar det inte om ambitioner i meningen att vilja utvecklas och ta sig vidare till andra arbetsuppgifter? Inte göra samma sak tio år senare. Det är ju inte samma sak som att vilja konsumera på ett visst sätt. Mer en vilja att bli bättre på sitt jobb och få svårare uppgifter och utmaningar.

Alternativt att vara nöjd som det är, man kan det man behöver kunna för jobbet, och så är det bra med det. Det går ju också bra.

Men jag kan tänka mig att två extremer på den skalan kan ha svårt att dela liv.

Men det måste vara oerhört sällsynt i vår kultur att ens jobb är helt frikopplat från ens identitetsbygge, och således inte heller från ens möjlighet att utveckla det konsumtionsmönster som är en central del av det identitetsbygget.

Jobbinnehåll och sådant är eller kan så klart vara en del av det. Våra identitetsbyggen kräver ibland att vi når vissa positioner, har vissa befogenheter och förmåner osv. Alltså utöver lönens betydelse för hur vi kan konsumera.

@mandalaki nämner tidigt i tråden en kollega som bor i Biskopsgården, och en initial förvåning över det. Det belyser väl kopplingen, tex. Med det jobbet förväntar en sig helt enkelt att personens konsumtionsbaserade identitetsbygge ser annorlunda ut.

 

[Petruska]

Jag tycker att ”nöjd som det är” är ett konstigt uttryck. En kan ju vilja göra förbättringar i sitt liv utan att en nödvändigtvis är missnöjd med läget som det är idag.

Jag vet inte. Tydligen måste något "förbättras". Det tyder ju inte på nöjdhet, även om missnöjet inte skaver oavbrutet.

 

[Petruska]

Absolut, men om vi pratar om ambitioner på jobbet.

Jag fattar att det kan vara viktigt vilken ambitionsnivå ens kollegor har. Men vad spelar det för roll för relationen vilken ambitionsnivå eller karriärsträvan ens partner har?

 

[Voeux]

Jag vet inte. Tydligen måste något "förbättras". Det tyder ju inte på nöjdhet, även om missnöjet inte skaver oavbrutet.

Jag tänker att det inte måste vara missnöjd eller nöjd. Vi människor fungerar nog så, att vi vill utveckla. Oavsett om det handlar om att klättra på en karriärstege, att nästa omgången kanelbullar ska bli bättre än den förra eller frigöra mer tid till familjen. Att vilja ”mer” anser jag absolut inte behöva grunda sig i att man är missnöjd, och definitivt inte till den grad att man blir svår eller otrevlig att leva med. Många finner lust i att ha mål att sträva emot oavsett vad de handlar om, och personligen tycker jag det är rätt härligt med drömmare.

 

[Petruska]

Jag tänker att det inte måste vara missnöjd eller nöjd. Vi människor fungerar nog så, att vi vill utveckla. Oavsett om det handlar om att klättra på en karriärstege, att nästa omgången kanelbullar ska bli bättre än den förra eller frigöra mer tid till familjen. Att vilja ”mer” anser jag absolut inte behöva grunda sig i att man är missnöjd, och definitivt inte till den grad att man blir svår eller otrevlig att leva med. Många finner lust i att ha mål att sträva emot oavsett vad de handlar om, och personligen tycker jag det är rätt härligt med drömmare.

Jag har nog aldrig ens snuddat vid möjligheten att tillskriva karriärsträvande personer epitetet drömmare.

 

[sjoberga]

Jag fattar att det kan vara viktigt vilken ambitionsnivå ens kollegor har. Men vad spelar det för roll för relationen vilken ambitionsnivå eller karriärsträvan ens partner har?

Fast det kan väl vara viktigt? Om ambitionsnivån och karriärsträvan är väldigt tydlig och personligt viktig, kan det till och med vara svårt att upprätthålla en relation alls.

 

[Ciccio]

Eller att man tillsammans jobbar mot samma mål blir ju trökigt om jag vill ha min feta villa och min sambo vill bo i en van och sluta jobba.

Jag som drömmer om just det, att bo i en van och sluta jobba, förstår hur du menar .

 

[Ciccio]

Men alltså, du är vad, runt 30? och bor i Göteborg? Då skulle jag betrakta ”egenritad villa vid havet” som en fantasi. Och jag har svårt för det där med att välja partner utifrån någon som passar in i ens drömmar och fantasier - i stället för att man träffar en människa som är så himla fin att man vill leva med hen.

Fast vad är det för fel på att ha fantasier och drömmar?

 

[Petruska]

Fast det kan väl vara viktigt? Om ambitionsnivån och karriärsträvan är väldigt tydlig och personligt viktig, kan det till och med vara svårt att upprätthålla en relation alls.

Ja, jag har ju aldrig testat, så jag vet väl inte för egen del. Jag har väldigt svårt att se att det där skulle betyda så himla mycket i mina personliga relationer (kärlek, vänner, familj). Och då har jag en rätt blandad krets omkring mig, om vi ser till yrken och inkomst. Själv är jag akademiker, min partner arbetar i detaljhandeln (med handelsavtal, inte chef eller så). Det fungerar utmärkt oss emellan.

Å andra sidan: Själv skulle jag inte stå ut en vecka med en partner som på daglig basis gick igenom sina kort- och långsiktiga strategier för maximal karriärutveckling. Men det säger ju å andra sidan att jag tycker att ambitionsnivå är personligt viktig - dvs, att den inte tar över livet alltför mycket.

Så kanske är det det som skaver, att så många uttrycker att ambitionsnivån är viktig och gör det på sätt som jag tolkar som att en rätt hög ambitionsnivå är viktig?

 

[mandalaki]

Jag fattar att det kan vara viktigt vilken ambitionsnivå ens kollegor har. Men vad spelar det för roll för relationen vilken ambitionsnivå eller karriärsträvan ens partner har?

Argumenterar inte, hakar mest på ett av dina inlägg om just det där med strävan ...

Tråden handlar väl dels om jobbkarriär, dels om boendekarriär. Om jag träffade någon som uttryckte t ex Inom två år ska jag vara avdelningschef på jobbet eller Inom fem år ska jag ha en vindsvåning inom centrala stan - så skulle jag nog vandra vidare i livet. Jag är så ointresserad av den sortens tänkande.

För mig är livet inget projekt där jag måste ”gå framåt/uppåt” eller ”utvecklas”. Jag har fullt upp med att leva här och nu.

 

[mandalaki]

Fast vad är det för fel på att ha fantasier och drömmar?

Det har jag inte sagt något om.

 

[sjoberga]

Ja, jag har ju aldrig testat, så jag vet väl inte för egen del. Jag har väldigt svårt att se att det där skulle betyda så himla mycket i mina personliga relationer (kärlek, vänner, familj). Och då har jag en rätt blandad krets omkring mig, om vi ser till yrken och inkomst. Själv är jag akademiker, min partner arbetar i detaljhandeln (med handelsavtal, inte chef eller så). Det fungerar utmärkt oss emellan.

Å andra sidan: Själv skulle jag inte stå ut en vecka med en partner som på daglig basis gick igenom sina kort- och långsiktiga strategier för maximal karriärutveckling. Men det säger ju å andra sidan att jag tycker att ambitionsnivå är personligt viktig - dvs, att den inte tar över livet alltför mycket.

Så kanske är det det som skaver, att så många uttrycker att ambitionsnivån är viktig och gör det på sätt som jag tolkar som att en rätt hög ambitionsnivå är viktig?

Ok, jag tänkte egentligen bara på konsekvenserna av ambitionsnivån i engagemang i umgänget som handlar om partnerrelationen i tid och kraft.

 

[Voeux]

Jag har nog aldrig ens snuddat vid möjligheten att tillskriva karriärsträvande personer epitetet drömmare.

Du tar ju verkligen russinen ur kakan när du kommenterar mina inlägg.